Bahá'u'lláh[22] framträdde i en tid när det persiska riket var nedsänkt i den mörkaste okunnighet och var förlorat i blind fanatism. Ni har helt säkert ingående läst de redogörelser som de europeiska historikerna ger om persernas moral, seder och bruk och tankesätt under de senaste århundradena och dessa behöver inte upprepas. Det räcker med att säga att Persien hade sjunkit ned till ett sådant bottenlöst djup att alla utländska resenärer skulle beklagliga att detta land, som i gångna tider varit höjdpunkten av storhet och civilisation, nu hade förfallit till en sådan förnedring, förödelse och fördärv och att dess folk hade sänkts ned i fullständig misär.

Det var vid en sådan tidpunkt som Bahá'u'lláh framträdde. Hans far var en minister vid hovet,[23] inte en av ‘de lärde‘,[24] och det var välkänt över hela Persien att han aldrig hade studerat vid någon skola och inte var förbunden med ‘de lärde‘ eller med prästerskapet. Den första delen av sitt liv tillbringade han i det största välstånd och lycka och hans sällskapsbröder och medarbetare var perser av högsta rang snarare än ’de lärde’.

Så snart som Báb hade uppenbarat sin Sak, kungjorde Bahá'u'lláh, ”Denne store man är de rättfärdigas Herre och det åligger alla att fästa trohet till honom.” Och han stod upp för att befrämja Bábs Sak och anförde många avgörande bevis och entydiga argument för Hans sanning. Även om landets ‘lärde‘ hade betvingat den persiska regeringen att utöva det mest våldsamma motståndet, även om de även hade utfärdat ett dekret som gav order om massaker, plundring, förföljelse och förintelse av Bábs anhängare och även om att folket i hela landet började de döda, bränna, plundra de som konverterat och även misshandlade kvinnor och barn – var trots allt detta Bahá'u'lláh engagerad, med den största fasthet och lugn, för att upphöja Bábs ord. Inte heller försökte Han för ett ögonblick vara i det fördolda, utan Han umgicks öppet och synligt med sina fiender, Han var upptagen av att framvisa bevis och argument och blev känd för upphöja Guds Ord. Gång på gång mötte Han stora motgångar och i varje ögonblick var Hans liv i allvarlig fara.

Han slogs i kedjor och kastades i en underjordisk fängelsehåla. Hans omfattande nedärvda egendomar blev helt plundrade. Han blev landsförvisad fyra gånger från land till land och till sist kom Han att vistas i ”det största fängelset.”[25]

Trots allt detta höjdes oupphörligen Guds kallelse och Hans Saks berömmelse basunerades ut. Sådan var dygden, kunskapen och fullkomligheten Han framvisade att alla i Persien var förvånade. Alla lärda människor – vän och fiende lika – som nådde Hans närvaro i Ṭehrán, Baghdád, Konstantinopel, Adrianopel[26] och ‘Akká fick ett fullständig och övertygande svar på alla sina frågor. Alla erkände beredvillig att i varje fullkomlighet var Han oförliknelig och unik i hela världen.

Det hände ofta i Baghdád att muslimska, judiska och kristna prästmän och europeiska lärda män skulle samlas i Hans välsignade närvaro. De skulle var och en ställa en fråga och trots deras varierande övertygelser, skulle var och en får så fullständiga och övertygande svar att de vara helt nöjd. Till och med ’de lärde’ perserna som var i Karbilá och Najaf[27] valde ut en klok man, Mullá Ḥasan ‘Amú och skickas honom som sin representant. Han kom till den heliga närvaron och ställde ett antal frågor på deras uppdrag, på vilka Bahá'u'lláh svarade. Han sade sålunda; ”’De lärde’ erkänner omfattningen av din kunskap och insikt och de är övertygade om att du i lärdom inte har någon jämbördig eller like. Det är också uppenbart att du aldrig har studerat eller förvärvat denna kunskap. Men ’de lärde’ säger att de är inte är nöjda med detta, de kan inte erkänna sanningen i dina anspråk på endast på grund av dina kunskaper och insikter. Därför ber de dig att utföra ett mirakel för att tillfredsställa och lugna deras hjärtan.”

Bahá'u'lláh svarade, ”Även om de inte har någon rätt att begära detta, för det är Gud som ska pröva sin skapelse, de bör inte pröva Gud, är ändå i detta fall deras begäran tillåten och accepteras. Men Guds sak är inte en teaterscen där varje timme ett nytt uppträdande framförs och där varje dag en ny begäran presenteras. Om det var så, skulle Guds sak vara en leksak för barn.

