I denna materiella värld har tiden växlande cykler och platser är föremål för varierande villkor. Årstiderna följer på varandra och individer gör framsteg, går tillbaka och utvecklas. Vid en tidpunkt är det vår och vid en annan höst, vid en tidpunkt är det sommars och vid en annan råder vinter.

Vårsäsongen har regntyngda moln och mysk doftande brisar, den livgivande sefyren[98] och ett lagom milt väder. Regnet faller, solen lyser, den återupplivande vinden blåser, världen förnyas och livets andetag yppar sig lika i växter, djur och människan. Jordiska varelser passerar från ett tillstånd till ett annat. Alla ting blir klädda i en ny dräkt, den svarta jorden blir insvept av ymnigt gräs, berg och slätter klädda i en smaragdgrön mantel, träden bär löv och blommar, trädgårdar frambringar blommor och doftande örter världen blir en annan värld och hela skapelsen blir genomsyrad av nytt liv. Jorden som var en själlös kropp, finner en ny ande och uppvisar den största skönhet, nåd och behag. Sålunda frambringar vårtiden ett nytt liv och ingjuter en ny ande.

Sedan kommer sommartiden när värmen tilltar och tillväxt och utveckling manifesterar fullheten av sin kraft. Livskraften når sitt överflöd i växtriket. Frukt och grödor framträder, skördetiden kommer, frön blir kärvar och förberedelser vidtas för vintermånaderna.

Sedan kommer den obevekliga hösten när ohälsosamma stormar blåser, ofruktsamma vindar fläktar och säsongen med brister och saknad anländer. Alla ting vissnar, den behagliga luften blir hårt och kylig, vårens brisar blir till höstens vindstötar, träden, de en gång bördiga och gröna blir vissna och kala, blommor och doftande örter bleknar bort i sorg, den vackra trädgården har blivit en dunkel hög av damm.

Efter det följer vintersäsongen när kalla vindar blåser och stormar uppstår. Det snöar och stormar, regnar och haglar, åskar och blixtar, kyla och dvala och sömn tar vid. Växter blir som döda och djur försmäktar och tynar bort.

När detta tillstånd är uppnått återvänder ännu en gång en ny livgivande vårtid och cykeln inleds. Vårsäsongen med sin mängd av vitalitet och nåd och överflöd av storhet och majestät, reser sitt tält över bergen och slätterna. Ännu en gång förnyas de skapade tingens tempel och skapelsen tillfälliga varelser förnyas. Levande kroppar växer och utvecklas, fält och slätter blir gröna och bördiga, träd frambringar blommar och förra årets vår återvänder åter i höjden av sitt majestät och sin härlighet. Själva tingens förekomst måste alltid vara beroende av och vidmakthållas genom dessa cykler och växlingar. Sådana är cyklerna och kretsloppen i den materiella världen.

På liknande sätt fortskrider de andliga cyklerna förknippade med Guds profeter. Det vill säga, den andliga våren är dagen för ankomsten av heliga Manifestationer. Den är gudomlig prakt och himmelska nåd, livets fläktande vind och sanningens Sols gryning. Anden blir levandegjord, hjärtan vederkvickta, själar blir förfinade, all existens blir satt i rörelse och mänskliga realiteter jublar och växer i färdigheter och fullkomlighet. Allomfattande framsteg uppnås och själar blir upplyftade och de döda levandegjorda – för det är dagen för uppståndelsen, årstiden för begeistring och upphetsning, timmen för fröjd och glädje och tiden för hänförelse och försakelse.

Denna själsväckande vårtid ger sedan upphov till en givande sommar. Guds ord tillkännages, Hans lag kungörs och allt uppnår ett tillstånd av fulländning. Det himmelska bordet sprids, den heliga vindens brisar parfymerar öst och väst, Guds läror erövrar hela världen, själar blir utbildade, lovvärda resultat framkommer, allomfattande framsteg görs i den mänskliga sfären och gudomliga gåvor omger alla ting och verklighetens sol stiger upp över det himmelska Konungadömets horisont i höjden av sin makt och styrka.

När Solen når sin höjdpunkt, börjar den dala och stiger ned och den andliga sommarsäsongen följs av höst. Tillväxt och utveckling avstannar, milda brisar förvandlas till fördärvliga vindar och säsongen med brist och saknad skingrar livskraften och skönheten i trädgårdar, slätter och gemak. Det vill säga, den andliga dragningskraften försvinner, gudomliga egenskaper förfaller, hjärtats strålglans nedtonas, själens andlighet avtrubbas, dygder blir till laster och helighet och renhet finns inte mer. Grunderna för Guds religion blir förstörd och tillintetgjord, enbart seder och traditioner tar deras plats, splittring uppträder och ståndaktighet ändras till förvirring. Anden tynar bort hjärtan förvissnar och själar försmäktar.

