Vi har redan haft ett eller två samtal om ämnet anden men de blev inte nedskrivna.

Vet att världens människor är av två slag, det vill säga, de tillhör två grupper. Den ena gruppen förnekar den mänskliga anden och säger att människan är ett slags djur. Varför? Därför att de ser att djur och människa delar gemensamt samma förmågor och sinnen. Dessa enkla och enskilda element som fyller rymden är sammanförda i oändliga kombinationer som var och en ger upphov till olika varelser. Bland dessa finns förnimmande varelser som besitter vissa förmågor och sinnen. Ju mer fullkomlig kombination desto ädlare är varelse. Kombinationen av element i mänskliga kroppen är mer fullkomlig än i någon annan varelse och dess element är förenade i en absolut jämvikt och därför är den ädlare och mer fullkomlig. De säger, ”Det är den inte för att människan har en speciell kraft och ande som de andra djuren saknar. Även djuren har sinnes förnimmelser men människans förmågor är helt enkelt bara mera skarpa i vissa avseenden (dock när det gäller de yttre sinnen, som hörsel, syn, smak, lukt, känsel och även vissa inre förmågor som minne, är djuren mer rikt utrustade än människan).” De säger, ”Djuren har också intelligensens och förståelsens förmåga.” Det enda som de medger är att människan har större intelligens.

Sådana är de påstående som dagens filosofer anför. Sådana är deras ord, deras påstående och dekreten för deras föreställning. Och efter omfattande forskning, med kraftfulla argument, placerar de människans härstamning från djuren och säger att det fanns en tid då människan var ett djur och sedan förändrades och utvecklades arterna gradvis tills de nådde den mänskliga graden.

Men de gudomliga filosoferna säger: Nej, det är inte så. Även om människan delar förmågor och yttre sinnen gemensamt med djuren, finns ännu en extraordinär förmåga i henne som djuren är berövade. Vetenskap, konst, uppfinningar, handel och realiteternas upptäckter utgår från denna sällsamma förmåga. Det är en förmåga som omfattar alla skapade ting, den förstår deras verklighet, upptäcker deras dolda mysterier och bringar dem under dess kontroll. Den förstår även ting som inte har någon yttre existens, det vill säga, begripbara, förnimbara och dolda realiteter som sinnet, anden, människans egenskaper och karaktär, kärlek och sorg – som alla är begripbara realiteter. Dessutom var all existerande vetenskap och hantverk, människans alla stora upptäckter och otaliga uppfinningar, en gång gömda och dolda mysterier och det är bara den allomfattande mänskliga förmågan som har upptäckt dem och fört dem från den osynliga till den synliga sfären. Således har telegrafi, fotografi, fonografen – alla stora uppfinningar och hantverk – en gång varit dolda mysterier som den mänskliga realiteten upptäcke och förde från den osynliga till den synliga sfären. Det fanns även en tid då denna bit järn framför dig och även alla mineraler var dolda mysterier. Människan upptäckte dessa mineral och smidde dess metall till denna färdiga form. Detsamma gäller för alla andra mänskliga upptäckter och uppfinningar, som är otaliga. Denna fråga är obestridbar och det är ingen mening att förneka det.

Om vi ​​skulle hävda att all denna inverkan utgår från förmågor i djurens natur och fysiska sinnen, är det klart och tydligt att djuren, beträffande dessa förmågor, är överlägsna människan. Till exempel; djurens syn är mycket skarpare än människans, deras hörsel är mer skarp och så är även deras sinne för lukt och smak. Kort sagt, de förmågor som djur och människan har gemensamt är ofta till djurens fördel. Ta minnets förmåga. Om du förflyttar en duva härifrån till ett avlägset land och släpper den fri, kommer den ihåg vägen och återvänder hem. Ta en hund härifrån till centrala Asien, befria den och den kommer att återvänd hem utan att någonsin ta miste på vägen. Så är det även med de andra förmågorna som hörsel, syn, lukt, smak och känsel. Då är det tydligt att om människan inte besitter en förmåga utöver djurens förmågor skulle djuren ovillkorligen vara överlägsen människan i betydande upptäcker och förståelsen av realiteter. Av detta argument följer att det är uppenbart att människan är försedd en gåva och besitter en fulländning som inte är närvarande i djuren.

Vidare, djuren uppfattar förnimbara ting men uppfattar inte begreppsmässiga realiteter. Till exempel, djuren ser det som finns inom synområdet, men de kan inte uppfatta och förstå det som är utanför synområdet. Således är det inte möjligt för ett djur att förstå att jorden har en sfärisk form. Men människan kan härleda det okända från kända och upptäcka dolda realiteter. Till exempel, från att observera himlavalvets böjning härleder människan jordens krökning. I ‘Akká står polstjärnan i 33 grader – det vill säga, lutningen är 33 grader ovanför horisonten. När man färdas mot nordpolen, stiger polstjärnan en grad över horisonten för varje grad av distans man reser – det vill säga, polstjärnans lutning kommer att vara 34, sedan 40, 50, 60, 70 grader. När man når nordpolen kommer polstjärnan lutning vara 90 grader eller stjärnan står i zenit – det vill säga, den kommer att vara rakt ovanför.

