Du har frågat om strejker. Denna fråga har varit och kommer under en lång tid vara föremål för stora svårigheter. Ursprunget till dessa svårigheter är tvåfaldig: Den ena är överdriven girighet och fabriksägarna vinningslystnad, den andra är arbetarnas oberättigade krav och överdrifter, girighet och omedgörlighet. Man måste därför försöka ta itu med båda.

Grundorsaken till dessa svårigheter ligger i naturen av de lagar som styr dagens civilisation för de resulterar i en handfull människor ackumulerande stora förmögenheter som vida överstiger deras behov medan det stora antalet förblir utsatta, utblottade och hjälplösa. Det är både motsatsen rättvisa, mänsklighet och hederlighet, det är höjden av orättfärdighet och motsatsen till den Allbarmhärtiges välbehag.

Denna skillnad är begränsad till människosläktet. Bland andra varelser, det vill säga, bland djuren, råder en viss typ av rättvisa och jämlikhet. Således råder jämlikhet i herdens flock eller i en flock hjortar i vildmarken, bland sångfåglarna som bor i bergen, på slätten eller i fruktträdgårdar. Djur av alla arter åtnjuter en viss grad av jämlikhet och inte skiljer sig mycket från varandra i existensmedel och därmed de lever i fullständiga frid och glädje.

Det är helt annorlunda i människosläktet där största förtrycket och orättvisa finns. Således kan du observera, å ena sidan, en enskild person som har samlat ihop en förmögenhet, gjort ett helt land hans personliga herravälde, förvärvat enorma rikedom och säkrat en oupphörlig ström av vinster och förtjänster medan å andra sidan, hundratusen olyckliga själar, svaga och maktlösa, som även är i behov av en bit bröd. Där finns varken jämlikhet eller välvilja. Observera, som en följd, hur allmän fred och lycka har blivit ett stort behov och mänsklighetens välbefinnande underminerat att livet för en stor mängd har gjorts fruktlöst! För förmögenhet, makt, handel, industri är i händerna på några få individer medan alla andra dignar under bördan av ändlösa vedermödor och svårigheter, berövade fördelar och förmåner och förblir berövade välbefinnande och frid. Man måste därför anta sådana lagar och förordningar, som kommer att dämpa ett fåtals överdrivna förmögenheter och tillgodose de otaliga miljoner fattigas grundläggande behov, för att uppnå en viss grad av måttfullhet.

Dock är absolut jämlikhet lika ohållbar, för fullständig jämställdhet i rikedom, makt, handel, jordbruk och industri skulle leda till kaos och oordning, störa försörjningsmöjligheter, provocera allomfattande missnöje och undergräva ett ordnat genomförande av samhällets angelägenheter. För oberättigad jämlikhet är också förenat med faror. Det är då att föredraga att ett visst mått av måttfullhet uppnås och av måttfullhet menas antagandet av sådana lagar och andra författningar som skulle förhindra obefogad koncentration av rikedom i händerna på ett fåtal och tillgodose flertalets grundläggande behov. Till exempel, fabriksägarna skördar förmögenheter varje dag men de fattiga arbetarnas lön kan inte ens möta deras dagliga behov. Detta är mycket orättvist och förvisso kan ingen rättvis människa acceptera det. Därför bör lagar och förordningar stiftas som skulle ge arbetarna både en dagslön och en andel, en fjärdedel eller femtedel av vinsten i fabriken i enlighet med dess medel eller som skulle på något annat sätt få arbetarna att rättvist dela vinsten med ägarna. För kapitalet och ledningen kommer från de sistnämnda och slit och arbetskraft från de förra. Arbetarna kunde antingen beviljas en lön som i tillräcklig utsträckning uppfyller deras dagliga behov, samt rätt till en andel av intäkterna från fabriken när de är skadade, arbetsoförmögna eller inte kan arbeta eller en lön kan bestämmas som tillåter arbetarna att både tillgodose sina dagliga behov och spara lite för tider av svaghet och oförmåga.

