Beträffande Muḥammad har amerikaner och européer hört ett antal berättelser om profeten som de har gett trovärdighet även om många av dem som tillhandahållet berättelserna tillhörde till leden i det kristna prästerskapet, var antingen okunniga eller illasinnade. Likaledes har ett antal okunniga muslimer förmedlats ogrundade berättelser om Muḥammad vilka i deras sinnen var till Hans heder. Således gjorde vissa oupplysta muslimer Hans polygami till föremål för deras högsta lovord och betraktade det vara ett tecken på hans underbara kraft eftersom dessa okunniga själar ansåg mångfalden av fruar vara en mirakulös sak. De europeiska historikernas berättelser förlitar sig till största delen på uttalanden av sådana okunniga människor.

Exempelvis berättade en gång en dåraktig man för kristen präst bevis på verklig storhet innebär att överträffa i mod och blodsutgjutelse och att en av Muḥammads anhängare en dag på slagfältet hade skurit halsen av ett hundra män! Detta förledde prästen att förmoda att beviset på Muḥammad religion bestod i att döda, vilket bara är fåfäng inbillning. Tvärtom var Muḥammads militära expeditioner alltid defensiva till sin natur. Ett tydligt bevis för detta är att Han och hans anhängare uthärdade under tretton år i Mecka under de mest våldsamma förföljelserna och var ständigt måltavlan för hatets pilar. Några av Hans följeslagare blev dödade och deras tillhörigheter plundrades, andra övergav sitt hemland. Muḥammad själv utsattes för de svåraste förföljelserna och var tvungen, när hans fiender beslutat att döda honom, fly Mecka mitt i natten och emigrera till Medina. Men trots detta lät sig inte Hans fiender bevekas utan förföljde Muslimerna hela vägen till Medina och Abessinien.

Dessa arabiska stammar var de mest barbariska och rovgiriga och i jämförelse med dem var Amerikas vilda och våldsamma infödda som Platon på sin tid, för de begravde inte sina barn levande som dessa araber gjorde med sina döttrar och hävdade att det var en hederssak och satte sin ära och stolthet i det.[8] Således kunde många av männen hota sina fruar och säga, ”Om du föder en dotter, kommer jag att döda dig.” Till och med idag fruktar araberna att få döttrar.

Dessutom kunde en man ta tusen kvinnor till hustru och de flesta äkta män hade fler än tio fruar i sitt hushåll. När dessa stammar förde krig mot varandra skulle den segrande ta till fånga den besegrade stammens kvinnor och barn och behandla dem som slavar och ägna sig åt att köpa och sälja dem.

När en man dog och efterlämnade tio hustrur skulle sönerna till dessa kvinnor rusa fram till varandras mödrar och så snart en av dem dragit sin mantel över huvudet på en av sin styvmödrar och skulle han göra anspråk på henne som sin lagliga egendom, denna olyckliga kvinna skulle bli sin styvsons fånge och slav och senare kunde han göra vad han ville med henne. Han kunde döda henne, stänga inne henne i en håla eller slå, förbanna och plåga henne dag efter dag tills döden slutligen skulle befria henne. I allt detta var han, enligt arabernas lagar och sedvänjor, fri att göra som han ville. Det är helt uppenbart att illvilja, svartsjuka, hat och fientlighet måste ha förekommit mellan en mans fruar och deras barn och det är onödigt att vidare utveckla ämnet. Betänk då hur förhållandena och livet måste ha varit för dessa förorättade kvinnor!

Dessutom levde dessa arabiska stammar av ömsesidig plundring och rån, då de ständigt ägnade sig åt stridigheter och krig, dödade av varandra, plundrade varandras egendom och tillfångatog kvinnor och barn och sålde dem till främlingar. Hur ofta hände det inte att söner och döttrar till en prins som tillbringade dagarna i komfort och lyx men när natten föll befann de sig vara i yttersta förnedring, misär och träldom. Igår var de prisar, idag är de fångar; igår var de förnäma damer, idag är de slavar.

Det var bland dessa stammar som Muḥammad framträdde. För under tretton år led Han i deras händer av varje tänkbar vedermöda, till slut flydde han från staden och emigrerade till Medina. Men likväl, långt ifrån att upphöra, gick dessa folk samman, reste en armé och attackerade i syfte att utrota varje man, kvinna och barn bland Hans efterföljare. Det var under sådana omständigheter mot ett sådant folk som Muḥammad var tvungen att ta till vapen. Detta är den enkla sanningen – vi är inte drivna av fanatisk böjelse, inte heller försöker vi blint försvara utan vi undersöker och skildrar ämnet rättvist. Du bör också överväga i rättvisans namn följande; om Jesus själv hade befunnit sig vara under sådana omständigheter bland sådana laglösa och barbariska stammar, om han hade med sina lärjungar under tretton år tålmodigt fått uthärda varje slags grymhet från deras händer, om de genom detta förtryck tvingades att överge sitt hemland och ta till öknen och om dessa laglösa stammar fortfarande framhärdade med att fullfölja dem i syfte att slakta de männen, plundrade deras egendom och tillfångata deras kvinnor och barn – hur skulle Kristus ha behandlat dem? Om detta förtryck endast hade riktats mot Honom skulle Han ha förlåtit dem och en sådan handling av förlåtelse skulle ha varit mest godtagbara och berömvärda men hade Han sett att grymma och blodtörstiga mördare hade för avsikt att döda, plundra och plåga ett antal försvarslösa själar och ta kvinnor och barn tillfånga, är det säkert att Han skulle ha försvarat de förtrycka och hejdat förtryckarnas hand.

