Munírih Khánum

Familjens bakgrund ⭡

Munírih Khánum, som fick namnet Fáṭimih Khánum vid födseln, var dotter till Mírzá Muḥammad-'Alíy-i-Nahrí och hans hustru Zahrá Khánum, båda troende på Báb och Bahá'u'lláh. I sin självbiografi skriver Munírih Khánum utförligt om sin far och hans förfäder men säger mycket lite om sin mor, som hela tiden förblir namnlös.

När människor talade eller skrev om sin härkomst angav de traditionellt vilka deras fäder och förfäder var på fädernet. Denna praxis är fortfarande aktuell i många delar av världen. Kvinnor har på det hela taget lidit av historisk osynlighet och brist på självständig identitet. I bahá’í-trons tidiga historia framträder kvinnor i allmänhet som namnlösa. Om identifiering blev nödvändig eller önskvärd introducerades en kvinna som ett komplement till en manlig medlem av hennes familj. Munírih Khánums stamtavla följer det vanliga mönstret. Vi vet vilka hennes fäder och förfäder var på fädernet. Hennes far var son till Ḥájí Siyyid Mihdíy-i-Nahrí, son till Siyyid Muḥammad-i Hindí. Siyyid Muḥammad var inte från Indien men hans hustru, som tyvärr har förblivit namnlös, var det. Siyyid Muḥammad föddes och växte upp i Zavarih, en förort till Iṣfáhán. När han uppnådde mogen ålder, reste han till Indien. Eftersom han var en Siyyid, dvs. en ättling till profeten Muḥammad, gifte sig en kvinna från den kungliga familjen i Indien med honom. Muḥammad stannade kvar i Indien och i kraft av detta äktenskap förvärvade han betydande rikedomar. I äktenskapet föddes två söner. Ḥájí Siyyid Mihdí, farfar till Munírih Khánum som ärvde alla föräldrarnas rikedomar. Hans brors namn och öde är okänt. Ḥájí Siyyid Mihdí stannade inte kvar i Indien. Han migrerade till Irak och byggde en vatten kanal i de heliga tvillingstäderna Karbilá och Najaf och blev känd som Nahrí. Siyyid Mihdíy-i-Nahrí hade flera barn. En av hans söner var Mírzá Muḥammad-'Alíy-i-Nahrí, Munírih Khánums far.

Födelse och ungdomsår ⭡

Mírzá Muḥammad-‘Alí hade inga barn från sitt första äktenskap som ingicks i Karbilá. Namnet på hans första hustru är okänt. Efter hennes bortgång återvände Mírzá Muḥammad-‘Alí, till Iran och bosatte sig i Iṣfáhán, hans fädernehem, där han gifte sig med Zahrá Khánum, som av Munírih Khánum identifierades som syster till Ḥájí Áqá Muḥammad. Under en tid resulterade inte heller detta äktenskap i några barn. Under Bábs vistelse i Iṣfáhán år 1846 var Mírzá Ibráhimi-Nahrí, bror till Mírzá Muḥammad-‘Alí, värd för en middagsbjudning till hans ära. Under middagen informerade Mírzá Ibráhím Báb om att hans bror, Mírzá Muḥammad-‘Alí, var barnlös, och bad honom att gå i förbön för honom och uppfylla hans hjärtas önskan". Enligt Nabil:

Báb tog en del av den mat som han hade serverats, lade den med sina egna händer på ett fat och räckte det till sin värd och bad honom att ge det till Mírzá Muḥammad-‘Alí och hans hustru. 'Låt dem båda ta del av detta', sade han; 'så kommer deras önskan bli uppfyllad'. I kraft av den del som Báb hade valt att skänka henne, blev Mírzá Muḥammad-‘Alís hustru havande och födde i sinom tid en flicka ...'

Dr John Esslemont, författare till Bahá'u'lláh and the New Era, beskriver också detta, baserat på en berättelse som han fick av "en persisk historiker i Bahá'í-tron". Berättelsen handlar om 'Abdu'l-Bahás äktenskap men innehåller följande stycke om Munírih Khánums födelse:

När Báb var i Iṣfáhán hade Mírzá Muḥammad-‘Alí inga barn, men hans hustru längtade efter ett barn. När Báb hörde detta gav han honom en del av sin mat och sade åt honom att dela den med sin hustru. När de hade ätit av den maten blev det snart uppenbart att deras länge närda förhoppningar om föräldraskap var på väg att uppfyllas, och i sinom tid fick de en dotter ...

Det barn som föddes till Mírzá Muḥammad-‘Alí och Zahrá Khánum år 1847 fick namnet Fáṭimih. Hon var känd under detta namn tills Bahá'u'lláh skänkte henne namnet Munírih (den Lysande) efter att hon anlänt till ‘Akká i slutet av år 1872. Från denna tidpunkt kallades hon Munírih Khánum, det namn under vilket hon är känd i bahá'í-världen. I den här berättelsen kallas hon Fáṭimih Khánum fram till strax före sitt giftermål med ‘Abdu'lBahá, då Bahá'u'lláh gav henne namnet Munírih; därefter kallas hon Munírih Khánum.

Fáṭimih Khánum föddes vid en tidpunkt då kvinnor i allmänhet överallt, särskilt i Mellanöstern, inklusive Iran, led av stränga restriktioner, berövades utbildning, inte hade någon egen identitet, inte hade någon röst och inte spelade någon offentlig roll. Fáṭimih Khánum föddes i en välbärgad familj och hade därför fler möjligheter än många av sina samtida. En anmärkningsvärd fördel hon hade jämfört med andra var att hon var läskunnig. Hur hon utbildades och i vilket skede av sitt liv är inte känt. Att döma av hennes utvecklade skrivstil och talekonst måste den grundutbildning hon fick som barn ha kompletterats med lärdomar som hon fick i verkliga livet, lärdomar som förbättrade hennes persiska och ökade hennes kunskaper i arabiska. Hon kan också ha känt till turkiska, eftersom hon tillbringade 65 år av sitt långa liv i det som då kallades Palestina, som utgjorde en del av det ottomanska riket.

Hon skrev till och med sin egen självbiografi som, med Shoghi Effendis godkännande, publicerades på både persiska och engelska under hennes livstid. Eftersom en detaljerad redogörelse för hennes tidiga liv finns tillgänglig från hennes egen penna, fokuseras uppmärksamheten här på några enastående episoder från den perioden.

Fáṭimih Khánum hade just blivit myndig när hon förlovade sig med sin kusin på fädernet, Kázim. Han var yngre bror till Siyyid Ḥusayn och Siyyid Ḥasan, två lysande personer som blev martyrer för sin tro på Bahá'u'lláh och av honom fick titlarna Sulṭánulsh-Shuhadá och Maḥbúbu'sh-Shuhadá, martyrernas kung respektive martyrernas älskade. Fáṭimih Khánum beskriver brudgummen som "en mycket värdig, kärleksfull, trevlig och attraktiv person".

Förlovningstiden tog slut och tiden för deras bröllop ägde rum, mottagningen var omfattande glädjen och lyckan verkade fullständig men så snart bruden och brudgummen gick in i brudkammaren greps brudgummen av ett tillstånd av förvirring som orsakade mycket ångest och oro. Enligt Fáṭimih Khánums självbiografi:

Förberedelserna inför bröllopet gjordes med största omsorg. Den unge mannen skickade mig brev fulla av kärlek och lycka varje dag. Ett hus byggdes speciellt för oss, och alla möjliga medel för vår välfärd och komfort tillhandahölls. Bröllopsnatten kom och enligt persisk sed följde alla våra vänner och bekanta med oss till brudgummens farbrors hus. Med mycket vänlighet och älskvärdhet sjöng och spelade de och gjorde meny till fyra på morgonen. Efter fyra hälsade min kusin mig formellt välkommen, och vi fördes till det hus som byggts åt oss. Därefter skingrades folkmassan, med undantag för några nära släktingar som snart också lämnade rummet.

Jag märkte att den unge mannen inte alls talade. Han försökte inte ta av mig slöjan. Han sade inte: Är du en gäst eller min kusin eller en bekant? Var har du varit?

Jag tolererade detta i några timmar och sade inte ett enda ord. Sedan upptäckte jag att flera personer stod bakom gallret och väntade. Jag hade inget annat val än att säga till honom: "Vad är det för fel på dig, varför säger du inte någonting?

Han svarade: "Jag har sådan huvudvärk att jag inte kan tala. Och återigen tystnade han.

Vad kan jag säga? Ingen hade någonsin hört talas om en sådan situation. Ingen skulle tro det, förutom folket i Iṣfáhán som såg med sina egna ögon och hörde med sina egna öron. Hans bröder och alla släktingar blev ledsna och nedstämda. De ville inte tala med honom. Och den stackars själen var också förvirrad och nedslagen. Han svor att: "Jag är inte ansvarig för detta. Jag kan inte närma mig henne. Jag kommer att underkasta mig allt utom intimitet med min kusin. Det finns säkert en visdom i detta som kommer att bli uppenbar.

Livet fortsatte på detta sätt, med honom tyst och förvirrad. Han talade inte med någon och blev inte vän med någon. Så en natt var vi ensamma i huset förutom en tjänsteflicka. Hon såg hans huvud nedböjt i knät och efter en stund närmade hon sig honom och såg att han hade gett upp sitt liv. Guds barmhärtighet och Hans gunst tillkomme honom!

Denna historia berättas så att om en person i tillvarons värld drabbas av svårigheter och prövningar, då ska han veta att det bakom den mystiska slöjan finns en visdom dold. I verkligheten var den där ynglingen en eskort som förde mig till mitt sanna mål och min slutgiltiga destination. Det var han som förenade denna droppe med den mäktigaste oceanen.

Efter denna händelse övergav jag världen och dess människor. Jag avskärmade mig från alla jordiska anknytningar. Med ett hjärta fyllt av kärlek till Gud allena. Jag ägnade mig åt att läsa verser och skrifter och umgicks med de troende.

Resan till det heliga landet ⭡

Det gick ett decennium mellan ett äktenskap som inte skulle bli av och ett annat som verkade förutbestämt. Under dessa långa år av osäkerhet och förbryllelse hände ingenting av särskild betydelse i Fáṭimih Khánums liv. Under tiden hade Bahá'u'lláh och hans familj förvisats från Bagdad till Konstantinopel (Istanbul), därifrån till Adrianopel (Edirne) i nuvarande Turkiet och därifrån slutligen till ‘Akká i nuvarande Israel, dit de anlände sommaren 1868. Efter två års fängelsevistelse i armébarackerna och flera månader i olika bostäder hade de flyttat till Udí Khámmars hus när en anvisning från Bahá'u'lláh helt förändrade Fáṭimih Khánums liv. Han hade skickat instruktioner om att hon och hennes bror, Siyyid Yaḥyá, skulle bege sig till det Heliga landet. Blotta tanken på att få förmånen att leva i sin bästa älskades land gav henne en enorm glädje. Hon kunde ägna resten av sitt liv åt att tjäna en sak som hon älskade så innerligt och längtade efter att tjäna, tänkte hon.

När Fáṭimih Khánum var 11 år gammal reste hennes far till Bagdad för att besöka Bahá'u'lláh. När han återvände till Iṣfáhán sade han till sin hustru: "Det är min avsikt att ta Fáṭimih till det välsignade hushållet." Men han levde inte länge nog för att fullfölja sin avsikt. Nu, efter 15 år, uppfylldes denna avsikt på ett mystiskt sätt.

I enlighet med Bahá'u'lláhs anvisningar ordnade Sháykh Salman med resan och följde med Fáṭimih Khánum och hennes bror till det Heliga landet. Även om anledningen för anvisningarna inte avslöjades" finns det skäl att tro att det inte kom som en fullständig överraskning. Redan när Fáṭimih Khánum's tilltänkta äktenskap med hennes kusin plötsligt tog slut med brudgummens död hade Khurshid Bagum, känd som Shámsu'ḍ-Duḥá, förutsagt att ett mycket mer ärofullt öde väntade Fáṭimih Khánum'. Shámsu'ḍ-Duḥá hade delat sina intuitiva känslor med Fáṭimih Khánum efter ett samtal hon hade haft med en återvändande pilgrim, vid namn Siyyid Mihdí Dahiji. Följande är en redogörelse för de omständigheter som ledde fram till detta möte och kärnan i detta samtal:

Ungefär vid den tiden kom Sayyid Mihdí Dahiji till Iṣfáhán på uppdrag av den uråldriga Skönheten för att förkunna tron. Alla troende kom för att möta honom, för att fråga om nyheter från det heliga landet och för att fråga honom om den Älskade. Bland dem var Shámsu'ḍ-Duḥá, en släkting till martyrernas kung och min faders svägerska (Sháms). Hon frågade: Medan du var i den heliga närvaron [av Bahá'u'lláh], hörde du Honom någonsin tala om någon flicka som Han kan ha valt ut för att gifta sig med Mästaren?'

Sayyid Mihdi Dahiji svarade: Jag hörde ingenting om det. Men en dag när den välsignade Skönheten befann sig i husets yttre rum och gick omkring sade han: "Áqá Sayyid Mihdi, i natt hade jag en märklig dröm. Jag drömde att ansiktet på den vackra flickan i Ṭihrán, om vars hand vi har frågat vår bror Mírzá Ḥasan för den Största grenen, gradvis blev mörkare och otydligare. Samtidigt framträdde en annan flicka med ett lysande ansikte och ett lysande hjärta. Jag har valt henne till den Största grenen." Det är allt jag har hört.

När min faders svägerska (Sháms) återvände hem och såg mig sade hon: 'Jag svär vid den enda sanna Guden, i samma ögonblick som Áqá Sayyid Mihdi berättade denna historia kände jag att – utan skuggan av ett tvivel – du är den flickan! Du kommer få se. Fáṭimih Khánum avfärdade idén med bestämdhet och sade med tårar i ögonen: "Må Gud förlåta mig! Hur kan jag vara värdig? Jag ber dig att inte säga detta igen och att inte nämna det för någon."

Ytterligare en indikation på att anvisningen inte kom som en fullständig överraskning är en skrift som uppenbarades till martyrernas konungs ära där Bahá'u'lláh skrev: "Vi har räknat dig som en av våra närmaste och släktingar." Martyrernas konung beslutade att inte dela denna skrift med de troende förrän dess innebörd hade blivit uppenbar. Flera månader förflöt mellan mottagandet av skriften och när Sháykh Salmon anlände till Iṣfáhán och informerade martyrernas kung:

Jag bär med mig glada budskap och otaliga gåvor. Din kusin, dotter till den avlidne Mírzá Muḥammad-‘Alí, skall följa med mig till Mecka med de muslimska pilgrimer som beger sig dit, som om vi också vallfärdar till Kaaba. Ni måste göra förberedelser för denna resa fram till den vanliga tiden för Hajj, då vi kan ge oss iväg och resa via Shiraz och Bushihr. Men sprid inte denna nyhet förrän om två eller tre dagar före vår avresa.

Fáṭimih Khánum och hennes bror reste till Shiraz för att ansluta sig till den karavan av pilgrimer som var på väg till Mecka. I Shiraz hade Fáṭimih Khánum förmånen att träffa Khádíjih Bagum, Bábs hustru, och andra kvinnliga medlemmar av familjen Afnán. Efter en vistelse på flera dagar i den staden begav sig Fáṭimih Khánum, hennes bror och Sháykh Salman till Bushihr. Efter en kort vistelse där seglade de till Jeddah. Den resan varade i 18 dagar. I Jeddah träffade de flera bahá'í-pilgrimer som återvände från ‘Akká och hörde med bestörtning nyheterna om den senaste utvecklingen som kulminerade i fängslandet av några av de troende och införandet av nya restriktioner på samfundet. Från Jeddah fortsatte de till Mecka, utförde pilgrimsfärdens riter och återvände till Jeddah där ett meddelande från Mírzá Áqá Jan, Bahá'u'lláhs amanuensis, väntade på dem. Meddelandet löd:

Ni instrueras att stanna i Jeddah tills alla pilgrimer återvänt till sina hemländer. Därifrån kan ni sedan fortsätta till Alexandria där ni bör vänta tills ni når av vårt telegram.

De utförde instruktionen till punkt och pricka. När alla de muslimska pilgrimerna hade återvänt till sina hemländer stod det klart att 17 andra bahá'íer också var på väg för att uppnå Bahá'u'lláhs närvaro. De reste tillsammans till Alexandria och stannade där tills ett telegram kom som instruerade dem alla att skingras utom Fáṭimih Khánum och hennes sällskap på tre personer (hennes bror, Sháykh Salman och en manlig tjänare), som skulle fortsätta direkt till ‘Akkà ombord på en österrikisk ångbåt. De instruerades också att inte gå i land när de nådde ‘Akkás stränder förrän en man vid namn ‘Abdu'l-Aḥad mötte dem ombord och följde dem i land. Ångaren nådde ‘Akkás vatten en halvtimme före solnedgången. ‘Abdu'l-Aḥad dök inte upp förrän alla passagerare hade lämnat fartyget och lasten lossats. När han anlände med sin privata båt för att ta passagerarna i land var det mörkt och landgången hade höjts. Hans sena ankomst orsakade stor oro och ångest bland bahá’í-resenärerna, som trodde att de kanske skulle bli tvungna att åka tillbaka. Men det var förmodligen så mötet planerades, för att undvika att lokalbefolkningen skulle erkänna gruppen som bahá’íer, vilket skulle ha orsakat problem under de rådande ogynnsamma omständigheterna. ‘Abdu'l-Aḥads ankomst befriade passagerarna från deras oro. Efter hans ankomst sänktes landgången ned och passagerarna steg i land. När de gick i land hälsades de varmt välkomna av Áqáy-i-Kalím och Khájih ‘Abbúd och fördes till Khán-i 'Umdán, även känt som Khán-i Avámíd och Khán-i Jurayni.

Morgonen efter sin ankomst besökte de kvinnliga medlemmarna av Bahá'u'lláhs familj Fáṭimih Khánum i Áqáy-i-Kalíms och hans hustrus hus, och tillsammans uppnådde de Bahá'u'lláhs närvaro. Detta var det besök som Fáṭimih Khánum hade väntat på så länge och som hon hade gjort en mödosam resa för att uppnå. Bahá'u'lláhs första ord till henne var: 'Vi har tagit emot dig i detta fängelse vid en tidpunkt då fängelsedörren är stängd för alla troende, så att Guds kraft kan bli klar och tydlig för alla. Fáṭimih Khánum stannade i Áqáy-i-Kalíms och hans hustrus hus i fem månader medan förberedelserna gjordes för hennes giftermål med ‘Abdu'l-Bahá. Under denna tid hade hon äran att uppnå Bahá'u'lláhs närvaro flera gånger. Hon fick också genom Áqáy-i-Kalím meddelanden som visade Hans oändliga frikostighet och ibland en gåva. En dag återvände Áqáy-i-Kalím från sitt besök hos Bahá'u'lláh och sade till Fáṭimih Khánum: "Jag har med mig en underbar gåva till dig. Du har fått namnet Munírih (den lysande) av Honom." När hon hörde detta mindes hon omedelbart Bahá'u'lláhs dröm som Siyyid Mihdí Dahijí tidigare hade berättat för Shámsu'ḍ-Duḥá i Iṣfáhán.

Äktenskap ⭡

Innan vi beskriver de omständigheter som ledde till ‘Abdu'l-Bahás giftermål med Munírih Khánum, är det viktigt att nämna en episod i hans liv som inte var olik den som Fáṭimih Khánum upplevde. Hur märkligt det än kan tyckas skulle också ‘Abdu'l-Bahá gifta sig med sin en kusin sin faders sida. Hennes namn var Sháhr-Bánú Khánum och hennes far var Mirzá Muḥammad-Ḥasan, Bahá'u'lláhs halvbror. Detta äktenskap kom inte till stånd, trots de ansträngningar som gjordes. Nedan följer detaljerna.

I Adrianopel instruerade Bahá'u'lláh sin bror Áqáy-i-Kalím att skriva till Mullá Zaynu'l-'Ábidín, deras farbror, för att ordna med Sháhr-Bánús Khánums flytt från Takur till Adrianopel via Ṭihrán och Bagdad. Han betonade att flytten skulle ske utan dröjsmål. Bahá'u'lláhs instruktioner vidarebefordrades till Mullá Zaynu'l-'Ábidín, som följde med dem och arrangerade Sháhr-Bánú Khánums resa till Ṭihrán. Eftersom Sháhr-Bánú Khánums far hade gått bort någon gång tidigare var dörren vidöppen för äldre familjemedlemmar att lägga sig i hennes angelägenheter. När hon anlände till Ṭihrán arbetade en av Bahá'u'lláhs halvsystrar, under sken av att ge kärleksfulla råd och vägledning, för att omintetgöra planen för Sháhr-Bánú Khánums resa till Adrianopel. För att uppnå sitt illvilliga syfte började hon viska i Sháhr-Bánú Khánums öron om fördelarna, som hon uppfattade dem, med att gifta sig med en förmögen och framstående person i Ṭihrán. Vad Sháhr-Bánú Khánum inte visste var att hennes faster stödde Mírzá Yaḥyá Azal och hade en baktanke. Fastern fick hjälp av sin bror Mirzá Riḍá Quli, som just hade återvänt från exilen, att avråda Sháhr-Bánú Khánum från att lämna Iran. Istället ordnades det så att hon skulle gifta sig med ‘Alí Khán, sonen till Irans premiärminister, som var släkt med Sháhr-Bánú Khánum genom sin mor. Med hänvisning till denna förrädiska handling säger ‘Abdu'l-Bahá:

Vi var i Adrianopel när den fastern som gillade Yaḥyá, gjorde sitt yttersta för att behaga honom. Hon skickade den stackars själen [Sháhr-Bánú Khánum] hem till premiärministerns son, Mírzá ‘Alí Khán. Det har rapporterats att hon gick dit med tårfyllda ögon och skakande. Inom en kort tidsperiod drabbades hon av tuberkulos och dog av lungsot. Guds barmhärtighet vare med henne.

Bahá'u'lláh hänvisar till denna episod i Epistle to the Son of the Wolf.

… Vår bortgångne broders, Mirzá Muḥammad-Ḥasans dotter – vare Guds ära och Hans frid och Hans barmhärtighet vare med honom – som hade trolovats med den Störste Grenen (‘Abdu'l-Bahá) togs av systern till denne Förorättade från Núr till hennes eget hus, och därifrån skickades hon till en annan plats ... Hur märkligt att Vår syster skulle ha tagit henne till sitt eget hus och sedan ordnat så att hon skickades någon annanstans! … Ingen av Våra kära, vare sig i dessa trakter eller i det landet, kunde tro att Vår syster var kapabel till en handling som så strider mot anständighet, tillgivenhet och vänskap ... Det måste därför vara uppenbart hur intensiv den sorg var som denna handling tillfogade den Förorättade. Senare slog hon följe med Mirzá Yaḥyá.

Omedelbart efter giftermålet insåg Sháhr-Bánú Khánum allvaret i det misstag hon hade begått genom att gifta sig med ‘Alí Khán. Hon befann sig i en fälla utan någon strimma av hopp om befrielse. Hon kände sig skamsen och ångerfull. Hon hade bytt paradiset att vara i sin älskades land mot helvetet att leva med en man som hon inte älskade. Hon bad Gud att påskynda hennes död, befria henne från lidandet och den skuld hon kände i sitt hjärta. Hon dog av tuberkulos några månader senare. H.M. Balyuzi skriver:

Bahá'u'lláh avsåg att ge sin brorsdotter, Sháhr-Bánu Khánum, dotter till Mirzá Muḥammad-Ḥasan, i äktenskap med sin äldste son. Detta var också Mirzá Muḥammad-Ḥasans stora förhoppning, som skyndade till Bagdad och vädjade till Bahá'u'lláh att få till stånd denna förening. Men han gick bort innan den Största Grenen blev myndig. Och när Bahá'u'lláh sände Áqá Muḥammad-Javád-i-Kasháni (far till Áqá Ḥusayn-i Ashchi) med en ring och en kashmirsjal (som det var brukligt på den tiden) till Ṭihrán, för att be om Sháhr-Bánu Khánums hand för ‘Abbás, den Största grenen, vägrade både Sháh-Sulṭán Khánum (känd som Khánum Buzurg, den stora damen), hans halvsyster som slutligen tog Mirzá Yaḥyás parti, och hans halvbror, Ḥájí Mirzá Riḍá-Qulí, som efter Mirzá Muḥammad-Ḥasans död stod som far till Sháhr-Bánu, att låta henne resa till Irak för att gifta sig med den Största grenen. Hon gifte sig slutligen med Mírzá 'Alí Khán, en son till storvisiren Mirzá Áqá Khán. Som hennes bror, Mírzá Fadlu'lláh, Nizamu'l-Mamalik, en hängiven anhängare av Bahá'u'lláh, har berättat, försonades Sháhr-Bánu Khánum aldrig med det äktenskap som hennes faster och morbror påtvingade henne och hon led hela resten av sitt unga liv, tills lungsoten drabbade henne.

