Fråga: – Ska en brottsling straffas eller ska man förlåta honom och hans brott förbises?

Svar: – Det finns två typer av vedergällande handlingar. Den ena är hämnd och vedergällning och den andra är bestraffning och gengäld. En individ har inte rätt att hämnas men samhället har rätt att bestraffa brottslingen. En sådan bestraffning syftar till att avhålla och avskräcka andra från att begå liknande brott. Det är för att skydda människans rättigheter och utgör inte hämnd, för hämnd är den inre tillfredsställelsen som är följden av att besvara lika med lika. Det är inte tillåtet, för ingen är given rätten att hämnas. Men dock, om brottslingar helt lämnas vind för våg skulle världens ordning bli störd. Således, medan bestraffning är ett av de väsentliga kraven för samhället har den kränkta och förfördelade parten inte rätt att söka hämnd. Istället borde han vara förlåtande och storsint för det är vad som anstår den mänskliga världen.

Samhället måste dock bestraffa förtryckaren, mördaren och gärningsmannen för att avhålla och avskräcka andra från att begå liknande brott. Men det som i första hand är viktigt är att utbilda massorna så att inga brott kommer att begås för ett folk kan vara så utbildade att de helt undandrar sig från brott, och avhåller sig från att begå brott och faktiskt ser själva brottet som det största straffet och den allra svåraste plågan och bestraffningen. Således om det från början inte begås några brott så krävs inga bestraffningar.

Vi måste bara tala om det som är praktiskt genomförbart i världen. Det finns faktiskt ett överflöd av höga ideal och uppfattningar som inte kan genomförs. Därför måste vi begränsa oss till vad som är praktiskt möjligt.

Till exempel om någon kränker, skadar och överfaller någon annan och den senare i sin tur ger igen, utgör det hämnd och är klandervärd. Om Peter dödar Pauls son har Paul ingen rätt att döda Peters son. Om han gör det är det hämnd och ytterst klandervärt. I stället måste han agera på motsatt sätt och visa förlåtelse och om möjligt även vara till hjälp för sin angripare. Detta är verkligen det som är värdigt människan för vilken fördel vinner hon genom hämnd? Dessa två handlingar är verkligen en och desamma, om den ena är förkastlig så är även den andra. Den enda skillnaden är att den ena föregår den andra.

Men samhället har rätt att bevara och skydda. Det hyser inget agg eller fientlighet gentemot mördaren utan väljer att fängsla eller bestraffa honom enbart för andras skydd och säkerhet. Syfte är inte hämnd utan en bestraffning varigenom samhället är skyddat. Om både samhället och offrets släktingar förlåter och lönar ont med gott, kommer ogärningsmännen aldrig upphöra med sina våldsamma angrepp och ett mord skulle begås i varje ögonblick – nej, blodtörstiga individer skulle som vargar helt förgöra Guds hjord. Samhället föranleds inte av illvilja när det utmäter straff och det verkar utan fördomar och syftar inte till att tillfredsställa en känsla av hämnd. Dess syfte med att tilldela bestraffning är att skydda andra och förhindra ytterligare förövande av sådana avskyvärda handlingar.

Således när Jesus sade, ”om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra åt honom”,[212] var syftet att undervisa folket, inte att man ska hjälpa en varg som har anfallit en fårflock som har för avsikt att sluka dem alla. Nej, om Jesus hade vetat att vargen kommit in i hagen och var på väg att riva får skulle Han helt säkert ha förhindrat det.

Precis som förlåtelse är ett kännetecken för Guds barmhärtighet, är också rättvisa ett kännetecken för Hans herravälde. Tillvarons tronhimmel upprätthålls av rättvisans pelare och inte av förlåtelse och mänsklighetens fortbestånd är beroende av rättvisa och inte av förlåtelse. Således, om ett dekret av amnesti hädanefter skulle antas i alla länder skulle hela världen snart försättas i oordning och grunden för mänskligt liv sönderfalla. Likaledes, om statsmakterna i Europa inte hade stått emot den beryktade Attila,[213] skulle han inte ha lämnat en enda själ vid liv.

