Fråga: – Vad är naturen av ”existensens enhet” som förespråkas av teosofer och súfíer och vad avses de i själva verket?[230] Är denna tro sann eller inte?

Svar: – Vet att begreppet existensens enhet är gammalt och är inte bara förbehållet teosofer och súfíer. I själva verket omfattade några av Greklands filosofer det, som Aristoteles som sade, ”Den enkla realiteten är allt, men den är inte någon av dem.”[231] I detta fall står ”enkel” i motsats till ”sammansatt” – det vill säga, det är den enda realiteten som är helgad och upphöjd över sammansättning och delning, som har antagit otaliga former. Således är verklig existens alla ting men den är inte någon enda av dem.

Förespråkarna av existensens enhet menar att verklig existens kan jämföras med en ocean och att alla skapade ting är likt dess vågor. Dessa vågor som symboliserar de skapade tingen är de otaliga former som den verkliga existensen antar. Därför är den heliga Realiteten den Förutvarande oceanen och de skapade tingens otaliga former är dess vågor som uppträder.

På samma sätt jämför de detta med talet ett och de ändlösa talen, det förstnämnda har manifesterat sig i grader av den senare, för talen är en upprepning av talet ett. Således är talet två en upprepning av talet ett och så vidare med de andra talen.

Bland de bevis som de åberopar är följande: Alla skapade ting är ändamål för gudomlig kunskap och ingen kunskap kan realiseras förutan kunskapens ändamål, eftersom kunskap tillhör något som existerar och inte det obefintliga. Verkligen, hur kan fullständig icke existens ha individualisering och beskrivning med avseende på kunskap? Av detta följer att alla skapade tings realitet som är ändamål för den allra Högstes kunskap, hade en begriplig existens, ty de var former av gudomlig kunskap och de är förutvarande, för den gudomliga kunskapen är förutvarande. Så länge kunskapen är förutvarande, så måste även dess ändamål vara. Och de skapade tingens individualisering och beskrivning som är ändamålet för det gudomliga Väsendets förutvarande kunskap, är i sig identiska med den gudomliga kunskapen. Anledningen till detta är att realiteten, kunskapen, och ändamålet för det gudomliga Väsendets kunskap måste förverkligas i ett tillstånd av fullständig enhet. I annat fall skulle det gudomliga Väsendet vara sätet för en mångfald företeelser och en mångfald förutvarande skulle vara nödvändigt vilket är orimligt.

Sålunda, argumenterar de, det är fastställt att kunskapens ändamål är identiska med själva kunskapen och att kunskap är i sin tur identisk med Väsendet, det vill säga, att den som vet, den kunnige och ändamålet för kunskap är en enda realitet. Varje annan uppfattning skulle nödvändigtvis leda till en mångfald förutvarande och en oändlig tillbakagång och faktiskt till otaliga förutvarande. Och eftersom de skapade tingens individualisering och beskrivning av Guds kunskap var identiskt med och var omöjligt att särskilja från Hans innersta Väsen, rådde sann enhet och hela kunskapens ändamål innefattades och införlivas, på ett enkelt och odelat sätt, i det gudomliga Väsendets realitet. Med andra ord, de var på ett enkelt och odelat sätt, ändamål för den allra Högstes kunskap och identiska med Hans innersta Väsen. Och genom en Guds manifestations uppträdande, individualisering och beskrivning som hade en begriplig existens – det vill säga, det som var former av Gudomlig kunskap – befanns deras faktiska existens vara förverkligad i den yttre världen och således antog den verkliga existensen oändliga former. Det är grunden i deras argument.

Teosofer och súfíer består av två riktningar: Den ena som utgör det stora flertalet, som tror på existens enhet i ren imitation och de har inte förstått den verkliga avsikten av deras berömda ledares läror. För det stora flertalet av súfíer förstår ”existens” som den allmänna existens som uppfattas av människans sinne och intellekt, det som människan förstår.

Denna allmänna existens är emellertid bara en tillfällighet bland andra som tar de skapade tingens realitet i besittning, medan tillvarons kärna är dess väsen. Denna tillfälliga existens som är beroende av tingen på samma sätt som tingens egenskaper är beroende av dem men är en tillfällighet bland många.