Sháhr-Bánú Khánum halvbror, Mírzá Fadlu'lláh, Nizamu'l-Mamalik, har i sina memoarer nedtecknat berättelsen om hennes livs tragiska slut:

In the year 83 or 84 [circa 1866-7], my half sister, Sháhr-Bánú Khánum, a devoted and virtuous woman known for her uprightness, who was betrothed to ‘Abdu'l-Bahá, may my life be a sacrifice for His immaculate remains, was called to the Holy Land … My sister immediately obeyed the instructions and despite the severe winter left in the company of our paternal uncles via Láriján. Upon arrival in Ṭihrán, Hájiyih Khánum, the great Aunt, and Ḥájí Mirzá Yaḥyá Khán, my sister's maternal uncle, became aware of the situation, forced her to change her plan, arranged for her to marry Mírzá ‘Alí Khán, and prevented her from attaining her heart's desire. Mirzá Riḍá-Qulí, our uncle, had during that year been imprisoned for a month and then exiled to Qum for the name [Bahá’í] and although he had just returned to Ṭihrán, he had no choice but to agree ...

En dag satt jag med min syster på verandan [till hennes hus]. Hon smekte mig när Mírzá ‘Alí Khán kom in på gården i sällskap med sin farbror, Mírzá Fadlu'lláh, krigsministern. Medan de gick tittade min syster på honom med sorgsna ögon och vände sig sedan till mig med dessa hjärtskärande ord: "O broder Eftersom du är ett oskyldigt barn blir dina böner besvarade. Jag ska be och du ska säga Amen!. Sedan höjde hon händerna och sade: "O Gud, jag bönfaller dig genom dem som är nära din förgård att påskynda slutet på Sháhrbánús liv så att hon kan befrias från denna vanära ... Två månader senare tog hon sin flykt till det eviga riket.

Mysteriet med Sháhr-Bánú Khánums lidande och död liksom Kazims död, som dog omedelbart efter sitt giftermål med Fáṭimih Khánum, förblir i Guds kunskaps skattkammare. Vad som är säkert är att varken ‘Abdu'l-Bahas avsedda äktenskap med sin kusin, eller Fáṭimih Khánums äktenskap med sin kusin, trots de ansträngningar som gjordes för att förverkliga dem, blev faktiskt inte materialiserades. Skulle det då vara rättvist att förneka att dessa tragiska händelser på ett mystiskt sätt var kopplade till förverkligandet av ‘Abdu'l-Bahás äktenskap med Fáṭimih Khánum?

Angående valet av Fáṭimih Khánum till ‘Abdu'l-Bahas hustru skriver Dr Esslemont:

Under ‘Abdu'l-Bahás ungdom var frågan om ett lämpligt äktenskap för honom naturligtvis av stort intresse för de troende och många människor trädde fram och önskade få denna hederskrona till sin egen familj. Under en lång tid visade emellertid ‘Abdu'l-Bahá ingen benägenhet för att ingå äktenskap och ingen förstod visdomen i detta. Efteråt blev det känt att det fanns en flicka som var ämnad att bli ‘Abdu'l-Bahás gemål, en flicka vars födelse kom till stånd genom den välsignelse som Báb gav till hennes föräldrar i Isfáhán.

Som tidigare nämnts ägde äktenskapet mellan ‘Abdu'l-Bahá och Munírih Khánum rum fem månader efter hennes ankomst till det heliga landet. Hon anlände till ‘Akká under de sista månaderna av 1872 och bröllopet ägde rum den 8 mars 1873. Det exakta datumet har angetts av henne i en dikt som hon komponerade för att hedra tillfället:

Den sjunde natten i fastemånaden
blev datumet för denna glädje.

O vänner, Res er upp,
ty den stora gryningen har kommit.

Munírih Khánum har lämnat oss sin egen beskrivning av sitt bröllop. Hon säger att den kvällen bar hon en vit klänning som hon hade fått av det mest upphöjda Lövet, ‘Abdu'l-Bahas mor. Ungefär tre timmar efter solnedgången kallade Bahá'u'lláh på henne. Hon nådde hans närvaro i sällskap med Ḥaḍrat-i-Khánum, troligen en hänvisning till Baha'iyyih Khánum, ‘Abdu'l-Bahas syster. Sittande under ett myggnät sade Bahá'u'lláh till Munírih Khánum:

Ni har kommit! Ni är välkomna! O mitt Löv och min tjänarinna! Sannerligen, vi valde dig och accepterar dig för att tjäna min Största gren, och detta är av min nåd, som inte kan jämföras med alla jordens och himlens skatter ...

"Hur många var inte flickorna i Bagdad och Adrianopel och i detta största fängelse som hoppades få denna gåva och vars hopp inte uppfylldes. Ni måste vara tacksamma för denna största gåva och stora tjänst.

Efter att Munírih Khánum hade lämnat Bahá'u'lláhs närvaro gick hon till rummet där hon såg den största Grenen i yttersta nåd, frikostighet och majestät". När hon talar om de känslor av glädje och hänryckning som strömmade i hennes hjärta säger hon: "Hur välsignad och upphöjd var inte den stunden! Hur glädjefylld var den timmen i det rummet!"

Efter ungefär en timme anslöt sig ‘Abdu'l-Bahas mor, Áqáy-i-Kalíms hustru, Khájih 'Abbúds hustru och hennes döttrar, samt andra kvinnliga medlemmar av Bahá'u'lláhs familj till paret i deras rum. Munírih Khánum säger:

Mirzá Muḥammad ‘Alís moder hade tagit med sig skrifter som användes särskilt för att fira heliga dagar och festliga tillfällen. Hon räckte till mig skriften som börjar: 'Paradisets portar är öppna och den himmelske ynglingen har uppenbarat sig' och bad mig sedan recitera den. Utan vidare ceremonier tog jag den och reciterade den med hög och melodiös röst. När Khájih 'Abbúds hustru sedan såg mig sade hon: "Jag skall aldrig glömma den natten och det mötet; din ljuvliga röst ringer fortfarande i mina öron. Ingen brud hade någonsin sjungit så på sitt eget bröllop!

Flera år senare, när Munírih Khánum talade med Lady Blomfield, författaren av The Chosen Highway, om sitt äktenskap med ‘Abdu'l-Bahá, sade hon:

Åh, vilken andlig lycka som omslöt oss! Den kan inte beskrivas med jordiska ord.

Recitering slutade, gästerna lämnade oss. Jag var min älskades hustru. Så underbar och ädel han var i sin skönhet. Jag avgudade Honom. Jag insåg Hans storhet och tackade Gud för att han fört mig till Honom.

Det är omöjligt att sätta ord på glädjen över att vara med Mästaren; jag tycktes befinna mig i ett härligt rike av helig lycka när jag var i hans sällskap.

Du har känt honom under hans senare år, men då, i ungdomen med hans skönhet och manliga kraft, med hans osvikliga kärlek, hans vänlighet. Hans glädje, hans sinne för humor, hans outtröttliga omtanke om alla. Han var sannerligen underbar, utan like, på hela jorden!

Vid bröllopet fanns det ingen tårta, bara tekoppar; det fanns inga dekorationer och ingen kör, utom Jamál-i-Mubáraks välsignelse; kärlekens och lyckans härlighet och skönhet var bortom och över all lyx och ceremoni och omständighet.

Brudkammaren var det rum som förband den östra delen av ‘Abbúds hus, känt som Udi Khámmárs hus, med den västra delen av huset.

Bahá'u'lláhs trogna anhängare bosatta i det Heliga landet var extatiska och jublade. I en dikt komponerad för tillfället uttrycker Nabil de känslor av glädje och lycka som genomsyrade atmosfären och de troendes inre denna glädjerika natt. Här är den engelska översättningen av de första raderna:

Gläd er, ni älskande, för världen är en rosenträdgård i natt, prydd med träd och blommor är de älskandes sammankomst i natt Allt skapat sjunger kärlekssånger, alla atomer i världen dansar även Du, o hjärta, var glad, för i natt är det glädje på glädje.

Stunden är glad och lycklig, jorden är himmelens avund För det finns högar och högar av blommor på festen ikväll Se, det är tid för bröllop och det är tid för kyssar.

Ögonen på Bahás folk lyser klart denna natt. Lyckan tillhör oss och lycklig är den Största grenen. Alla män och kvinnor dansar och stampar med fötterna denna natt.

Från äktenskapet med ‘Abdu'l-Bahá till Bahá'u'lláh's bortgång (1873-92) ⭡

Munírih Khánum har inte skrivit något om de många år hon var gift med ‘Abdu'l-Bahá och det av mycket goda skäl. Allt hon skulle ha skrivit skulle ha inkräktat inte bara på ‘Abdu'l-Bahás liv utan också på privatlivet för andra medlemmar av den heliga familjen vars gärningar och ord hade betydelse för utvecklingen av den snabbt utvecklande tron vars centrum för förbundet var den Största grenen. Vad som följer är baserat på glimtar som erhållits från de skrifter som uppenbarats till hennes ära och på slutsatser som gjorts från tillgänglig historisk information.

Munírih Khánum var gift med ‘Abdu'l-Bahá i nästan ett halvt sekel. Hon var fullt medveten om den ära som skänkts henne och uppskattade övermåttan de välsignelser och det ansvar som äktenskapet medförde. Mycket betydelsefulla händelser inträffade under de många åren av hennes äktenskap med ‘Abdu'l-Bahá, under vilka han var centrum för sin faders förbund, den auktoriserade uttolkaren av hans skrifter och den utsedda ledaren för det världsomspännande bahá’í-samfundet.

Munírih Khánums äktenskap med ‘Abdu'l-Bahá ägde rum ungefär fyra och ett halvt år efter det att Bahá'u'lláh och hans familj hade anlänt till ‘Akká, och ungefär två och ett halvt år efter det att de hade lämnat armébaracken, den ursprungliga bostaden som tilldelats dem, och hade bosatt sig inne i fästningsstaden. ‘Abdu'l-Bahå och Munírih Khánum hade varit gifta i över fyra år när Bahá'u'lláh lämnade den muromgärdade staden och bosatte sig i Mazra'ihs herrgård som låg norr om ‘Akká. Denna flytt medförde ytterligare ansvar för ‘Abdu'l-Bahá som, tillsammans med sin familj, stannade kvar i ‘Akká och fortsatte att bo i ‘Abbúds hus i närheten av de andra förvisades bostäder och de pilgrimer som reste till det Heliga landet för att få del av Bahá'u'lláhs närvaro. Med ‘Abdu'l-Bahá var, förutom Munírih Khánum, hans mor, Åsiyih Khánum, och syster, Baha'iyyih Khánum. När Bahá'u'lláh lämnade ‘Abbúds hus kan ‘Abdu'l-Bahá och Munírih Khánum ha fått sina två första barn. Så småningom tilläts andra troende, t.ex. medlemmar av Munírih Khánums familj, att komma till det heliga landet. De verkar till en början ha bott i eller omkring ‘Abbúds hus. Även om detaljer inte finns tillgängliga är det rimligt att anta, på grund av ‘Abdu'l-Bahás ställning och ansvar, att hans bostad i ‘Akká var centrum för det lokala bahá'í-samfundets aktiviteter, särskilt under Bahá'u'lláhs besök hos ‘Abdu'l-Bahá och hans familj, som ibland varade i flera dagar.

Förutom det ansvar hon hade som ‘Abdu'l-Bahás hustru, var Munírih Khánum också upptagen med den svåra uppgiften att föda och uppfostra barn på en ogästvänlig plats med ett ogynnsamt klimat. Sammanlagt födde hon åtta barn, av vilka fyra dog som spädbarn eller i inga år: Mírzá Mihdí, Ruhangiz, Fu'adiyyih och Ḥusayn Effendi, levde i flera år. Alla berättelser tyder på att Ḥusayn Effendi var ett mycket rart barn och mycket älskad av alla. Informationen om hans liv är knapphändig. Bahá'u'lláhs skrifter som uppenbarades till hans ära och efter hans död ger värdefulla insikter. Bahá'u'lláhs kärlek för sitt barnbarn och Hans band till honom framgår tydligt av innehållet i Hans skrifter, till exempel:

Ḥusayn Effendi, må Guds frid och välsignelser tillkomme honom!
Han är Gud!

Upphöjd är Hans visdoms och yttrandes ställning. Prisad vare Gud allena, och hälsad vare Den ende efter vilken det inte finns någon profet.

O Ḥusayn Effendi!
Dig tillkomme Guds frid och Hans gunst. Igår var vi i Junaynih. Några granatäpplen hittades och skickades. Vi instruerade Mustafa, om han skulle hitta något annat i staden, att skaffa det och skicka det med granatäpplet. En liten summa pengar skickades också.

Vi hälsar den kyska, din mor, Ḍíyá Khánum, Khánum Eflfendi, Jamálíyyih, Habibih, Jam Bagum, och de som bor i huset. Vi överlämnar dem till Guds omsorg, förhärligad är hans storhet.

Åminnelse, lovprisning och hälsningar tillkomme er alla och även Hans barmhärtighet och välsignelser.

I en annan skrift, undertecknad av Khádimu'lláh ("närvarande tjänare") och uppenbarad vid en tidpunkt då Munírih Khánum befann sig i Haifa tillsammans med Ḥusayn Effendi och Ḍiya'îyyih Khánum, vi läser:

Skriv till Ḥusayn Effendi och be om regn [matar], så att Gud kan sända regnet. Uppenbarligen har brist på regn blivit en barriär och hållit dig borta från Källan. Om Gud vill kommer regnet, vägarna kommer att smyckas och närhet uppnås. Iakttagelser i ‘Akká får inte vara mindre än iakttagelser i Haifa. Vi ber Gud att skydda dig, hjälpa dig, bekräftat dig, göra dig framgångsrik och föra dig nära Honom. Han är den Mäktige och Kraftfulle. Han är bönens Besvarare ...

Dag och natt bönfaller vi Gud, förhärligad vare Hans storhet, att sända till denne tjänare [Khádimu'lláh] denna gren av det välsignade trädet, Hans ära, världens tröst Áqáy-i Ḥusayn Effendi, honom tillkomme den Allbarmhärtiges frid, så att de längtande själarnas ögon må upplysas och längtande hjärtan må glädjas och bli förvissade. Man kan inte önska sig något bättre än detta för en ättling. Må världen alltid vara grön och frodig genom Hans namn och må mänskligheten glädjas och bli förtjust i hans kärlek.

Världens skönhet är uppenbar och påtaglig. Dock är dess prydnad träd, och träd är prydda med löv. Därför är det upphöjda lövet! frukten av trädet' hennes ära Ḍiya'îyyih Khánum, henne tillkomme Guds ära, som tjänar evighetens ljus. Hans Höghet Ḥusayn Effendi, honom tillkomme tusen härligheter och tusen lovprisningar, är upptagen med att ta hand om viktiga angelägenheter. Han behöver sannerligen en sådan följeslagare och det är lövet från det sköna trädet, upphöjt över all lovprisning ...

Innehållet i de ovanstående skrifter klargör att Ḍiya'îyyih Khánum var äldre än Ḥusayn Effendi och att de under en tid var de enda överlevande barnen till ‘Abdu'l-Bahá och Munírih Khánum. De andra tre barnen som dog i späd ålder hade förmodligen fötts och gått bort vid den tiden.

Födelse- och dödsdatum för de barn som dog som spädbarn och i barndomen finns inte tillgängliga. Därför är det inte möjligt att exakt veta i vilken ordning de föddes och vid vilka åldrar de dog. Men från vissa indikationer i skrifterna kan man dra slutsatsen att Mírzá Mihdí var ‘Abdu'l-Bahás och Munírih Khánums förstfödde och den förste att dö i barndomen. I en skrift adresserad till ‘Abdu'l-Bahá nämner Bahá'u'lláh Mírzá Mihdí, till vilken han hade sänt ett stycke syriskt siden. Eftersom ingen av Mírzá Mihdís syskon nämns i denna skrift, och eftersom han inte heller nämns i de skrifter som senare uppenbarades för att hedra hans syskon, antar man att Mírzá Mihdí var den äldste och under en tid det enda barnet. Ḍiya'îyyih Khánum kan ha fötts efter Mírzá Mihdí, följd av Fu'adiyyih, vars namn också förekommer i en skrift uppenbarad av Bahá'u'lláh som gav henne detta namn. När Fu'adiyyih föddes verkar det som om Mírzá Mihdí hade avlidit. Fu'adiyyih dog innan Ḥusayn Effendi föddes. Ruhangíz kan ha dött i tidig barndom, för nästan ingen information finns tillgänglig om henne. Till skillnad från Ḥusayn Effendi, som levde flera år, dog Mírzá Mihdí och Fu'adíyyih i tidig barndom.

"Barnens död orsakade Munírih Khánum stor sorg. Följande skrift uppenbarades efter en av döttrarnas död:

O Munírih! sannerligen, Han uppfyller vad som har utlovats i Boken. Låt ingenting göra dig sorgsen. Hon steg sannerligen upp till Gud och återvände till Honom precis som hon hade framträtt från Honom. Hon har återvänt, vilat, glatt sig och är överlycklig. Sannerligen, din Herre är den Allvetande, den Allinformerade.

Att döma av innehållet i en av Bahá'u'lláhs skrifter som uppenbarades för att hedra unírih Khánum, var hon mest påverkad av Ḥusayn Effendis död. När han gick bort var Munírih Khánum utom sig av sorg. Skriften avslöjar vilket speciellt barn Ḥusayn Effendi hade varit och hur djupt hans död påverkade alla, särskilt hans mor:

Han är den mest Upphöjde, den Störste!

Det finns ingen tillflykt för tjänarna från Guds absoluta dekret och Hans exakta befallning. 'Var än ni är kommer döden att finna er, även om ni är i torn som byggts starka och höga!' När det oemotståndliga dekretet slår till på den Eviges befallning, åligger det alla att underkasta sig det och att vara nöjda. Även om separationen till det yttre förtär hjärtat, är den ändå orsaken till återförening och återvändande och för vissa barn är den ett sätt att skydda sig. För ingen är den gudomliga visdomens krav kända. Effekten av denna himmelsfärd är i Guds kunskap, och att avslöja den är inte tillåtet. Om Vi skulle avlägsna slöjan från denna ställning, kommer den oerhörda sorgen att förvandlas till stor glädje, och oräkneliga själar skulle ta sin tillflykt. "Rikedom och söner är lockelser för livet i denna värld: Men saker som består, goda gärningar, är bäst i din Herres åsyn, som belöningar och bäst för hoppet."

Men denna son var och fortsätter att vara den högsta himlens prydnad. Just i detta ögonblick, genom Guds frikostighet och gudomliga barmhärtighet, Vi ser honom nu upptagen av att färdas i det högsta paradiset.

O, ni medlemmar i Mitt hushåll! Prisad vare Gud för att ni alla tror på och bekänner detta välsignade ord, som är likt en mäktig fästning: 'Han är prisad för vad Han gör och åtlydd i Sin befallning. Även om separation och avlägsenhet efter förening, samhörighet och anknytning får glädje och lycka att försvinna, har det varit och kommer det att fortsätta att vara maktlöst att radera det ordet från hjärtats skrift. Han är den mest tålmodige. Han har befallt dem som är nära Honom att iaktta sant tålamod. Vi bönfaller Gud att skydda dig och att alltid dra dig nära Honom. Han är sannerligen den Allsmäktige, den Mest Upphöjde.

I en skrift som uppenbarades vid en tidpunkt då Munírih Khánums mor, bror och syster befann sig i det heliga landet, nämner Bahá'u'lláh dem alla, liksom hennes överlevande barn:

Han är den mest generöse!

Gud bär vittnesbörd om att det sannerligen inte finns någon Gud utom Han. Han leder till Sin raka väg vem Han än vill.

O Munírih! Mänsklighetens Herre nämner dig och ger dig glädjebud om Guds barmhärtighet och Hans frikostighet. Väl är det med dig och välsignad är du och [din son], dina döttrar, din mor, syster och bror som har uppnått det som Gud, Herren över alla världar, har önskat...

De fyra överlevande barnen till ‘Abdu'l-Bahá och Munírih Khánum var, i åldersordning: Ḍiya'îyyih Khánum, Ṭúbá Khánum, Rúhá Khánum och Munavvar Khánum.

Livet i ‘Akká under de sista decennierna av 1800-talet var mödosamt. Platsen var ödslig, klimatet ogynnsamt, levnadsförhållandena primitiva och förnödenheterna knappa. Under de bästa omständigheter var livet riskfyllt. För de landsflyktiga var det mycket värre. Deras barns liv var hotade och de vuxnas hälsa påverkades negativt. ‘Abdu'l-Bahá själv hade hälsoproblem som tvingade honom att resa till Beirut för den klimatförändring som ansågs nödvändig för hans tillfrisknande. Det var i samband med den resan som Bahá'u'lláh uppenbarade den välkända skriften om landet Ba till ‘Abdu'l-Bahás ära. Under tiden i Beirut brevväxlade ‘Abdu'l-Bahá och Munírih Khánum. Som svar på ett av hennes brev skrev ‘Abdu'l-Bahá:

Brevet prytt med omnämnande av den Sannes har mottagits.
Prisad vare Gud för att ni under den gudomliga ynnesten är mottagare av den största av alla gåvor.

Från dagen för min ankomst till Beirut fram till nu har mitt hälsotillstånd förbättrats för var dag tills för närvarande inget spår av sjukdom återstår. Om Gud vill skall vi snart uppnå det som ni har uppnått.

Jag har förklarat situationen i detalj i det brev jag skickade till Hans Höghet den större Grenen. Därför är det inte nödvändigt att upprepa detsamma i detta brev. Du skall sannerligen bli informerad. Al-Bahá vare med dig och frid.

En annan skrift adresserad till Munírih Khánum, skriven troligen under samma resa, avslöjar djupet i ‘Abdu'l-Bahás kärleksfulla omsorg och omtanke för sin mor och syster Baha'iyyih Khánum:

Eftersom jag har för avsikt att återvända hem skriver jag därför inte i detalj. Prisad vare Gud för att vi alla är trygga och säkra i skydd av gudomlig omsorg och gudomligt beskydd. Det finns ingen sorg eller ledsamhet utom i avlägsenhet från Hans heliga förgård. Prisad vare Gud, jag har återhämtat mig från min förkylning. Eftersom min avsikt är att skynda hem, kommer svaret till Hennes Höghet, modern, såväl som till Khánum [Baha'iyyih Khánum, det Största heliga lövet] antingen att skrivas i detalj eller rapporteras utförligt personligen när jag träffar dem. Mitt hjärta är inte lyckligt och nöjt med ett så kort svar och jag har inte haft möjlighet att skriva i detalj. Jag hoppas på gudomlig frikostighet att alla under Hans oändliga kärleksfulla omsorg och välvilja kommer att vara lyckliga och beskyddade.

Under Bahá'u'lláhs livstid fanns det tillfällen då ‘Abdu'l-Bahá var tvungen att resa till platser i det Heliga landet, såsom Haifa och Tiberias. Resorna varade ibland i flera dagar och ‘Abdu'l-Bahá och Munírih Khánum kommunicerade ofta med varandra medan ‘Abdu'l-Bahá var borta. Följande skrift uppenbarades som svar på ett brev Han fick när Han var i Haifa. Det måste ha varit före 1886, för Han nämner sin mor i skriften:

Han är Gud!

O Guds tjänarinna! ...
Allt som var skrivet har blivit känt och förstått. Prisad vare Gud, genom frikostigheten och nåden från världens Älskade har fysiskt välbefinnande uppnåtts i alla avseenden. Vädret i Haifa är inte dåligt och det finns inga problem förutom att Muftín är besvärlig. Han reser dock idag eller imorgon.

På denna tjänares vägnar, gör dammet under de välsignade fötterna till den sanna synens skugga.

Förmedla Min yttersta iver till Hennes Höghet, Modern, och Hennes Höghet, Systern, och skriv i detalj om barnen.

Under sin fars livstid gjorde ‘Abdu'l-Bahá ytterligare en resa antingen till Beirut eller till en annan plats som gjorde att han var borta från hemmet. I en skrift till Munírih Khánum som svar på hennes brev talar han om Bahá'u'lláhs besök i "huset i det Största fängelset", ‘Abbúds hus. Skriften måste ha uppenbarats efter Ásíyih Khánums bortgång, dvs. efter 1886, eftersom hon inte nämns i den. Den skrevs dock innan Ḥusayn Effendis bortgång, som nämns i skriften. ‘Abdu'l-Bahá uttrycker oro över att Bahá'u'lláh, som då bodde i herrgården i Bahjí, under sommarens hetta skulle känna sig obekväm och besvärad i huset i ‘Akká.

Han är Gud!

Ditt tydliga brev har anlänt. Vad du än skrev har blivit känt och allt som var dolt i de innersta delarna av meningarna har blivit uppenbart. Det välsignade Anletets återvändande orsakade yttersta oro och ängslan. Vad kommer att hända med Hans välsignade kropp under den intensiva hettan i det trånga huset? Utan tvekan skulle han påverkas mycket av den. Om det hade varit under vintern hade det varit lättare. Men på sommaren, på en otillräcklig plats och i det Största fängelset! Jag svär vid den uråldriga Skönheten att om tårar av blod fälldes och hjärtan förtärdes, skulle det inte räcka. Och detta är allt från storheten i hans forntida uthållighet. Beträffande min ädla syster längtar jag efter hennes närvaro med hela min själ, mitt hjärta. Min ande och mitt inre väsen. Dag och natt minns jag henne i mina innersta tankar och känslor. Jag kan inte säga något om min separation från henne, för vad än jag skriver kommer mina tårar säkert att tvätta bort det.

