Fråga: – Vad finns att säga om reinkarnation, tron som anhängare vissa religioner upprätthåller?

Svar: – Syftet med det vi kommer att säga är att uttrycka sanningen och inte att nedsätta andras tro, det förklarar endast fakta i ämnet, inget annat. För övrigt är vi inte benägna att bestrida någons djupt rotade övertygelser, vi sanktionerar inte heller sådant agerande.

Vet då att det finns två kategorier av dem som tror på reinkarnation. Den första är de som inte tror på andliga bestraffningar och belöningar i nästa värld. De hävdar istället att människan erhåller sitt straff eller gottgörelse genom reinkarnation och genom att återvända till denna värld, de anser att himmel och helvete är begränsade till denna värld och de tror inte på en av värld bortom denna. Denna kategorier är i sig uppdelad i två grupper. Den ena hävdar att människan emellanåt återvänder till denna värld i form av ett djur för att genomgå stränga straff och efter att ha utstått smärtsamma plågor blir hon befriad från djurriket och går vidare till den mänskliga världen, de kallar det för själavandring. Den andra tror att människan återkommer till samma mänskliga värld som hon lämnade och vid sin återkomst har hon erfarenhet av belöning och straff från ett tidigare liv och de kallar det reinkarnation. Ingen av dessa två grupper tror på en värld bortom denna.

Den andra kategorin av troende på reinkarnation tror på den kommande världen och anser att reinkarnation är ett medel för bli fullkomlig, att hon gradvis förvärvar fullkomlighet genom att lämna och komma tillbaka till den här världen till dess hon uppnår själva hjärtat av fullkomlighet. Det vill säga, att människan består av materia och energi; till en början eller i den första cykeln är materien ofullkomlig men genom att upprepade gånger återkomma till den här världen utvecklas och förvärvas förfining och utsökthet till dess den blir som en polerad spegel och då kan energin, som utgör anden, bli helt förverkligad i henne med alla sina fullkomligheter.

Det är en kortfattad redogörelse av deras föreställningar, de som tror på reinkarnation och själavandring. Om vi skulle ha gått in på detaljer, skulle det ta mycket tid – denna sammanfattning är tillräcklig. Dessa personer har inga logiska argument och bevis för deras tro som endast baseras på antaganden och slutsatser av indicier och inte övertygande argument. Det är bevis som man måste kräva av de troende på reinkarnation och inte indicier, antaganden och förmodanden.

Men du har frågat om bevis och argument för reinkarnations omöjlighet, och vi måste därför förklara skälen till dess omöjlighet. Det första argumentet för dess omöjlighet är att det yttre uttrycket för det inre: Den jordiska sfären är en spegel av konungariket, den materiella världen är i överensstämmelse med den andliga världen. Lägg märke till att inget gudomligt framträdande upprepas i den sinnliga världen för inga skapade ting kan i något avseende vara identiskt med något annat. Tecknet på gudomlig enhet är synligt och uppenbart i allting. Om alla spannmålsmagasin i världen fylldes med säd skulle det svårligen gå att finna två helt identiska frön som är oskiljbara i alla avseenden. För vissa skillnader och särdrag måste med nödvändighet finnas mellan dem. När bevis för gudomliga enhet finns i alla ting och Guds enighet och enhet är synbar i alla varelsers realitet är upprepning av samma struktur en absolut omöjligt. Därför skulle reinkarnation som innebär upprepad manifestation i den här världen av samma ande med dess tidigare väsen och tillstånd vara precis samma framträdande och är därför omöjligt. Och eftersom upprepning av samma gudomliga framträdande är omöjligt för materiella varelser, är upprepat antagande av samma ställning, oavsett om det gäller den nedåtgående bågen eller den uppgående bågen, likaledes omöjligt för andliga varelser för den materiella värden motsvarar den andliga världen.