Därför låt ’de lärde’ samlas och endräktigt välja ett mirakel och låt dem intyga i skrift att de efter genomförandet av detta mirakel inte längre ska hysa några tvivel utan alla kommer att erkänna och bekänna sanningen i denna Sak. Låt dem försegla dokumentet och för det till mig. De måste fastställa det som kriteriet för sanning. Om miraklet utförs, ska de inte ha några kvarvarande tvivel och om inte, ska vi bli dömda för bedrägeri.”

Den ’lärde’ mannen reste sig och svarade: ”Det finns ingen mer tillägga”, han kysste sedan den Välsignade Skönhetens knä även om han inte var en troende och gick. Han samlade ’de lärde’ och förmedlade Bahá’u’lláhs budskap. De konsulterade tillsammans och sade, ”Den här mannen är en trollkarl. Kanske kommer han att utföra en förtrollning och då har vi ingen utväg.” och således vågade de inte svara.

Emellertid redogjorde Mullá Hasan ‘Amú för dessa omständigheter på många möten. Han lämnade Karbilá och begav sig till Kirmánsháh och Ṭehrán där han gav alla detaljerade redogörelser om denna händelse och talade om ’de lärdes’ rädsla och tillbakadragande.

Saken är den att alla Bahá’u’lláhs motståndare i Orienten erkände Hans storhet, anseende, kunskap och lärdom och även om de var hans fiender hänvisade de alltid till honom som ”Den berömde Bahá'u'lláh.”

Kort sagt, den allra största Ljuskällan steg plötsligt upp över horisonten i Persien och hela folket i landet, vare sig ministrar, ’de lärde’ eller den allmänna befolkningen reste sig upp emot Honom med den mest våldsamma fientlighet och hävdade att Han hade föresatt sig att förinta och släcka deras religion, lagar, nation och imperium, som det även hade sagts om Jesus. Ändå stod Bahá'u'lláh ensam och allena emot dem alla utan att vackla det minsta.

Till sist sade de, ”Så länge som den här mannen är i Persien, blir det ingen lugn och ro. Han måste förvisas, så att Persien åter kan finna vila.”Därför utsatte de Bahá’u’lláh för svåra umbäranden för att tvinga honom att söka tillstånd för att lämna Persien, de föreställde sig att Sakens lampa därmed skulle slockna. Men denna förföljelse hade motsatt verkan. Saken växte i betydelse och dess låga blev allt mer intensiv. Den hade dittills bara spridits i Persien men detta fick den att spridas till i andra regioner. Sedan sade de, ”Iraq ligger för nära Persien, vi måste skicka honom till ett mer avlägset land.” Sålunda framhärdade den persiska regeringen tills Bahá'u'lláh förvisades från Irak till Konstantinopel. Men återigen såg de att Han inte vacklade det minsta. De sade, ”Konstantinopel är en korsväg för allahanda folk och nationer och där finns många perser.” Men flamman tilltog ännu mer i styrka och Saken växte ännu mer i betydelse. Till sist sade perserna, ”Ingen av dessa lokaliteter var en plats för förödmjukelse. Han måste skickas till en plats där Han kommer bli vanärad och utsättas för prövningar och förföljelser och där Hans fränder och anhängare drabbas av de hemskaste hemsökelser.” Således valde de fängelse staden ‘Akká, som var speciellt reserverad för upprorsmän, mördare, tjuvar och stråtrövare och på detta sätt tvingade Honom att umgås med sådana människor. Men Guds kraft blev manifesterad, för Hans fängelse blev medlet för främjandet av Hans tro och förhärligande av Hans Ord. Bahá'u'lláhs storhet blev uppenbar genom att Han lyckades, inifrån ett sådant fängelse och under sådana förnedrande omständigheter, helt omvandla Persiens tillstånd, övervinna sina fiender och bevisa för alla den oemotståndliga kraften i Hans Sak. Hans heliga läror spred sig till alla regioner och Hans sak var fast etablerad.

I alla delar av Persien stod Hans fiender upp mot honom med det största hat, fängslade och dödade, misshandlade och brände, raserade tusentals hus och tillgrep varje våldsmetod för att släcka Hans Sak. Trots allt detta, främjade Han Hans sak och förkunnade Hans lära inifrån detta fängelse med mördare, tjuvar och stråtrövare och väckte många av hans mest hätska fiender och gjorde dem till ståndaktiga troende. Hans handlingar hade ett sådant inflytande att även den persiska regeringen stod upp ur sin dvala och beklagade det som hade smitts av ’de lärdes’ ondskefulla händer.