Ḍíyá Khánum', Ruhá och Ṭúbá och alla medlemmar i hushållet, och Sultanu'sh-Shuhadas familj och medlemmarna i det hushållet samt andra Guds tjänarinnor är alla i Mina tankar och Jag är sysselsatt med att minnas dem. Var förvissade och tvivla aldrig på det...

Eftersom jag i detalj har skrivit till Khádim om Min återkomst, upprepade jag inte samma sak i detta brev. Ta Ḥusayn Effendi till den heliga förgården och låt honom, å Mina vägnar, kasta sig ned vid den välsignade tröskeln. ... Min fysiska hälsa, prisad vare Gud, är god.

Ibland besökte ‘Abdu'l-Bahás familj Haifa, där några medlemmar av Munírih Khánums familj hade bosatt sig, och stannade där under en längre tid. Följande skrift uppenbarades under ett sådant besök:

Han är den Önskade!

... För några dagar sedan skulle vi ha kommit till Haifa, men juridiska och religiösa hinder uppstod ... Om Gud vill kommer vi komma, men vi vet inte när.

Ruhá har anlänt. Hon är något smalare. Observationen är att om andra är som hon, har bytet av plats inte lett till någon förändring. Ḥusayn Effendi är, om Gud vill, strålande frisk. Vid tillfälle, skriv mer om honom och de andra.

Det har hörts att tillståndet för de aktade och ärade mödrarna är detsamma som förut. Detta är orsaken till sorg. Vi hoppas att hennes tillstånd skall förbättras genom den ende sanne Gudens frikostighet och välvilja ...

En annan plats som besöktes av ‘Abdu'l-Bahás familj var Yarkih, en sommarort inte långt från ‘Akká. I en skrift riktad till Munírih Khánum säger ‘Abdu'l-Bahá:

... när jag kom till ‘Akká var det givet för mig att gå till havet varje dag och det är inte möjligt i Yarkih. Dessutom hade jag mycket arbete. Nu när jag har slutat gå till havet och det är mindre arbete, kommer jag ikväll gå till Mazra'ih och om Gud vill kommer jag att komma dit under de närmaste dagarna. Mitt tillstånd. Gud vare lovad och genom den uråldriga Skönhetens nåd, är gott. Var så säker...

Bahá'u'lláhs bortgång och dess efterdyningar ⭡

Under sina många år som gift med ‘Abdu'l-Bahá bevittnade Munírih Khánum många händelser som formade det nyfödda bahá’í-världssamfundets öde. Den mest betydelsefulla händelsen med långtgående konsekvenser var Bahá'u'lláhs himmelsfärd. Ṭúbá Khánum, en av ‘Abdu'l-Bahá och Munírih Khánums döttrar, var 12 år gammal vid den tiden. Många år senare gav hon Lady Blomfield en redogörelse, som hon mindes den, för händelserna omedelbart före och efter den katastrofala händelsen:

Och nu grydde en mycket sorglig dag för oss alla. Min mor, min moster Khánum, mina tre systrar och jag bodde i det större huset i ‘Akká med vår älskade far; Bahá'u'lláh bodde i Bahjí... .

På denna sorgens dag red en tjänare in från Bahjí med en skrift till Mästaren från Bahá'u'lláh: "Jag mår inte bra, kom till mig och ta med Khánum.

Tjänaren, som hade hämtat hästar åt dem, min far och min moster gav sig genast av till Bahjí; vi barn stannade hemma hos min mor, fulla av ångest. Varje dag kom nyheten att vår älskade Bahá'u'lláhs feber inte hade gått ner. Han hade en sorts malaria.

Efter fem dagar åkte vi alla till Bahjí; vi var mycket bedrövade över att sjukdomen hade blivit allvarlig ...

Bahá'u'lláh bad oss, damerna och barnen att gå till honom. Han berättade för oss att Han i sin vilja hade lämnat anvisningar för vår framtida vägledning; att den Största grenen, ‘Abbas Effendi, skulle ordna allt för familjen, vännerna och Tron ...

På den nittonde dagen av sin sjukdom lämnade han oss i gryningen. Omedelbart galopperade en ryttare in i ‘Akká för att föra nyheten till muftin. . .

Muslimska vänner, muftin, mullor, guvernören och tjänstemän, kristna präster, latinska och grekiska, druser från Abú-Sinán och omgivande byar och många andra vänner samlades i stort antal för att hedra den Älskade ...

Många av gästerna slog läger under träden runt Bahjis palats, där mer än femhundra underhölls under nio dagar. Denna gästfrihet medförde mycket besvär för Mästaren, som gjorde alla arrangemang och övervakade varje detalj; pengar gavs också av Honom var och en av de nio dagarna till de fattiga ...

När det gäller öppnandet av Bahá'u'lláhs bok, Förbunds boken och den reaktion som nära medlemmar av Bahá'u'lláhs familj och de församlade vännerna uppvisade, säger hon

Mästaren sände bud till ‘Akká efter den låda i vilken Bahá'u'lláhs testamente hade varit inlåst i två år. På den nionde dagen efter Bahá'u'lláhs bortgång lästes testamentet upp av Mírzá Majdi'd-Dín för alla manliga vänner, i närvaro av Mästaren.

Vännerna visade stor glädje över att deras älskade Mästare hade utsetts av Jamál-i-Mubárak att bli deras Beskyddare, deras Ledare, deras Vägledare.

Mästaren kom sedan för att träffa oss, damerna i hushållet. Vi kallade samman tjänarna och när vi alla var församlade lästes testamentet för oss av Majdi'd-Dín, på Mästarens begäran. Muḥammad-‘Alís mor uttryckte vid den tidpunkten sin tillfredsställelse över utnämningen av den äldste sonen.

Det fanns dock tecken på besvikelse och missnöje över att Mírzá Muḥammad-‘Alí inte hade någon omedelbar roll att spela i att leda bahá’í-samfundet och styra vännernas angelägenheter. ‘Abdu'l-Bahás utnämning till Bahá'u'lláhs omedelbare efterträdare stred mot Mírzá Muḥammad-‘Alí förväntningar och förväntningarna hos hans syskon, deras mor och andra medlemmar av familjen som ställde sig på hans sida. Deras frustration var så intensiv att den inte kunde hejdas. De visade först sin ilska genom att vända sig mot ‘Abdu'l-Bahás familj och göra det klart att de inte var välkomna till Bahjí. Detta skedde vid en tidpunkt då det hade brutit ut kolera i ‘Akká och alla hade flytt staden. Ṭúbá Khánum berättar:

Medan vi alla var i Bahjí inträffade ett allvarligt utbrott av kolera i staden ‘Akká. Nu var det sed att familjemedlemmar skulle stanna kvar i den avlidnes hus under en period av fyrtio dagar. Men Muḥammad-‘Alís mor och hennes andra söner visade oss genom många ohövligheter att de inte önskade att vi skulle stanna kvar. Trots den rasande koleran lämnade vi därför alla, Sarkár-i-Áqá, Khánum, min mor, mina systrar och jag, Bahjí och återvände till vårt hus i ‘Akká, förtröstande på Guds beskydd ...

Efter att ha fört oss tillbaka till ‘Akká gick Mästaren tillbaka till helgedomen i Bahjí och återvände till oss nästa dag mycket ledsen; de två yngre halvbröderna var med honom. Min mor bad dem att stanna och hjälpa Sarkár-i-Áqá med de otaliga saker som behövde göras. De vägrade och sade att de var för upptagna. Det fanns ingen man i familjen som kunde hjälpa vår älskade far med allt arbete under denna svåra tid.

Bahá'u'lláhs bortgång fick de illvilliga avsikterna hos ‘Abdu'l-Bahás halvbröder och deras anhängare att bli uppenbart tydliga. Stormen av förbundsbrott tog snabbt fart och ryckte upp den skakiga grunden för tron hos dem som motsatte sig Bahá'u'lláhs utsedda efterträdare och auktoriserade uttolkare av hans skrifter. Efter Bahá'íyyih Khánum var Munírih Khánum den starkaste anhängaren av ‘Abdu'l-Bahá bland medlemmarna i hans familj. Hon stod fast vid ‘Abdu'l-Bahás sida och såg honom framstå som strålande mot de kombinerade formidabla interna och externa krafter som lierat sig för att underminera och misskreditera honom. Hon var i mitten av fyrtioårsåldern när ‘Abdu'l-Bahá efterträdde Bahá'u'lláh som centrum för sitt förbund. Så upptagen som ‘Abdu'l-Bahá var under Bahá'u'lláhs verksamma tid med att hantera myndigheterna, ta hand om det dagliga arbetet i de förvisades samfund och se till sin familjs behov, till detta lades nu ansvaret för det världsomfattande bahá’í-samfundet angelägenheter som innebar att vidta alla nödvändiga åtgärder för att hantera interna kriser och bevara enigheten hos Bahá'u'lláhs anhängare.

Böjd under den tunga tyngden av sorg som Bahá'u'lláhs bortgång orsakat och bestört över de missgärningar som de trolösa medlemmarna av hans familj begått, drog sig ‘Abdu'l-Bahá tillbaka till Tiberias. Avståndet mellan ‘Akká och Tiberias är cirka femtio kilometer och kan idag tillryggaläggas med bil på mindre än en timme. Men på den tiden tog det förmodligen mer än en halv dag med mulåsna, som var det allmänna transportmedlet. ‘Abdu'l-Bahás frånvaro från ‘Akká gjorde livet ännu svårare för medlemmarna i hans familj, som redan var hårt pressade av hans halvbröders och deras anhängares handlingar. ‘Abdu'l-Bahás skrifter som uppenbarades under den tiden för att hedra medlemmar av hans familj, särskilt Munírih Khánum, ger en glimt av vad de fick utstå. I en skrift riktad till henne talar ‘Abdu'l-Bahá om sitt tillstånd, den andliga atmosfären i området, arten av de intriger som utövades av människor med illvilja och det faktum att hans motståndare använde Munírih Khánum som en förevändning för att skada honom. Han avslöjar också orsaken till sitt tillbakadragande från ‘Akká:

O du sorgsna Löv!

Var inte ledsen och sörj inte. Det är så världen har varit sedan begynnelsen. Detta är Guds väg. Ingen förändring och variation kommer du någonsin att finna i Guds sätt. Det är exakt detsamma.

Även om denne tjänare till det yttre är ensam, så blåser vindarna från Abhás rike och den välsignade skönhetens gåvor faller ner. Åminnelsen av Hans anlete är min följeslagare och från allt annat har jag skurit av mitt hopp.

I denna öken har Hans Helighet Kristus under många år yttrat: 'Här är jag, o min Gud, här är jag', och i denna vildmark har profeterna och de utvalda under flera århundraden umgåtts tillsammans. Doften av deras hågkomst har parfymerat bergen och åkrarna, och deras livgivande vindar har ingjutit nytt liv i öknen och havet. Om hörselsinnet vore förfinat, skulle det just i detta ögonblick höra dessa klagovisor och böner och uppfatta dessa melodier med innerörat.

Förmedla mina kärleksfulla hälsningar till Hennes Höghet det Största heliga lövet, den heliga Abhá frukten; även till de välsignade löven Ḍíyá Khánum, Ṭúbá Khánum och Munavvar Khánum; modern till Áqá Mírzá Jalál, Gawhar Bagum, Radíyyih Bagum, och andra löv och Guds tjänare, dem tillkomme Bahá'u'lláhu'1-Abhá.

Prisad vare Gud, jag mår bättre, ty jag är upptagen med böner och åkallan och trött på allt annat.

Låt inte människors viskningar orsaka dig sorg, och bli inte bedrövad över vissa händelser. Jag är måltavlan för dessa ord och rykten. Det har varit och kommer att bli uppenbart. Under Bahá'u'lláhs tid skulle den som ville göra uppror först säga: "Kära moster är orsaken till den välsignade Skönhetens ilska. Medan han med sina kamrater i hemlighet skulle säga: 'Vad ska jag göra? Bibí har inga känslor för mig. Hon är orsaken till alla problem i det heliga hovet. Nu använder de dig som syndabock. Det är jag som är måltavlan, inte du. Det har varit i det förflutna och kommer i framtiden att bli mycket uppenbart. Min mening är denna: Ägna er dag och natt till åminnelse av den välsignade Skönheten och glöm allt annat. Jag har kommit hit och lämnat fältet tomt så att de som är svaga i sin tro kan göra som de vill, så att de kan göra det öppet, inte i hemlighet. Och snart kommer de orättvisa angriparna att få veta hur det kommer att gå för dem!"

Under ‘Abdu'l-Bahás frånvaro umgicks motståndarna till Bahá'u'lláhs förbunds centrum fritt med de troende och försökte med alla medel att skapa förvirring och dra nytta av detta. För att sprida rykten och mobilisera den allmänna opinionen till sin fördel använde de intet ont anande män och kvinnor som effektiva instrument. Omedvetna om den verkliga avsikten upprepade dessa män och kvinnor för de villiga människor de mötte den information de hade matats med och trodde den var sann. För att skydda medlemmarna i sin familj och samhället från de dåliga effekterna av tomt prat och skvaller, rådde ‘Abdu'l-Bahá vännerna att hålla sig borta från dessa avskyvärda vanor. I en skrift riktad till Munírih Khánum råder ‘Abdu'l-Bahá att om kvinnor i 'det inre rummet' berättar något om någon person, ska bäraren iaktta fullständig tystnad, ägna sig åt gemenskap med den Sanna och säga att åminnelsen av Gud är bäst.

Ḍíyáiyyih Khánums och Áqá Mírzá Hádís äktenskap ⭡

Livet var som svårast för ‘Abdu'l-Bahás familj under Hans frånvaro i Tiberias. De var ledsna och förkrossade över händelseutvecklingen, men de led tålmodigt. Detta var första gången efter Bahá'u'lláhs himmelsfärd som ‘Abdu'l-Bahá hade varit borta under en längre tid. Efter honom var det Största heliga lövet den äldsta medlemmen i familjen och som var tydligt ansvarig. Att inte ha en nära manlig släkting som kunde ta hand om angelägenheter utanför hemmet innebar allvarliga problem. Oavsett hur duktiga kvinnor var, hade de inte frihet att göra saker som de inte förväntades eller tilläts göra offentligt. Att gå emot det som ansågs vara normen – att förbli under slöjan och ägna sig åt hushållssysslor – skulle ha orsakat bestörtning och medfört oönskade konsekvenser för dem och medlemmarna i det framväxande samfundet. I den situationen övervägde man allvarligt förslaget från en medlem av Afnán familjen att gifta sig med Ḍiya'îyyih Khánum, ‘Abdu'l-Bahá och Munírih Khánum äldsta dotter. Ṭúbá Khánum säger i sin muntliga krönika, publicerad i The Chosen Highway:

Tiden gick, ungefär tre år efter Bahá'u'lláhs bortgång, då våra livsvillkor, på grund av fiendens ständiga agerande (listigt uttänkta falska framställningar och anklagelser), blev mycket värre.
Plötsligt begav sig Mästaren till Tiberias för att en tid dra sig tillbaka. Han åtföljdes av endast en tjänare.
Vi, kvinnorna i familjen, var mycket förtvivlade; vi hade ingen man som kunde göra något för oss, ingen som vi kunde lita på; vår slöja höll oss av nödvändighet nästan fångna.
Det fanns en viss ung man, från Bábs familj (vars medlemmar fick namnet 'Afnán'), som under en längre tid hade önskat bli accepterad av Bahá'u'lláhs familj som make till den äldsta sondottern ...
Efter Bahá'u'lláhs himmelsfärd återvände Áqá Mírzá Hádí och hans mor till Shiraz i sitt hemland Persien. De, min mor och min moster, skrev ständigt brev till Mästaren, i vilka de ofta hänvisade till sin önskan om äktenskap. Modern talade om sin stora förtjusning i Ḍíyáiyyih Khánum och lade till lovord om sin son.
Nu, medan Mästaren hade dragit sig tillbaka i Tiberias, var vi, damerna i hushållet, i stor nöd på grund av att vi inte hade någon man i familjen som kunde göra de nödvändiga arrangemang som krävdes från tid till annan, som vi på grund av att vi var beslöjade inte kunde delta i."
Vi bestämde oss därför för att skriva till Mästaren och be honom att tillåta äktenskap mellan Ḍíyáiyyih Khánum och den andligt sinnade unge mannen, Áqá Mírzá Hádí Afnán, som var så angelägen om att bli accepterad som svärson av Mästaren, och som hade blivit godkänd av Bahá'u'lláh.
Vid den här tiden var Áqá Mírzá Hádí faktiskt i ‘Akká, eftersom han ungefär två år efter Bahá'u'lláhs himmelsfärd hade fått tillåtelse att komma tillbaka.

‘Abdu'l-Bahá samtyckte till giftermålet men betonade att ceremonin måste vara mycket enkel. Han var inte närvarande vid bröllopet, som ägde rum under det Största heliga lövets överinseende. Ett litet antal personer, huvudsakligen nära familjemedlemmar, var närvarande. ‘Abdu'l-Bahá uppenbarade en speciell skrift för tillfället. Den är på arabiska och ännu inte översatt till engelska. Översättningen av en annan skrift som uppenbarades vid den tiden har publicerats i The Chosen Highway. Han hänvisar till sin familjs lidanden. Han säger:

Min familjs olyckor är outhärdliga, och de sorgsna lövens (syster, hustru, döttrar) bekymmer tar aldrig slut.
Från alla håll regnar svårigheternas pilar över dem, som regndroppar på våren och de otrognas spjut kastas över dem utan uppehåll. Fredens vindar skärs av i alla riktningar, så att det är omöjligt att andas.
Ögonen gråter bittra tårar. Hjärtan är såriga. Med dolda sår är de slagna. Klagovisor sliter sönder själen, och sorgens skaft, som tränger igenom alla våra hjärtan, förenar dem.
Detta måste ske, ty världens sol har gått ned under horisonten!
På bordet för hans avfärd är uppdukat varje slag av skadliga matvaror och varje slag av dödsbringande gift! Sannerligen, katastrofens bord är uppdukat med all tänkbar mat!

O, familj till denne sorgsne, allt är ett offer.
Ingen njutning önskas ni.
Jag känner era sorger.
Muftin kan ombes att sjunga äktenskapssången vid den heliga helgedomen på söndagen.

Om vigselceremonin berättar Ṭúbá Khánum:

Min moster bjöd in Muḥammad-‘Alís familj att komma på kvällen.
De kom och hånade bröllopets enkelhet med stort löje.

Ingen av våra vänner visste att det var en dag för äktenskap.

Min mor, min moster och vi fyra flickor var tillsammans.

Áqá Mírzá Hádí Afnán anlände.

Vi sade "Bismi'l-láh!

Han kysste min mosters, min mors och Ḍíyáiyyih Khánums händer.

Muftin sjöng äktenskapssångerna och vigselceremonin fullbordades.

Äktenskapet mellan Ḍíyáiyyih Khánum och Mírzá Hádí ägde rum i slutet av 1895 eller början av 1896. Familjens expansion krävde en större och rymligare bostad. ‘Abdu'l-Bahá hyrde ‘Abdu'lláh Páshás hus, som låg i närheten av ‘Abbuds hus. Dit familjen flyttade 1896. Kort därefter, den 1 mars 1897, föddes Shoghi Effendi.

Hans födelse förebådade gryningen av en ny era i den framväxande trons öden, vars centrum för förbundet var ‘Abdu'l-Bahá. ‘Abdu'l-Bahá behövde en manlig avkomma för att säkerställa en framgångsrik överföring av auktoriteten efter honom. Därför utsåg han Shoghi Effendi till Beskyddare av Bahá'u'lláhs sak i sin vilja och testamente medan han fortfarande var mycket ung. Shoghi Effendis födelse var den gnista som lyste upp den mörka tunneln av lidanden och prövningar som ‘Abdu'l-Bahá och hans familj drabbades av vid en tidpunkt då förbundsbrytarna gjorde allt mänskligt möjligt för att beröva honom hans ärorika arv.

Under de många åren av äktenskap med ‘Abdu'l-Bahá och därefter till slutet av sitt liv hade Munírih Khánum i Bahá'íyyih Khánums person, det Största heliga lövet, ett ojämförligt exempel att efterlikna. Efter Bahá'u'lláhs himmelsfärd 1892 lierade sig nästan alla hans släktingar mot den person som han hade utsett till centrum för sitt förbund. Det Största heliga lövet och Munírih Khánum stod stadigt bakom ‘Abdu'l-Bahá och stödde honom med kompromisslös lojalitet och hängivenhet.

'Abdu'l-Bahás halvbröders och deras anhängares aktiviteter mot honom fortsatte med oförminskad styrka tills de uppslukade varje medlem av Bahá'u'lláhs hushåll utom det Största heliga lövet, Munírih Khánum och familjen till Bahá'u'lláhs trogne halvbror, Mírzá Muḥammad-Qulí. ‘Abdu'l-Bahá gjorde allt i sin makt för att förhindra att den dåliga effekten av hans familjs motstånd och attacker spreds vitt och brett. Men när deras missgärningar och dåliga uppförande förrådde deras sanna avsikter och avslöjade deras onda planer, genomsyrades atmosfären med den vidriga lukten av förbundsöverträdelse, vilket gjorde det oundvikligt att skilja ‘Abdu'l-Bahás trogna anhängare från förbundets "motståndare". Separationen, när den genomfördes, gav ‘Abdu'l-Bahá och hans familj, särskilt Bahá’íyyih Khánum och Munírih Khánum, en välkommen andhämtningspaus.

‘Abdu'l-Bahás resa till Beirut ⭡

‘Abdu'l-Bahá besökte åter Beirut av hälsoskäl efter att Bahá'u'lláhs bortgång hade ägt rum. I en skrift som uppenbarades under denna resa. Han talar om Bahá'íyyih Khánum med stor ömhet och uttrycker önskan att Han skulle kunna ordna så att hon kunde besöka Beirut:

Han är Gud!

Jag har skrivit så många brev. Tiden är nu knapp och Jináb-i-Ḥusayn Áqá är på väg att resa. Därför skriver jag kortfattat. Jag tänkte ge mig av med denna ångbåt, men omständigheterna gjorde en försening oundviklig. Prisad vare Gud, vädret i Beirut har under en tid varit behagligt. Men om jag hade haft möjlighet att återvända skulle jag inte ha stannat kvar. Just nu mår jag mycket bra, var så säkra.

Förmedla mina hälsningar till alla. Syster, jag vet inte hur jag ska uttrycka min önskan. Vad än jag skriver skulle Min penna vara otillräcklig. Förmedla uttrycken för Min önskan på det språk du anser lämpligt. Om det fanns möjlighet skulle jag definitivt flytta henne till Beirut för ett klimatombyte, men möjligheterna finns inte.

Ankomsten av den första gruppen västerländska pilgrimer ⭡

Inte långt efter Shoghi Effendis födelse anlände den första gruppen västerländska pilgrimer till ‘Akká och inkvarterades i ‘Abdu'llàh Páshás hus. Deras ankomst 1898 var en efterlängtad och lycklig händelse under ‘Abdu'l-Bahás verksamma tid. Den väckte också känslor av djup glädje i hjärtat på medlemmarna i hans familj. Kontakten med de västerländska pilgrimerna öppnade för medlemmarna i ‘Abdu'l-Bahás familj ett fönster mot den okända världen, en värld så olik deras egen. Pilgrimerna kom i små grupper. När de var i ‘Akká var de ‘Abdu'l-Bahás gäster. De stannade i ‘Abdu'llàh Páshás hus i några dagar och åkte hem med känslor av glädje och andlig föryngring. Bland dem fanns Lua Getsinger och Laura Clifford Barney, som tillbringade en avsevärd tid med ‘Abdu'l-Bahá och hans familj. Deras långa vistelse gav dem möjlighet att lära känna medlemmarna i den heliga familjen mer intimt; Den nära samvaron och intimiteten genererade spontana reaktioner från pilgrimerna, som tilltalade Munírih Khánum som den heliga modern.

Mírzá Badi'u'lláh's intriger ⭡

Den period av lugn som separationen från förbundsbrytarna gav ‘Abdu'l-Bahá, hans familj och bahá’í-samfundet, blev kortvarig. Mírzá Badi'u'lláhs, ‘Abdu'l-Bahás yngre halvbror, uttryckte ånger för sitt tidigare beteende. För att försäkra sig om att hans vädjan om förlåtelse skulle beviljas sökte han och fick ett gott ord av ‘Abdu'l-Bahás hängivna och betrodda anhängare. Eftersom Mírzá Badi'u'lláhs muntliga uttalanden om ånger och ångerfullhet inte var tillräckliga för att övertyga alla om hans uppriktighet, skrev och publicerade han ett långt brev där han räknade upp de handlingar som hans bror, Mírzá Muḥammad-‘Alí, uppviglingens centrum, och hans medbrottslingar hade begått mot 'Abdu'l-Bahá. Offentliggörandet av detta brev avslöjade omfattningen av förbundsbrytarnas missgärningar och hur långt de hade gått för att uppnå sina onda syften. Det brevet, bättre än något annat sätt, gjorde bahá'í-samfundet medvetet om graden av fientlighet hos ‘Abdu'l-Bahás motståndare.

