Det finns en punkt som är central för att förstå kärnan i de frågor som vi har diskuterat och andra som vi kommer att diskuterat, nämligen att den mänskliga kunskapen är av två slag.

Den ena typen är kunskapen förvärvas genom sinnena. Det som ögat, örat eller sinnena för lukt, smak eller känsel kan uppfatta kallas för förnimbart. Till exempel, solen är förnimbar, eftersom den kan ses. Likaledes är ljud förnimbart eftersom örat hör dem; lukt eftersom det kan inandas och uppfattas av luktsinnet, livsmedel eftersom gommen uppfattar deras sötma, syrlighet, bitterhet eller sälta; värme och kyla är förnimbara eftersom känseln uppfattar dem. Dessa sägs vara förnimbara realiteter.

Den andra typen av mänsklig kunskap är den om ogripbara ting – det vill säga, den består av ogripbara realiteter som inte har någon yttre form eller plats och inte är förnimbara. Till exempel är sinnenas förmågor inte förnimbara eller några av människans egenskaper. De är ogripbara realiteter. Således är kärlek ogripbar och inte en förnimbar realitet. För örat hör inte dessa realiteter, ögat ser dem inte, lukten känner dem inte, smaken urskiljer dem inte och känseln uppfattar dem inte. Även etern och de krafter som naturfilosofin säges vara värme, ljus, elektricitet och magnetism, är ogripbara och inte förnimbara realiteter. Likaledes är själva naturen en ogripbar och inte en förnimbar realitet, den mänskliga anden en ogripbar och inte en förnimbar realitet.

Men när vi försöker uttrycka dessa ogripbara realiteter, har vi ingen annan möjlighet än att gjuta dem i formen av det förnimbara för utåt existerar inget förutom det förnimbara. Således när vi önskar förklara andens realitet, dess tillstånd och grader, är vi tvungna att beskriva dem i termer av förnimbara ting eftersom utåt existerar inget förutom det förnimbara. Till exempel, sorg och lycka är ogripbara ting, men när vi vill uttrycka dessa andliga tillstånd säger vi; ”mitt hjärta blev tungt, mitt hjärta var upplyft”, även om hjärta varken är tungt eller upplyft. Snarare, det är ett andligt eller ogripbart tillstånd, som vi för att utrycka är tvungna att använda förnimbara termer. Ett annat exempel vi säger; ”den och den har gjort stora framsteg”, även om de är kvar på samma ställe eller ”den och den har en upphöjd ställning” även om de som alla andra fortfarande går på jorden. Denna upphöjelse och dessa framsteg är andliga tillstånd och ogripbara realiteter men för att förklara dem är vi tvungna att använda förnimbara termer eftersom utåt existerar inget förutom det förnimbara.

För att nämna ett annat exempel, kunskap är symboliskt beskrivet som ljus och okunnighet som mörker. Men tänk efter, är kunskap förnimbart ljus eller är okunnighet förnimbart mörker? Verkligen inte. De är bara ogripbara tillstånd, men när vi utåt önskar uttrycka dem kallar vi kunskap för ljus och okunnighet för mörker, vi säger; ”mitt hjärta var dystert och det blev upplyst.” Kunskapens ljus och okunnighetens mörker är ogripbara realiteter, inte förnimbara, men när vi utåt önskar uttrycka dem är vi tvungna att ge dem en förnimbar form.

Då är det uppenbart att duvan som sänkte sig ner över Jesus[99] inte var en materiell duva utan ett andligt tillstånd uttryckt med en förnimbar symbol för att det skulle bli begripligt. Även i gamla Testamentet står det skrivet att Gud framträdde som en pelare av eld.[100] Det som avses är inte en förnimbar form utan en ogripbar realitet har uttryckts i en sådan form.

Jesus sade; ”Fadern är i sonen och sonen är i fadern.”[101] Var Jesus i Gud, eller Gud var i Jesus? Nej i Guds namn! Detta är ett ogripbart tillstånd som har uttrycks i förnimbara bilder.

Vi kommer till förklaringen av Bahá'u'lláhs ord där Han säger: ”O Konung! Jag var en människa som alla andra, jag var sovande på min soffa, när jag väcktes, av brisen från den All-Härlige som fläktade över Mig och förlänade mig kunskap om allt som har varit. Det här inte från mig, utan från den Allsmäktig och Allvetande.”[102] Det är tillståndet för gudomlig uppenbarelse. Det är inte förnimbart det är en ogripbar realitet. Det är helgat från och överstiger dåtid, nutid och framtid. Det är en jämförelse, en analogi – en metafor och inte en bokstavlig sanning. Det är inte tillstånd som vanligtvis förstås av det mänskliga sinnet när det sägs att någon sov och sedan vaknade utan det innebär en övergång från ett tillstånd till ett annat. Till exempel, sovande är ett tillstånd av vila och vakenhet är ett tillstånd av rörelse. Sovande är ett tillstånd av tystnad, vakenhet är ett tillstånd av yttrande. Sovande är ett tillstånd av fördoldhet, vakenhet det av manifestation.

Det finns exempelvis ett persisk och arabisk uttryck som lyder, jorden var sovande våren kom och allt vaknade, eller, jorden var död våren kom och allt återupplivades. Dessa uttryck är jämförelser, analogier, liknelser och figurativa tolkningar i den inre betydelsens sfär.

Kort sagt, Guds manifestationer har alltid varit och kommer alltid förbli, lysande realiteter, ingen förändring eller variation sker i deras väsen. Som mest, innan Deras uppenbarelse var de tysta och lugna som en sovande och efter Deras uppenbarelse är de talande och upplysta som en vaken.

---

[99] jfr. Matteus 3:16-17; Markus 1:10-11; Lukas 3:22.

[100] 2:a Mosebok 14:24 – Men när morgonväkten var inne, såg Herren från pelaren av eld och moln ner på egyptiernas här och förvirrade den.; 2:a Mosebok 13:21 – Herren gick framför dem, om dagen i en molnstod för att visa dem vägen och om natten i en eldstod för att ge dem ljus. På det sättet kunde de vandra både dag och natt.

[101] Johannes evangelium 10:38. – Men om jag gör dem, så tro på gärningarna, om ni inte kan tro på mig. Då skall ni inse och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern.

[102] Utdrag ur Bahá'u'lláhs brev till Náṣiri’d-Dín Sháh, se Súriy-i-Haykal, st. 192.