Om förhållandena var så ordnade, skulle varken fabriksägarna varje dag samla en förmögenhet som absolut inte är till någon nytta för dem – för skulle ens förmögenhet öka omåttligt, skulle man komma under mest tunga bördan, bli utsatt för yttersta svårigheter och problem och finna förvaltningen av en sådan överdriven förmögenhet att vara mycket svår och man skulle gör slut på sina naturliga krafter – inte heller skulle arbetarna utstå en sådan möda och umbäranden för att vid slutet av sina liv bli arbetsoförmögna och att falla offer för de mest trängande behov.

Det är därför tydligt fastslagit att tillägnelse av överdriven rikedom av ett fåtal personer, oaktat massornas behov, är orättfärdigt och orättvist och omvänt, absolut jämlikhet skulle störa tillvaron, välfärden, komforten, freden och ett ordnat liv för mänskligheten. I sådant fall, är därför det bästa tillvägagångssättet att söka måttfullhet, vilket är för de förmögna att erkänna fördelarna med måttfullhet i förvärvet av vinster och att visa hänsyn till omsorgs för de fattiga och behövande, det vill säga, att fastställa en dagslön för arbetarna och även att tilldela dem en andel av den totala vinsten i fabriken.

I korthet, i den mån fabriksägarnas och arbetarnas ömsesidiga rättigheter är berörda, måste lagar stiftas som skulle göra det möjligt för de förstnämnda att göra rimliga vinster och förse senares nuvarande och framtida behov, så att om de blir invalidiserade, åldras, eller dör och efterlämnar små barn, de eller deras barn inte kommer att överväldigas av svår fattigdom utan kommer erhålla en liten pension från fabrikens intäkter.

För deras del, bör arbetarna inte att ställa alltför höga krav, vara motsträviga, be om mer än de förtjänar eller gå ut i strejk. De bör vara lydiga och följsamma och inte kräva orimliga löner. Snarare bör ömsesidiga och rättvisa rättigheter för båda parter officiellt bestämmas och fastställts i enlighet med rättvisa lagar och medkänsla och den part som bryter mot dem bör fördömas efter en rättvis rättegång och bli föremål för en slutgiltig dom verkställd av den verkställande myndigheten, så att alla frågor kan på lämpligt sätt bli reglerade och alla problem tillfredställande lösta.

Inblandning av domstolar och regeringen i de problem som uppstår mellan ägare och arbetare är fullt motiverat eftersom dessa inte är sådana särskilda frågor som är vanliga uppgörelser mellan två individer, som inte berör allmänheten och där regeringen inte bör ha någon rätt att ingripa. För problem mellan ägare och arbetare, även om de kan tyckas vara en privatsak, är skadligt för det gemensamma bästa, eftersom kommersiella, industriella och jordbruksfrågor, och även den allmänna verksamheten i landet, är alla intimt sammanlänkade. En försämring för en är en förlust för alla. Och eftersom problemen mellan ägare och anställda är till förfång för det gemensamma bästa, har regeringen och domstolar därför rätt att ingripa.

Även när det gäller meningsskiljaktigheter som uppstår mellan två individer som rör enskilda rättigheter behövs en tredje part, nämligen regeringen, att lösa tvisten. Hur kan då problem med strejker som helt splittrar landet – oavsett om de härrör från arbetstagarnas orimliga krav eller från fabriksägarnas överdrivna girighet – förbli försummade?

Gode ​​Gud! Hur är det möjligt att se en medmänniska hungrig, utblottad och berövad och ändå leva i frid och bekvämt i en praktfull herrgård? Hur kan man se andra i största behov och ändå ha glädje av sin förmögenhet? Det är därför som det har förordnats i de gudomliga religionerna att de rika varje år bör erbjuda en del av sin förmögenhet för de fattigas försörjning och hjälp till de behövande. Det är en av grundvalarna för Guds religion och ett bindande föreläggande för alla. Och eftersom människan på detta sätt inte är tvingad eller tvingas av någon regering utan är manad av ens eget hjärta att hjälpa de fattiga och i en anda av glädje och utstrålning, är en sådan gärning mycket berömvärd, förtjänstfull och glädjande.

Det är innebörden av goda gärningar som nämns i himmelska böcker och skrifter.