När han återvände till samfundet inledde han en omfattande plan för att inom samfundet uppnå det som han inte kunde uppnå utanför. Han hade ett dubbelt mål: För det första hade han samlat på sig en stor skuld som han ville att ‘Abdu'l-Bahá skulle hjälpa honom att betala tillbaka och för det andra ville han bekanta sig med vad som pågick i ‘Abdu'l-Bahás hus och inom bahá’í-samfundet för att kunna rapportera detaljer till sin bror, Mírzá Muḥammad-‘Alí, den notoriske förbundsbrytaren av Bahá'u'lláhs förbund. Mírzá Badi'u'lláh kunde dock inte kontrollera sin passionerade kärlek för att ställa till med oreda. Han visade sig snart vara bortom all räddning och visade sitt sanna-ansikte. Följaktligen medförde den relativt korta tid som han, under sken av ånger, tillbringade med samfundet att ‘Abdu'l-Bahá drabbades av nya prövningar och lidanden. De falska rapporter som han sände till myndigheterna fick centralregeringen att sända en undersökningskommission för att utreda de påhittade anklagelserna mot honom. Denna kommission samarbetade nära med ‘Abdu'l-Bahás fiender och införde nya restriktioner för hans rörelser och aktiviteter. ‘Abdu'l-Bahás nya fängelsevistelse påverkade i sin tur de människor som stod honom närmast, särskilt det Största heliga lövet och Munírih Khánum.

Munírih Khánum i Egypten ⭡

När situationen blev något lugnare gjorde Munírih Khánum en utlandsresa. Hon hade kommit till det heliga landet under senare delen av 1872 och levt under de hårda förhållandena i över 25 år innan det blev möjligt för henne att lämna landet. Hon var inte officiellt landsförvisad och kunde, precis som resten av sin familj, resa till Iran och tillbaka. Under de första 25 åren av sitt äktenskap verkar hon dock aldrig ha lämnat det Heliga landet. Hennes första utlandsresa gick till Egypten under de sista åren av 1800-talet. Det ungefärliga datumet för denna resa ringas in av innehållet i en skrift som ‘Abdu'l-Bahá uppenbarade till hennes ära medan hon var borta. I skriften nämns en bok, troligen Kitabu'l-Fara'id, som Mírzá Abu'l-Faḍl skrev 1897-8, och amerikanernas ankomst, troligen den första gruppen som besökte det Heliga landet 1898. Denn nämner också uppviglingens centrum (Mírzá Muḥammad-'Alí), vars skändliga verksamhet mot ‘Abdu'l-Bahá hade år 1898 blivit allmänt känd:

Åh Amata'l-Bahá!

... Behandla Jináb-i-Áqá Mírzá Abu'l-Faḍl med yttersta vänlighet. Fråga om hans hälsa. Besök honom själv någon gång och fråga honom hur mycket av boken han har skrivit och hur mycket som återstår att göra, och låt mig få veta det.

Hans hälsa är en mycket viktig sak. I detta avseende, försök så mycket som möjligt att övertyga honom om att någon tjänar honom hela tiden ... Skulle amerikanerna komma, visa dem den yttersta vänlighet ... När du talar med någon om uppviglingens centrum, tala inte med oerhörd sorg och ånger, ty människor är svaga.

Munírih Khánum gjorde andra resor till Egypten. En av dem var under de första åren av 1900-talet. Vid den tiden hade Mírzá Badi'u'lláhs hemliga och subversiva aktiviteter inifrån samfundet nått sin höjdpunkt. I en skrift informerar ‘Abdu'l-Bahá Munírih Khánum om Mírzá Badi'u'lláhs aktiviteter och de problem han orsakade. Han ber henne sedan att försiktigt informera en av de troende, vars förböner var avgörande för ‘Abdu'l-Bahás förlåtelse av Mírzá Badi'u'lláh:

Åh Amata'l-Bahá!

Mírzá Badi'u'lláh motiv har blivit utomordentligt märkligt. Mitt syfte är detta: Förklara för Jináb-i Ḥájí i detalj att de senaste oroligheterna som orsakats av undersökningskommittén och så vidare fram till denna tid alla orsakats av Mírzá Badi'u'lláh som ständigt rapporterar till Mírzá Muḥammad-‘Alí, och han är för närvarande på höjden av sin fiendskap och hämndlystnad. Ja, använd alla möjliga medel för att med yttersta mildhet, utstrålning och vänlighet få honom att förstå hur situationen är. Det finns ingen tid att skriva mer om detta. Tillståndet för min hälsa, prisad vare Gud, är helt tillfredsställande.

Munírih Khánums resor till Egypten skedde ibland på grund av hennes hälsa. Det finns flera referenser i ‘Abdu'l-Bahás skrifter till hennes hälsa. I en hänvisar han till rapporter som visar att hennes tillstånd var detsamma som tidigare och säger att de upphöjda löven, ‘Abdu'l-Bahás och Munírih Khánums döttrar, ansåg att hon borde resa till Egypten. ‘Abdu'l-Bahá överlät beslutet till henne och uttryckte förhoppningen "att du genom den välsignade Skönhetens frikostighet och ynnest skall bli fullständigt helad ..." En annan skrift bekräftar att hon beslutade sig för att resa till Egypten:

Åh Amata'l-Bahá!

Tydligen har du beslutat dig för att resa till Egypten. Vid det tillfället kommer du att utforska en ny plats och kommer att vara orsaken till glädje och lycka för tjänarinnorna i det landet. Jag hoppas att du genom den välsignade Skönhetens frikostighet och ynnest skall återvända och känna dig helt frisk och lycklig.

I en annan skrift, som kan ha uppenbarats under en av Munírih Khánums resor till Egypten, säger ‘Abdu'l-Bahá:

Åh Amata'l-Bahá!

Dag och natt är alla Löven sysselsatta med att ihågkomma dig och väntar på att få nyheter om ditt tillfrisknande och välbefinnande, så att du genom Abha-skönhetens frikostighet och bistånd, må Min ande uppoffras för Hans vänner, må återvända med yttersta strålglans och glädje.

I samma skrift ber ‘Abdu'l-Bahá Munírih Khánum att detaljerat beskriva sitt tillstånd så att alla kan bli lugnade. Det enda andra namn som nämns i skriften är Amatu'lláh Riḍváníyyih Khánum, som kan ha följt med Munírih Khánum på den resan.

Uppförandet av Bábs helgedom och gravsättningen av hans kvarlevor ⭡

Ett stort åtagande under 'Abdu'l-Bahás verksamma tid var byggandet av helgedomen på berget Karmel och jordfästningen av Bábs kvarlevor i det mausoleum som han hade byggt för ändamålet. Byggandet av de sex ursprungliga rummen i helgedomen ägde rum vid en tidpunkt då förbundsbrytarna anklagade ‘Abdu'l-Bahá för att förbereda sig för att hissa upprorets fana mot centralregeringen. De använde byggandet av helgedomen som bevis för att han höll på att bygga en fästning. Trots hans motståndares anklagelser, förvrängningar, intriger och i motsats till deras falska förhoppningar att införandet av nya restriktioner som skulle hindra ‘Abdu'l-Bahá från att fullfölja sina planer, fortsatte byggnadsarbetet och slutfördes framgångsrikt ungefär när han släpptes från fångenskapen. Kort efter att projektet hade slutförts placerade ‘Abdu'l-Bahá med sina egna händer på Naw-Rúz den 21 mars 1909 träkistan med Bábs och hans följeslagares kvarlevor i marmorsarkofagen som hade tillverkats för ändamålet i Rangoon, Burma, skickats till det heliga landet och hade i förväg placerats i helgedomens valv. Då hade det gått 60 år sedan Bábs martyrdöd och tio år sedan hans kvarlevor hade nått det Heliga Landets stränder. Efter årtionden av förflyttning från plats till plats fann de slutligen vila på Guds berg, på en plats som utsetts av Bahá'u'lláh själv, en plats som var avsedd att bli det världsvida andliga och administrativa centrumet för bahá’í-religionen.

De som närvarade vid ceremonin var bahá’í-pilgrimer och invånare. Det finns anledning att tro att vuxna kvinnliga bahá’íer inte deltog. Tidens och platsens krav tillät inte de troende kvinnorna, inte ens det Största heliga lövet och Munírih Khánum, att delta i ett evenemang tillsammans med vuxna manliga bahá’íer. Även om de var fysiskt berövade var de andligen i högsta grad en del av det efterlängtade företaget. De hade i åratal med glädje bevittnat dess framsteg och med oro hört berättelser om hur förbundsbrytarna försökte blockera dess fullbordan. De hade glatt sig när bygget obehindrat fortskred och gråtit av ångest när de hört att det fanns problem i vägen för dess fullbordan De hade bett Gud att påskynda den dag då den var färdigbyggd och då Bábs kvarlevor hade jordfästs i den. De kunde nu se det lyckade resultatet av vad Bahá'u'lláh hade föreställt sig och vad ‘Abdu'l-Bahá hade åstadkommit Att detta stora företag kunde genomföras vid en tidpunkt då alla krafter var emot ‘Abdu'l-Bahá gav honom och hans trogna anhängare en enorm glädje, särskilt för hans familjemedlemmar som såg honom slita dag och natt för att slutföra den helgedom som fadern hade gett honom i uppdrag att bygga cirka två decennier tidigare.

Ändring av boendet från ‘Akká till Haifa och lättnader i restriktionerna ⭡

Medan byggandet av de ursprungliga rummen i Bábs helgedom pågick, byggde ‘Abdu'l-Bahá också ett residens på berget Karmels sluttningar. Platsen låg i närheten av helgedomen och nästan rakt nedanför den. När byggandet av huset påbörjades bodde några medlemmar av ‘Abdu'l-Bahás familj i Haifa, en stad som växte i storlek och betydelse. När huset var färdigt flyttade familjemedlemmarna till Haifa i etapper. Flytten, förutom de logistiska fördelarna, skapade ett välkommet avstånd mellan förbundsbrytarna och det snabbt växande bahá'í-samfundet. Förbundsbrytarna ockuperade Bahjis herrgård och dess omgivande byggnader. Bahá'u'lláhs helgedom, pilgrimshuset och 'Abdu'l-Bahás tehus förblev i bahá'íernas händer.

Med flytten av boendet från ‘Akká till Haifa följde lättnader i restriktionerna för livet och aktiviteterna för de kvinnliga medlemmarna i ‘Abdu'l-Bahás familj. ‘Abdu'l-Bahás hus i Haifa byggdes vid en tidpunkt då han, enligt regeringens dekret, var begränsad till sitt hem i ‘Akká och hans rörelser var under bevakning. Det finns berättelser från kvinnliga pilgrimer i väst som tyder på att han sände sin hustru, Munírih Khánum, och andra familjemedlemmar till Haifa för att välkomna dem på hans vägnar. Den gradvisa lättnaden av restriktionerna gjorde det möjligt för de kvinnliga medlemmarna i ‘Abdu'l-Bahás familj att bli fotograferade, något som var otillåtet för deras förfäder. Det underlättade också deras aktiva och offentliga engagemang i arbetet för tron.

I sin hyllning med titeln "Till minne av Munírih Khánum" beskriver Corinne True sitt möte med ‘Abdu'l-Bahás hustru under sitt första besök 1907 och ger värdefulla insikter i Munírih Khánums liv och de tjänster som hon utförde. "Så omtänksamt", säger hon, "av vår älskade Mästare att skicka sin fru, den vördade Munírih Khánum och den lille sonsonen Shoghi Effendi, tillsammans med några andra medlemmar av hans hushåll, från ‘Akká till Haifa för att välkomna oss! Hon fortsätter:

Vi tilläts ha sex dagar av obeskrivlig glädje tillsammans med medlemmarna i ‘Abdu'l-Bahás hushåll, med hans hustru och med hans familj ... Hans hustru hade åkt hela vägen från ‘Akká till Haifa för att hälsa oss välkomna och för att ge oss sitt hjärtligaste välkomnande. Det var den älskade Heliga modern, Munírih Khánum, som gav oss vårt första välkomnande.

Corinne True och två andra kvinnliga pilgrimer besökte "Bábs helgedom på Karmels bergets sluttning" nästa dag "åtföljda av de heliga kvinnorna" och åt middag med dem i Mästarens hus innan de fick tillstånd av ‘Abdu'l-Bahá att åka till ‘Akká följande dag. När de var i ‘Akká var de ‘Abdu'l-Bahás gäster och bodde i hans hus.

Under sex dagar var vi gäster i detta hem och såg dagligen den Heliga modern och Mästarens syster, det Största heliga lövet, och tillsammans med dem Mästarens döttrar. Mycket tidigt på morgnarna fick vi tillåtelse att träffas i det stora mottagningsrummet där den älskade ‘Abdu'l-Bahá och Hans familj samlades för en timmes åminnelse. Mästaren bad olika medlemmar av familjen att recitera Bahá'u'lláhs heliga ord och Munírih Khánums moderliga närvaro fyllde alltid atmosfären i det rummet med välsignelsen från hennes stora moders hjärta. Hon verkade vara personifieringen av det allomfattande moderskapet – verkligen den "Heliga modern". När jag stod bredvid henne en morgon kom den käre Mästaren och lade min hand i hennes och såg in i mitt ansikte och sade på engelska: 'Hon är din Moder.

Flytten till Haifa följdes av byggandet av det östra pilgrimshuset i närheten av Bábs helgedom, där pilgrimer från öst inkvarterades. För att tillhandahålla inkvartering för de västra pilgrimerna förvärvades ett stort hus nära ‘Abdu'l-Bahás hus för ändamålet. Så småningom förvärvades fler fastigheter i närheten där medlemmar av ‘Abdu'l-Bahás närmaste och utvidgade familj bodde. Flytten till Haifa, de förbättrade levnadsförhållandena och den vänskapliga relationen mellan ‘Abdu'l-Bahá och folket i Haifa medförde en välkommen förändring av situationen för kvinnorna i familjen. De åtnjöt större rörelsefrihet. De såg fler kvinnliga pilgrimer komma från öst. De kommunicerade mer effektivt med de kvinnliga pilgrimerna från väst. Det fanns ett antal barnbarn som höll alla sysselsatta. På det hela taget var livet i Haifa en mycket lyckligare upplevelse. Munírih Khánum, i sällskap med det Största heliga lövet, träffade de kvinnliga pilgrimerna. Hon följde också med de västerländska kvinnliga pilgrimerna till ‘Akká.

Munírih Khánum i Samariyá och Nuqayb ⭡

Innehållet i en av ‘Abdu'l-Bahás skrifter till Munírih Khánum visar att hon vid flera tillfällen besökte Samariyá och Nuqayb, där familjen till Bahá'u'lláhs trogne halvbror Mírzá Muḥammad-Qulí bodde. Eftersom skrifterna är odaterade är det inte möjligt att veta exakt när dessa resor ägde rum.

Åh Amata'l-Bahá!

Tro inte att eftersom du är borta från den välsignade helgedomen, att du är avlägsen och i ett övergivet tillstånd. Du är närvarande och synlig. De välsignade löven, i synnerhet Hennes höghet, det Största heliga lövet, nämner dig ständigt och minns dig kärleksfullt.
Det verkar som om vädret i dessa trakter är behagligt. Denna gång skall du inte skynda dig att återvända, som andra gånger, inte ens när du har återhämtat dig fullständigt. Tillbringa juli och augusti i Samariya och Nuqayb. Vi kommer att sända dig vem du än önskar.
‘Abdu'l-Bahás tillstånd genom Abha-skönhetens frikostighet och gunst är absolut gott. Var förvissad om detta.
Tydligen lider hälsan hos den gynnade tjänarinnan, Áqá Mírzá ‘Abdu'r-Ra'úfs moder, av en lätt obalans. Fråga om henne på mina vägnar och utsträck Min kärleksfulla vänlighet till henne. Hon är säkerligen bättre nu ...

PS: Överbringa Mina kärleksfulla hälsningar till Mírzá Dhikru'lláh."

Det framgår tydligt av innehållet i de flesta av 'Abdu'l-Bahás skrifter att Munírih Khánum var mycket bekymrad och orolig för hans hälsa. Närhelst hon var borta behövde hon bli försäkrad om hans tillstånd och när han var borta behövde hon samma försäkran:

Åh Amata'l-Bahá

Äh Andliga löv! Det är inget fel på mig. Genom den uråldriga skönhetens frikostighet och nåd mår jag bra. De kvinnliga pilgrimerna har inte anlänt och det är inte säkert när de kommer. Var lugn och ta hand om patienten. Fråga om henne å Mina vägnar, och även efter de andra.

Tiden under ‘Abdu'l-Bahás omfattande resor ⭡

Munírih Khánum var omkring 63 år gammal när ‘Abdu'l-Bahá gav sig ut på sin långa resa till Egypten och väst världen sommaren 1910, en resa som Shoghi Effendi beskrev som "en vändpunkt av största betydelse i århundradets historia". Berättelsen om ‘Abdu'l-Bahás besök i Egypten och länder i Europa och Nordamerika finns publicerad i flera källor, såsom i Shoghi Effendis, God Passes By, ‘Abdu'l-Bahá av H.M. Balyuzi, Mahmuds Diary, ‘Abdu'l-Bahá in Egypt, och så vidare. Syftet här är inte att upprepa vad som har publicerats utan att ge en glimt av Munírih Khánums liv under dessa år.

Under 'Abdu'l-Bahás resor i väst var korrespondensen mellan honom och Munírih Khánum regelbunden. En del av denna korrespondens innehåller värdefull historisk information, som det hänvisas till i denna redogörelse. ‘Abdu'l-Bahás hektiska schema under den senare delen av hans resor påverkade frekvensen av kommunikationen med hans familj. Förutom sina många offentliga framträdanden, möten med vänner, besök hos fattiga och sjuka, intervjuer med reportrar, möten med personer av rang och inflytande och att hantera effekterna av brott mot förbundet i väst, var ‘Abdu'l-Bahá tvungen att hantera en ambitiös, arrogant och självupptagen person i sitt följe. Dr Amin Fareed, Munírih Khánums systerson, som följde med ‘Abdu'l-Bahá på hans resa till väst och tjänade som hans "översättare". Hans uppförande och förseelser orsakade ‘Abdu'l-Bahá stor oro och sorg. Att han var en nära medlem av familjen gjorde situationen ännu mer komplicerad. Konsekvenserna av hans upproriska beteende och otyglade ambition uppslukade till slut hans föräldrar, Munírih Khánums syster och svåger samt deras dotter, Farangees. Situationen med Dr Fareed var utan tvekan mycket oroande för Munírih Khánum. Hur hon reagerade på nyheten om hans oärliga beteende som fick långtgående konsekvenser för honom själv, hans föräldrar och syster vet vi inte. En stycke i The Priceless Pearl kastar ljus över hur ‘Abdu'l-Bahá kände:

... när Mästaren slutligen återvände till sitt hem i Haifa den 5 december 1913, gick han genast till sin hustrus rum, satte sig ner och sade med svag röst, åtföljd av en malande gest med handen: "Dr Fareed har slitit ut mig!"

Det framgår tydligt av ‘Abdu'l-Bahás skrifter att han höll Munírih Khánum väl informerad om detaljerna i sina resor och planer. I en skrift förmedlar han nyheten om sin avresa från Port Said till Marseille. Han ber henne också att förmedla ett meddelande å hans vägnar till dr Fallscheer, familjens läkare. Det framgår tydligt av meddelandet att en betydande person, vars identitet inte avslöjas, skulle möta honom i Marseille. Munírih Khánum skulle informera Dr Fallscheer om att omedelbart skriva till en Miss Astion eller Easton och informera henne om att den person som ville träffa ‘Abdu'l-Bahá i Marseille omedelbart skulle resa dit. ‘Abdu'l-Bahá säger att han från Marseille kan fortsätta till Amerika eller Sydafrika, så han betonar att personen i fråga bör skynda sig till Marseille där han skulle vänta på honom. Vem var denna person? Var han från öst eller väst? Lyckades han träffa ‘Abdu'l-Bahá i Marseille? Dessa frågor förblir obesvarade. Vad som är klart är att ‘Abdu'l-Bahá betonade att detaljer om hans plan att besöka det västra halvklotet inte fick avslöjas. Huvudskälet till detta var förbundsöverträdarnas strävan att omintetgöra hans planer på att främja Guds sak hemma och utomlands. Om de i förväg hade vetat att ‘Abdu'l-Bahá skulle göra en resa till väst skulle de ha gjort allt de kunde för att hindra honom från att fullfölja sitt mål. Som det var, så snart de hörde talas om hans avresa, vidtog de åtgärder men misslyckades med att uppnå de önskade resultaten. Enligt H.M. Balyuzi:

... Mírzá Muḥammad-‘Alí var upptagen med att sprida märkliga rykten. Han berättade för Metropolitan i ‘Akká, en präst i förbund med honom, att ‘Abdu'l-Bahá hade flytt från det Heliga landet. Metropoliten telegraferade till en av sina egna män i Jaffa och gav honom i uppdrag att ta reda på om ‘Abdu'l-Bahá var på väg till Egypten eller inte. Denne man gick ombord på ångaren Khedivial och stod ansikte mot ansikte med ‘Abdu'l-Bahá. Han hade fräckheten att be honom bekräfta sin identitet. I land skickade Metropolitans man detta telegram: 'Den nämnda personen är ombord. Samma sak hände i Port Said. En man kom på uppdrag av Metropolitan i ‘Akká för att försäkra sig om att ‘Abdu'l-Bahá var där.

Därför gav ‘Abdu'l-Bahá i skriften till Munírih Khánum henne råd om hur hon skulle svara på människors frågor om var han befann sig:

Om folk frågar efter min vistelseort, säg dem att vissa framstående amerikaner och européer upprepade gånger har sökt och fått löften om att jag skulle göra en resa till dessa områden ... var undvikande så mycket som möjligt ... Ju mindre sagt desto bättre skulle det vara. Säg också till Dr Fallscheer att inte avslöja sanningen och du bör inte heller avslöja sanningen så långt det är möjligt.

Han avslutade skriften på följande sätt: "Jag hoppas att du kommer att skyddas i skydd av den välsignade Skönhetens välsignelser. Förmedla mina Abha-hälsningar till alla. Jag skyddar mig mot kyla. ‘Abdu'l-Bahás planerade avresa från Egypten till Marseille sköts upp avsevärt. Om uppskjutandet hade något att göra med den person som ville möta honom där vet vi inte. Istället reste Han till Alexandria. Återigen, enligt Mr Balyuzi:

Efter en månads vistelse i Port Said tog ‘Abdu'l-Bahá återigen båten, utan föregående meddelande. Han hade för avsikt att resa till Europa, men det blev uppenbart att hans hälsotillstånd inte tillät den ansträngning som detta innebar. Han gick i land i Alexandria. Det var i den gamla staden som en plötslig förändring inträffade. Journalister i Egypten, som dittills hade visat öppen fientlighet, bad att få träffa ‘Abdu'l-Bahá och ändrade märkbart sin ton. Än mer, skrev de i berömmande ordalag.

Från Alexandria reste ‘Abdu'l-Bahá till Kairo där han träffade Sháykh Muḥammad Bakhit, Egyptens Mufti, och Sháykh Muḥammad Rishad, Khedivens Imám. 'Khediven, ‘Abbas Hilmí II, träffade också ‘Abdu'l-Bahá' och visade särskild vördnad för honom. Efter en vistelse på nästan ett år reste ‘Abdu'l-Bahá till Marseille. Den skrift han uppenbarade i Marseille till ära för Munírih Khánum, som han ofta tilltalade i brevväxlingen som Amatu'1-Bahá, informerar han henne om att han och hans följeslagare hade kommit till Marseille från Alexandria och därifrån hade de begett sig till Thonon i Frankrike. På tal om Thonon säger Han:

Det är verkligen en förtjusande plats. Det milda vädret, det friska gräset och åkrarna, de frodiga och behagliga kullarna och den vackra naturen är helt perfekta. Från den dag jag lämnade Iran till nu har jag inte sett en sådan plats. För tillfället bor vi, tillsammans med en grupp vänner, på Grant Hotel Park i Thonon. Vädret är mycket behagligt. Dag och natt tänker vi på hur vi, genom den välsignade Skönhetens hjälp och ynnest, må Min ande bli ett offer vid Hans stofts tröskel, kan göra någon liten tjänst.

Efter att ha betonat att stöd och bekräftelse från Abha-riket var absolut nödvändigt för att lyckas med alla företag, sänder Han kärleksfulla hälsningar till de Heliga löven, Diyá, Ruhá, Ṭúbá, Munavvar och några andra.

'Abdu'l-Bahá var mycket försiktig med hur pengar spenderades och förde bok över alla utgifter. Hans strikta kontroll av hur trons pengar användes var en orsak till missnöje för vissa troende som inte tyckte om att vara ansvariga och önskade friheten att göra som de ville. Vissa använde till och med detta som en förevändning för att motsätta sig förbundets centrum. Sanningen är att ‘Abdu'l-Bahá var precis lika sträng mot de närmaste medlemmarna i sin egen familj. Innan han gav sig ut på sina långa resor hade han ordnat så att en viss summa skulle levereras till Munírih Khánum "för husets utgifter och andra utgifter". I ett efterskrift till ovanstående tablett ber Han henne att informera Honom om det belopp som spenderats. Detta uttalande och ett i slutet av en annan skrift, som citeras nedan, visar hur sträng Han var i ekonomiska frågor:

Åh Amata'l-Bahà!

