I går var vi upptagna av att diskutera andens odödlighet. Vet att den mänskliga andens sätt att verka och villkor av är av två slag – det vill säga, den uppfattar och fungerar på två olika sätt. Det ena sättet är genom kroppsliga förmedlande instrument och organ. Således ser den med ögat, hör med örat och talar med tungan. Så uppträder och verkar anden i den mänskliga realiteten men det sker genom kroppens förmedlande instrument. Således är anden seende men med hjälp av ögat, anden är hörande med hjälp av örat och anden är talande med hjälp av tungan.

Det andra sättet för andens inflytande och verkan och sätt att fungera är utan kroppsliga instrument och organ. Till exempel i sömnens tillstånd ser den utan ögon, hör den utan öron, talar den utan tunga, färdas den utan fötter – kort sagt, alla dessa förmågor utövas utan förmedlande instrument och organ. Hur ofta händer det inte att anden har en dröm i sömnens sfär vars innebörd kommer att bli exakt förverkligad två år senare! Likaledes, hur många gånger händer det inte i drömmens värld att anden löser ett problem som inte kunde lösas i vaket tillstånd. I vaket tillstånd ser ögat bara en kort sträcka men i drömmens värld ser den det som är i öst till väst. Vaken ser man det nuvarande men i drömmen skådar man framtiden. I vakenhet kan man med hjälp av snabb transport på en timme på sin höjd resa tjugo farsakh,kh,[200] i drömmen passerar man öst och väst på ett ögonblick. För anden färdas på två olika sätt, utan hjälpmedel som är en andlig resa och med hjälpmedel som är en materiell resa – som fåglar som flyger eller som att färdas i ett fordon.

Under sömnen är kroppen som död den varken ser eller hör, den har ingen känsel, den har inget medvetande, ingen iakttagelseförmåga – det vill säga, människans krafter har blivit inaktiva. Ändå är inte bara anden levande och bestående, utan dess genomträngande förmåga har ökat, dess tillstånd högre och dess intelligens större. Att anse att anden efter kroppens död förgås är som att föreställa sig att en fågel i en bur blir tillintetgjord när buren blir förstörd, även om fågeln inte har något att frukta av att buren blir förstörd. Kroppen är som buren och anden är som fågeln. Vi ser att utan buren flyger fågeln i drömmens värld, fågeln kommer därför fortsätta att existera om buren går sönder. Dess känslor kommer att bli ännu mer kraftfulla, dess iakttagelseförmåga större och dess lycka rikare. I sanning, den skulle lämna en plats av plågor för ett välbehagligt paradis, för det inget större paradis för de välförtjänta fåglarna än att vara befriade från buren. Det är därför som martyrer med den största glädje och lycka skyndar till uppoffringens fält.

I vaket tillstånd ser människans öga på sin höjd så långt som en timmes avstånd,[201] eftersom kroppens medverkan begränsar andens kraft men med den inre synen och det mentala ögat ser den Amerika och den kan uppfatta det som finns där och upptäcka tingens tillstånd och organisera angelägenheter. Om då anden var detsamma som kroppen skulle det vara nödvändigt för den inre synens kraft att stå i samma proportion. Därför är det uppenbart att anden inte är en del av kroppen och att fågeln inte är en del av buren och att andens kraft och genomträngande förmåga är större och oberoende av kroppen. Om instrumentet blir oanvänt fortsätter dess utövare att finnas till. Till exempel om pennan överges eller bryts sönder förblir författaren levande och närvarande, om ett hus blir förstört lever ägaren vidare. Detta är ett av de logiska bevisen för andens odödlighet.

Det finns ännu ett: När kroppen blir svag eller stark eller sjuk eller frisk, trött eller utvilad, ibland blir en hand eller ben amputerat eller dess fysiska kraft obrukbar, den blir blind, döv eller stum, dess lemmar kan bli förlamade, kort sagt, kroppen kan ha alla brister. Och ändå, trotts detta, förblir anden i sitt ursprungliga skick och dess andliga uppfattningsförmåga undergår ingen försämring eller störning. Men när kroppen blir drabbad av sjukdom eller olycka, blir den berövade andens gåvor, som när en spegel som blir trasig eller täckt av damm, inte längre kan reflektera solens strålar eller kan framvisa dess gåvor.

Som vi redan har förklarat finns inte människans ande i kroppen eftersom den är befriad och helgad från inträde och utträde som tillhör egenskaperna för materiella kroppar. Snarare är andens anslutning till kroppen som solen till spegeln. Kort sagt, den mänskliga anden är alltid i ett tillstånd. Den blir varken sjuk av kroppens sjukdomar eller botat av dess hälsa, den blir inte svag eller oförmögen, bedrövad eller förtryckt, försvagad eller förminskad – det vill säga, den kommer inte att skadas på grund av kroppens skröpligheter även om kroppen tynar bort eller om händer och fötter och tunga blir avhuggna eller om den förlorar hörsel eller syn förmågan. Därför är det uppenbart och säkert att anden inte är en del av kroppen och att dess oförgönglighet är oberoende av kroppen, tvärtom råder anden i kroppens värld med yttersta storhet och dess kraft och inflytande är likt solens gåvor i spegeln, uppenbara och synliga. Men när spegeln blir dammig eller går sönder kommer den att upphöra att reflektera strålarna från solen.

---

[200] En farsakh motsvarar ungefär 5 km. Iláhí-gaz, måttet Gaz motsvarar 41 fingrar, infört av Akbar, fastställt av den brittiska regeringen till 33 inches lika med 838 mm. Det går 6 000 Gaz på en Farsakh.

[201] Det var persisk sedvana att räkna avstånd i tid.