Bland bevisen och argumenten för Guds existens finns det faktum att människan inte har skapat själv, utan snarare är hennes skapare och utformare en annan än henne själv. Och det är säkert och obestridligt att människans skapare inte är som människan själv, eftersom en maktlös varelse inte kan skapa en annan varelse och en aktiv skapare måste ha all fullkomlighet för att framställa sitt verk.

Är det möjligt för hantverket att vara fullkomligt och hantverkaren ofullkomlig? Är det möjligt för en tavla att vara ett mästerverk och konstnären bristfällig i sitt hantverk trots att han är dess skapare? Nej, tavlan kan inte vara konstnären, för då skulle den ha målat själv. Och oavsett hur perfekt tavlan än kan vara, är den fullständigt bristfällig i jämförelse med konstnären.

Således är källan till bristerna den tillfälliga världen och Gud är källan till perfektion. Gud är upphovet till all fullkomlighet. Bristerna i sig i den tillfälliga världen vittnar om Guds fullkomlighet. Till exempel, när man betänker människan observera man att hon är svag, och själva svagheten i denna skapelse är ett bevis för den Evige och Allsmäktiges makt, för om det inte vore för kraften skulle man inte kunna föreställa sig svaghet. Således är svagheten i skapelsen ett bevis för Guds kraft. Utan kraft det kan finnas någon svaghet. Denna svaghet gör det uppenbart att det finns en kraft i världen.

Ånyo, i den tillfälliga världen finns fattigdomen därför måste det finnas rikedom för det finns fattigdom i världen. I den tillfälliga världen finns okunskap därför måste det finnas kunskap för att det ska kunna finnas okunnighet. Om det inte fanns någon kunskap kan det heller inte finnas okunnighet för okunnighet är avsaknaden av kunskap och om det inte fanns någon existens kan det inte finnas någon icke-existens.

Det är säkert att hela den tillfälliga världen lyder under en ordning och en lag som den aldrig kan motsätta sig. Även människan är tvingad att underkasta sig död, sömn och andra villkor – det vill säga, i vissa avseenden är hon betvingad och detta tvång i sig innebär att det finns en Allbetvingande. Så länge den tillfälliga världen präglas av beroende och så länge som detta beroende är en av dess grundläggande krav måste det finnas En som till sitt eget väsen är oberoende av alla ting. På samma sätt påvisar själva existensen av en sjuk person att det måste finnas en frisk person för utan den senare kan existensen av den tidigare inte fastställas.

Det är därför uppenbart att det finns en Evig och Allsmäktig, en som är summan av all fullkomlighet, för annars skulle Han vara ännu en skapelse. På samma sätt i hela tillvarons värld vittnar det minsta skapade tinget om att det finns en skapare. Till exempel, vittnar denna brödbit om att den har en upphovsman.

Nådige Gud! Den yttre formens växlingar i de minsta tingen bevisar att det finns en skapare. Men hur kan då detta stora, oändliga universum ha skapat sig själv och kommit att existera enbart genom elementens ömsesidiga påverkan? Hur uppenbart falskt är en sådan föreställning!

Dessa teoretiska argument är anförda för klentrogna själar men om ögat för inre seende öppnades blir ett hundra tusen tydliga bevis synliga. Sålunda, när människan känner den inneboende anden behöver hon inte några argument för dess existens men för dem som berövats andens gåvor är det nödvändigt att framföra gripbara argument.