Vet att vara rättvisa innebär att ge åt var och en efter hans förtjänst. Till exempel när en arbetare arbetar från morgon till kväll kräver rättvisan att hans lön ska betalas ut men när han inte har utfört något arbete och inte gjort sig något besvär är det frikostighet. Om man ger allmosor till en fattig man, som inte har gjort någon ansträngning och inte gjort något till din fördel för att förtjäna den är det frikostighet. Således när Jesus bad om förlåtelse för sina missgärningsmän, var det frikostighet.

Frågan är om tingens förträfflighet eller uselhet ska bedömas av förnuftet eller enligt lagen. Vissa menar att det är fastställt i lagen. Så är fallet för de judar som tror att alla buden i Moseböckerna är bindande och att de är frågor för den religiösa lagen snarare än för förnuftet. Sålunda säger de att ett av buden i Moseböckerna är att det är olagligt att blanda kött och smör eftersom det är terefa och terefa på hebreiska betyder orent och kosher betyder rent. De säger att det är en fråga om lagen och inte för förnuftet.

Men de gudomliga filosoferna menar att tingens förträfflighet eller uselhet är beroende av både förnuftet och den religiösa lagen. Således, grundar sig förbuden mot mord, stöld, trolöshet, lögnaktighet, hyckleri och grymhet, på förnuftet. Varje rationellt sinne kan förstå att alla dessa är avskyvärda och förkastliga. För om man bara sticker en människa med en tagg kommer hon skrika av smärta. Hur väl måste hon då att inse att mord enligt förnuftet är avskyvärt och förkastlig. Och skulle hon begå ett sådant brott kommer hon ställas till svars oavsett om det profetiska budskapet inte har nått henne eller inte, för det är själva förnuftet som greppar den förkastliga karaktären av denna handling. Således när en sådan person begår sådana låga handlingar kommer hon förvisso hållas ansvarig.

Men om profetiska förelägganden inte har nått en plats och som en följd därav misslyckas folket med att agera i enlighet med de gudomliga läror då hålls de inte ansvariga enligt religions lagar. Till exempel, Jesus föreskrev att grymhet bör bemötas med vänlighet. Om en person förblir omedvetna om detta föreläggande och handlar i enlighet med naturens maningar, det vill säga, om han återgäldar oförrätt med oförrätt, då hålls han inte ansvarig i enlighet med religions lagar, för detta gudomliga föreläggande har inte förmedlas till honom. Även om en sådan person inte förtjänar gudomlig frikostighet och ynnest kommer Gud ändå behandla honom med nåd och bevilja honom förlåtelse.

Hämnd är även klandervärt enligt förnuftet för det är inte till någon nytta för hämnaren. Om en människa slår en annan och offret väljer att utkräva hämnd genom att slå tillbaka, vilka fördelar kommer han vinna? Kommer detta vara ett balsam för hans sår eller ett botemedel för hans smärta? Nej, Gud förbjude! I sanning de två handlingarna är likvärdiga, båda blir skadade, den enda skillnaden är att det ena föregick det andra. Därför är det berömvärt om offret förlåter eller ännu bättre om han agerar på motsatt sätt.

Beträffande samhället, det kommer att straffa angriparen men inte utkräva hämnd. Syftet med detta straff är snarare är att motverka och avskräcka och att motsätta sig orättvisa och aggression för att förhindra att andra sträcker ut sin hand på samma sätt i förtryck. Men om offret väljer att förlåta och att istället visa den största barmhärtighet detta mest förtjänstfulla i Guds ögon.