Den lysande sidan från vilken strålarna från Abha-skönhetens ljus lyste fram, må Min ande bli ett offer för Hans vänner, har lästs igenom. Jag tackar det Största namnets förgård för att genom prisandet Gud alla har varit och fortsätter att vara skyddade i skuggan av Guds kärleksfulla omsorg. Nyheterna om Guds vänners välbefinnande och den Barmhärtiges tjänare i ‘Akká och Haifa har varit orsak till yttersta glädje.

Be Leticia att komma tillbaka och erbjud henne en summa som skulle säkra hennes samtycke. Dessutom måste den summa som behövs för Shoghi Effendi och Ruhangiz skola helt betalas av Áqá Mírzá Muhsin ...

PS: Jag skrev till Khánum, jag skriver också till dig: Om större oförutsedda utgifter uppstår, kan du varje månad få upp till fem lira från Áqá Mírzá Muhsin.

När ‘Abdu'l-Bahá nådde New Yorks stränder skickade han följande skrift till Munírih Khánum:

Åh Amata'l-Bahà!

Med yttersta lätthet anlände jag till New York. Men jag var inte för ett ögonblick fri från Mina tankar på er alla, särskilt på Rúhá Khánum och Shoghi Effendi, speciellt när jag mindes Rúhás gråt och klagan när hon låg svårt sjuk i sin säng. Men vad kunde man göra? Tjänandet vid den välsignade tröskeln kräver att man offrar allt. I det tillståndet gav jag upp henne och anförtrodde henne åt den välsignade Skönheten och fortsatte med sjöresan, för jag är helt uppgiven [inför Hans vilja]. Det är Mitt hopp är att du även skall vara tålmodig och ståndaktig och vara en orsak till fasthet och ståndaktighet för andra själar.

Förmedla Mina Abhá-hälsningar till alla, särskilt till det välsignade lövet, Munavvar Khánum." Hur jag önskar att hon var med mig!

Munírih Khánum hade vid något tillfälle sökt ‘Abdu'l-Bahás godkännande för att göra en resa till Jerusalem. Han avrådde henne kärleksfullt från det, förklarade orsaken, föreslog en alternativ förändring och tillhandahöll medlen för att uppnå den:

Åh Amata'l-Bahá!

Allt som du hade skrivit ner har lästs igenom. Du har skrivit om en resa till Quds (Jerusalem). Du har inte den uthållighet som behövs för en sådan resa, särskilt inte genom öknen. Hyr därför det hus som du har skrivit om och se till att du själv får det bekvämt. För hyran av det nya huset sänder jag 10 franska lira med Mírzá Amin.

Efter omfattande resor i Europa och Nordamerika återvände ‘Abdu'l-Bahá till Egypten den 16 juni 1913 och fick sällskap av sin familj kort därefter. Enligt The Priceless Pearl:

Äntligen var den långa resan över och Mästaren, 69 år gammal och utmattad av sitt herkuliska arbete, återvände till Egypten den 16 juni 1913. Hans familj skyndade till Hans närvaro där, bland dem Shoghi Effendi, som anslöt sig till Honom ungefär sex veckor efter Hans ankomst .... .anlände i sällskap med det Största heliga lövet och andra den 1 augusti till Ramleh där ‘Abdu'l-Bahá återigen hade hyrt en villa.

Även om hennes namn inte nämns specifikt, antas det att Munírih Khánum var en av de familjemedlemmar som reste till Egypten för att välkomna ‘Abdu'l-Bahá och vara med honom under en tid. Om hon reste återvände hon troligen till Haifa när andra familjemedlemmar återvände, vilket var innan ‘Abdu'l-Bahá själv återvände.

När hon blev äldre verkade Munírih Khánum trött av de prövningar hon hade utstått och de begränsningar som det innebar att leva på konservativa platser som ‘Akká och Haifa i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Hon påverkades särskilt av separationen från ‘Abdu'l-Bahá. Dessutom var hon mycket medveten om de faror som hotade honom, vilket orsakade hennes ständiga oro för hans säkerhet och välbefinnande. Hennes oro och bekymmer var mer akuta när ‘Abdu'l-Bahá var borta. För att göra det möjligt för henne att framgångsrikt hantera känslor av sorg och rädsla gav ‘Abdu'l-Bahá henne följande råd:

Åh du löv som rör dig med Guds doftande vindar! Det skrivna bladet lästes igenom och från dess innehåll hördes ditt sorgsna hjärtas klagan och rop. När den välsignade Skönhetens kärleksfulla vänlighet är förunnad, bör ingen bli bedrövad av någon olycka eller rädd för något oljud. När sorgens armé anfaller, kom ihåg denna ynnest så att sorgens mörker kan förvandlas till månens sken

Livet i det Heliga landet under första världskriget ⭡

Åtta månader efter att ‘Abdu'l-Bahá återvänt från sin långa resa till Egypten och västvärlden bröt första världskriget ut. Vid det laget hade bahá’íerna blivit ett tydligt samfund under ledning av ‘Abdu'l-Bahá, som var känd och respekterad inte bara av invånarna i Haifa och de omgivande områdena utan i hela världen som en framstående religiös person.

När Turkiet gick in i kriget på Tysklands sida blev det startskottet för dess slutliga nederlag, vilket ledde till att det osmanska riket upplöstes och splittrades. När kriget bröt ut flyttade invånarna i Haifa inåt landet, oroade över de potentiella faror som staden stod inför. ‘Abdu'l-Bahá var för upptagen med sitt arbete för att lämna Haifa-‘Akká-området för en säkrare plats. Han accepterade dock en inbjudan från Sháykh Salih, Sháykh från Abú-Sinán och gick med på att sända sin familj och medlemmar av det lokala bahá’í-samfundet dit. ‘Abdu'l-Bahás familj bodde i Sháykh Salihs hus. Medlemmarna i samfundet bodde i hyrda kvarter. På angående dessa farliga tider skriver Lady Blomfield:

Strax efter utbrottet utbröt panik i Haifa, som fortfarande var under turkiskt styre. De flesta av invånarna flydde inåt landet av rädsla för de allierades bombningar.

De Bahá’í-vänner som var köpmän led stora förluster, eftersom alla deras förråd av te, socker etc. beslagtogs av regeringen utan betalning.

Trots mästarens försäkran om att inga vapen skulle riktas mot Haifa levde vännerna i ständig fruktan och barnen, som hade hört fruktansvärda historier som berättades överallt, blev lite sjuka och såg sig alltid omkring med skrämda ögon.

Vid den här tiden beslutade Mästaren att det skulle vara bra att acceptera en inbjudan från Sháykh från Abú-Sinán att flytta bahá’íerna och barnen till den fridfulla, friska byn, utom räckhåll för de fruktade bombardemangen. Även i denna by skulle vännernas mycket begränsade resurser, med striktaste sparsamhet, räcka till för deras dagliga behov, med hjälp av majsen från ‘Abdu'l-Bahás förråd.

Sháykh Ṣálih ställde sitt hus till förfogande för ‘Abdu'l-Bahá och hans familj. Som fick det mest hjärtliga välkomnande från denna älskvärda och artiga ledare i den drusiska byn Abú-Sinán.

De andra persiska vännerna togs med glädje emot i olika hus i byn, där de befann sig i en mycket lycklig omgivning.

Den heliga familjen och vännerna stannade i Abú-Sinán från november 1914 till den 5 maj 1915, sammanlagt sex månader. Under denna tid bodde ‘Abdu'l-Bahá själv i ‘Akká med en skötare och tillbringade ibland en natt eller två i ‘Abú-Sinán.' Munírih Khánum, som hade oroat sig för ‘Abdu'l-Bahás hälsa och välbefinnande medan han var borta i Egypten, Europa och Nordamerika, drabbdes nu av ytterligare oro för hans trygghet och säkerhet på en plats där intrigerna från hans inre och yttre fiender spelade en avgörande roll i utformningen av händelserna i samband med kriget. Lady Blomfield skriver om dessa farliga dagar: "Turkarna hade blivit så upphetsade av Mästarens fiender att de hade hotat att korsfästa honom och hela hans familj, på Karmelberget." Balyuzi ger ytterligare information:

... med tiden fick kränkarnas ständiga insinuationer sin effekt. Jamál Páshá [den turkiske officeren med ansvar för affärer i Syrien, vilket inkluderade det Heliga landet] sade att han skulle korsfästa ‘Abdu'l-Bahá, när han återvände segerrik från sina fälttåg.

‘Abdu'l-Bahá lät sig inte påverkas av sådana uttalanden, eftersom han var fast övertygad om att han stod under Bahá'u'lláhs beskydd, men de intensifierade hans familjs oro för hans säkerhet. Lyckligtvis, när Jamál Páshá återvände, "var han på flykt, besegrad och förödmjukad, och kunde inte stanna upp för att verkställa sitt hot".

Det var inte förrän kriget var slut som farorna för ‘Abdu'l-Bahá och hans familj minskade. Lady Blomfield har ägnat ett kapitel i sin bok The Chosen Highway åt "Faror för ‘Abdu'l-Bahá, hans familj och vänner och hur de avvärjdes". Hon beskriver ett telefonmeddelande som hon fick från "en auktoritativ källa under våren 1918 med följande innehåll: ‘Abdu'l-Bahá i allvarlig fara. Vidta omedelbara åtgärder."Hon förklarar hur:

... en allvarlig tragedi avvärjdes tack vare Lord Lamingtons snabbhet och förståelse och Lord Balfours kraft, hans kolleger i kabinettet här i London, och tack vare major Tudor-Poles hängivenhet, effektivitet och snabbhet på den turkiska sidan, för Haifa var fortfarande i turkarnas händer ...

När general Allenby intog Haifa, flera dagar innan det ansågs möjligt för honom att göra det, skickade han ett telegram till London som fick alla att förundras och särskilt fyllde bahá’íernas hjärtan i hela världen med djup tacksamhet till den allsmäktige beskyddaren. General Allenbys telegram var som följer: "Har i dag intagit Palestina. Meddela världen att ‘Abdu'l-Bahá är i säkerhet."

‘Abdu'l-Bahá's bortgång ⭡

‘Abdu'l-Bahás outtröttliga ansträngningar under hans verksamma tid, som varade i 29 år, stärkte de befintliga bahá’í-samfunden och spred Bahá'u'lláhs sak till många fler länder i öst och väst. Ett stort antal människor från olika bakgrunder anslöt sig under det Största namnets fana och deras andliga tillväxt främjades genom den korrespondens som upptog en stor del av hans tid. När trons räckvidd vidgades och antalet troende ökade, blev de som bröt mot förbundet mer utstuderade i sina attacker och sitt motstånd, vilket krävde att han noga uppmärksammade frågor om skydd. ‘Abdu'l-Bahá levde i tre år och två månader efter första världskrigets slut. Under denna tid tog han emot pilgrimer från både öst och väst, hade kontakt med myndigheterna, tog hand om de fattigas behov, brevväxlade med troende över hela världen, övervakade personligen frågor som rörde hans familj, som då hade utökats avsevärt och bahá’í-samfunden i det heliga landet, förutom att leda det globala bahá’í-samfundet medan det gick framåt. När hans himmelsfärd ägde rum den 28 november 1921 hade tron spridits till 35 länder. Men ingen i bahá’í-världen eller bland medlemmarna i ‘Abdu'l-Bahás familj, förutom det Största heliga lövet, verkar ha vetat vilka bestämmelser han hade gjort för ledarskapet av samfundet efter honom. Hade utnämningen av Shoghi Effendi meddelats Munírih Khánum? Hade hon intuitivt förstått att så var fallet? Vi vet inte med säkerhet. När hon talade om visheten i att hennes söner dog som spädbarn och barn, sade hon till Lady Blomfield:

Fem av mina barn dog i det giftiga klimatet i ‘Akká.
Den dåliga luften var i sanning bara den yttre materiella orsaken. Den inre andliga orsaken var att ingen av Mästarens söner skulle växa upp till man. När min älskade lille son Ḥusayn gick bort skrev Bahá'u'lláh följande:
Kunskapen om orsaken till att ditt söta barn har kallats tillbaka finns i Guds sinne och kommer att manifesteras i rättan tid.
För Guds profeter är nuet och framtiden ett och samma.
Därför förstår jag visdomen i förordnat av föreningen av de två familjerna, Bahá'u'lláhs och Bábs, i Shoghi Effendis person, äldste son till vår dotter, Ḍíyáiyyih Khánum, genom hennes äktenskap med Áqá Mírzá Hádí Afnán.

Under natten för ‘Abdu'l-Bahás himmelsfärd var Munírih Khánum inte i det rum där han avled. Men från ett brev skrivet till Ella Cooper av Louise Bosch, en av de pilgrimer från väst som "strax efter att ‘Abdu'l-Bahá hade lämnat denna värld ... fick komma in i rummet där hans kropp låg", får vi veta att Munírih Khánum och det Största heliga lövet fanns i huset:

Vi frågade läkarna [då hade andra läkare skickats efter] om han var död. De sade ja, hjärtat hade slutat slå; de sade att det var lönlöst att försöka återuppliva honom – det kunde inte göras. Efter en stund fälldes myggnätet över sängen ner och det dolde för våra ögon vår Herres jordiska kvarlevor. Vi steg upp och gick in i rummet intill och dörren till det rum vi kom ifrån stängdes.

Men innan dess hade blodet börjat rinna i såren efter detta slag, och smärtan och stönandet ökade för varje minut. Vi fem europeiska pilgrimer var i rummet tillsammans med den heliga familjen och den Heliga modern höll min mans hand och det Största heliga lövet höll min. Efter en stund gick vi tillbaka till Pilgrimshuset och lämnade den heliga familjen ensam ...

Munírih Khánum var gift med ‘Abdu'l-Bahá i nästan ett halvt sekel. Han var inte bara hennes älskade Mästare och herre utan också hennes enda stöttepelare under årtionden. Hon förlitade sig på att han skulle vägleda henne genom livet och tala om för henne vad hon skulle göra. Hans uppstigning skapade ett enormt tomrum som ingenting kunde fylla. Det lämnade henne tröstlös och sorgsen. Hennes klagobrev förklarar hur djup hennes sorg var. I ett brev hon skrev 1922, ett år efter ‘Abdu'l-Bahás himmelsfärd, inkluderade hon en dikt som så väl beskrev de känslor av förlust som vällde fram inom henne:

Åh Bahá, kännare av våra innersta tankar,

Du ser elden i våra själar.

Ändå frågar du! inte, Du den i sig själv varande,

efter näktergalarna som så kärleksfullt vårdas av Dig.

Mitt hem ligger i ruiner, dess grund är förstörd;

Jag är fångad i klorna på sorgens örn.

Med Din tillåtelse, kalla mig till det andra landet,

För att bygga mitt hem i ett annat bo, i ett annat träd.

Denna vida värld, denna gränslösa rymd omsluter mig,

utan dig, min älskade.

Åh Generöse Förvandla vår natt till dag,;

Ge oss vingar att sväva upp till Dig.

Skänk Haifa en ny skapelse,

vars ögon aldrig kommer att se någon som Du,

eller skåda din upphöjda gestalt,

eller dina livgivande leenden.

Som svar till Lady Blomfield, som bad Munírih Khánum att berätta om ‘Abdu'l-Bahá, sade hon:

I femtio år var min Älskade och jag tillsammans. Aldrig var vi åtskilda, utom under Hans besök i Egypten, Europa och Amerika.
Åh min älskade make och min Herre!
Hur skall jag kunna berätta om honom? Ni, som har känt Honom, kan ni föreställa er hur mina femtio år har varit – hur de flöt förbi i en atmosfär av kärlek och glädje och fulländningen av den Frid som övergår allt förstånd, i vars strålande ljus jag väntar på den dag då jag skall kallas att förena mig med Honom, i den himmelska förvandlingens trädgård.

Det Största heliga lövets bortgång ⭡

Efter ‘Abdu'l-Bahás bortgång stod Munírih Khánum stadigt bakom det Största heliga lövet och gav henne fullt stöd i verkställandet av planerna för ‘Abdu'l-Bahás begravning och gravsättning. Hon följde också hennes exempel och böjde sig för auktoriteten hos Shoghi Effendi, hennes egen sonson, som ‘Abdu'l-Bahá hade utsett till trons Beskyddare och auktoriserad uttolkare av skrifterna. Under Shoghi Effendis frånvaro från det heliga landet gav Munírih Khánum det Största heliga lövet sitt fulla stöd, som han hade utsett till ledare för en kommitté som skulle administrera bahá'í-världens angelägenheter.

Munírih Khánum och det Största heliga lövet var ungefär lika gamla och levde som två kärleksfulla systrar och intima vänner i 60 år. Munírih Khánum var väl medveten om Bahá'íyyih Khánums upphöjda personlighet och ställning. Hon hade med beundran bevittnat den ledande roll som det Största heliga lövet spelade under ‘Abdu'l-Bahás frånvaro i Egypten, Europa och Nordamerika. Hon hade också sett och lärt sig av ‘Abdu'l-Bahá hur ömt och kärleksfullt Han hade behandlat det Största heliga lövet. Under de många decennier som Bahá'íyyih Khánum och Munírih Khánum bodde tillsammans i samma hus hade de en mycket hjärtlig relation. Efter ‘Abdu'l-Bahás bortgång var det Största heliga lövet Munírih Khánums bästa tröstare och förtrogne. Det Största heliga lövet var mycket hänsynsfull mot Munírih Khánums ställning i samfundet. Hon inkluderade henne alltid i aktiviteter med pilgrimerna. I de brev som hon skrev till vännerna nämnde hon alltid Munírih Khánum och andra Heliga löv.

När Bahá'íyyih Khánum gick bort i juli 1932 förlorade Munírih Khánum sin närmaste följeslagare och intima vän. I ett klagobrev som skrevs efter det Största heliga lövet bortgång säger hon:

Jag kan inte uthärda mer. Mitt tålamod är slut.
Mina krafter har försvagats. Jag lever på Karmelberget utan vänner och ensam.

O ‘Abdu'l-Bahá, jag ropar ut min avlägsenhet från Dig;

O ‘Abdu'l-Bahá, jag överlämnar mig till Din omsorg.

Jag har ingen önskan att återvända till mitt hem. Jag vet inte vad jag skall göra.
Det är passande att jag avslutar med Ṭáhirihs ord, o min Mästare.

Ditt strålande ansikte,

ditt skimrande hår,

tvingar mig till dig,

brådstörtat, ivrigt.

O Du som svarar de i nöd!

Och i ett klagobrev, skrivet ett år efter att det Största heliga lövets bortgång, ger hon återigen uttryck för sina känslor av sorg och saknad: Jag sitter och skriver ett passande brev.

Ett brev med tilltagande sorg;
Nersolkat av mitt hjärtas blod.

Format av mina tårar;
Svart som Laylis lockar.

Förödd som Majnuns själ.
Plågad som älskarens hjärta.

Sorg från början till slut.
O troende! Nedsänkt i min sorg och mina plågor.

Jag höjer bägaren med mitt eget blod till mina läppar.
Skulle jag säga mer, skulle bröstet dunka.

Skulle jag skriva allt, skulle hjärt brista.
Var är min följeslagare, min själs vän.

Den milde mina hemliga tankars förtrogne.
Om mina tårar kunde bli ett hav,
Där jag kunde kasta mina sorger.
Åh sorg, åh sorg, åh sorgen är jag,
Att vår dyrbara sol skall skymmas av ett moln.

När man studerar Munírih Khánums och Bahá’íyyih Khánums liv slås man av hur olika de var. Ändå förstod de varandra mycket väl och hade den största respekt för varandra. Bahá’íyyih Khánum hade en erkänt ledande ställning både inom familjen och i det världsomspännande bahá’í-samfundet. Hon hade gett upp allt, till och med tanken på att gifta sig och bilda egen familj, för att ägna hela sitt liv åt att tjäna Bahá'u'lláh, ‘Abdu'l-Bahá och Shoghi Effendi. Att tjäna tron och vara fullständigt lydig auktoritetens centrum var vad hon levde för. Munírih Khánum, å andra sidan, var en mor som hade tillbringat en stor del av sitt liv med att föda och uppfostra barn. De var ‘Abdu'l-Bahás döttrar. De kallades de Heliga löven. Hon var känslomässigt mycket fäst vid dem och de var fästa vid henne. De var alla gifta vid tiden för ‘Abdu'l-Bahás bortgång och alla utom en hade barn. När Bahá’íyyih Khánum gick bort hade barnbarnen blivit myndiga och åtminstone ett av dem var redan gift med en man vars familj hade ställt sig på ‘Abdu'l-Bahás motståndarnas sida. Under de följande åren gifte sig fler av hennes barnbarn med familjer som hade en brokig historia när det gällde att upprätthålla bestämmelserna i förbundet. Situationen med barnbarnen förvärrades gradvis och hotade den andliga hälsan hos de närmaste medlemmarna av ‘Abdu'l-Bahás familj. Även om ingen av dem förklarades vara en förbundsbrytare under Munírih Khánums liv, fanns tecknen på trots där. Istället för att vara förebilder som stödde Shoghi Effendi i ord och handling, förväntade de sig att bli behandlade annorlunda och få göra som de ville. Konsekvenserna var tydliga. Om de inte drastiskt ändrade sin attityd och lydde trons Beskyddare var deras andliga välbefinnande i fara. Munírih Khánum kunde se detta men hoppades att ett sådant katastrofalt resultat skulle kunna undvikas. Den känslomässiga effekt som en sådan utveckling hade på en mormor som var så fäst vid sina barn och barnbarn var mycket stor, men baserat på innehållet i ‘Abdu'l-Bahás testamente fanns det ingen utväg om de inte anpassade sig till vad som förväntades av dem.

Munírih Khánum stod inför sitt livs sorgligaste och svåraste utmaning när det Största heliga lövet gick bort. Vid det laget var hon i mitten av åttioårsåldern. Under de återstående åren av sitt liv bevittnade hon hur problemen förvärrades för de människor hon älskade mest, problem som uppstod på grund av deras oförmåga att förstå och uppskatta konsekvenserna av ‘Abdu'l-Bahás testamente angående Shoghi Effendis Beskyddarskap. Exakt hur återverkningarna av detta misslyckande påverkade Munírih Khánum på hennes ålderdom är vi inte informerade om. Vad vi vet är att i och med det Största heliga lövets bortgång hade hon förlorat ett välgörande inflytande i sitt liv när hon behövde det som mest. Att hon kämpade och slet för att hitta den rätta balansen och förhindra att hennes familj föll sönder råder det ingen tvekan om. Lyckades hon? Bevisen visar på motsatsen. I slutändan var hon tvungen att göra ett val, hur svårt och smärtsamt det än var. Hon beslöt att det som betydde mest för henne var Shoghi Effendis välbehag.

Det Största heliga lövet var passionerat intresserad av familjemedlemmarnas och bahá’í-samfundets andliga välbefinnande men tvekade aldrig att sätta trons intressen framför alla andra överväganden. Hennes huvudfokus efter ‘Abdu'l-Bahás bortgång var att göra det som gjorde Shoghi Effendi lycklig. Munírih Khánums starka känslomässiga band till sina barn och barnbarn gjorde det något svårt att hitta den rätta balansen. Det finns indikationer på att hon var särskilt sårbar efter det Största heliga lövets bortgång. Men hon motstod frestelser och stod fast vid bestämmelserna i ‘Abdu'l-Bahás testamente. Genom att göra detta betonade hon än en gång vad hon hade skrivit med sin egen hand så tidigt som efter ‘Abdu'l-Bahás bortgång i december 1924. I det brevet tilltalade hon Ḥaḍrat-i Shoghi Effendi' (Hans Höghet Shoghi Effendi) som 'Gawhar-i Pák' (Rena pärlan), som sin kära själ, älskad av båda världarna och den som valts av Mästaren bland invånarna i denna värld. Hon förklarar att hon, i enlighet med läkarnas rekommendation, skulle vara borta i några dagar och inte få träffa honom. Hon sänder Shoghi Effendi gåvan av en mjuk filt som hon hade fått av en vän. Innan hon avslutar ber hon honom att be att hon får 'lämna världen med ett tryggt hjärta, fullständig tro, absolut avskildhet och fullständig uppriktighet' och säger att 'detta är hennes högsta mål, käraste önskan, yttersta hopp och innerligaste önskan'."

Munírih Khánums bortgång ⭡

Vid sin bortgång den 30 april 1938 var Munírih Khánum 91 år gammal. Den dag hon avled var USA:s nationella konvent samlat. Shoghi Effendi skickade samma dag ett telegram för att informera delegaterna om hennes bortgång. I detta telegram meddelade han att Riḍván-festligheterna skulle avbrytas. Han rådde också delegaterna att ägna en särskild session åt hennes minne och hålla en passande sammankomst i hörsalen i Mashriqu'l-Adhkár.