Dock är återkommande och återvändande av materiella varelser när det gäller arter uppenbar, det vill säga, träd som under tidigare år har frambringat blad, blommor och frukter och under de kommande åren kommer att frambringa samma blad, blommor och frukter. Det kallas för återvändande arter. Om någon gör en invändning och säger att bladen, blommorna och frukten har blivit nedbrutna och nedstigit från växtvärlden till mineral världen och har åter kommit tillbaka till växtvärlden och således har det varit en upprepning, skulle vi svara, att blommorna, löven och frukten från förra året blev nedbrutna och de kombinerade grundämnena upplöstes och skingrades. Det är inte samma partiklar som förra året i blad och frukt som har efter nedbrytning åter blivit kombinerade och återvänt, utan det är artens väsentliga egenskaper som har återkommit genom kombination av nya grundämnen. På samma sätt är det med den mänskliga kroppen som efter nedbrytningen blir upplöst och dess beståndsdelar blir spridda. Om på liknande sätt denna kropp på nytt skulle återvända från mineral eller växtriket skulle den inte bestå av precis samma beståndsdelar som den förra personen, för dess grundämnen har brutits ned och blivit utspridda och skingrade i den stora rymden. Efteråt har andra elementära beståndsdelar kombinerats och en annan kropp har formats. Och även om det kan vara så att vissa beståndsdelar från den tidigare kroppen ingår i sammansättning av den senare har dessa beståndsdelar inte blivit exakt och fullständigt bevarade utan tillägg eller förändring så att när de blir åter sammansatta och ger de genom deras sammansättning och förening upphov till en annan individ. Man kan då inte dra slutsatsen att denna kropp har återvänt med alla dess beståndsdelar, att den förra individen har blivit den senare och att det därmed har skett en upprepning – att precis samma ande och kropp har återvänt och att efter döden dess väsen har kommit tillbaka till den här världen.

Och skulle ​​vi hävda att reinkarnation innebär att förvärva fullkomlighet för att materien ska kunna bli mer förfinad och utsökt, för att andens ljus ska kunna framträda i den med största fulländning är det bara inbillning. För även om vi gör ett sådant antagande kan inte förnyelse av ett objekts existens åstadkomma omvandlingen av dess väsen. För genom återkomst blir inte ofullkomlighetens väsen en fullkomlig realitet, totalt mörker kommer inte att bli en ljuskälla, yttersta svaghet kommer inte att bli makt och styrka och jordiska väsen kommer inte att bli en himmelsk verklighet. Oavsett hur ofta det infernaliska trädet[220] än återkommer frambringar det inte en söt frukt och inte heller kommer det goda trädet bära bitter frukt. Det är således uppenbart att återkommande och återvändande till den materiella världen inte medel för att uppnå fulländning och detta antagande grundar sig inte på bevis eller belägg det är endast en hypotes. Nej, uppnåendet av fullkomlighet i själva verket beroende av Guds nåd.

Teosofer tror att människan gång på gång återvänder på ”den uppåtgående bågen”[221] fram till dess hon når det högsta centrumet, där materia blir en fläckfri spegel, där andens ljus lyser i sin makts överflöd och verklig fulländning uppnås. Men de som grundligt har undersökt frågorna om gudomlighet vet med säkerhet att de materiella världarna upphöra vid ändpunkten av ”den nedåtgående bågen”[222] och att människans ställning befinner sig vid slutet av den ”den nedåtgående bågen” och vid början av ”den uppåtgående bågen” vilket motsatt till det högsta centrumet och från början till slutet av ”den uppåtgående bågen” är graderna av framsteg av andlig natur. Den nedåtgående bågen benämns frambringande och den uppåtgående benämns ånyo skapande. Den nedåtgående bågen slutar i materialism och den uppåtgående bågen slutar i andlighet. Poängen med att använda en passare för att göra en cirkel är att den inte gör en tillbakagående rörelse för detta skulle strida mot den naturliga rörelsen och den gudomliga ordningen och skulle störa cirkelns regelbundenhet.