Vilka invändningar kan då riktas mot Muḥammad? Är det att Han inte utelämnade sig, sina anhängare och deras kvinnor och barn åt de laglösa stammarnas händer? Dessutom, att befria dessa stammar från deras blodtörst var den största gåvan, och att stävja och tygla dem var en sann nåd. Det är likt en man som håller en kopp gift i sin hand och som är på väg att dricka. En nära vän skulle säkert krossa koppen, och hindra honom. Om Jesus hade försatts i liknande omständigheter, skulle Han tveklöst genom den alltbesegrande Maken ha befriat män, kvinnor och barn från klorna på de blodtörstiga vargarna.

Muḥammad stred aldrig emot kristna, tvärtom behandlade han dem välvilligt och beviljade dem fullständig frihet. I Najrán[9] levde en gemenskap av kristna som var under Hans hand och beskydd. Muḥammad sade, ”Om någon kränker deras rättigheter, kommer jag att bli hans fiende och inför Gud kommer jag att anföra anklagelser emot honom.” Av det dekret som Han utfärdade framgår det tydligt att de kristnas och judars liv, egendom och ära står under Guds beskydd och att om en muslim gifter sig med en kristen kvinna får mannen inte hindra henne från att gå till kyrkan och inte heller tvinga henne att bära slöja och när hon dör, måste han placera hennes kvarlevor i det kristna prästerskapet omsorg och om de kristna önskar att bygga en kyrka måste muslimerna stödja dem. Vidare, vid krig mellan muslimer och deras fiender, bör de kristna vara undantagna från skyldigheten att strida, om de inte självmant önskar delta och hjälpa muslimerna i striden, med tanke på det beskydd de åtnjuter. Men som kompensation för detta undantag borde de årligen betala en liten summa pengar. Kort sagt, det finns sju långa dekret om dessa ämnen, kopior av några av dem är i dag bevarade i Jerusalem.[10] Detta är sanning och inte bara mitt eget påstående. Edikt från den andra kalifen[11] finns kvar i förvar hos den ortodoxa patriarken i Jerusalem och om detta råder det ingen tvekan. Dock uppstod det efter en viss tid och på grund av överträdelser av både muslimer och kristna, hat och fientlighet mellan dem.

Utöver detta faktum är vad än muslimer, kristna och andra säger, bara fabricering, som härrör från fanatism, okunnighet, eller stark fientlighet. Till exempel säger muslimer att Muḥammad klöv månen och att den föll ned på bergen i Mecka. De föreställer sig att månen är en liten kropp som Muḥammad delade upp i två delar och kastade en del på det ena berget och den andra delen på ett annat berg. Sådana historier härrör ren fanatism. På samma sätt är de berättelser som prästerskapet återger och ståndpunkter som anklagas, alltid överdrivna och ofta helt grundlösa.

Kort sagt; Muḥammad framträdde i Ḥijáz öken områden på den arabiska halvön, som var en ödslig, steril öken, sandig, helt obebodd och vissa platser som Mecka och Medina, oerhört varma. Dess invånare var nomader med moral, seder och bruk som invånare i en öken och de var helt berövade utbildning och kunskap. Även Muḥammad själv var analfabet och Koranen skrevs ursprungligen på skulderbladsben från får eller på palmblad. Dra slutsats av detta om de förhållandena som rådde bland folket till vilket Muḥammad sändes.

Hans första förebråelse mot dem var, ”Varför accepterar ni inte Moseböckerna och Evangelierna och varför ni inte tror på Jesus och i Moses?” Den frågan medförde svårigheter för dem och de hävdade, ”Vad kan då sägas om våra fäder och förfäder som inte heller trodde inte på Moseböckerna och Evangelierna?” Han svarade: ”De hade gått vilse, ni borde avvisa de som inte tror på Moseböckerna och Evangelierna, även om de är era fäder och förfäder.”

Det var i sådant land och mitt ibland sådana barbariska stammar som en obildad man framställde en bok, i vilken Guds egenskaper och fullkomlighet, Hans budbärare profetskap, religionens föreskrifter och vissa kunskapsområden och frågor om mänskligt lärande har framförts på det mest fullkomliga och vältaliga sätt.

