Fråga: – Vilken är karaktären av förhållandet mellan Gud och Hans skapelse, mellan den Oinskränkte och den Ouppnåelige och alla andra varelser?

Svar: – Förhållandet mellan Gud och Hans skapelse är som skaparen till det skapande, det är som förhållandet mellan solen och universums mörka kroppar, som förhållandet mellan tillverkaren och det tillverkade. Solen är inte bara till sitt väsen helgad över alla kroppar som mottar dess ljus utan dess ljus är också, till sitt väsen, helgat från och oberoende av jorden. Så även om jorden står under inflytande av solen och är mottagaren av dess ljus, är solen och dess strålar ändå helt helgad över den. Om det inte vore för solen skulle jorden och allt jordiskt liv inte kunna existera.

Skapelsens ursprung från Gud är ett ursprung genom utflöde. Det vill säga Skapelsens utgår från Gud, den manifesterar inte Honom. Förhållandet är ett utflöde[185] och inte en manifestation.[186] Ljuset från solen är ett utflöde från solen, den manifesterar inte ljuset. Framträdande genom utflöde är som solstrålarnas framträdande. Den heliga kärnan i sanningens Sol kan inte uppdelas eller nedstiga till skapelsens tillstånd. På samma sätt som solen inte delar upp sig eller stiger ned till jorden, men dess strålar – utgjutelsen av dess frikostighet – utgår från den och upplyser de mörka kropparna.

Men framträdande genom manifestation är som manifestation av grenar, blad, blommor och frukter från ett frö, för fröets egna väsen blir grenar och frukter och dess verklighet träder in i grenarna, bladen och frukterna. Detta framträdande genom manifestation skulle för Gud, den Högste vara ren ofullkomlighet och vara helt omöjligt för konsekvensen skulle vara att det absoluta Förutvarande är begränsat av sinnliga egenskaper. Men om det skulle var så skulle det helt oberoende bli blott fattigdom och sann tillvaro skulle bli icke-existens och det är omöjligt.

Av detta följer att alla ting har utgått från Gud – det vill säga, det är genom Gud som alla ting har blivit realiserade och det är genom Honom som den tillfälliga världen har uppnått sin existens. Det första utflödet från Gud är den universella realiteten, som de antika filosoferna kallade ”det första Medvetandet” och som bahás folk kallar ”Urviljan.” Detta utflöde, med avseende på dess verkan i den gudomliga världen är inte begränsat till tid och rum och har ingen begynnelse eller ände, för i förhållande till Gud är begynnelse eller ände ett och det samma. Guds förutvarande är både verkligt och timligt medan den betingade världens uppkomst är verklig men inte timlig, som vi redan tidigare har förklarat vid det här bordet.[187]

Även om ”det första Medvetandet” inte har någon begynnelse, betyder inte det att det är del av Guds förutvarande för den universella verklighetens existens är i relation till Guds existens bara en intighet – den kan inte sägas existera, än mindre vara del av Guds förutvarande. Detta ämne har vid ett tidigare tillfälle förklarats.

När det gäller skapade ting, består deras liv av förening och deras död av sönderfall. Men materia och de universella elementen kan inte bli helt förintade och förstörda. Nej, deras förintelse är bara en omvandling. Till exempel när människan dör blir hennes kropp stoft men den blir inte helt obefintlig. Den behåller mineralernas existens men en omvandling har skett och föreningen har underkastats sönderfall. Förintelsen av andra varelser är dylik, för existens blir inte helt obefintlig och absolut obefintlighet blir inte existens.

---

[185] Frågan om utflöde och manifestation förklaras mer utförligt i följande kapitel.

[186] Som kommer att framgå i nästa kapitel, använder ‘Abdu'l-Bahá begreppen ”Framträdande genom manifestation” och ”Framträdande genom utflöde” omväxlande.

[187] jfr. ”Verkligt förutvarande”, Nr. 80.