Nr. 83 ~ Förståelsens fyra prövostenar.
Det finns bara fyra vedertagna prövostenar för förståelse – det vill säga, tingens verklighet förstås genom dessa fyra prövostenar.
Den första prövostenen är sinnena – det vill säga, allt som ögat, örat, smaken, lukten, känseln uppfattar benämns ”det förnimbara”. Idag anser alla europeiska filosofer detta kriterium vara det mest fullständiga. De hävdar att det främsta kriteriet är sinnena och de betraktar det som okränkbart. Och ändå, är sinnenas kriterium bristfälligt för det kan ta miste. Till exempel är det främsta sinnet synförmågan. Synen uppfattar en hägring som vatten och den uppfattar bilder som reflekteras i speglar som verkliga och existerande, den uppfattar stora kroppar som små och uppfattar en roterande punkt som en cirkel, föreställer sig jorden som orörlig och att solen rör sig och är föremål för många andra fel av liknande natur. Därför kan man inte lita blint på den.
Den andra prövostenen är intellektet – vilket var det främsta kriteriet för förståelse för visdomens pelare, de antika filosoferna. De härledde saker genom sinnets kraft och förlitade sig på rationella argument. Alla deras argument grundar sig på slutsatser. Men trots detta, var deras uppfattningar i hög grad skiljaktiga. De skulle även ändra sina egna åsikter. För de kunde under tjugo år härleda förekomsten av något genom logiska argument och sedan skulle de motbevisa samma sak, återigen genom logiska argument. Även Platon skulle först logiskt bevisa jordens orörlighet och solens rörelse och därefter, återigen genom logiska argument, fastställa solens centrala läge och jordens rörelse. Därefter blev Ptolemaios teori[232] utbredd och Platons ide blev helt bortglömd, tills en modern astronom återupplivade den. Således har matematiker varit oense sinsemellan även om de alla förlitat sig på logiska argument.
På samma sätt, kunde de vid en tidpunkt fastställa en sak med logiska argument och motbevisa den vid en senare, återigen med logiska argument. Således kunde en filosof bestämt upprätthålla ett synsätt för en tid, och åberopa en rad bevis och argument till stöd för den och därefter skulle han ändra sig och motsäga sin tidigare ståndpunkt med logiska argument.
Därför är det uppenbart att det förnuftsenliga kriteriet inte är perfekt vilket framgår av de meningsskiljaktigheter som finns mellan antikens filosofer så väl som av deras brist på konsekvens och deras benägenhet att ändra sina egna åsikter. För om intellektets kriterium var perfekt, borde alla ha varit förenade i tanke och enade i sina åsikter.
Den tredje prövostenen för att uppnå förståelse är genom tradition – det vill säga, texten i de heliga Skrifterna, när det sägs, ”Gud sade sålunda i gamla Testamentet” eller ”Gud sade sålunda i Evangeliet.” Det här kriteriet är inte heller fullkomligt eftersom traditionerna måste förstås av sinnet. Eftersom sinnet i sig tenderar att fela, hur kan man säga att det kommer att nå fram till en perfekt sanning och inte begår något fel genom att förstå och dra slutsatser om traditionernas innebörd? För det är behäftad med fel och kan inte leda till visshet. Detta är kriteriet för religionens ledare. Vad de förstår av texten i boken, är emellertid det som deras sinnen kan förstå och inte nödvändigtvis sanningen, för sinnet är som en motvikt och betydelserna som finns i texterna är som de föremål som skall vägas. Om motvikten är oriktig hur kan vikten fastställas?
Vet då att vad folket besitter och anser vara sant tenderar att fela. För att bevisa eller motbevisa något framförs bevis hämtade från sinnena, detta kriterium är uppenbart ofullständig, om logiska bevis åberopas gäller samma sak och likaså om traditionella bevis gives. Det är alltså uppenbart att människan inte besitter något kriterium för kunskap som man förlita sig på.
Den fjärde prövostenen. Den helige Andens gåvor är det sanna kriteriet om vilket det inte råder någon tvekan eller osäkerhet. Att nåden består av den helige Andes bekräftelser som förunnas människan och genom vilken visshet uppnås.
[232] Klaudios Ptolemaios cirka 150 e.Kr. Han beskrev planeternas rörelser över himlavalvet med epicykler och deferenter och man talar därför även om den ptolemaiska världsbilden (den geocentriska världsbilden) var den vanliga synen på universums uppbyggnad under antiken och medeltiden, innan den heliocentriska världsbilden fick genomslag på 1500-talet och 1600-talet.