HELIGA MODERN MUNÍRIH KHÁNUM HAR UPPSTIGIT ABHÁ RIKET STOPP MED SORGFYLLDA HJÄRTAN MINNS BAHA'Í VÄRLDEN DIVERSE FASER HENNES HÄNDELSERIKA LIV PRÄGLAT UNIKA TJÄNSTER SOM I KRAFT AV HENNES UPPHÖJDA STÄLLNING HON UTFÖRDE UNDER MÖRKASTE DAGAR ‘ABDU'L-BAHA'S LIV STOPP AVBRYT ALLA RIDVAN FESTLIGHETER STOPP GE RÅD KONGRESSDELEGATER ÄGNA SÄRSKILD SESSION HENNES MINNE HÅLLA PASSANDE SAMMANKOMST HÖRSAL MASHRIQU'L-ADKHAR. (Undertecknat) SHOGHI

Ingen information finns tillgänglig om Munírih Khánums sista dagar, orsaken till hennes död, begravningsarrangemangen och så vidare.

Munírih Khánums begravningsplats ⭡

Shoghi Effendi valde en plats i närheten av, men nedanför, det Största heliga lövets grav på Karmelberget för att begrava Munírih Khánums dödliga kvarlevor. Över hennes viloplats byggde han ett cirkulärt monument av vit marmor. Basen består av tre nivåer. I mitten av den översta nivån finns två rader ingraverade:

Munírih

‘Abdu'l-Bahás hustru

Monumentet har sex enkla kolonner som är sammanfogade på toppen av ett nästan platt tak. Det är beläget exakt i centrum av den båge runt vilken de världsomspännande administrativa institutionerna för tron är inrymda. Hennes monuments lägre höjd, storlek och enkelheten i jämförelse med monumentet för det Största heliga lövet, hennes länge lidande mor och martyrbroder visar att hennes ställning överskuggas av deras.

Shoghi Effendi nämner Munírih Khánums viloplats i samband med överföringen av kvarlevorna av den Renaste grenen och Asíyih Khánum från ‘Akká till Karmelberget i december 1939:

VÄLSIGNADE KVARLEVOR RENASTE GREN OCH MÄSTARENS MODER SÄKERT ÖVERFÖRDA HELGADE OMRÅDET HELGEDOMEN CARMELBERGET. LÄNGE TILLFOGAD FÖRÖDMJUKELSE UTPLÅNAD. FÖRBUNDSFÖRBRYTARNAS INTRIGER PLANEN OMINTETGJORD. OMHULDAD ÖNSKAN STÖRSTA HELIGA LÖVET UPPFYLLD. SYSTER BROR MOR HUSTRU 'ABDU'L-BAHA ÅTERFÖRENADE EN PLATS UTFORMAD UTGÖRA SAMLINGSPUNKT BAHÁ’ÍS ADMINISTRATIVA INSTITUTIONER VID TRONS VÄRLDSCENTRUM. DELA GLADA NYHETER HELA SAMFUNDET AMERIKANSKA TROENDE.

I ett annat meddelande säger han:

O Guds älskade,
dessa två dyrbara och mest upphöjda skatter, dessa två minnen av Abhas heliga skönhet, har nu förenats med det tredje förtroendet från Honom, det vill säga till Bahás dotter och hans kvarleva, tecknet på Mästarens hågkomst.
Deras viloplatser finns i ett område, på en höjd nära den punkt runt vilken skaran i höjden kretsar, och vänd mot Qiblih för Bahás folk – ‘Akká, den strålande staden, och den helgade, den lysande, den allra heligaste helgedomen.
I skuggan av dessa ärade gravar har också kvarlevorna av gemålen lagts vid Honom kring vilken alla namn kretsar.
Av glädje rörs Guds berg av en så hög ära, och för denna allra största utgivning är Herrens berg i hänryckning och extas.

Munírih Khánums ställning och plats i historien ⭡

Munírih Khánums livstid omfattade den senare delen av Babs verksamma tid, hela Bahá'u'lláhs och ‘Abdu'l-Bahás verksamma tid och nästan hälften av Shoghi Effendis verksamma tid.

Hon hade välsignelsen att födas av ett hängivet bábí-par som senare anammade bahá’í-tron och helhjärtat tjänade dess intressen. Munírih Khánum levde ett liv i förnämligt tjänande. De extraordinära omständigheterna kring hennes födelse och äktenskap med ‘Abdu'l-Bahá under 48 år, hennes liv i det heliga landet under de sista decennierna av 1800-talet och de första decennierna av 1900-talet med alla dess utmaningar, hennes resor, omfattande för en kvinna på hennes tid, hennes umgänge med kvinnor från olika kulturer och bakgrunder, liksom hennes litterära prestationer, placerar henne högt på listan över kvinnor som är framstående i bahá'í-religionens tidiga historia.

Det är varken möjligt eller rättvist att mäta Munírih Khánums livsgärning i samma vågskål som används för att väga andra bahá’íers livsgärning och tjänande. Det är dock lämpligt att lyfta fram några av de anmärkningsvärda och ovanliga saker som hon gjorde. Att vara gemål till centrum för Bahá'u'lláhs förbund i nästan ett halvt sekel och mormor till den som ‘Abdu'l-Bahá's utsåg till trons väktare gav henne en unik position i bahá’í-världen och lade samtidigt ett extraordinärt ansvar på hennes axlar. Nöjd med sin avundsvärda position kunde hon ha fullgjort de plikter som förväntades av henne och inte gjort något annat. Men så var inte fallet. Hon ville förbättra livet för mindre lyckligt lottade kvinnor. Påverkad av bahá’í-läran om vikten av utbildning tog hon initiativ till att grunda en bahá’í-flickskola på Karmelberget under ‘Abdu'l-Bahás verksamma tid. Även om marken förvärvades och planerna för byggnaden utarbetades under hans livstid, påbörjades inte byggandet förrän under Shoghi Effendis förmyndarskap. Brevet som hon skrev, med Shoghi Effendis godkännande, till "Guds älskade och den Barmhärtiges tjänarinnor förklarar:

I denna mest frikostiga tidsålder, detta mest sköna och strålande århundrade, har den uråldriga Skönheten – upphöjt vare hans allra största namn – rankat utbildning bland de viktigaste frågorna, i förgrunden av hans gudomliga och utmärkta bud …

Under dagen för ‘Abdu'l-Bahás förbund, må våra själar bli ett offer vid Hans allra renaste tröskel, betonade Han denna fråga om utbildning. Han har förklarat den vara bland de största av de gudomliga föreskrifterna och räknat dess tillägnande som en absolut nödvändighet ...

Faktum är att skrifterna från förbundets penna flödar över av detta tema och lägger särskild tonvikt på flickors utbildning och förädling …

Från mina tidiga år i livet har jag alltid hoppats och föreställt mig att medlen för framsteg och framgång för bahá’í-flickor och faktiskt för flickor i alla nationer, skulle komma till stånd ...

Hon berättar om bakgrunden till detta projekt:

När jag var i närvaron av Förbundets Ljus, Universums Lysande himlakropp, sade jag: 'Om det är acceptabelt för Dig, bör vi upprätta en liten skola i Haifa för de troendes barn, så att de från sin tidigaste barndom kan formas i bahá’í-uppförande och bli informerade om trons historia'.

‘Abdu'l-Bahá pekade med fingret mot Karmelberget och sade: 'Detta höga berg kommer så småningom att täckas av skolor, sjukhus och pensionat. Profeternas löften kommer att förverkligas och uppfyllas."

Hon beskriver sedan hur platsen för skolan förvärvades under ‘Abdu'l-Bahás verksamma tid, planer för byggnaden utarbetades och visst ekonomiskt stöd utlovades. Hon förklarar vidare sitt syfte med att skriva brevet:

Syftet med att skriva allt detta är att säga att marken för skolan är tillgänglig ... Jag har redan bidragit med ynka 1500 lira. Ytterligare 1000 lira, eller något mindre, har donerats av andra. Men det är uppenbart att denna utmärkta och värdiga uppgift kräver de troendes storsinthet och vännernas agerande. Om Gud vill, under den mest Utmärkta grenens tid – må allas själar vara ett offer för honom – tillsammans med de heliga lövens ansträngningar och hjälp och stöd från våra hängivna bröder och systrar, kommer den att genomföras och slutföras.

I ett efterskrift förklarar Munírih Khánum "den metod som gavs av Sakens Beskyddare" angående "betalningsmetoden för skolan" som krävde att "den som skickar ett bidrag" skulle "skicka det i de välsignade Lövens namn, ‘Abdu'l-Bahás döttrar". Kvittona skulle också undertecknas av de fyra döttrarna till ‘Abdu'l-Bahá och skickas till bidragsgivarna. Hon tillade: "Donationerna kommer att sättas in på banken i Haifa, på de välsignade lövens konto, till dess att tillräckligt med pengar har samlats in. Hon avslutar efterskriften på följande sätt: "Utan tvekan var varje början till en början blygsam. Nu måste vi också nöja oss med att börja i det lilla."

Strukturen står fortfarande kvar på den nordöstra sidan av det Största heliga lövets monument. När projektet var slutfört var situationen vid bahá’í World Centre mycket annorlunda. Skolan blev aldrig funktionell. På Shoghi Effendis uppmaning återvände många iranska troende som bodde i området till sina hemländer. Byggnaden användes under en tid som förvaringsplats för de heliga reliker som tillhörde de centrala personerna i tron och kallades för det mindre arkivet. Sedan Universella Rättvisans Hus inrättades har den använts som kontorsutrymme och tjänat nyttiga syften.

Munírih Khánum hade både pennans och ordets makt. Genom sin penna skildrade hon sitt eget ödes mystiska utveckling och använde den som ett verktyg för att inge hopp till dem som drabbats av förödande händelser. Hon hade turen att vara läskunnig. Läskunnighet för kvinnor i 1800-talets Iran var en nyhet. Munírih Khánum hade bra ordförråd och hade förmågan att läsa, skriva och komponera poesi. Förutom persiska kunde hon arabiska och troligen turkiska. Hon var bra på att uttrycka sina känslor, både i prosa och poesi.

Munírih Khánum verkar vara den första persiska bahá'í-kvinnan som har skrivit sin självbiografi. I allmänhet talade perser på hennes tid inte om sitt privatliv offentligt, än mindre skrev de om det. Det är anledningen till att vi har så få självbiografier av persiska kvinnor från 1800-talet och början av 1900-talet. Hennes självbiografi täcker hennes tidiga liv fram till det andra äktenskapet med ‘Abdu'l-Bahá. Den engelska översättningen, med titeln Episodes in the Life of Munírih Khánum, publicerades i USA 1924. En ny engelsk översättning tillsammans med översättningen av de minnesord hon skrev efter ‘Abdu'l-Bahás och det Största heliga lövets bortgång, med titeln Munírih Khánum: Memoirs and Letters, har publicerats på senare tid Den ursprungliga persiska versionen av häftet publicerades i Haifa 1934. Munírih Khánum skrev också poesi och några av hennes dikter har publicerats.

Munírih Khánum var en utmärkt bahá’í-undervisare. För insikter om hennes framgångar inom undervisningsområdet har vi ‘Abdu'l-Bahás vittnesbörd. I en skrift som uppenbarades till hennes ära under en av hennes resor till Egypten, skriver han:

Enligt de nyheter som mottagits träffade du Nasiri'd-Din Mírzás mor och talade väl. Mitt hopp är att du från den välsignade Skönhetens nåd alltid skall släppa loss din tunga när du lägger fram bevis …

Vi har också vittnesmål från Corinne True:

I november 1919 ... fick jag åter tillstånd att vallfärda till det heliga landet; denna gång under helt andra omständigheter … den heliga familjen hade alla flyttat till Haifa, där livet var ganska bekvämt efter de fruktansvärda påfrestningarna av fängelsevistelsen under så många år.

Under denna andra pilgrimsfärd fick vi tillåtelse att umgås mer förtroligt med det Största heliga lövet och den Heliga modern, Munírih Khánum. Nästan dagligen togs vi emot av dem i Mästarens trädgård där frågor ställdes och instruktioner gavs till oss, vilket klargjorde många saker som hade förbryllat de amerikanska vännerna. Här träffade vi ‘Abdu'l-Bahás älskade hustru en underbar undervisare och genom henne växte vår kunskap om tron. Under de första dagarna var ett av de största privilegierna för de kvinnliga besökande pilgrimerna detta förtroliga umgänge med dessa Bahá'u'lláhs två gudomliga tjänarinnor, Bahíyyih Khánum, det Största heliga lövet, och Munírih Khánum, den Heliga modern. Vi såg sällan den ena utan den andra …

Vid vårt andra besök såg vi Munírih Khánum inte bara som en universell moder som älskade varje Guds barn, utan också som en stor undervisare och uttolkare av Bahá'u'lláhs principer. Hon var en lärare som levde dessa principer inför våra ögon. Religionshistorien har aldrig haft större exempel än dessa två på hängivenhet och uppoffring för Guds heliga budbärare! Om vi skulle prisa Gud under de kommande århundradena, skulle vi inte kunna tillräckligt berömma det ovärderliga andliga arv som dessa heliga kvinnor har testamenterat till oss. De är urbildere av världens bahá’í-kvinnor.

Lady Blomfield, som hade förmånen att samtala länge med Munírih Khánum efter ‘Abdu'l-Bahás bortgång, beskriver henne som "en majestätisk kvinna, ståtlig men ändå enkel, med en medfödd värdighet och karaktärsstyrka".

Ödet för Munírih Khánums barn ⭡

Som tidigare nämnts nådde fyra döttrar till ‘Abdu'l-Bahá och Munírih Khánum myndighets åldern, gifte sig och fick flera barn, med undantag för en.

Ḍiya'îyyih Khánum, den äldsta dottern, gifte sig med en brors sonsson till Bábs hustru, Mírzá Hádí. Han var sonson till Ḥájí Mírzá Abu'1-Qásim, Khádíjih Bagums yngre bror som hon stod mycket nära ända till slutet. Ḍiya'îyyih Khánum och Mírzá Hádí hade tre söner, Shoghi Effendi, Ḥusayn Effendi, Riyád (Riaz) Effendi, och två döttrar, Ruḥangíz och Mihrangíz. De antog Rabbaní som efternamn.

Ṭúbá Khánum, den andra dottern, gifte sig med Mírzá Muḥsin Afnán, en son till Ḥájí Mírzá Siyyid Ḥasan (den store Afnán), en annan bror till Khádíjih Bagum. Mírzá Muḥsins bror, Siyyid ‘Alí, hade tidigare gift sig med Bahá'u'lláhs yngsta dotter. Ṭúbá Khánum och Mírzá Muḥsin fick tre söner: Rúḥí, Suhayl och Fu'ad, och en dotter, Thurayyá. De använde Afnán som familjenamn.

Rúḥí Khánum, den tredje dottern, gifte sig med Mírzá Jalál, son till Sultanu'sh-Shuhada (Martyrernas kung) och svåger till Shámsu'ḍ-Duḥá (Khurshid Bagum). Mírzá Jaláls far och Munírih Khánum var kusiner. Efter att hans far hade lidit martyrdöden i Iṣfáhán kom Mírzá Jalál och hans syster på Bahá'u'lláhs befallning tillsammans med sin mor och mormor till det Heliga landet. Mírzá Jalál och hans syster växte upp där. Hans syster gifte sig med Munírih Khánums bror, Siyyid Yaḥyá. Rúḥí Khánum och Mírzá Jalál hade två söner, Munib och Ḥasan, och tre döttrar, Maryam, Ḍuḥá och Zahrá. Deras familjenamn var Sháhíd.

Den yngsta dottern, Munavvar Khánum, gifte sig med Mírzá Aḥmad Yazdi, en son till Ḥájí Mírzá 'Abdu'r-Raḥím-i-Qannád. De hade inga barn.

En ny storm av upproriskhet i de missnöjdas hjärtan manifesterade sina förödande effekter när Shoghi Effendis äldsta syster, Rúḥangíz, gifte sig med Nayyir, den andre sonen till Siyyid ‘Alí och Furúghíyyih Khánum. Äktenskapet var en tydlig indikation på att det fanns ett nära samband mellan vissa medlemmar av ‘Abdu'l-Bahas familj och hans svurna fiender. Upprorets eld som tändes av detta äktenskap spred sig skoningslöst och förtärde Shoghi Effendis syskon, mostrar, farbröder och kusiner i sitt kölvatten. Inte ens hans föräldrar förblev helt immuna. Kapitel 32 i Adib Taherzadehs The Covenant of Bahá'u'lláh, med titeln The Faithless Relatives of Shoghi Effendi", ges detaljerad information om deras dåliga uppförande och upproriska beteende, som kulminerade i förlusten av deras andliga arv.

Bland dem som bidrog till att ingjuta den anda av förbundsbrott som hade legat latent i hjärtat på de flesta medlemmar av ‘Abdu'l-Bahás familj under de första åren av Shoghi Effendis verksamma tid, var Siyyid ‘Alí Afnáns familj ... Han hade varit en oförbätterlig motståndare till 'Abdu'l-Bahá. Nu tillfogade hans söner, Bahá'u'lláhs barnbarn, alla förbundsbrytare, den största skada på Shoghi Effendis person.

Ḥasan, äldste sonen till Furúghíyyih Khánum och Siyyid 'Alí, gifte sig med Shoghi Effendis yngre syster Mihrangíz. Deras tredje son, Faydi, gifte sig med Thurayyá, dotter till Ṭúbá Khánum och Mírzá Muḥsin. Enligt Adib Taherzadeh:

De gamla förbundsbrytarnas intrång i ‘Abdu'l-Bahás familj var ödesdigra, och snart blev de flesta av dess medlemmar förbundsbrytare. Shoghi Effendi dröjde vanligtvis med att tillkännage för bahá'í-världen de missgärningar som hans släktingar hade begått. Han uthärdade tålmodigt deras föraktliga beteende och försökte rädda dem från deras tragiska undergång, men till slut hade han inget annat val än att utesluta dem från samfundet och bryta sin relation till dem.

De första bland Shoghi Effendis släktingar som bannlystes var hans syster Mihrangíz, hans moster Ṭúbá Khánum och hennes barn, Rúḥí, Suhayl, Fu'ad och Thurayyá. Meddelandet om Mihrangíz uteslutning telegraferades till det Nationella Andliga Rådet för de brittiska öarna, medan meddelandet om Ṭúbá Khánums och hennes barns utvisning telegraferades till det Nationella Andliga Rådet för USA och Kanada 1941. Ṭúbá Khánums make, Mírzá Muḥsin Afnán, hade avlidit 1927, mer än ett decennium innan hans hustru och barn förklarades vara förbundsbrytare.

Rúḥí Khánums son, Muníb, "gifte sig enligt de muslimska riterna med dottern till en politisk landsflykting som är brorson till stormuftin av Jerusalem". Hans "förrädiska handling att alliera sig med trons fiender" blev känd av Shoghi Effendi i november 1944. Rúḥí Khánums dotter, Zahrá, gifte sig med Ṭúbá Khánums son, Rúḥí, som tillsammans med sin mor och sina syskon hade gått samman med gamla förbundsbrytare genom att hans syster, Thurayyá, gifte sig med Faydi Afnán, den yngste sonen till Siyyid ‘Alí och Furúghíyyih Khánum.

Meddelandet om Munibs avfall följdes av ett telegram i april 1945 om Shoghi Effendis bror Ḥusayn, som hade flyttat in hos sin syster Ruḥangíz och hennes man Nayyir, Faydis äldste bror:

Min trolöse bror, Ḥusayn, har efter en lång period av ohederligt uppförande övergivit Mästarens hem för att umgås med sin syster och andra förbrytare.

Och 1951 avslöjade Shoghi Effendi att Rúhá Khánums son, Ḥasan Sháhid, planerade att gifta sig med Furúghíyyih Khánums och Siyyid 'Alís sondotter. I samma telegram meddelade han att hans egen bror, Ríaz, hade etablerat personlig kontakt med "Majdid-din, fruktad fiende till tron, tidigare hantlangare till Muḥammad-‘Alí, ärkebrytare av Bahá'u'lláhs förbund".

---

Family Background

Munírih Khánum, named Fáṭimih Khánum at birth, was born to Mírzá Muḥammad-‘Alíy-i-Nahríand his wife Zahrá Khánum, both believers in the Báb and Bahá'u'lláh.' In her autobiography Munírih Khánum writes extensively about her father and his ancestors but says very little about her mother, who remains nameless throughout.

Traditionally, when people spoke or wrote about their lineage, they specified who their fathers and paternal ancestors were. This practice is still current in many parts of the world. Women, on the whole, have suffered from historical invisibility and lack of independent identity. In the early history of the Bahá’í Faith, women generally appear nameless. If identification became necessary or desirable, a woman was introduced as an adjunct to a male member of her family. Munírih Khánum's genealogy follows the usual pattern. We know who her father and paternal ancestors were. Her father was the son of Ḥájí Siyyid Mihdíy-i-Nahrí, son of Siyyid Muḥammad-i Hindí. Siyyid Muḥammad was not from India but his wife who has, alas, remained nameless, was. Siyyid Muḥammad was born and raised in Zavarih, a suburb of Iṣfáhán. When he reached the age of maturity,2 he went to India. Since he was a Siyyid, i.e. a descendant of Prophet Muḥammad, a woman of the royal family of India married him Thus he became known as Hindi Siyyid Muḥammad remained in India and by virtue of that marriage acquired considerable wealth. The marriage produced two sons. Ḥájí Siyyid Mihdí, the grandfather of Munírih Khánum inherited all of parents wealth. The name and fate of his brother is unknown. Ḥájí Siyyid Mihdí did not stay in India. He migrated to Iraq and built a river bank in the twin holy cities of Karbilá and Najaf and became known as Nahrí. Siyyid Mihdíy-i-Nahrí had several children. One of his sons was Mírzá Muḥammad-‘Alíy-i-Nahrí, Munírih Khánum's father.

Birth and Early Life

Mírzá Muḥammad-‘Alí had no children from his first marriage contracted in Karbilá. The name of his first wife is unknown. After she died, Mírzá Muḥammad-‘Alí. All returned to Iran and resided in Iṣfáhán, his ancestral home, where he married Zahrá Khánum, identified in Munírih Khánum as the sister of Ḥájí Áqá Muḥammad.3 This marriage likewise produced no children for some time. During the Báb's sojourn in Iṣfáhán in 1846, Mírzá Ibráhimi-Nahrí, the brother of Mírzá Muḥammad-‘Alí, hosted a banquet in His honour. During dinner, Mírzá Ibráhím informed the Báb that his brother, Mírzá Muḥammad-‘Alí, was childless, and begged Him to intercede in his behalf and to grant his heart's desire'.4 According to Nabil:

The Báb took a portion of the food with which He had been served, placed it with His own hands on a platter, and handed it to His host, asking him to take it to Mírzá Muḥammad-‘Alí and his wife. 'Let them both partake of this,' He said; 'their wish will be fulfilled.' By virtue of that portion which the Báb had chosen to bestow upon her, the wife of Mírzá Muḥammad-‘Alí conceived and in due time gave birth to a girl.. .'5

Dr John Esslemont, author of Bahá'u'lláh and the New Era, also describes this, based on an account that was supplied to him by 'a Persian historian of the Bahá’í Faith'.6 The account is about ‘Abdu'l-Bahá's marriage but includes the following passage about Munírih Khánum's birth:

When the Báb was in Iṣfáhán, Mírzá Muḥammad-‘Alí had no children, but his wife was longing for a child. On hearing of this, the Báb gave him a portion of his food and told him to share it with his wife. After they had eaten of that food, it soon became apparent that their long-cherished hopes of parenthood were about to be fulfilled, and in due course a daughter was bom to them .. .7

The child that was born to Mírzá Muḥammad-‘Alí and Zahrá Khánum in 1847 was named Fáṭimih. She was known by this name until Bahá'u'lláh bestowed upon her the name Munírih (Luminous) after she arrived in ‘Akká in late 1872. From this point on she was called Munírih Khánum, the name by which she is known in the Bahá’í world. In the present account she is referred to as Fáṭimih Khánum until shortly before her marriage to ‘Abdu'lBahá, when Bahá'u'lláh named her Munírih; thereafter she is referred to as Munírih Khánum.

Fáṭimih Khánum was born at a time when the generality of women everywhere, especially in the Middle East, including Iran, suffered strict restrictions, were deprived of the bounty of education, had no identity of their own, had no voice and played no public role. Being born into an affluent family gave Fáṭimih Khánum more opportunities than those enjoyed by many of her contemporaries. One remarkable advantage she had over others was that she was literate. How she was schooled and at what stage in her life is not known. Judging from her developed writing style and oratory skills, whatever elementary education she had as a child must have been augmented by lessons she learned in real life, lessons that improved her Persian and increased her knowledge of Arabic. She may have known Turkish as well, for she spent 65 years of her long life in what was then known as Palestine, which constituted a part of the Ottoman Empire.

She even wrote her own autobiography which, with the approval of Shoghi Effendi, was published in both Persian and English during her lifetime. As a detailed account of her early life is available from her own pen, attention is focused here on some outstanding episodes from that period.

Fáṭimih Khánum had just come of age when she was engaged to her paternal cousin Kázim. He was the younger brother of Siyyid Ḥusayn and Siyyid Ḥasan, twin luminaries martyred for their belief in Bahá'u'lláh and titled by Him Sulṭánulsh-Shuhadá and Maḥbúbu'sh-Shuhadá, the King of Martyrs and Beloved of Martyrs, respectively. Fáṭimih Khánum describes the groom as 'a most dignified loving pleasant, and attractive person'.8

The engagement period ended and the time for their wedding arrived The marriage ceremony took place, the reception was elaborate joy and happiness seemed complete but as soon as the bride and groom entered the bidal chamber, a state of bewilderment seized the groom, causing much anguish and concern. According to Fáṭimih Khánum's autobiography:

Preparations for the wedding were made with the greatest care. The young man would send me letters full of love and happiness every day. A house was specially built for us, and all manner of means for our well-being and comfort were provided. The wedding night arrived and, according to Persian custom, all our friends and acquaintances accompanied us to the house of the bridegroom's uncle. With much kindness and amiability they sang and played and made meny until four in the morning. After four, my cousin welcomed me formally, and we were taken to the house built for us. The crowd then dispersed, except for a few close relatives who soon left the room also.