När Bahá'u'lláh anlände till fängelset i det heliga landet, väcktes insiktsfulla själar av det faktum att de profetior som Gud hade uttryckt genom Hans profeter tungor två eller tre tusen år tidigare nu hade realiserats och att Hans löften hade uppfyllts, för Han hade uppenbarat för vissa Profeter och tillkännagivet för det heliga landet att där skulle härskarornas Herre manifesteras. Alla dessa löften var uppfyllda och det är svårt att föreställa sig hur Bahá'u'lláh skulle kunna ha lämnat Persien och satt upp sitt tält i det heliga landet, förutom genom Hans fienders motstånd, förvisning och exil. Hans fiender avsikt var att Hans fängelsestraff helt skulle förstöra och förinta Hans Sak, men Hans fängslande blev istället den största bekräftelsen och medlet för dess främjande. Guds kallelse nådde öst och väst och strålarna från sanningens Sol upplyste varje land. Prisad vare Gud! Även om Han var en fånge, blev Hans tält rest på Karmel berget och han rörde sig med största majestät. Och vem som än trädde in i Hans närvaro, vare sig det vän eller främling, skulle utropa ”Det är inte en fånge utan en kung!”

Omedelbart efter hans ankomst till fängelset[28] riktade Han ett brev till Napoleon, som sändes via den franske ambassadören, vars innebörd var; ”Fråga, vilket brott har vi begått för att vara instängda i detta fängelse.” Napoleon svarade inte. Då utfärdades ett andra brev, som ingår i Súriy-i-Haykal.[29] och vars innebörd i huvudsak var; ”O Napoleon, eftersom du har underlåtit att lyssna till och svara på Min kallelse, kommer du förlora ditt herradöme och bli helt tillintetgjord.”[30] Detta brev skickades till Napoleon via post, med hjälp av Cesar Catafago,[31] och var välkänt för alla Hans följeslagare i exilen. Ordalydelsen i detta brev nådde snabbt hela Persien, för Kitáb-i-Haykal spreds på den tiden över Persien och detta brev ingick i den. Detta hände 1869 A.D. och eftersom Súriy-i-Haykal hade cirkulerat i Persien och Indien och var i alla troendes händer, väntade de på resultatet av detta brev. Inte långt efteråt, år 1870 A.D. antändes krigets eld mellan Tyskland och Frankrike och även om ingen på den tiden förväntade sig triumf för Tyskland, besegrades Napoleon med eftertryck, kapitulerade inför sina fiender och såg sin ära förvandlas till djupaste förnedring.

Skrifter sändes också till andra kungar och bland dem var brevet till H.M. Náṣiri’d-Dín Sháh. I det brevet skrev Bahá'u'lláh, ”Kalla mig till din närvaro och samla ’de lärde’ och be om bevis och utsagor, så att sanning kan särskiljas från lögn.”[32] H.M. Náṣiri’d-Dín Sháh vidarebefordrade Bahá’u’lláhs brev till ’de lärde’ och tilldelade dem denna uppgift, men de vågade inte ta sig an den. Sedan bad han sju av de mest välkända bland ’de lärde’ att besvara brevet. Efter en tid skickade de tillbaka det och sade; ”Denne man är motståndare till religionen och är fiende till Shahen” Hans majestät Sháhen av Persien blev mycket förargad och sade; ”Detta är en fråga om bevis och utsagor om sanning eller lögn. Vad har det att göra med fientlighet gentemot regeringen? Hur sorgligt är det inte att vi har visat så mycket respekt för ’de lärde’ och ändå kan de inte ens besvara denna skrivelse.”

Kort sagt, allt det som är nedtecknat i Skrifterna till Konungarna har skett. Man behöver bara jämföra innehållet med de händelser som har inträffat från år 1870 A.D. för att finna att allt varje förutsägelse är uppfylld, förutom ett fåtal som återstår att bli manifesterade i framtiden.

Dessutom tillskrev främmande folk och andra icke troende Bahá'u'lláh många underbara gärningar. Några trodde att han var ett helgon och andra skrev till och med berättelser om honom som Siyyid Dávúdí, en av ’de lärde’ Sunniterna i Baghdád, som författade en kort avhandling där han återger några sammanhang med Bahá'u'lláhs extraordinära bedrifter. Till i idag, finns det människor i hela fjärran östen som även om de inte tror att Han är en Guds manifestation ändå betraktar honom som ett helgon och tillskriver honom mirakel.

