Fråga: – Hur många former av förutvarande och uppkomst finns det?

Svar: – En del tänkare och filosofer menar att det finns två typer av förutvarande, verkligt och timligt och att det likaledes finns också två former av uppkomst, verklig och timlig.

Verkligt förutvarande är en existens som inte föregås av någon orsak. Verklig uppkomst föregås av orsaker. Timligt förutvarande har ingen begynnelse, timlig uppkomst har begynnelse och ände för allt att det som existerar är beroende av fyra orsaker[218] – den verkande, materiella, formella och ändamålsenliga orsaken. Till exempel, denna är stol är tillverkad av en snickare, den har en substans som är trä, formen av en stol och ett ändamål som är att den är avsedd att användas som säte. Därför är den här stolen en verklig skapelse den föregås av och dess existens beror av en orsak. Det kallas för verklig eller egentlig uppkomst.

Den existerande världen är, till sitt innersta väsen i förhållande till sin skapare, skapad. Likaså är kroppen, eftersom även den beror av och upprätthålls av anden, i förhållande till anden en verklig skapelse. Omvänt, anden kan avvara kroppen och är därför i förhållande till kroppen verkligt förutvarande. Även om solstrålar alltid är oskiljaktiga från solen är solen förutvarande och strålarna skapade, för strålarnas existens beror av solens men det omvända är inte sant. Solen är givaren av nåd och strålarna är själva nåden.

Det andra beaktandet är att både existens och obefintlighet är relativa. Om det skulle sägas att ett ting uppnådde existens ur obefintlighet avser inte det absolut obefintlighet utan istället innebär det att det tidigare tillståndet i förhållande till det nuvarande tillståndet är obefintligt. För absolut obefintlighet kan inte uppnå existens eftersom den saknar själva förmågan till existens. Människan har liksom mineral existens men mineralens existens är i förhållande till människans obefintlig för när människans kropp blir förintad blir den till stoft och mineral och när stoft utvecklas till den mänskliga världen och den livlösa kroppen av materia blir levande, får människan existens. Även om stoft det vill säga mineral har en existens i sitt eget tillstånd är den existensen i förhållande till människans obefintlig. Vår mening är att båda existerar men i förhållande till människan är stoftets och mineralernas existens obefintlig för när människan dör återvänder hon till stoft och mineral.

Följaktligen, även om den tillfälliga världen har existens är den i förhållande till Guds existens obefintlig och intighet. Både människan och stoft finns men hur stor är inte skillnaden mellan mineralens och människans existens! I förhållande till varandra är den första obefintlig. På samma sätt är skapelsens existens i förhållande till Guds obefintlig. Även om universum har existens är det i förhållande till Gud obefintlig.

Således är det tydligt och uppenbart att även om de skapade tingen har existens är de obefintliga i förhållande till Gud och Hans Ord. Guds yttrande, ”Jag är A och O”[219] är begynnelsen och änden på Hans ord, för Han är både nådens källa och det slutgiltiga målet. Skaparen har alltid haft en skapelse, strålarna har alltid lyst och utgått från sanningens Sol, för en sol utan ljus skulle vara ett ogenomträngligt mörker. Guds namn och egenskaper förutsätter tingens existens och inget upphörande av Guds forntida nåds utgjutelse kan aldrig någonsin beskådas, för det skulle strida mot gudomlig fullkomlighet.

---

[218] jfr. Aristoteles orsaks teori.

[219] Johannes uppenbarelse 22:13 – Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden.