Nr. 46 ~ Evolution och människans sanna natur.
Vi har nu kommit till frågan om arternas omdaning och evolutionära utveckling, det vill säga till huruvida människans härkomst är från djuren rike.[179]
Den föreställningen har vunnit tilltro i medvetandet hos vissa europeiska filosofer och det är nu mycket svårt att göra dess felaktighet begriplig men i framtiden kommer det bli uppenbart och tydligt och de europeiska filosoferna kommer att själva erkänna det. För i själva verket är den uppenbart fel. När man undersöker skapelsen med ett genomträngande öga, när man förstår de skapade tingens invecklade beskaffenhet och när man bevittnar tillståndet, ordningen och den skapade världens fullständighet blir man övertygad om sanning, det inte finns något mer underbart än det som redan finns.[180] För alla existerande ting, på jorden och i himmelen även detta gränslösa himlavalv och allt som det innefattar har mest tillbörligen skapats och ordnats, sammansatts, förordnats och fulländats och har inga ofullkomligheter. Till en sådan utsträckning är detta sant, att om alla varelser skulle bli fullständigt intelligenta och skulle reflektera till änden som inte har något slut skulle de inte kunna tänka sig något bättre än det som redan finns.
Om skapelsen i det förgångna skulle ha saknat sådan fullständighet och utsmyckning, om den hade varit i ett lägre än tillstånd, då skulle existensen nödvändigtvis ha varit bristfällig och ofullständig och således ofullbordad. Denna fråga måste beaktas med den största uppmärksamhet och eftertanke. Till exempel föreställ dig hela den tillfälliga världen – tillvarons sfär – som liknar den mänskliga kroppen. Om denna sammansättning, ordning, fullständighet, skönhet och den fullkomlighet som nu finns i den mänskliga kroppen var på något sätt var annorlunda skulle resultatet vara ofullkomlighet.
Om vi nu föreställer oss en tid då människan tillhörde djurvärlden, det vill säga, när hon endast var ett djur, skulle tillvaron vara ofullkomlig. Det betyder att det inte skulle ha funnits någon människa och huvudbeståndsdelen i världens kropp som är den mänskliga hjärnan och sinnet, skulle ha saknats och världen skulle då ha varit ytterst ofullkomlig. Detta är i sig ett tillräckligt bevis för att om det hade funnits en tid då människan tillhörde djurriket skulle tillvarons fullständighet ha blivit förstörd för människan är den främsta medlemmen i världens kropp och en kropp utan sin huvudbeståndsdel är tveklöst ofullkomlig. Vi betraktar människan som den främsta medlemmen, av alla skapade ting, hon omfattar existensens alla fullkomligheter.
Med ”människan” menar vi den fullständiga människan, den främsta individen i världen, som är summan av all andlig och materiell fullkomlighet och hon är likt en sol bland alla skapade ting. Förställ dig en tid då solen inte var en sol, med andra ord, den var bara en annan himlakropp. Tveklöst skulle förhållandena mellan existerande ting vid en sådan tidpunkt vara störda. Hur kan man föreställa sig något sådant? Om man skulle undersöka tillvarons värld, skulle enbart detta argument vara tillräckligt.
Låt oss ge ett annat mer subtilt bevis; Alla oräkneliga skapade ting som finns i tillvarons värld – vare sig de är människa, djur, växter eller mineral – måste bestå av delar. Det råder ingen tvekan om att den fullständighet som finns i alla varelser uppkommer genom Guds skapelse, från de ingående delarna, deras lämpliga förening, proportionella mängd, sättet för deras sammansättning och inflytandet från andra skapade ting. För alla varelser är förbundna till varandra som en kedja och ömsesidig hjälp, bistånd, och samverkan tillhör deras inneboende egenskaper och är orsaken till deras utformning, utveckling och tillväxt. Det är bekräftat genom otaliga bevis och argument att varje skapat ting har inverkan och inflytande på alla andra, antingen direkt eller genom en orsakskedja. Kort sagt, varje tings fullständighet – den fullständighet som ni idag ser i människan eller andra varelser med avseende på deras kroppsdelar, organ och förmågor – uppkommer ur de ingående delarnas, mängd, proportion, sättet för deras sammansättning och deras ömsesidiga inverkan, påverkan och inflytande. När allt detta sammanförs kommer människan till stånd.
När människans fullständighet helt härrör från de ingående delarna, deras mängd, sättet för deras sammansättning och ömsesidig påverkan och inflytandet från andra varelser – och eftersom människan skapades för tio eller ett hundratusen år sedan från samma jordiska delar i samma mängd och proportioner, sammansattes och förenades på samma sätt med samma påverkan från andra varelser, då fanns exakt samma människa som nu. Detta är en självklar sanning och kan inte ifrågasättas. Och om tusen miljoner år härefter, människans ingående delarna sammanförs, uppmätts i samma proportioner och förenas på samma sätt och blir föremål för samma påverkan med andra varelser, kommer exakt samma människa komma till stånd. Till exempel, om tusen miljoner år härefter, man skulle sammanföra olja, eld, veke, lampa och en tändare av lampan – kort sagt, om allt som behövs då förenas – kommer exakt samma lampa erhållas.
Denna fråga är klargjord och dessa argument avgörande. Men argumenten som de europeiska filosoferna har anfört är spekulativa och är inte avgörande.
[179] Ordet naw, är i detta och följande kapitel översatt Med art, har en rad betydelser inklusive slag, sort, och typ. ‘Abdu'l-Bahá använder inte ordet i modern biologisk mening utan i betydelsen – oföränderliga arketypiska former.
[180] I en skrift tillskriver Bahá'u'lláh dessa ord till Hermes.