I saw that the young man was not speaking at all. He did not try to remove the veil from my face. He did not say: Are you a guest or my cousin or an acquaintance? Where were you?

I tolerated this for some hours and did not utter a single word. Then, I detected several people standing behind the lattice, waiting. I had no option but to say to him: 'What is wrong with you that you say nothing?'

He replied: 'I have such a headache that I cannot speak.' And again he fell silent.

What can I say? No one had ever heard of such a situation. Nobody would believe it, except for the people of Iṣfáhán who saw with their own eyes and heard with their own ears. His brothers and all the relatives became sad and depressed. They would not speak to him. And that poor soul was bewildered and dejected also. He swore that: 'I am not responsible for this. I cannot approach her. I will submit to anything except intimacy with my cousin. There is surely a wisdom in this that will become apparent.'

Life continued like this, with him remaining silent and confused. He spoke to no one and befriended none. Then one night, we were alone in the house except for a maidservant. She saw his head bowed down onto his lap, and after a while she approached him and saw that he had yielded up his life. Upon him be the mercy of God, and His favour!

This story is related so that, if in the world of being difficulties and trials encompass a person, then he should know that behind the mystic veil there is a wisdom concealed. In reality, that youth was an escort who delivered me to my true goal and ultimate destination. He it was who joined this drop to the Most Mighty Ocean.

After this incident, I forsook the world and its people. I cut myself off from all earthly attachments. With a heart full of the love of God alone. I occupied myself in reading verses and scripture and associating with the believers.9

Journey to the Holy Land

A decade intervened between a marriage that was not meant to be and another that seemed predestined. During these long years of uncertainty and puzzlement, nothing of special significance took place in the life of Fáṭimih Khánum. In the meantime, Bahá'u'lláh and His family had been exiled from Baghdad to Constantinople (Istanbul), from there to Adrianople (Edirne) in present-day Turkey and from there finally to ‘Akká in present-day Israel, arriving there in the summer of 1868. After two years' incarceration in the army barracks and several months living in different dwellings, they had moved to the House of Udí Khámmar when a directive from Bahá'u'lláh changed the course of Fáṭimih Khánum's life completely. He had sent instructions that she and her brother, Siyyid Yaḥyá, should proceed to the Holy Land. The mere thought of having the bounty of living in the land of her Best Beloved caused her tremendous joy. She could devote the rest of her life to the service of a Cause she loved so dearly and yearned to serve, she thought.

When Fáṭimih Khánum was 11 years old, her father went to Baghdad to visit Bahá'u'lláh. Upon returning to Iṣfáhán, he told his wife, 'It is my intention to take Fáṭimih to the Blessed Household.'10 However, he did not live long enough to fulfil his intention. Now, after the lapse of 15 years, that intention was being mysteriously fulfilled.

At Bahá'u'lláh's behest Sháykh Salman made arrangements for the journey and accompanied Fáṭimih Khánum and her brother to the Holy Land. Although the reason for the directive was not divulged," there are reasons to believe that it did not come as a complete surprise. As far back as the time that Fáṭimih Khánum's intended marriage to her cousin had abruptly ended with the bridegroom's death, Khurshid Bagum, known as Shámsu’ḍ-Duḥá,12 had predicted that a fate far more glorious awaited Fáṭimih Khánum Shámsu’ḍ-Duḥá had shared her intuitive feelings with Fáṭimih Khánum after conversation she had had with a returning pilgrim, named Siyyid Mihdí Dahiji. The following is the record of the circumstances leading to that encounter and the gist of that conversation:

At about that time, Sayyid Mihdí Dahiji came to Iṣfáhán at the instruction of the Ancient Beauty to proclaim the Faith. All the believers came to meet him, to inquire about news from the Holy Land, and to question him about the Beloved. Among them was Shámsu’ḍ-Duḥá, a relative of the King of the Martyrs and my aunt. She asked: While you were in the holy Presence [of Bahá'u'lláh] did you ever hear Him speak of any girl He may have selected to marry the Master?'

Sayyid Mihdí Dahiji replied: I heard nothing about that. However, one day when the Blessed Beauty was in the outer rooms of the house, as He paced about He said, Áqá Sayyid Mihdí, last night I had a strange dream. I dreamt that the face of the beautiful girl in Ṭihrán, whose hand in marriage we have asked from our brother Mírzá Ḥasan for the Most Great Branch, gradually became darkened and indistinct. At the same time, another girl appeared with a luminous face and a luminous heart. I have chosen her for the Most Great Branch." That is all I have heard.'

When my aunt returned home and saw me she said, 'I swear by the one true God, at the very moment when Áqá Sayyid Mihdí told this story, I felt that - without a shadow of a doubt - you are that girl! You will Fáṭimih Khánum dismissed the idea vehemently, saying with tears in her eyes, 'May God forgive me! How can I be worthy? I beg you not to say this again and not to mention it to anyone."4

A further indication that the directive did not come as a complete surprise is a Tablet revealed in honour of the King of Martyrs in which Bahá'u'lláh wrote, 'We have accounted you as one of our near ones and kindred.'15 The King of Martyrs decided not to share this Tablet with the believers until its meaning had become evident. Several months elapsed between the receipt of the Tablet and when Sháykh Salmon arrived in Iṣfáhán and informed the King of Martyrs:

I carry glad tidings and untold bounties. Your cousin, the daughter of the late Mírzá Muḥammad-‘Alí, is to accompany me to Mecca with the Muslim pilgrims going there, as though we too are making a pilgrimage to the Kaaba. You must make preparations for this journey until the usual time of Hajj, when we can set out and travel by way of Shiraz and Bushihr. However, do not give out this news until two or three days before our departure.16

Fáṭimih Khánum and her brother travelled to Shiraz to join the caravan of pilgrims going to Mecca. In Shiraz, Fáṭimih Khánum had the privilege of meeting Khádíjih Bagum, the wife of the Báb, and other female members of the Afnán family. After a sojourn of several days in that city, Fáṭimih Khánum, her brother and Sháykh Salman started off for Bushihr. After a short stay there, they sailed to Jeddah. That voyage lasted 18 days. In Jeddah they met several Bahá’í pilgrims returning from ‘Akká and heard with dismay the news of recent developments culminating in the imprisonment of some of the believers and the imposition of fresh restrictions on the community. From Jeddah they proceeded to Mecca, performed the rites of pilgrimage and returned to Jeddah where a message from Mírzá Áqá Jan, Bahá'u'lláh's amanuensis, awaited them. The message read:

You are instructed to remain in Jeddah until all the pilgrims return to their homelands. From there, you can then proceed to Alexandria where you should wait until you receive our telegram.17

They carried out the instruction to the letter. When all the Muslim pilgrims had returned to their home countries, it became clear that 17 other Bahá’ís were also on their way to attain Bahá'u'lláh's presence. They left together for Alexandria and remained there until a telegram arrived instructing them all to'disperse except Fáṭimih Khánum and her company of three (her brother, Sháykh Salman and a male servant), who were to proceed directly to ‘Akkà aboard an Austrian steamer. They were also instructed not to disembark when they reached the shores of ‘Akkà until a man, named ‘Abdu'l-Aḥad, met them on board and accompanied them ashore. The steamer reached the waters of ‘Akkà half an hour before sunset. ‘Abdu'l-Aḥad did not appear until all the passengers had left and cargo was unloaded. By the time he arrived with his private boat to take the passengers ashore, it was dark and the gangplank had been raised. His late arrival caused great concern and anxiety among the Bahá’í travellers, who thought they may have to go back. However, this is probably how the encounter was planned, to avoid recognition of the group as Bahá’ís by the local population, which would have stirred up trouble under the prevailing unfavourable circumstances. ‘Abdu'l-Aḥad's arrival relieved the passengers of their anxiety. After his arrival, the gangplank was lowered and the passengers disembarked On reaching the landing, they were greeted warmly by Áqáy-i-Kalím and Khájíh 'Abbúd and taken to the Khán-i 'Umdán, also known as the Khán-i Avámíd and Khán-i Jurayni.

The morning after their arrival, the women members of Bahá'u'lláh's family visited Fáṭimih Khánum in the house of Áqáy-i-Kalím and his wife, and together they attained the presence of Bahá'u'lláh. This was the visit Fáṭimih Khánum had awaited for so long and for which she had undertaken an arduous journey to attain. Bahá'u'lláh's first words to her were: 'We have received you into this prison at a time when the prison door is closed to all the believers, so that the power of God may become clear and evident to all. Fáṭimih Khánum remained in the house of Áqáy-i-Kalím and his wife for five months while preparations were being made for her marriage to ‘Abdu'l-Bahá. During this time she had the honour of attaining Bahá'u'lláh's presence several times. She also received through Áqáy-i-Kalím messages showing His infinite bounties and, sometimes, a gift. One day Áqáy-i-Kalím returned from His visit to Bahá'u'lláh and, addressing Fáṭimih Khánum, said, 'I have brought you a wonderful gift. You have been renamed Munírih (Luminous) by Him.'19 Upon hearing this, she immediately remembered Bahá'u'lláh's dream that Siyyid Mihdí Dahijí had related to Shámsu’ḍ-Duḥá in Iṣfáhán sometime earlier.

Marriage

Before describing the circumstances leading to ‘Abdu'l-Bahá's marriage to Munírih Khánum, it is important to mention an episode in His life that was not unlike that experienced by Fáṭimih Khánum. As extraordinary as it may appear, ‘Abdu'l-Bahá, too, was to marry his paternal cousin. Her name was Sháhr-Bánú Khánum and her father was Mirzá Muḥammad-Ḥasan, Bahá'u'lláh's half brother. That marriage did not materialise, despite the efforts that were made. Below are the details.

While in Adrianople, Bahá'u'lláh instructed His brother Áqáy-i-Kalím to write to Mullá Zaynu'l-‘Ábidín, their paternal uncle, to make arrangements for the relocation of Sháhr-Bánú Khánum from Takur to Adrianople via Ṭihrán and Baghdad. He emphasised that the move was to be made without delay. Bahá'u'lláh's instructions were conveyed to Mullá Zaynu'l-‘Ábidín, who complied and arranged for Sháhr-Bánú Khánums travel to Ṭihrán. Since Sháhr-Bánú Khánums father had passed away sometime earlier, the door was wide open for senior members of the family to interfere with her affairs. When she arrived in Ṭihrán, one of Bahá'u'lláh's half sisters, under the guise of providing loving advice and guidance, worked to frustrate the plan of transferring Sháhr-Bánú Khánum to Adrianople. To achieve her malicious purpose, she started whispering in Sháhr-Bánú Khánums ears the advantages, as she perceived them, of marrying a person of means and prominence in Ṭihrán. What Sháhr-Bánú Khánum did not know was that her aunt was a supporter of Mírzá Yaḥyá Azal and had an ulterior motive. The aunt secured the assistance of her brother Mirzá Riḍá Qulí, who had just returned from exile, to dissuade Sháhr-Bánú Khánum from leaving Iran. Instead, arrangements were made for her to marry ‘Alí Khán. son of the prime minister of Iran who was related to Sháhrbánú Khánum through his mother. Referring to this treacherous act, ‘Abdu'l-Bahá says:

We were in Adrianople when the great Aunt,20 who favoured Yaḥyá, did her utmost to please him. She sent that poor soul [Sháhrbánú Khánum] to the home of the son of the prime minister, Mírzá ‘Alí Khán. It has been reported that she went with tearful eyes and trembling. Within a short span of time she contracted tuberculosis and died of consumption. God's mercy be upon her.21

Bahá'u'lláh refers to this episode in Epistle to the Son of the Wolf.

. . . Our late brother Mirzá Muḥammad-Ḥasan's daughter - upon him be the glory of God and His peace and His mercy - who had been betrothed to the Most Great Branch (‘Abdu'l-Bahá) was taken by the sister of this Wronged One from Núr to her own house, and from there sent unto another place ... How strange that Our sister should have taken her to her own house, and then arranged for her to be sent elsewhere! . . . None of Our loved ones, whether in these regions or in that country, could believe Our sister capable of an act so contrary to decency, affection and friendship . . . It must be evident, therefore, how intense was the grief which this act inflicted upon this Wronged One. Later on, she threw in her lot with Mirzá Yaḥyá.22

Immediately after the marriage took place, Sháhrbánú Khánum realized the gravity of the mistake she had made in marrying ‘Alí Khán. She found herself trapped with no glimmer of hope for deliverance. She felt ashamed and remorseful. She had bartered the paradise of being in the land of her Beloved with the hell of living with a man she did not love. She prayed God to hasten her end, relieve her from suffering and the guilt she felt in her heart. She died of tuberculosis a few months later. H.M. Balyuzi records:

Bahá'u'lláh intended to give His niece, Sháhr-Bánu Khánum, the daughter of Mirzá Muḥammad-Ḥasan, in marriage to His eldest son. That was also the great hope of Mirzá Muḥammad-Ḥasan, who hurried to Baghdad and pleaded with Bahá'u'lláh to bring about this union. But he passed away before the Most Great Branch came of age. And when Bahá'u'lláh sent Áqá Muḥammad-Javád-i-Kasháni (the father of Áqá Ḥusayn-i Ashchi) with a ring and a cashmere shawl (as was the custom of the day) to Ṭihrán, to ask the hand of Sháhr-Bánu Khánum for ‘Abbás, the Most Great Branch, both Sháh-Sulṭán Khánum (known as Khánum Buzurg the Great Lady), His half-sister who eventually sided with Mirzá Yaḥyá, and His half brother, Ḥájí Mirzá Riḍá-Qulí, who after the death of Mirzá Muḥammad-Ḥasan stood as father to Sháhr-Bánu, refused to allow her to go to Iraq to be wedded to the Most Great Branch. She was eventually married to Mírzá ‘Alí Khán, a son of the Grand Vizier, Mirzá Áqá Khán. As her brother, Mírzá Fadlu'lláh, the Nizamu'l-Mamalik, a devout follower of Bahá'u'lláh, has recorded, Sháhr-Bánu Khánum was never reconciled to this marriage forced upon her by her aunt and uncle and pined all the rest of her young life, until consumption took her away.23

Sháhrbánú Khánum's half brother, Mírzá Fadlu'lláh, the Nizamu'l-Mamalik, has recorded in his memoirs the tale of her tragic end:

In the year 83 or 84 [circa 1866-7], my half sister, Sháhrbánú Khánum, a devoted and virtuous woman known for her uprightness, who was betrothed to ‘Abdu'l-Bahá, may my life be a sacrifice for His immaculate remains, was called to the Holy Land … My sister immediately obeyed the instructions and despite the severe winter left in the company of our paternal uncles via Láriján. Upon arrival in Ṭihrán, Hájiyih Khánum, the great Aunt, and Ḥájí Mirzá Yaḥyá Khán. my sister's maternal uncle, became aware of the situation, forced her to change her plan, arranged for her to marry Mírzá ‘Alí Khán, and prevented her from attaining her heart's desire. Mirzá Riḍá-Qulí, our uncle, had during that year been imprisoned for a month and then exiled to Qum for the name [Bahá’í] and although he had just returned to Ṭihrán, he had no choice but to agree ...

One day I was sitting with my sister in the veranda [of her house]. She was caressing me when Mírzá 'Ali Khán entered the courtyard in the company of his uncle, Mírzá Fadlu'lláh, the minister of war. As they were walking, my sister looked at him with sad eyes, then addressed me with these heartbreaking words: 'O 'dadash' Since you are an innocent child, your prayers are answered. I will pray and you say 'amin'. She then raised her hands and said: 'O God, I beseech Thee by those who are nigh unto Thy Court to hasten the end of Sháhrbánú‘s life that she may be freed from this dishonour … Two months later she winged her flight to the eternal realm.24

The mystery of Sháhrbánú Khánum's sufferings and death as well as the death of Kazim, who died immediately after his marriage to Fáṭimih Khánum, remains in the treasury of God's knowledge. What is certain is that neither ‘Abdu'l-Bahá's intended marriage to His cousin, nor Fáṭimih Khánum's marriage to her cousin, despite the efforts that were made towards their realisation, actually materialised. Would it be fair then to deny that those tragic events were in a mysterious way linked to the realisation of ‘Abdu'l-Bahá's marriage to Fáṭimih Khánum?

Regarding the choice of Fáṭimih Khánum to become ‘Abdu'l-Bahá's wife. Dr Esslemont writes:

During the youth of ‘Abdu'l-Bahá the question of a suitable marriage for Him was naturally one of great interest to the believers, and many people came forward, wishing to have this crown of honour for their own family. For a long time, however, ‘Abdu'l-Bahá showed no inclination for marriage, and no one understood the wisdom of this. Afterwards it became known that there was a girl who was destined to become the wife of ‘Abdu'l-Bahá, one whose birth came about through the Blessing which the Báb gave to her parents in Isfáhán.25

As mentioned earlier, the marriage of ‘Abdu'l-Bahá and Munírih Khánum took place five months after her arrival in the Holy Land. She arrived in ‘Akká during the final months of 1872 and the marriage took place on 8 March 1873. The exact date has been given by her in a poem she composed in honour of the occasion:

The seventh night of the fasting month
became the date of this delight.26

Rise up to your feet, O Friends,
for the most great dawn has arrived.27

Munírih Khánum has left us with her own description of her wedding. She says that on that night she wore a white dress which had been given to her by the Most Exalted Leaf, ‘Abdu'l-Bahá's mother. At about three hours after sunset Bahá'u'lláh summoned her. She attained His presence in the company of Ḥaḍrat-i-Khánum, probably a reference to Bahá’íyyih Khánum, ‘Abdu'lBaha's sister. Seated under a mosquito net, Bahá'u'lláh addressed Munírih Khánum:

You have come! You are welcome! O My Leaf and My handmaiden! Verily, we chose thee and accept thee to serve my Most Great Branch, and this is by my grace, which is not equalled by all theTreasures of earth and heaven …

"How many were the girls in Baghdad and Adrianople and in this Most Great Prison who hoped to attain to this bounty, and whose hopes were not fulfilled. You must be thankful for this most great bestowal and great favour.28

After Munírih Khánum left Bahá'u'lláh's presence, she went to the room where she saw the Most Great Branch in utmost grace, bounty, and majesty'. Speaking of the feelings of joy and rapture surging within her heart, she says: 'How blessed and exalted was that time! How joyous that hour in that room!'29

After about an hour, ‘Abdu'l-Bahá's mother, the wife of Áqáy-i-Kalím, the wife of Khájih ‘Abbúd and her daughters, as well as other female members of Bahá'u'lláh's family joined the couple in their room. Munírih Khánum says:

The mother of Mirzá Muḥammad ‘Alí had brought Tablets used especially for celebrating holy days and festive occasions. She handed me the Tablet that begins: 'The gates of paradise are opened and the celestial youth hath appeared' and told me to recite it. Without further ceremony, I took it and intoned it in a loud and melodious voice. From then on, whenever the wife of Khájih ‘Abbúd saw me she would say: 'I shall never forget that night and that meeting; the sweetness of your voice still rings in my ears. No bride had ever chanted so at her own wedding!30

Years later, when speaking to Lady Blomfield, the author of The Chosen Highway, about her marriage to Abdu'l-Bahá, Munírih Khánum said:

Oh the spiritual happiness which enfolded us! It cannot be described in earthly words.

The chanting ended, the guests left us. I was the wife of my Beloved. How wonderful and noble He was in His beauty. I adored Him. I recognised His greatness, and thanked God for bringing me to Him.

It is impossible to put into words the delight of being with the Master; I seemed to be in a glorious realm of sacred happiness whilst in His company.

You have known Him in His later years, but then, in the youth of His beauty and manly vigour, with His unfailing love, His kindness. His cheerfulness, His sense of humour, His untiring consideration for everybody. He was marvellous, without equal, surely in all the earth!

At the wedding there was no cake, only cups of tea; there were no decorations, and no choir, but the blessing of Jamál-i-Mubárak; the glory and beauty of love and happiness were beyond and above all luxury and ceremony and circumstance.31

The bridal chamber was the room connecting the eastern part of the house of ‘Abbúd, known as the house of Udi Khámmár, to the western part of that house.

The faithful followers of Bahá'u'lláh residing in the Holy Land were ecstatic and jubilant. In a poem composed for the occasion, Nabil expresses the feelings of joy and happiness that permeated the atmosphere and the inner beings of the believers on that joyous night. Here is the English translation of the first several lines:

Rejoice, O lovers, for the world is a garden of roses tonight Adorned with trees and flowers is lovers' gathering tonight All created things sing love songs, all atoms of the world dance You, too, O heart, be joyous, for it is joy upon joy tonight

The time is joyous and happy, the earth is the Heaven's envy For there are heaps and heaps of flowers in the feast tonight Behold, it's the time of wedding, and it's time for kissing

The eyes of the people of Bahá shine brightly this night Happiness belongs to us, and happy is the Most Great Branch All men and women dance and stamp their feet this night.32'

From Marriage to ‘Abdu'l-Bahá to Bahá'u'lláh's Ascension (1873-92) Munírih Khánum has not written anything about the long years she was married to ‘Abdu'l-Bahá and that for very good reason. Anything she would have written would have encroached not only on the life of ‘Abdu'l-Bahá but also on the private life of other members of the Holy Family whose deeds and words had a bearing on the progress of the fast-developing Faith whose Centre of the Covenant was the Most Great Branch. What follows is based on glimpses obtained from the writings revealed in her honour and on deductions made from available historical information.

Munírih Khánum was married to ‘Abdu'l-Bahá for almost half a century. She was fully aware of the honour bestowed upon her and appreciated beyond measure the blessings and responsibilities the marriage entailed. Highly significant events occurred during the long years of her marriage to ‘Abdu'l-Bahá, 29 of which He was the Centre of His father's Covenant. the authorised Interpreter of His writings, and the appointed head of the worldwide Bahá’í community.

Munírih Khánum's marriage to ‘Abdu'l-Bahá took place about four and a half years after Bahá'u'lláh and His family had arrived in ‘Akká, and about two and a half years after they had left the army barracks, the original dwelling assigned to them, and had taken up residence inside the fortress city. ‘Abdu'l-Bahá and Munírih Khánum had been married for over four years when Bahá'u'lláh left the walled city and took up residence in the Mansion of Mazra'ih situated to the north of ‘Akká. That move entailed additional responsibilities for ‘Abdu'l-Bahá who, together with His family, remained in ‘Akká and continued to live ia the house of ‘Abbúd in close proximity to the dwellings of other exiles and to the pilgrims who travelled to the Holy Land to attain the presence of Bahá'u'lláh. With ‘Abdu'l-Bahá were, in addition to Munírih Khánum, His mother, Åsiyih Khánum, and sister, Bahá’íyyih Khánum. By the time Bahá'u'lláh left the house of ‘Abbúd, ‘Abdu'l-Bahá and Munírih Khánum may have had their first two children. Gradually, other believers, such as members of Munírih Khánum's family, were allowed to come to the Holy Land. They seem to have initially lived in or around the house of ‘Abbúd. Although details are not available, it stands to reason by virtue of ‘Abdu'l-Bahá's position and responsibilities that His residence in ‘Akká was the centre of activity for the local Bahá’í community, especially during Bahá'u'lláh's visit to ‘Abdu'l-Bahá and His family, which at times lasted several days.

In addition to the responsibilities she had as ‘Abdu'l-Bahá's wife, Munírih Khánum was also preoccupied with the arduous task of bearing and raising children in an inhospitable place with an unfavourable climate. Altogether she bore eight children, four of which died in infancy or childhood: Mírzá Mihdí, Ruhangiz, Fu'adiyyih and Ḥusayn Effendi, who lived for several years. All accounts indicate that Ḥusayn Effendi was a very sweet child and very much loved by all. Information about his life is scanty. Bahá'u'lláh's Tablets revealed in his honour and after his death provide valuable insights. Bahá'u'lláh's love for His grandson and attachment to him are evident from the contents of His Tablets, for example:

Ḥusayn Effendi, upon him be God's peace and favours!
He is God!
Exalted is the station of His wisdom and utterance. Praised be God alone, and salutation be upon the One after whom there is no prophet.

O Ḥusayn Effendi!
Upon thee be God's peace and His favour. Yesterday We were in Junaynih.33 Some pomegranate was found and sent. We instructed Mustafa, should he find something else in the city, to procure it and send it with the pomegranate. A small sum of money was also sent.

We greet the chaste one, thy mother,34 Ḍíyá Khánum,35 Khánum Eflfendi, Jamálíyyih, Habibih, Jam Bagum, and those residing in the House. We commit them to God's care, glorified is His grandeur.