Dessutom har den materiella världen inte sådant värde eller sådan förträfflighet att den som undkommit denna bur skulle ånyo önska fastna i denna snara. Nej, genom Guds eviga nåd blir människans sanna förmåga och mottaglighet uppenbar och synlig genom att passera igenom existensens olika grader och inte genom att återvända och återkomst. När skalet en gång har öppnats är det uppenbart och tydligt att det är en värdelös sak oavsett om det innehåller en pärla eller inte. När en planta har växt upp kommer den att frambringa antingen törnen eller blommor det finns ingen anledning för den att växa upp en gång till. Bortsett från detta är de framsteg och den utveckling som sker i världen i linje med och helt i enlighet med naturens lag, orsaken till existens och en utveckling och de som strider emot naturens lag och tingens ordning är orsaken till förintelse. Själen återkomst efter döden är oförenligt med den naturliga rörelsen och är i strid med den gudomliga ordningen.

Det är alltså på intet sätt möjligt att uppnå existens genom att återvända. Det är som om människan, efter att ha befriats från livmoderns värld, skulle återvända tillbaka till den. Betänk vilka ogrundade föreställningar som tron ​​på reinkarnation och själavandring för med sig. De föreställer sig kroppen som ett kärl och anden som dess innehåll, likt en vatten kopp med vatten som tömts från en kopp och hällts in i en annan. Det är verkligen en enfaldig föreställning. De reflekterar inte djupt nog för att inse att anden är ett helt immateriellt väsen som varken träder in i eller träder ut ur utan att den, på sin höjd, bara är ansluten till kroppen som solen i en spegel. Om anden kunde genomlöpa alla grader och nå fram till verklig fulländning genom att upprepade gånger återvända till den materiella världen då skulle det ha varit bättre om Gud hade förlängt andans liv i denna materiella värld för att kunna förvärva dygder och fullkomlighet och därmed skulle det inte finnas något behov av att smaka på dödens bägare och gå in detta liv en andra gång.

Denna idé har sitt ursprung i det faktum att vissa av dem som tror på reinkarnation föreställer sig existensen begränsad till denna flyktiga värld och förnekar andra Guds världar men verkligheten de senare är oändliga. Om den gudomliga världen kulminerade i denna materiella värld då skulle hela skapelsen vara förgäves och existens i sig skulle vara en barnslig lek. För det slutliga resultatet av detta ändlösa universum, människans ädlaste realitet skulle vara att komma och vistas ett par dagar i denna förgängliga boning och få sina belöningar och straff. Till sist skulle allt uppnå fulländning, Guds skapelse med sina oändliga varelser skulle vara fullbordad och fulländad och därmed skulle Herrens gudomlighet och Guds namn och egenskaper upphöra att ha någon verkan och inflytande på de andliga varelser som nu finns. ”Stor är din Herre, den Allsmäktige, i Sin härlighet, fjärran från försöken att beskriva Hans väsen!”[223]

De begränsade sinnena av forna dagarnas filosofer som till exempel Ptolemaios[224] och andra hävdade att livets och tillvarons sfär var begränsad till denna jordglob och föreställde sig att denna oändliga rymd innefattades inom de nio himmelska sfärerna som alla var innehållslösa tomrum. Bevittna hur begränsade deras tankar och hur bristfällig deras tankegångar var. De som tror på reinkarnation föreställer sig likaså de andliga världarna begränsade till de världar som det mänskliga sinnet kan föreställa sig. Dessutom tror några av dem som Druser[225] och Nuṣayríer[226] att existensen är begränsad till den fysiska världen. Vilket okunnigt antagande det är! För i detta Guds universum uppvisar yttersta fullkomlighet, skönhet och storhet, de lysande stjärnorna i det materiella universumet är otaliga. Betänka då hur gränslösa och oändliga måste inte Guds andliga riken vara som utgör den verkliga grunden. ”Lär av detta, ni som ser klart!”[227]