Väsendet är utan tvekan överlägset det tillfälliga, för väsendet är det primära och det tillfälliga är det sekundära, väsendet existerar av sig själv medan det tillfälliga existerar genom något annat – det vill säga, det behöver ett väsen genom vilket det kan existera.

I det här fallet skulle Gud vara det sekundära och i behov av Sin skapelse, och den skulle vara helt oberoende av Honom.

För att ytterligare åskådliggöra, närhelst de enskilda elementen kombineras i enlighet med den gudomliga allomfattande ordningen kommer en viss varelse till i tillvarons värld. Det vill säga, när vissa delar kombineras, alstras en existens som tillhör växtriket, när andra kombineras alstras en som tillhör djurriket och när ytterligare andra kombineras kommer andra ting till stånd. I varje fall är tingens existens en följd av deras realitet. Hur kan då en sådan existens som är en tillfällighet bland andra och som kräver ett väsen genom vilken den kan existera, i grunden vara förutvarande och all tings upphov?

Men de verkligt lärda teosoferna och súfíerna har dragit slutsatsen, efter djupt övervägande av denna fråga, att det finns två typer av existens. Den ena typen är den allmänna existensen som förstås av det mänskliga sinnet. Denna existens har ett ursprung och är en tillfällighet bland andra medan tingens realitet är ett väsen. Men det som avses med existensens enhet är inte tillämplig på den vanligen upplevda existensen utan den verkliga Existensen, befriad och helgad över alla uttryck, en Existens genom vilket allting realiseras. Denna Existens är en, det är genom den som alla ting – orsak, energi och denna allmänna existens som förstås av det mänskliga sinnet – har kommit att existera. Detta är sanningen bakom vad teosofers och súfíernas tror.

Kort sagt, profeterna och filosoferna är överens på en punkt, nämligen, att orsaken genom vilken alla ting är realiserade är en. Men det finns en skillnad, profeterna lär att Guds kunskap intet har behov av de skapade tingens existens medan skapelsens kunskap kräver att kunskapens ändamål existerar. Om den gudomliga kunskapen skulle vara i behov av något annat skulle den vara som skapelsens kunskap och inte vara Guds kunskap, för det förutvarande är oförenligt med det skapade och det skapade är motsatsen till det förutvarande. Det som vi tillförsäkrar skapelsen som tillhör behoven för det skapade, bestrider vi för Gud, för ett av kännetecknen för det ovillkorliga Väsendet är att vara helgad och upphöjd över alla ofullkomligheter.

Till exempel, i det skapade ser vi okunnighet, det förutvarande tillförsäkrar vi kunskap. I det skapade ser vi svaghet, det förutvarande tillförsäkrar vi styrka. I det skapade ser vi fattigdom, det förutvarande tillförsäkrar vi rikedom. Därför är det skapade orsaken till ofullkomligheter och den förutvarande summan av fullkomligheter. Och eftersom skapelsens kunskap har behov av kunskapens ändamål måste den förutvarande kunskapen vara oberoende av deras existens. Av detta följer att de skapade tingens individualisering och beskrivning som är den gudomliga kunskapens ändamål, är förutvarande. Dessutom, underkastar sig inte de gudomliga fullkomliga egenskaperna det mänskliga sinnets bemödanden för att möjliggöra för oss att avgöra huruvida den gudomliga kunskapen har behov ett ändamål eller inte.

Kort sagt, det som har nämnts innan är súfíernas huvud argumentet och om vi skulle nämna alla deras bevis och förklara deras svar, skulle det ta mycket lång tid. Men det som har sagts utgör deras mest avgörande bevis och det tydligaste argument som kunniga súfíer och teosofer har framfört.