Till exempel, som ni vet, innan observationerna av den moderna astronomen av senare tid[12] – det vill säga, från första århundradet fram till 1400-talet i den kristna eran – var alla matematiker i världen eniga om att upprätthålla jordens centrala plats och solens rörelse. Denna moderna astronom[13] var källan till den nya teorin som postulerade jordens rörelse och solens orörlighet. Fram till denna tidpunkt hade alla astronomer och filosofer i världen vidhållit det ptolemaiska systemet[14] och de som uttryckte något emot det ansågs vara okunniga. Det är sant att Pythagoras och Platon under den senare delen av sina liv, antog teorin om att den årliga rörelsen av solen över zodiaken[15] inte utgår från solen, utan snarare från jordens rörelse runt solen men denna teori hade helt blivit bortglömd och det ptolemaiska systemet var accepterat av alla matematiker. Men dock finns det några verser i Koranen som motsäger teorin i det ptolemaiska systemet.[16] En av dem är ”Solen … rör sig … på sin bestämda plats.” anspelar på solens oföränderlighet och dess rörelse kring en axel.[17] Likaledes anges i en annan vers, ”… solen och månen … de löper var och en sitt kretslopp…”,[18] förflyttning av solen, månen, jorden och andra himlakroppar. När Koranen spreds utomlands, förlöjligade alla matematiker dessa uttryck och hänförde detta synsett till okunnighet. Även de lagkunniga i Islám, när de ansåg att dessa verser stred mot det accepterade ptolemaiska systemet, var tvungna att tolka dem symboliskt för det var accepterat som ett obestridligt faktum och ändå uttryckligen motsägs av Koranen.

Det var inte förrän efter fjortonhundratalet i den kristna eran, nästan nio hundra år efter Muḥammad, som en berömd astronom[19] gjorde nya observationer och viktiga upptäckter med hjälp av det teleskop, som han hade uppfunnit. Jordens rotation, solens orörlighet och även deras rörelser runt sin egen axel, blev upptäckta. Det blev uppenbart att den uttryckliga texten i Koranen var helt i överensstämmelse med verkligheten och att det ptolemaiska systemet bara var en fantasi.

Kort sagt, talrika orientaliska folk hade under tretton århundraden fostrats under skuggan av den Muḥammedanska trosläran. Under medeltiden, medan Europa var försjunkit i det största djupet av barbari, var de arabiska folken överlägsna de andra nationerna på jorden i kunnande, inom konst, matematik, civilisation, styrelseskick och andra vetenskaper. Undervisaren av och Drivkraften för dessa stammar på den arabiska halvön och grundaren av civilisation och mänsklig fullkomlighet bland dessa stridande klaner var en obildad man, Muḥammad. Var då denna lysande man en allomfattande undervisare eller inte? Låt oss vara rättvisa.

---

[8] Banú-Tamím, en av de mest barbariska arabiska stammarna, praktiserade denna avskyvärda sed.

[9] Najran är en provins i södra Saudiarabien, vid gränsen mot Jemen.

[10] jfr. Jurjí Zaydán, Umayyads and ‘Abbásids: Being the Fourth Part of Jurjí Zaydán’s History of Islamic Civilization, trans. D. S. Margoliouth (London: Darf Publishers, 1987), pp. 125–31.

[11] ‘Umar.

[12] Copernicus.

[13] Nicolaus Copernicus, född 19 februari 1473 i Preussen, Polen, död 24 maj 1543. I sitt verk Om himlakropparnas kretslopp, publicerat 1543, beskrev han hur jorden roterar kring sin axel och hur den och de andra planeterna cirkulerar kring solen. Detta stod i strid mot den vedertagna uppfattningen att jorden utgjorde världens mitt med sol, måne och de andra planeterna i banor runt detta centrum, vilket var grundat på vad Aristoteles och Ptolemaios hävdade under antiken.

[14] Den geocentriska världsbilden var den vanliga synen på universums uppbyggnad under antiken och medeltiden, innan den heliocentriska världsbilden fick genomslag på 1500-talet och 1600-talet. Geocentrism går ut på att jorden befinner sig i centrum och att solen och planeterna kretsar kring den i cirklar eller sfärer.

[15] Zodiaken är inom astrologin en tänkt uppdelning av solens, månens och de olika planeternas banor över stjärnhimlen.

[16] Klaudios Ptolemaios, född omkring 90, död omkring 170, var en grekisk astronom, geograf och matematiker verksam i Egypten, som anses vara grundaren till det ptolemaiska världssystemet.

[17] Koranen 36:40 – ”Solen skall inte skynda ifatt månen och natten hinner inte upp dagen; var och en rör sig nämligen i sin fastställda bana.” 14:33 – ”… och det är Han som har gett er solen och månen, som löper i sina banor utan att förtröttas och Han som har gett er natten och dagen för era behov …”

[18] Koranen 6:96 – ”Det är Han som låter daggryningen klyva mörkret och som gjort natten till en tid för vila och [gett] solen och månen fasta banor med vars hjälp tiden kan beräknas; detta enligt den ordning som den Allsmäktige, den Allvetande, har fastställt i Sitt beslut.” 31:29 – ”… och att Han har underordnat solen och månen under Sina lagar; de löper var och en sitt kretslopp till en av Honom fastställd tidpunkt …”

[19] Galileo.