Men låt oss återgå till vårt ursprungliga tema. De gudomliga Skrifterna och de heliga böckerna omnämner en ”återkomst” men de okunniga har inte förstått innebörden och de har föreställt sig att det hänvisar till reinkarnation. För vad Guds profeter avser med ”återkomst” är inte återkomst av väsen utan av egenskaper, det är inte återkomst av manifestationen i sig utan av Hans fullkomligheter. I evangeliet står det skrivet att Johannes, Sakarias son, är Elias. Dessa ord betyder inte att av Elias rationella själ och personlighet har återkommit i Johannes kropp, utan snarare att Elias fullkomlighet och egenskaper blev manifesterade och framträdde i Johannes.[228]

I går kväll var en lampa tänd i det här rummet. Ikväll när en annan lampa är tänd kan vi säga att ljuset från i går natt åter lyser. När vatten från en fontän som upphört att rinna åter börjar rinna, säger vi att det är samma vatten åter rinner eller säger vi att detta ljus är samma ljus som det tidigare ljuset. Likaledes, förra våren blommade blommor och doftande örter och utsökta frukter mognade, nästa år säger vi att dessa utsökta frukter, fruktträd, blommor och ljuva örter har återkommit. Det är inte att precis samma beståndsdelar från förra årets blommor som efter nedbrytning åter har blivit kombinerade och återkommit. Nej, betydelsen är att samma skirhet, friskhet, utsökta doft och underbara färg som kännetecknade förra årets blommor kan exakt återfinnas i årets blommor. Kort sagt, betydelsen är överensstämmelsen och likheten mellan de förra och de senare blommorna. Det här är betydelsen av ”återkomsten” som omnämns i de himmelska skrifterna och som är utförligt förklarat av den högsta Pennan[229] i Visshetens bok. Vänd er till den så att ni blir varse sanningen i de gudomliga mysterierna. Till er hälsningar och lovord.

---

[220] Trädet Zaqqúm – Ett infernaliskt träd som nämns i Koranen, 17:60, 37:62–6, 44:43–6, och 56:52–3.

[221] Den uppåtgående bågen – The Arc of Descent (Ḳaws-i-Nuzúl).

[222] Den nedåtgående bågen – The Arc of Ascent (Ḳaws-i-Ṣuʻúd).

[223] Koranen 37:180 – Stor är din Herre, den Allsmäktige, i Sin härlighet, fjärran från försöken att beskriva Hans Väsen!

[224] Klaudios Ptolemaios, född omkring 90, död omkring 170, var en grekisk astronom, geograf och matematiker verksam i Egypten. Han sammanfattade och utvidgade det antika astronomiska kunnandet och hans viktigaste verk Almagest överträffades först under senrenässansen.

[225] Druser är en monoteistisk religiös och social gemenskap, finns främst i Syrien, Libanon, Israel och Jordanien. Rotade i Ismailism, druser övertygelse införlivar element från abrahamitiska religionerna, gnosticism, nyplatonismen, pythagoreanism och andra filosofier som skapar en tydlig teologi känd för att lyfta fram den roll som sinnet och sanningsenlighet. De druserna kallar sig för Ahl al-Tawhid ”monoteismens folk” eller ”enhetens folk” eller al-Muwaḥḥidūn ”unitarerna”.

[226] Nuṣayríer eller alawiter, är en framstående mystisk religiös grupp, huvxudsaklingen i Syrien, som följer en gren av Twelver skolan i Shia islam, men med synkretistiska inslag. Alawites vördar Ali (Ali ibn Abi Talib) och namnet ”Alawi” betyder anhängare av Ali. Alawites kallas ibland ” Nuṣayríer”, även om denna term har kommit att få nedsättande betydelser i modern tid; annat namn, ”Ansari”, tros vara en felöversättning av ”Nusayri”. Idag, alawiter representerar 12 procent av den syriska befolkningen och är en betydande minoritet i Turkiet och norra Libanon. Det finns också en befolkning som bor i byn Ghajar i de omtvistade Golanhöjderna. Alawites utgör den dominerande religiösa gruppen på den syriska kusten och städer nära kusten som också bebos av sunniter, kristna och Ismailis.

[227] Koranen 59:2 – ... Lär av detta, ni som ser klart!

[228] Se nr. 33 för en utförligare diskussion av den frågan.

[229] Bahá’u’lláh.