Juliet Thompsons Dagbok

Några inledande ord

[…] Juliet föddes i Washington D.C. 1873 och visade redan från barndomen talang för att måla. Hennes föräldrar skickade henne till Corcoran Art School i Washington, men när hon var nästan tolv år gammal dog hennes far och lämnade familjen med lite pengar. Lyckligtvis kunde Juliet redan sälja sina porträtt i pastell. När hon var sexton år gammal, även om hon ännu inte hade avslutat sin utbildning, hade hon skaffat sig ett gott rykte för sitt arbete.

En eftermiddag när jag, (O. Z. Whitehead) var ensam med Juliet frågade jag henne hur hon hade hört talas om bahá’í-tron. Hon sade: "När jag var en ung flicka som bodde i New York blev jag allvarligt sjuk i difteri. En kväll när jag låg i sängen hörde jag läkaren säga till mamma från rummet bredvid: 'Juliet är döende'. När jag somnade den kvällen förväntade jag mig inte att jag skulle vakna upp igen. Jag hade en dröm och i den såg jag en högst underbart vacker man. Han sade till mig med fullständig säkerhet: ’Du kommer att bli frisk’. Nästa morgon hade min feber försvunnit. På två eller tre dagar hade jag nästan blivit frisk. Jag visste inte vem denne man var och jag visste inte heller hur jag skulle få reda på det. Flera år efter denna upplevelse började jag studera konst vid Sorbonne i Paris. När jag var där såg jag ett fotografi som jag visste var av honom. Någon sade till mig: ’Det är ‘Abdu'l-Bahá, Guds tjänare’. Jag blev troende 1901.”

Juliet sade inte mer till mig om sin omvändelse. Men andra har berättat att Alíce Barney, mor till Laura Clifford Barney, 1901 generöst bjöd Juliet att komma till Paris med sin mor och bror och studera konst där. I den staden kom Juliet nära May Bolles, den första bahá’í som bodde i Europa, Lua Getsinger, "undervisnings moder i västvärlden", Thomas Breakwell, den första engelska troende, Hippolyte Dreyfus-Barney, den första franska troende, som antog sin hustrus Laura efternamn, och den store läraren Mírzá ‘Abu'l-Faḍl, från Persien, som Mästaren hade skickat till Frankrike. Djupa studier med Mírzá ‘Abu'l-Faḍl och May Bolles bidrog i hög grad till att bekräfta Juliet i tron och hon blev en av den framstående grupp bahá’íer som just nämnts.

Efter att ha avslutat sina studier vid Sorbonne återvände Juliet till New York med sin mor och bror. Tjänandet av Guds sak blev nu det viktigaste målet i hennes liv. Hon besatt en sällsynt andlig dragningskraft och undervisade alla om tron med mycket kärlek som för henne verkade vara 'sanningssökare'. Många har berättat att de regelbundna mötena i hennes ateljé medförde stor lycka för otaliga människor som deltog i dem. […]

På kvällen den 2 december 1956, under ett möte med det Andliga rådet i New York, kom ett telefonsamtal från Daisy som informerade oss om att Juliet var död. Begravningen ägde rum på lördagsmorgonen därpå. Ungefär etthundrafemtio bahá’íer och några personer som inte tillhörde tron deltog i gudstjänsten. Borrah Kavelin, vid den tiden kassör för USA:s Nationella Andliga Råd, och jag hade förmånen att leda den. […]

Från Some Early Bahá’ís of the West,
Juliet Thompson av O. Z. Whitehead

[…]Juliet was born in Washington D.C. in 1873, and from childhood the showed talent for painting. Her parents ”sent her to the Corcoran Art School in Washington, but when she was almost twelve her father died He left his family little money. Fortunately Juliet was already able to sell her portraits in pastel. By the time that she was sixteen, although” she had not yet completed her training, she had gained a fine reputation for her work.

One afternoon when I was alone with Juliet, I asked her how she had heard about the Bahá’í Faith. ”When I was a young girl living in New York I became seriously sick with diphtheria,” she said. ”One evening, while I was lying in bed, I heard the doctor say to mother from the next room, 'Juliet is dying.' When I went to sleep that night I did not expect to wake up again. I had a dream and in it I saw a most wonderful-looking man. He said to me with complete assurance, 'You will get well.' By the next morning my fever had gone away. In two or three days I had almost recovered. I did not know who this man was nor did I know how to find out. Several years after this experience I went to study art at the Sorbonne in Paris. While I was there I saw a photograph that I knew was of Him. Someone told me, 'He is ‘Abdu'l-Bahá, The Servant of God.' I became a believer in 1901.'

Juliet did not say more to me about her conversion. But others have recorded that in 1901 ‘Alíce Barney, the mother of Laura Clifford Barney, generously invited Juliet to come to Paris with her mother and brother and study art there. In that city Juliet became close to May Bolles, the first Bahá’í who lived in Europe, Lua Getsinger, 'the mother teacher of the west,' Thomas Breakwell, the first English believer, Hippolyte Dreyfus-Barney, the first French believer, who adopted the surname of his wife Laura, and the great teacher Mírzá Abu'l-Faḍl, from Persia, whom the Master had sent to France. Deep study with Mírzá Abu'l-Faḍl and May Bolles greatly helped to confirm Juliet in the Faith and she became one of the distinguished group of Bahá’ís just mentioned.

After she had finished her studies at the Sorbonne, Juliet returned to New York with her mother and brother. Service to the Cause of God now became the major aim of her life. Possessed of rare spiritual attraction, she taught the Faith with much love to all those who seemed to her 'seekers of truth.' Many have recorded that the regular meetings at her studio brought great happiness to countless people who attended them.

[…] On the evening of 2nd December 1956, during a meeting of the Spiritual Assembly of New York, a telephone call came from Daisy informing us that Juliet was dead. The funeral took place on the following Saturday morning. About a hundred and fifty Bahá’ís, and a few people not in the Faith, attended the service. Borrah Kavelin, at that time Treasurer of the National Spiritual Assembly of the United States, and I were privileged to conduct it.[…]

(Some Early Bahá’ís of the West,
Juliet Thompson av O. Z. Whitehead)