Vissa människor är som blodtörstiga vargar. Om de inte ser en förestående bestraffning skulle de döda andra enbart för sitt nöje och sin förströelse. En av tyrannerna i Persiens dödade sin lärare för blotta nöjet. Den berömda Al-Mutavakkil, den berömda Abbasid kalifen,[214] efter att ha sammankallat sina ministrar, ombud och förvaltare, släppte lös en låda full med skorpioner bland dem och förbjöd någon att röra sig, skulle brista ut i ett uppsluppet skratt när någon av dem blev stungna.

För att sammanfatta, ett väl fungerande samhälle är beroende av rättvisa, inte av förlåtelse. Således det om Jesus avsåg med förlåtelse och storsinthet är inte att när ett land attackerar dig, bränner ditt hem, plundrar dina ägodelar, angriper din fru, barn och släktingar och kränker din ära att du måste vara undergiven i denna tyranniska värd och tillåta dem att genomföra varje missgärning och grymhet. Snarare, Jesus ord avser förhållanden mellan två individer som innebär att om en person överfaller en annan borde den förfördelade parten förlåta. Medan samhället måste skydda människans rättigheter. Således, om någon överfaller, skadar, förtrycker och sårar mig, skulle jag på inte sätt hindra honom, jag förlåter honom. Men om någon skulle överfalla Siyyid Manshádí,[215] skulle jag naturligtvis hindra honom. För även om icke inblandning är vänligt gentemot ogärningsmannen är det ett förtryck av Manshádí. Så om det i detta ögonblick en vild arab kommer in i detta rum och svingar ett svärd, vill misshandla, såra och döda dig, skulle jag naturligtvis hindra honom. Om jag lämnade dig i arabens våld är det ett förtryck inte rättvisa. Men om han skulle såra mig personligen förlåter jag honom.

En sista punkt: Samhället är engagerade dag och natt med att utforma strafflagstiftning och tillhandahålla bestraffnings metoder. Det bygger fängelser, skaffar kedjor och bojor, ordnar med platser för exil och förvisning för plågor och umbäranden och försöker på detta sätt förbättra brottslingen, medan det i själva verket bara leder till nedbrytning av moralen och undergräver karaktären. Samhället bör i stället dag och natt göra sitt yttersta för att säkerställa att själarna är ordentligt utbildade, att de gör framsteg var dag, att de avancerar inom vetenskap och lärande, att de förvärvar berömvärda dygder och lovvärt uppträdande och att de överger våldsamt beteende så att brott aldrig kan uppstå. För närvarande råder motsatsen. Samhället försöker ständigt stärka straffrättslig lagstiftning och tillförsäkra bestraffnings medel, redskap för död och tuktan, och platser för fängelser och förvisning, och sedan inväntar att brott begås. Detta har den mest skadliga påverkan.

Men om massorna utbildades så att kunskap och lärande ökar dag för dag, förståelsen breddas, föreställningar förfinas, moralen rättas till och seder reformeras – med andra ord framsteg har gjorts avseende varje grad för fulländning – då skulle förekomsten av brott skulle avta.

Erfarenheten har visat att brott är mindre vanligt bland civiliserade folk – det vill säga, bland dem som har förvärvat sann civilisationen. Och sann civilisation är gudomlig civilisation, civilisationen av dem som kombinerar materiell och andlig fullkomlighet. Eftersom okunnighet är den grundläggande orsaken till brott, desto mer kunskap och bildning ökar, desto mindre brott kommer att begås. Betänk de laglösa stammarna i Afrika: Hur ofta de dödar varandra och även förtär varandras kött och blod! Varför äger sådant barbari inte rum i Schweiz? Anledningen är tydligt, utbildning och dygd.

Därför måste samhället i första hand försöka förhindra att brott begås, i stället för att utforma hårda straff och påföljder.

---

[212] Matteus evangelium. 5:39 – Jag säger er: Stå inte emot den som är ond, utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra åt honom.

[213] Attila (cirka 406-453) var hunnernas kung 434-453. Han kallades av samtiden Guds gissel. Attila härskade över ett stort antal folk främst i östra Europa. Hunnerriket var Europas största rike i sin tid och sträckte sig från Donau upp till Östersjöns sydkust och från Svarta havet in i Centraleuropa.

[214] Al-Mutawakkil ʻAlā Allāh Jaʻfar ibn al-Muʻtasim, född 822, död 861, var en abbasidisk kalif, regent 847-861.

[215] En bahá’í som sitter med oss vid bordet.