Nr. 29 ~ Synd och försoning.
Fråga: – I 1:a Korinthierbrevet 22:15 är det skrivet: ”Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus[124] alla göras levande.” Vad är innebörden av dessa ord?
Svar: – Vet att människan har två naturer, den materiella och andliga. Den materiella naturen härstammar från Adam medan den andliga naturen härrör från Guds ords realitet, som är Jesus andlighet. Den materiella naturen är nedkommen genom Adam men den andliga naturen är nedkommen genom den helige Andens[125] gåvor. Den materiella naturen är källan till all ofullkomlighet, den andliga naturen är källan till all fullkomlighet.
Jesus uppoffrade sig själv så att mänskligheten skulle kunna bli befriad från bristerna i den materiella naturen och förlänad dygderna i den andliga naturen. Den andliga natur som tillkom genom den gudomliga realitetens nåd är summan av alla fullkomligheter och framträder genom den helige Andens andedräkt. Det är den gudomliga fullkomligheten, den är ljus, andlighet, vägledning, upphöjelse, högsinthet, rättvisa, kärlek, generositet, vänlighet mot allt livande, välgörenhet. Den är livets liv. Denna andliga natur är en strålglans av prakt från sanningen Sol.
Jesus är brännpunkten för den helige Anden, Han är född av den helige Anden, Han är upplyft av den helige Anden, Han är en ättling av den helige Anden – det vill säga, Hans realitet härstammar inte från Adam utan den är nedkommen från den helige Anden. Betydelsen av 1:a Korinthierbrevet 15:22 där det står skrivet, ”Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande.”, är därför följande: Adam är kallas vanligtvis för ”människans fader”[126] – det vill säga, han är orsaken till mänsklighetens materiella liv och innehar positionen av det materiella faderskapet. Han är en levande, fast inte en livgivande själ medan Jesus är orsaken till människans andliga liv och andligen innehar Han positionen av det andliga faderskapet. Adam är en levande själ, Jesus är en livgivande Ande.
I denna materiella värld lyder människan under begärens instinktmässiga makt varav synd är den oundvikligliga följden för dessa begär omfattas inte av rättvisa och rättfärdiga lagar. Den mänskliga kroppen är naturens fånge den uppträder i enlighet med vad än naturen dikterar. Av detta följer att synder som – vresighet, avundsamhet, stridslystenhet, girighet, snikenhet, okunnighet, hatiskhet, mutbarhet och grymhet – måste finns i den materiella världen. Alla dessa djuriska egenskaper finns i människans natur. En människa som har blivit berövad andlig undervisning är som ett djur som invånare i Afrika, vars handlande, vanor och moral är helt instinktmässiga och som agerar enligt det som naturen dikterar till en sådan grad att de river och äter varandra. Således är det uppenbart att människan materiella värld är en värld av synd och på det planet kan människan omöjligen särskiljas från djuren.
All synd föranleds av naturens diktat. Beträffande djuren är inte dessa naturens diktat som tillhör den kroppsliga existens kännetecken synd men för människan de är synd. Det djuriska är källan till ofullkomligheter som vrede, lust, avund, girighet, grymhet och stolthet. Alla dessa klandervärda kvaliteter finns i djurens natur men de utgör inte synd när det gäller djuren medan de för människan är de synd.
Adam är orsaken till människans materiella liv medan Jesus realitet, det vill säga, Guds ord, är orsaken till andligt liv. Det är en livgivande ande, vilket innebär att alla ofullkomligheter som härrör från människans materiella liv förvandlas till mänsklig fulländning genom undervisning och vägledning av avskildhetens väsen. Därför var Jesus den livgivande anden och orsaken till hela mänsklighetens andliga liv.
Adam var orsaken till det materiella livet och när människans materiella värld är ofullkomlighetens sfär och ofullkomlighet är liktydigt med död, liknade Paulus ofullkomlighet med död.
Men majoriteten av de kristna tror att Adam syndade och bröt mot lagen genom att äta av det förbjudna trädet, att de ödesdigra och katastrofala följderna av denna överträdelse ärvdes för all framtid av Hans ättlingar och därmed har Adam blivit orsaken till människans död. Denna förklaring är irrationell och tydligt felaktig, för den innebär att alla människor även profeterna och Guds Budbärare utan egen förskyllan eller egen synd eller av någon annan anledning än deras härkomst från Adam blev skyldiga syndare och drabbade av helvetets plågor fram till dagen för Jesus offer. Detta skulle vara långt ifrån Guds rättvisa. Om Adam var en syndare, vilken var Abrahams synd? Vilken var Isaks och Josefs förseelse? Vilken var Moses överträdelse?
Jesus, som var Guds ord, uppoffrade sig själv. Detta har två betydelser – en yttre och en sann betydelse. Den yttre betydelsen är denna: Eftersom Jesus syfte var att främja en sak som innebar utbildning av det mänskliga släktet, vederkvickning av människans barn och upplysning av hela mänskligheten och främjandet en sådan mäktig sak – en sak som var antagonistisk för alla folk på jorden och som väckte varje nation och regeringens motstånd – var destinerad att medföra Hans blodspillan och leda till Hans korsfästelse och död, därför uppoffrade Han sitt liv vid tidpunkten då Han uppenbarade sin mission, välkomnade korset som sin tron, betraktade varje sår som ett balsam och varje gift som den sötaste honung och stod upp för att undervisa och vägleda människor. Det vill säga, Han uppoffrade sig själv att kunna skänka livets ande och gav upp kroppen för att måhända kunna vederkvicka andra i Anden.
Dock är den andra betydelsen av uppoffring är denna: Jesus var som ett frö och detta frö som offrade sin egen form så att trädet kunde växa och utvecklas. Även om fröets form förstördes blev dess realitet uppenbarad i fulländat majestät och skönhet i form av trädet.
Jesus ställning var absolut fulländning. Dessa gudomliga fullkomligheter lyste som även solen över alla troende själar och utgjutelsen av ljus blev uppenbar och lysande i deras realiteter. Det är därför han säger: ”Jag är det levande brödet som har kommit ned från himmelen. Om någon äter av det brödet, så skall han leva till evig tid”[127] – det vill säga, den som tar del av denna gudomliga näring kommer att få evigt liv. Således, de som tog del av denna nåd och förvärvade en andel av dessa fullkomligheter fick evigt liv och den som sökte upplysning från Hans forna nåd befriades från mörkrets villfarelse och upplystes av väglednings ljus.
Fröets form offrades för trädet men genom detta offer blev dess fulländning uppenbarad och manifesterad. För trädet, dess grenar, blad och blommor var latenta och dolda i fröet men när fröets form offrades blev dess fullkomligheter fullt manifesterad i blad, blommor och frukter.
[124] Kristus betyder den smorde och är en titel som av de troende kristna har förlänat Jesus från Nasaret. Den smorde syftar på att man i det gamla Israel smorde en tronarvinges huvud med olja när han invigdes till regent.
[125] Den helige Ande eller den heliga Anden (ibland den helige Anden), även Guds ande, är enligt klassisk kristen tro den tredje ”personen” i treenigheten och benämningen på Guds aktiva kraft. Enligt den kristna föreställningen kommer den helige Ande till människan med Kristi kärlek, Andens gåvor och Andens frukter. Den helige Ande gör det möjligt för Guds folk att leva och umgås med honom.
[126] Abu’l-bashar, Människans fader, är en av titlarna som muslimerna har förlänat Adam.
[127] Johannes evangelium 6:51, se även Johannes 6:41, 50, 58.