Polstjärnan och dess stigning är en förnimbar realitet, det vill säga, det faktum att ju närmare polen man kommer, desto högre stiger polstjärnan. Och från dessa två kända realiteter har en okänd realitet blivit upptäckt, nämligen att himlavalvet är böjt, vilket innebär att himmeln ovan horisonten på varje latitud skiljer sig från den på annan latitud. Människan förstår detta förhållande och drar en slutsats om ett tidigare okänt ting, nämligen att jorden är krökt. Men för djuren är denna förståelse omöjlig. Likaledes är det omöjligt för djuren att förstå att solen är centrum och att runt den kretsar jorden. Djuren är sinnenas fånge och är bundna till dem. De kan inte förstå något som är bortom sinnena eller utom deras kontroll, även om de överträffar människans yttre förmågor och sinnen. Det är därför klart fastlagt att människan är begåvad en förmåga som gör upptäckter som särskiljer henne från djuren och denna förmåga är inget annat än människans ande.

Prisad vare Gud! Människans strävar alltid mot högre höjder och högre mål. Hon försöker alltid uppnå en värld som överträffar den värld hon bebor och stiga upp till en grad högre än den hon besitter. Denna kärlek för överskridande är ett av människans kännetecken. Jag är förvånad över att vissa filosofer i Amerika och Europa har samtyckt till att gradvis närma sig djurvärlden och därmed till tillbakagång, för tillvarons strävan måste vara mot upphöjelse. Och ändå, om du säger till en av dem, du är som ett djur, skulle bli han väldigt sårad och förolämpad.

Vilken skillnad det är mellan den mänskliga världen och djurens värld! Vilken skillnad det är mellan människans upphöjelse och djurens förödmjukelse, mellan människans fullkomlighet och djurens okunnighet, mellan människans ljus och djurens mörker, mellan människan ära och djurens ringhet! Ett arabiskt barn på tio år kan i öknen betvinga två till tre hundra kameler och kan med endast sin röst leda dem. En svag indier kan tämja en stor elefant och tvinga den att röra sig i strikt lydnad. Alla ting är underkuvade av människohanden, som motstår själva naturen.

Alla andra varelser är naturens fångar och kan inte frigöra sig från sina behov. Människan ensam kan stå över naturen. Således kan människan, när naturen drar alla kroppar mot jordens centrum, på mekanisk väg gå mycket längre och kan sväva högt i luften, naturen hindrar människan från att korsa haven, men människan bygger skepp och hon färdas över mitten på de stora haven och så vidare, ämnet är outtömligt. Till exempel färdas människan över berg och slätter med fordon och genom vildmarker och på en plats samlar hon nyheter om händelser i öst och väst. Detta är hur människan står emot naturen. Havet med dess storhet kan inte avvika så mycket som en bokstav från naturlagarna, solen i all sin prakt kan inte avvika så mycket som en nålspets från naturlagarna och kan aldrig förstå människans villkor, tillstånd, egenskaper, förehavanden och natur. Vilken är då förmågan i den oansenliga människokroppen, som klarar av allt detta? Vilken är den styrande förmågan genom vilken hon betvingar alla ting?

Ytterligare en punkt återstår. De moderna filosoferna säger: ”Ingenstans ser vi människans ande och trots att vi har undersökt av människokroppens innersta skrymslen, har vi inte någonstans kunnat uppfatta en andlig förmåga. Hur kan vi föreställa oss en förmåga som inte är förnimbar.” De gudomliga filosoferna svarar; ”Djurens ande är inte heller förnimbar och kan uppfattas genom våra materiella förmågor. Hur påvisar ni dess förekomst? Det råder ingen tvekan om att från dess inverkan ni påvisar att det i djuren finns en förmåga som inte finns i växter och det är sinnenas förmåga, det vill säga, syn, hörsel och även andra förmågor. Det är av dessa som vi kan dra slutsatsen att det finns en ande i djuren. På samma sätt kan vi dra slutsatsen från de tidigare nämnda teckenen och argumenten att det finns en mänsklig ande. Således när det i djuren finns tecken som inte finns i växterna säger ni att denna sinnliga förmåga är ett kännetecken för djurens ande. Likaledes ser ni i människan tecken, förmågor och fullkomlighet som inte finns i djuren. Därför kan ni dra slutsatsen att det finns en förmåga i henne som djuren är berövade.”

Om vi skulle förneka allt som inte är tillgängligt för sinnena skulle vi vara tvungna att förneka realiteter som otvivelaktigt finns. Till exempel; Etern[183] är inte förnimbar, även om dess förekomst kan bevisas. Gravitationskraften är inte förnimbar, likaledes dess förekomst obestridlig. På grund av vad bekräftar vi deras förekomst? Deras tecken. Detta ljus består av eterns svängningar och av dessa svängningar kan vi dra slutsatsen etern finns.

---

[183] Etern: En mycket förtunnad och mycket elastisk substans som tidigare ansågs genomsyra hela rymden, inklusive mellanrummen mellan materiens partiklar och att var det medium vars vibrationer utgjorde ljus och annan elektromagnetisk strålning. Redan Aristoteles räknar upp det som sitt femte, ljusa element efter eld, jord, luft och vatten. Etern är ett koncept postulerat av artonhundratalets forskare för att förklara utbredningen av ljusvågor. Den publik som ‘Abdu'l-Bahá riktade sig till uppfattade den betydelsen. Etern som ljusbärare är numera ett övergivet begrepp inom vetenskapen. Så småningom, när forskarna inte kunnat bekräfta den fysiska existensen av ”etern” med känsliga experiment, konstruerade de andra immateriella begrepp för att förklara samma fenomen, vilka även överensstämmer med ‘Abdu'l-Bahás beskrivning av etern.