Vintern anländer – det vill säga, okunnighetens och okunskapens kyla omsluter världen och egensinnighetens och de själviska begärens mörker råder. Likgiltighet och utmaningar blir följden med lättja och dårskap, uselhet och djuriska egenskaper, kallsinnighet och stenliknande dvala, även som under vintertiden när jorden berövas inverkan av solens strålar och blir ofruktsam och ödslig. När sinnenas och tankens sfär och når detta stadium, återstår intet annat än ständig död och ändlös icke-existens.

När däremot vintersäsongen har haft sin gång, återvänder den andliga våren och en ny cykel avslöjar sin prakt. Andens vindar fläktar, den strålande morgonen gryr, regn från den barmhärtiges moln faller, stålar från sanningens Sol bryter fram och mänsklighetens värld förlänas ett nytt liv och ikläds en underbar mantel. Alla tecken och gåvor från förra vårtiden och kanske ännu större återkommer med denna nya säsong.

De andliga cyklerna för sanningens Sols, liksom cyklerna för den materiella solen, befinner sig i ett tillstånd av ständig rörelse och förnyelse. Sanningens Sol kan liknas vid den materiella solen, som stiger upp från många olika platser. En dag stiger den upp i kräftans tecken och en annan dag i vågens tecken, en dag kastar den sina strålar från vattumannens tecken och annan dag från vädurens tecken. Ändå är solen bara en sol och en enda realitet. De som äger sann kunskap är solens älskare och är inte fästade vid dess gryningsplatser. De som är försedda med insikt är sökare av själva sanningen och inte av dess företrädare och manifestationer. Således böjer de sig i tillbedjan inför solen, från vilket tecken och över vilken horisont den än uppträder och söker sanningen från varje helgad själ som uppenbarar den. Sådana människor upptäcker oundvikligen sanningen och de är inte beslöjade från solens ljus på det gudomliga himlavalvet. Således, kommer alltid strålarnas älskare och ljusets sökare vända sig mot solen, vare sig den är lysande i vädurens tecken eller skänker sin nåd från kräftans tecken eller utgjuter sina strålar från tvillingarnas tecken.

Men de dåraktiga och okunniga är förälskade i zodiakens tecken och de är hänförda av gryningsplatsen och inte av solen. När solen stod i kräftans tecken vände de sig emot den men när den passerade in i vågen fortsatte de, fästade som de var vid det tidigare tecknet, att fästa sin blick vid det tecknet och höll fast vid detta tecken och därmed berövade de sig själva från solens strålar när den hade förflyttat sig. Sålunda spred en gång sanningens Sol sina strålar från Abrahams tecken som senare bröt fram över Moses tecken och upplyste horisonten och ännu senare steg solen upp med sin största makt, värme och strålglans i Jesus tecken. De som sökte efter sanningen tillbad den varhelst de såg den men de som var fästade vid Abraham blev berövade detta när solen på nytt lyste från Sinai och upplyste Moses realitet. Och de som höll fast vid Moses när sanningens Sol utgöt sin himmelska prakt i dess yttersta strålglans i Jesus gryning var som beslöjade och så vidare.

Därför måste man söka efter sanningen, bli hänförd och trollbunden av alla helgade själar i vilka man finner den och bli helt dragen till Guds nåds utgjutelser. Man måste vara som en mal, en älskare av ljuset från vilken lampa det än lyser och man måste vara som en näktergal, en älskare av rosor i vilken berså de än blommar.

Om solen skulle stiga upp i väst skulle den fortfarande vara solen. Faktiskt, oavsett från viken punkt solen än stiger upp är den fortfarande solen. Man får inte se dess framträdande som begränsat till en enda plats och betrakta de övriga platserna som berövade. Man får inte vara beslöjad av dess uppgång i öster och anse väst som platsen för dess nedgång och dalande. Man måste söka efter Guds nåds mångfald, uppsöka den gudomliga strålglansen och bli hänförd och trollbunden av den realitet där den klart och tydligt finns. Betänk, om judarna inte hade hållit fast vid Moses horisont utan hade fäst sin blick på Sanningens Sol, skulle de otvivelaktigt ha skådat Solen lysande i fullheten av dess gudomliga prakt i den sanna Gryningspunkten som var Jesus. Men ack! tusen gånger ack! De höll fast vid Moses namn och berövade sig själva den överjordiska nåden och den himmelska prakten!

---

[98] Sefyr – Västanvind, vind från väster, Etymologi: Från grekisk mytologi Zefyros, en västanvind som ansågs ha hästgestalt och omnämns i Illiaden.