Den verkliga Existensen genom vilken allting är realiserat, det vill säga, den gudomliga realitetens innersta kärnan genom vilken allting har kommit att existera, är erkänd av alla. Skillnaden ligger i det faktum att súfíerna hävdar att, alltings realitet är en manifestation av den Ende, medan profeterna säger, den emanerar från den. Och verkligen stor är skillnaden mellan manifestation och emanation. Framträdande genom manifestation innebär att ett enda ting framträder i oändliga former. Till exempel fröet som är ett enda ting besitter växtrikets fulländning som antar i oändliga former, det förvandlas till grenar, blad, blommor och frukter. Det kallas för framträdande genom manifestation medan vid framträdande genom emanation består den Ende och förblir upphöjd i Sin helighets höjder, men skapelsens existens erhålls från den genom emanation, inte manifestation. Det kan jämföras med solen, från vilken strålarna utgår och lyser över allt skapat men solen förblir upphöjd i sin helighet. Den stiger inte ner och antar inte formen av strålar, den framträder inte i tingens väsen med beskrivning och individualisering. Det förutvarande blir inte det skapade, oberoende rikedom blir inte fattigdomens bojor, okunnig fullkomlighet blir inte omvandlad till fullständig ofullkomlighet.

Sammanfattningsvis: Súfíer talar endast om Gud och skapelsen och säger att Gud antar och manifesterar sig i skapelsens oändliga former och såsom havet som uppträder i vågornas oändliga former. Dessa skapade och ofullkomliga vågor är identiska med det förutvarande Havet som är summan av all gudomlig fullkomlighet. Emellertid anser profeterna att det finns tre ting; Guds värld, kungarikets värld och skapelsens värld. Den första emanationen är utgjutelsen av konungadömets nåd som emanerat från Gud och framträtt i tingens realitet, även som ljuset som utgår från solen som återspeglas i allting. Och denna nåd – strålarna – framträder i oändliga former i tingens realitet och beskriver och individualiserar sig enligt dess kapacitet, mottaglighet och väsen. Men súfíernas påståenden kräver att den oberoende Rikedomen stiger ner till graden av fattigdom, att det Förutvarande begränsas av skapade former och att själva maktens kärna återspeglas i maktlöshetens spegel och blir underkastad den villkorade världens inneboende begränsningar. Och detta är ett uppenbart fel, för vi observerar att människans realitet som är den mest ädla av alla skapelser, inte kan stiga ner till djurens realitet, att djurens innersta väsen som är förlänade förnimmelser, inte nedlåter sig till växternas grad och att växternas realitet, som har tillväxtkraften, inte degraderar sig till mineralernas realitet.

Kort sagt en överordnad realitet varken stiger ner eller nedlåter sig till graden för underordnade realiteter. Hur kan då Guds allomfattande realitet som överstiger alla beskrivningar och kännetecken, trots Sin absoluta helighet och renhet, anta den villkorade världens realiteter och former som är själva källan till ofullkomligheter? Detta är en ren fantasi och ohållbara antaganden. Tvärtom, helighetens kärna är summan av gudomliga och förnäma fullkomligheter och hela skapelsen emottar upplysning från Hans emanerande framträdande och tar del av ljuset från Hans himmelska fullkomlighet och skönhet, på samma sätt som alla jordiska varelser erhåller nåden från ljuset av solens strålar, utan att de senare stiger ner eller nedlåter sig till de mottagande realiteterna för de jordiska varelserna.

Efter middagen och med tanke på den sena timmen finns det ingen tid för ytterligare förklaringar.

---

[230] Som även ‘Abdu'l-Bahá förklarar är tanken av gammalt ursprung, dess historia börjar i islamisk tanke av Ibnu’l-‘Arabí (1165–1240). “Ibnu’l-‘Arabí var en övertygad monist och namnet på hans lära (vaḥdatu’l-vujúd, existens enhet) återspeglar den. Han menar att allting har en preexistens som idéer i Guds kunskap, varifrån de härrör och vart de slutligen återvänder.” RA Nicholson ”Mysticism” The Legacy of Islam, ed. Sir Thomas Arnold och Alfred Guillaume (Oxford University Press, 1931), s . 224.

[231] jfr. Plotinus, Ennead 5.2.1: “Den Enda är alla ting och inte en enda av dem...” (Armstrong’s trans.); och Plato, Parmenides 160b2–3: “Således, om det finns en Ende, den Ende är en både allt och inget, både med hänvisning till sig själv och övriga” (Cornford’s trans.). In the tradition of the Islamic philosophers, certain of the writings of Plotinus are attributed to Aristotle. I de islamiska filosofernas traditionen, tillskrivs vissa av skrifter Plotinos Aristoteles.