För att sammanfatta, inte en enda själ vare sig vän eller fiende som nådde Bahá’u’lláhs närvaro, underlät att erkänna eller intyga Bahá'u'lláhs storhet. Även om de inte blev troende skulle de ändå undantagslöst bära vittnesbörd om Hans storhet. Så snart de framträdde inför Honom skulle mötet göra ett sådant intryck att de flesta av dem inte kunde få fram ett ord. Hur ofta skulle inte en av Hans mest bittra fiender intala sig själv, när jag når Hans närvaro kommer jag att säga just det eller jag ska argumenterar just så men när de uppnådde Hans närvaro skulle de bara finna sig själva förvånade och förvirrade och förvandlade till fullständig tystnad.

Bahá'u'lláh hade aldrig studerat arabiska, haft en handledare eller lärare eller gått i någon skola. Likväl skulle Hans vältalighet och flytande arabiska så väl som Hans skrifter på arabiska, förvåna de mest vältaliga och fulländade arabiska lärda män och alla erkände att i detta var Hans kunskaper var utan jämlike eller like.

Om vi noga undersöker texten i gamla Testamentet, ser vi att inga Guds Manifestationer någonsin sade till dem som förnekade dem, ”Jag är redo att utföra vilket mirakel ni än önskar och jag underkastar mig vilket prov ni än föreslår.” Men i brevet till Shahen, säger Bahá'u'lláh tydligt, ”Samla ‘de lärda‘ och kalla Mig till din närvaro, så att bevisen och utsagorna kan bli fastställda.”

Under femtio år stod Bahá'u'lláh emot sina fiender som klippa. Alla försökte förinta Honom, alla angrep Honom, tusen gånger intrigerade de för att korsfästa och förgöra Honom och under dessa femtio år var Han i den största fara.

Persien som i dag kvarstår i en sådant förnedrande och förödande tillstånd att alla människor med visdom, vare sig inom eller utan hennes gränser, som känner till hennes sanna tillstånd, erkänner att hennes framsteg, hennes välstånd och hennes civilisation är helt och hållet avhängig kungörandet och spridning av detta härliga Väsens lära och principer.

Under sina välsignade dagar undervisade Jesus, faktiskt bara elva själar, den störste av dem var Petrus, som dock när han testades förnekade Jesus tre gånger. Trots detta bevittna hur Jesus sak senare har genomsyras hela jorden! I denna dag har Bahá'u'lláh undervisat tusentals själar som under svärdets hot, upphöjde ropet ”Yá Bahá'u'l-Abhá”,[33] till den högsta himlen och vars ansikten lyste lika klart som guld i prövningarnas smältdegel. Dra slutsatser från detta om vad som ska ske i framtiden.

Nu måste vi vara rättvisa och erkänna vilken undervisare av mänskligheten detta lysande Väsen var, vilka fantastiska tecken Han manifesterade och vilken kraft och makt som har realiserats i världen genom Honom.

---

[22] Jamál-i-Mubárak – Den Välsignade skönheten, är den titel som här Bahá'u'lláh benämns med. Han kallas också för Jamál-i-Qidám, den Förutvarande, eller den Uråldriga skönheten. Men vi skall kalla honom som Bahá'u'lláh, den titel genom vilken Han är mest känd under i väst.

[23] eg. Vesir – Högt uppsatt politisk rådgivare åt en härskare.

[24] eg. ‘Ulamá – ”De som besitter kunskap, de lärde eller de rättslärde”, är en beteckning på religiöst lärda inom islam.

[25] Bahá’u’lláh landsförvisades, först till Baghdád, sedan till Konstantinopel (Istanbul) och sedan till Adrianopel (Edirne) och till sist blev Han 1868 fängslad i ‘Akká, i ’det största fängelset’, där Han i dess omgivningar gick bort 1892.

[26] Adrianopel, dagens Edirne i västra Turkiet.

[27] Två städer i Irak, där Shí‘ah grenens gravhelgedomar för första och tredje Imámen är belägna och som utgör viktiga centra för pilgrimsfärd.

[28] Adrianopel, dagens Edirne i västra Turkiet, ’det avlägsna fängelset’.

[29] Súriy-i-Haykal, en av Bahá'u'lláh’s skrifter, Uppenbarad efter Hans tillkännagivande. Bahá’u’lláh’s första skrift till Napoleon III är uppenbarad i Adrianople, som Bahá'u'lláh kallade för ’det avlägsna fängelset’.

[30] jfr. Súriy-i-Haykal (Tempel skriften), stycke 138.

[31] Cesar Catafago var son till den franske ambassadören i Syrien med vilken Bahá'u'lláh hade vänskapliga förbindelser.

[32] jfr. Súriy-i-Haykal, stycke 221.

[33] Yá Bahá'u'l-Abhá en åkallan av Guds största namn (den Allhärlige eller den mest Ärorike).