Remembrance, praise and salutation be upon all of you and also His mercy and blessings.36

In another Tablet, signed by Khádimu'lláh ('Servant in attendance') and revealed at a time when Munírih Khánum was in Haifa together with Ḥusayn Effendi and Ḍiya'îyyih Khánum, we read:

Write to Ḥusayn Effendi to pray for matar [rain], that God may send rain. Apparently, lack of rain hath become a barrier and kept thee from the Source. God willing, rain will come, roads will be adorned and closeness attained.37 'Tabáshá' in ‘Akká may not be less than 'Tabáshá' in Haifa.38 We beseech God to protect thee, aid thee, confirm thee, render thee successful and bring thee close to Him. He is the Mighty and Powerful. He is the Answerer of prayers …

Day and night We beseech God, glorified be His grandeur, to send to this servant [Khádimu'lláh] that bough of the Blessed Tree, His honour, the solace of the world Áqáy-i Ḥusayn Effendi, upon him be peace from the All-Merciful, that the eyes of the longing souls may be brightened and the hearts of the yearning ones may be gladdened and assured. One cannot wish better than this from an offspring. May the world be ever green and verdant through his name, and may humanity rejoice and be enamoured of his love.

The beauty of the world is evident and manifest. However, its adornments are trees, and trees are adorned with leaves. Therefore, the exalted leaf! the fruit of the Tree' her honour Ḍiya'îyyih Khánum, upon her be God's Glory, serving the light of eternity. His Highness Ḥusayn Effendi, upon him be a thousand glories and a thousand praises, is engaged in looking after essential affairs. Most certainly, he needs such a companion, and that is the Leaf of the Beauteous Tree, exalted above praise …

The contents of the above Tablets make it clear that Ḍiya'îyyih Khánum was older than Ḥusayn Effendi and that for some time they were the only surviving children of ‘Abdu'l-Bahá and Munírih Khánum. The other three children who died in infancy had probably been born and passed away by then.

The dates of the births and deaths of the children who died in infancy and childhood are not available. Therefore, it is not possible to know in exactly what order they were born and at what ages they died. However, from certain indications in the writings inference may be made that Mírzá Mihdí was ‘Abdu'l-Bahá and Munírih Khánum's firstborn and the first to die in childhood. In a Tablet addressed to ‘Abdu'l-Bahá, Bahá'u'lláh mentions Mírzá Mihdí, for whom He had sent a piece of Syrian silk. Since this Tablet bears the name of none of Mírzá Mihdí's siblings, and since no mention of him appears in the Tablets that were revealed in honour of his siblings later, it is assumed that Mírzá Mihdí was the eldest and for a while the only child. Ḍiya'îyyih Khánum may have been born after Mírzá Mihdí, followed by Fu'adiyyih, whose name also appears in a Tablet revealed by Bahá'u'lláh conferring upon her that name. By the time Fu'adiyyih was born, it seems that Mírzá Mihdí had passed away. Fu'adiyyih died before Ḥusayn Effendi was born. Ruhangíz may have died in early infancy, for almost no informartion is available about her. Unlike Ḥusayn Effendi who lived to be several years old, Mírzá Mihdí and Fu'adíyyih died in early childhood.

"The death of the children caused Munírih Khánum immense grief. The following Tablet was revealed after the death of one of the daughters:

O Munírih! He verily fulfilleth what hath been promised in the Book. Let nothing sadden thee. She verily ascended to God and returned to Him just as she had appeared from Him. She hath returned, rested, rejoiced and is overjoyed. Verily, thy Lord is the All-Knowing, the All-Informed.39

Judging from the contents of one of Bahá'u'lláh's Tablets revealed in honour of Munírih Khánum, she was most affected by the death of Ḥusayn Effendi. When he passed away, Munírih Khánum was beside herself with grief. The Tablet reveals what a special child Ḥusayn Effendi had been and how deeply his death affected all, especially his mother:

He is the Most Exalted, the Most Great!
No refuge is there for the servants from God's absolute decree and His precise command. 'Wherever ye are, death will find you out, even if ye are in towers built up strong and high!'40 When, at the bidding of the Eternal One, the irresistible decree strikes, it is incumbent upon all to submit to it and to be content. Although outwardly separation consumeth the heart, yet it is the cause of reunion and return and, for some children, it is a means of protection. To none are known the exigencies of divine wisdom. The effect of this ascension is in the grasp of God's knowledge, and to divulge it is not permissible. Should We remove the veil from this station, the immense sorrow will be transmuted to great joy, and innumerable souls would take their flight. 'Wealth and sons are allurements of the life of this world: But things that endure, good deeds, are best in the sight of thy Lord, as rewards, and best as (the foundation for) hopes.'41

But this son was and continues to be the adornment of the highest Heaven. At this very moment, through God's bounty and divine mercy, We behold Our 'tabáshá' engaged in 'tamáshá' in the highest paradise.42

O ye members of My Household! Praised be God that ye all believe in and confess this blessed word which is like unto a mighty fortress: 'He is praised for what He doth and obeyed in His command.' Although separation and remoteness after union, togetherness and attachment cause joy and happiness to depart, it hath been and will continue to be powerless to erase that word from the tablet of the heart. He is the Most Patient. He hath commanded them that are nigh unto Him to observe true patience. We beseech God to protect you and to draw you near to Him at all times. He, verily, is the All-Possessing, the Most Exalted.43

In a Tablet revealed at a time when Munírih Khánum's mother, brother and sister were in the Holy Land, Bahá'u'lláh mentions all of them, as well as her surviving children:

He is the Most Generous!
God beareth witness that verily there is no God but Him. He guideth to His straight path whomsoever He willeth.

O Munírih!
The Lord of humankind maketh mention of thee and giveth thee the glad-tidings of God's mercy and His bounty. Well is it with thee and blessed art thou and [thy son], thy daughters, thy mother, sister and brother who have attained that which hath been willed by God, the Lord of all worlds...44

The four surviving children of ‘Abdu'l-Bahá and Munírih Khánum were, in order of their age: Ḍiya'îyyih Khánum, Ṭúbá Khánum, Rúhá Khánum and Munavvar Khánum.

Life in ‘Akká during the last decades of the 19th century was arduous. The place was desolate, its climate unfavourable, living conditions primitive and provisions scarce. Under the best circumstances life was hazardous. For the exiles it was much worse. The lives of their children were threatened and the health of the adults adversely affected. ‘Abdu'l-Bahá Himself had health problems which forced Him to go to Beirut for the change of climate that was deemed necessary for His recovery. It was on the occasion of that trip that Bahá'u'lláh revealed the well-known Tablet of the Land of Ba in honour of ‘Abdu'l-Bahá.45 While in Beirut, ‘Abdu'l-Bahá and Munírih Khánum were in correspondence. In response to one of her letters, ‘Abdu'l-Bahá wrote:

The letter adorned with the True One's mention hath been received.
Praised be God that under divine favours ye are the recipients of the greatest of all bounties.

From the day of arrival in Beirut until now the condition of my health hath improved day by day until at present no trace of illness remained. God willing, soon we shall attain that which ye have attained.

I have explained the situation in detail in the letter I sent to His Highness the Greater Branch. Therefore, no need is there to repeat the same in this letter. Thou shalt certainly be informed. Al-Bahá be upon thee and peace.46

Another Tablet addressed to Munírih Khánum, written probably during the same journey, reveals the depth of ‘Abdu'l-Bahá's loving care and consideration for His mother and sister Bahá’íyyih Khánum:

Since I intend to return home, therefore, I do not write in detail. Praised be God that we are all safe and secure in the shelter of divine care and protection. There is no sorrow or sadness save in remoteness from His Holy Court. God be praised, I have recovered from My cold. Since My intention is to hasten home, the response to Her Highness, the Mother, as well as to Khánum [Bahá’íyyih Khánum, the Greatest Holy Leaf] will either be written in detail or reported at length in person when I see them. My heart is not happy and content with such a brief response and I have not had the opportunity to write in detail. I hope from divine bounty that under His infinite loving care and favour all will be happy and protected.47

During Bahá'u'lláh's lifetime there were times when ‘Abdu'l-Bahá had to journey to places in the Holy Land, such as Haifa and Tiberias. The trips sometimes lasted several days and ‘Abdu'l-Bahá and Munírih Khánum often communicated with each other while ‘Abdu'l-Bahá was away. The following Tablet was revealed in response to a letter He received while in Haifa. It must have been before 1886, for He mentions His mother in the Tablet:

He is God!
O Handmaid of God!
… All that was written hath become known and been understood. Praised be God, through the bounty and grace of the Beloved of the world, physical wellness is attained in every respect. The weather in Haifa is not bad and there is no trouble except that the Muftí is bothersome. However, he is leaving today or tomorrow.

On behalf of this Servant, make the dust beneath the Blessed Feet the kohl of the true sight.

Convey My utmost eagerness to Her Highness, the Mother, and Her Highness, the Sister, and write in detail about the children.48

During His father's lifetime ‘Abdu'l-Bahá made another trip either to Beirut or to another place that caused Him to be away from home. In a Tablet to Munírih Khánum in response to her letter, He speaks of Bahá'u'lláh's visit to the 'House in the Most Great Prison', the house of ‘Abbúd. The Tablet must have been revealed after the passing of Ásíyih Khánum, i.e. after 1886, for there is no mention of her in it. However, it was written before the passing of Ḥusayn Effendi, who is mentioned in the Tablet. ‘Abdu'l-Bahá voices concern that during the heat of the summer Bahá'u'lláh, who was by then living in the Mansion of Bahjí, would be uncomfortable and inconvenienced in the house in ‘Akká.

He is God! Thy perspicuous letter hath arrived. Whatsoever thou didst write hath become known and all that was concealed in the innermost parts of the sentences became manifest. The return of the Blessed Countenance caused utmost anxiety and concern. What will happen to His Blessed Body during the intense heat in that narrow house? Undoubtedly, He would be very much affected by it. Were it during the winter, it would have been easier. But in the summer, in an inadequate place and in the Most Great Prison! I swear by the Ancient Beauty that if tears of blood were shed and hearts were consumed, it would not suffice. And this is all from the greatness of His ancient endurance. Regarding my noble sister, I long for her presence with all My soul, My heart. My spirit and Mine inner being. Day and night she is remembered in Mine inmost thoughts and feelings. I can say nothing concerning My separation from her, for whatever I write my tears will certainly wash it away.

Ḍíyá Khánum', Ruhá, and Túbá and all members of the Household, and the family of Sultanu'sh-Shuhada and the members of that household as well as other handmaids of God are all in My thoughts and I am engaged in remembering them. Be certain and never doubt it...

Since I have written in detail to Khádim49 regarding My return, I did not repeat the same in this letter. Take Ḥusayn Effendi to the Holy Court and let him, on My behalf, prostrate himself at the Blessed Threshold. … My physical health, praised be God, is good.50

At times ‘Abdu'l-Bahá's family visited Haifa, where some members of Munírih Khánum's family had settled, and stayed there for a length of time. The following Tablet was revealed during one such visit:

He is the One desired!
… Several days ago we were going to come to Haifa but legal and religious impediments presented themselves … God willing, we will come but know not when.

Ruhá hath arrived. She is somewhat thinner. The observation is that if others are like her, the change of place hath yielded no result. Ḥusayn Effendi is, God willing, radiantly well. Do write in detail about him and others at all times.

It hath been heard that the condition of the esteemed and honourable mothers the same as before.51 This is the cause of sorrow. We hope that at by the bounty and favour of the One True God her condition will improve … 52

Another place visited by ‘Abdu'l-Bahá's family was Yarkih, a summer resort not far from ‘Akká. In a Tablet addressed to Munírih Khánum, ‘Abdu'l-Bahá says:

… when I came to ‘Akká, it was prescribed for me to go to the sea every day and this was not possible in Yarkih. Moreover, I had a lot of work. Now that I have stopped going to the sea and there is less work, I will go to Mazra'ih tonight and, God willing, I will come there in the next few days. My condition. God be praised and through the grace of the Ancient Beauty, is good. Be assured . . -53

Bahá'u'lláh's Ascension and Its Aftermath

During her long years of marriage to ‘Abdu'l-Bahá, Munírih Khánum witnessed many developments that shaped the destiny of the newly born Bahá’í world community. The most significant event with far-reaching consequences was Bahá'u'lláh's ascension. Ṭúbá Khánum, one of ‘Abdu'l-Bahá and Munírih Khánum's daughters, was 12 years old at the time. Many years later she gave to Lady Blomfield an account, as she remembered, of the happenings immediately before and after that catastrophic event:

And now a very sad day dawned for us all. My mother, my Aunt Khánum, my three sisters, and I lived in the bigger house at ‘Akká with our beloved Father; Bahá'u'lláh lived at Bahjí.. .

On this day of sadness a servant rode in from Bahjí with a Tablet for the Master from Bahá'u'lláh: 'I am not well, come to Me and bring Khánum.'

The servant, having brought horses for them, my Father and my aunt set off immediately for Bahjí; we children stayed at home with my mother, full of anxiety. Each day the news came that our adored Bahá'u'lláh's fever had not abated. He had a kind of malaria.

After five days we all went to Bahjí; we were very distressed that the illness had become serious …

Bahá'u'lláh asked for us, the ladies and children to go to Him. He told us that He had left in His Will directions for our future guidance; that the Greatest Branch, 'Abbas Effendi, would arrange everything for the family, the friends, and the Cause …

On the nineteenth day of His illness He left us at dawn. Immediately a horseman galloped into ‘Akká to carry the news to the Mufti. . .

Muslim friends, the Mufti, mullas, Governor and officials, Christian priests, Latin and Greek, Druses from Abú-Sinán, and surrounding villages, and many other friends gathered together in great numbers in honour of the Beloved One …

Many of the guests encamped under the trees round the Palace of Bahjí, where more than five hundred were entertained for nine days. This hospitality entailed much trouble on the Master, Who made all the arrangements and superintended every detail; money also was given by Him on each of the nine days to the poor … 54

Regarding the unsealing of Bahá'u'lláh's Book of the Covenant and the reaction that close members of Bahá'u'lláh's family and the assembled friends showed to it, she says:

The Master sent to ‘Akká for the box in which the Will of Bahá'u'lláh had been locked up for two years. On the ninth day after the passing of Bahá'u'lláh the Will was read by Mírzá Majdi'd-Dín to all the men friends, in the presence of the Master.

The friends showed great joy that their beloved Master had been appointed by Jamál-i-Mubárak to be their Protector, their Leader, their Guide.

The Master then came to see us, the ladies of the household. We called together the servitors, and, when we were all assembled, the Will was read to us by Majdi'd-Dín, at the request of the Master. The mother of Muḥammad-‘Alí expressed herself, at that time, as being pleased at the appointment of the eldest son.55

However, there were signs of disappointment and displeasure that Mírzá Muḥammad-‘Alí had no immediate role to play in leading the Bahá’í community and guiding the affairs of the friends. ‘Abdu'l-Bahá's appointment as the immediate successor of Bahá'u'lláh was contrary to Mírzá Muḥammad-‘Alí's expectation and that of his siblings, their mother and other members of the family who sided with him. Their frustration was so intense that it could not be contained. They first showed their anger by turning on ‘Abdu'l-Bahá's family, making it clear that they were not welcome at Bahjí. This was at a time when there was an outbreak of cholera in ‘Akká and everyone had fled the town. Ṭúbá Khánum says:

Whilst we were all at Bahjí there was a serious outbreak of cholera in the town of ‘Akká. Now it was the custom that members of the family should remain in the house of the departed one for a period of forty days. But the mother of Muḥammad-‘Alí, and her other sons, showed us by many discourtesies that they did not wish us to remain. Accordingly, in spite of the raging cholera, we all, Sarkár-i-Áqá, Khánum, my mother, my sisters, and I, left Bahjí and returned to our house at ‘Akká, trusting in the protection of God …

After bringing us back to ‘Akká, the Master went back to the shrine at Bahjí, returning to us next day very sad; the two younger half brothers were with Him. My mother asked them to stay and help Sarkár-i-Áqá with the numberless matters needing to be done. They refused, saying that they were too busy. There was no man of the family to assist our beloved Father in all the work of that difficult time.56

Bahá'u'lláh's ascension caused the malicious intentions of the half brothers of ‘Abdu'l-Bahá and their supporters to become blatantly clear. The storm of Covenant-breaking gathered momentum rapidly and uprooted the shaky foundation of the faith of those who opposed Bahá'u'lláh's appointed successor and authorised Interpreter of His writings. After Bahá’íyyih Khánum, Munírih Khánum was the staunchest supporter of ‘Abdu'l-Bahá among the members of His family. She stood firmly by ‘Abdu'l-Bahá and saw Him emerge resplendent against the combined formidable internal and external forces leagued together to undermine and discredit Him. She was in her mid-forties when ‘Abdu'l-Bahá succeeded Bahá'u'lláh as the Centre of His Covenant. As busy as ‘Abdu'l-Bahá was during Bahá'u'lláh's ministry dealing with the authorities, looking after the day-to-day work of the exiled community and looking after the needs of His family, to that was now added responsibility for the affairs of the worldwide Bahá’í community involving the taking of all necessary steps to deal with internal crisis and preserving the unity of Bahá'u'lláh's followers.

Bent under the heavy weight of grief occasioned by Bahá'u'lláh's ascension and dismayed by the misdeeds of the faithless members of His family, ‘Abdu'l-Bahá withdrew to Tiberias. The distance between ‘Akká and Tiberias is about fifty kilometres and is covered today by car in less than an hour. But in those days by mule, which was the general means of transportation, it probably took more than half a day. ‘Abdu'l-Bahá's absence from ‘Akká made life for the members of His family, already hard pressed by the actions of His half brothers and their supporters, even harder. The Tablets of ‘Abdu'l-Bahá revealed during that time in honour of members of His family, especially Munírih Khánum, provide a glimpse of what they endured. In a Tablet addressed to her, ‘Abdu'l-Bahá speaks of His condition, the spiritual atmosphere of the area, the nature of the intrigues employed by people of malice, and the fact that His opponents were using Munírih Khánum as a pretext to cause Him harm. He also discloses the reason for His withdrawal from ‘Akká:

O thou sorrowful Leaf! Be not sad and grieve not. That is the way the world hath been since its beginning. This is God's way. No change and variation wilt thou ever find in God's way.57 It is exactly the same.

Although this Servant is outwardly alone, the breezes of the Kingdom of Abhá are wafting and the bounties of the Blessed Beauty descending. The remembrance of His Countenance is My companion and from all else I have severed My hope.

In this desert, for many years, His Holiness Christ uttered: 'Here am I, O My God, here am I?, and in this wilderness for several centuries the Prophets and the chosen ones associated together. The fragrance of their remembrance hath perfumed the mountains and the field, and their quickening breezes have imbued the desert and the sea with new life. Should the sense of hearing be refined, it would at this very moment hear those lamentations and supplications, and would perceive those melodies with the inner ear.

Convey my loving greetings to Her Highness the Greatest Holy Leaf, the Abhá holy fruit; also to the blessed Leaf Ḍíyá Khánum, Ṭúbá Khánum, and Munavvar Khánum;58 the mother of Áqá Mírzá Jalál,59 Gawhar Bagum,60 Radíyyih Bagum,61 and other leaves and handmaids of God, upon them be Bahá'u'lláhu'1-Abhá.62

Praised be God, I am feeling better, for I am busy with prayers and supplications and weary of all else.

Let not the whisperings of people cause thee grief, and be not saddened by some events. I am the target of these sayings and rumours. It hath been and will become manifest. During Bahá'u'lláh's time, whoever wanted to revolt would first say: 'Dear aunty is the cause of all the Blessed Beauty's anger.' While with his peers, he would say secretly 'What am I to do? Bibí 63 hath no feelings for me. She is the cause of all the troubles in the Holy Court.' Now they are using you as the scapegoat. I am the target not you. It hath been in the past and will in the future become very evident My meaning is this: Engage day and night in remembering the Blessed Beauty and forget all else. I have come here and left the field empty that those who are weak in their faith may do as they Please, that they may do it openly, not in secret.' And soon will the unjust assailants know what vicissitudes their affairs will take!'64

During ‘Abdu'l-Bahá's absence, the opponents of the Centre of Bahá'u'lláh's Covenant associated freely with the believers and tried hard by all means possible to create confusion and benefit thereby. To spread rumour’s and mobilise public opinion in their favour, they used unsuspecting men and women as effective instruments. Unaware of the true intention, such men and women would repeat to the willing people they met the information they had been fed and believed to be true. To protect the members of His family and the community from the ill effects of idle talk and gossip, ‘Abdu'l-Bahá advised the friends to stay clear of those detestable habits. In a Tablet addressed to Munírih Khánum, ‘Abdu'l-Bahá advises that if in the 'andarún' 65 women related something about some person, the bearer should observe complete silence, engage in communion with the True One and say that the remembrance of God is best.66

Marriage of Ḍíyáiyyih Khánum and Áqá Mírzá Hádí

Life was most difficult for ‘Abdu'l-Bahá's family during His absence in Tiberias. Saddened and heartbroken by the turn of events, they suffered patiently. This was the first time after Bahá'u'lláh's ascension that ‘Abdu'l-Bahá had been away for a considerable time. After Him, the Greatest Holy Leaf was the most senior member of the family and clearly in charge. Not having a close male relative to attend to affairs outside the home posed severe problems. No matter how capable., women were not at liberty to do things they were not expected and allowed to do in public. Going against what was considered the norm - remaining under the veil and attending to domestic chores - would have caused consternation and brought about undesirable consequences for them and members of the nascent community. In that situation serious consideration was given to the proposal of a member of the Afnán family to many Ḍiya'îyyih Khánum, ‘Abdu'l-Bahá and Munírih Khánum's eldest daughter. Ṭúbá Khánum in her spoken chronicle, published in The Chosen Highway, says:

The time passed on until about three years after the passing of Bahá'u'lláh, when the conditions of our lives, owing to the ceaseless action of the enemy (cunningly devised false representations and accusations), became much more difficult.
Suddenly the Master went to Tiberias to spend some time in retreat. He was accompanied by one servant only.
We, the ladies of the family, were much in despair; we had no man to do anything for us; none that we could trust; our veiling kept us, of necessity, almost prisoners.
There was a certain young man, of the family of the Báb (the members of which were given the name of 'Afnán'), who had for some time been wishing to be accepted by the family of Bahá'u'lláh as husband of the eldest granddaughter …
After the Ascension of Bahá'u'lláh, Áqá Mírzá Hádí and his mother went back to their own country, Shiraz in Persia. They constantly wrote letters to the Master, my mother, and my aunt, in which frequent reference was made to their desire for the marriage. The mother would speak of her great liking for Ḍíyáiyyih Khánum and add praises of her son.
Now, whilst the Master was in retreat at Tiberias, we, the ladies of the household were in much distress because of being without any man in the family to make whatever necessary arrangements were required from time to time, to which we because of being veiled, were unable to attend"
We therefore determined to write to the Master asking Him to permit the of Ḍíyáiyyih Khánum to that spiritually-minded young man, Áqá Mírzá Hádí Afnán, who was so anxious to be accepted as son-in-law by the Master, and who had been approved by Bahá'u'lláh.
At this time Áqá Mírzá Hádí was actually in ‘Akká, as about two years after the ascension of Bahá'u'lláh he had received permission to come back.67

‘Abdu'l-Bahá consented to the marriage but emphasised that the ceremony had to be very simple. He was not present at the wedding, which took place under the Greatest Holy Leaf's supervision. A small number of people, mainly close family members, were present. ‘Abdu'l-Bahá revealed a special Tablet for the occasion. It is in Arabic and not yet translated into English. The translation of another Tablet revealed at that time has been published in The Chosen Highway. Referring to the sufferings of His family. He says:

The calamities of my family are beyond endurance, and the troubles of those sorrowful leaves (sister, wife, daughters) are without end.
From all directions the arrows of hardship are being showered upon them, like rain-drops in spring, and the spears of the unfaithful are being hurled upon them without ceasing.
The breezes of peace are being cut off in every direction, so that to breathe is impossible.
Eyes are weeping bitter tears.
Hearts are sore wounded. With hidden wounds are they smitten.
Lamentations rend the soul, and the shaft of grief, piercing through all our hearts, joins them together.
This must needs be, for the Sun of the world has gone down below the horizon!
On the table of His departure is set out every kind of harmful viand, and every kind of death-dealing poison!
Verily the table of disaster is spread with every imaginable food!

Oh, family of this sorrowful one, all is sacrifice.
No pleasure is desired by you.
I know your sorrows.
The Mufti may be asked to chant the Marriage Chant at the Holy Shrine on Sunday.68

Speaking of the marriage ceremony, Ṭúbá Khánum says:

My aunt invited the family of Muḥammad-‘Alí to come in the evening. They came and jeered at the simplicity of the wedding with great ridicule.
None of our friends knew that it was a day of marriage.
My mother, my aunt, and we four girls were together.
Áqá Mírzá Hádí Afnán arrived.
We said 'Bismi'1-láh!'
He kissed the hands of my aunt, my mother, and Ḍíyáiyyih Khánum
The Mufti chanted the Marriage Chants, and the marriage ceremony was accomplished.69

The marriage of Ḍíyáiyyih Khánum and Mírzá Hádí took place in late 1895 or early 1896. The expansion of the family required a bigger and more spacious dwelling. ‘Abdu'l-Bahá rented the house of ‘Abdu'lláh Páshá, situated in close proximity to the house of ‘Abbud. The family moved there in 1896. Shortly afterwards, on 1 March 1897, Shoghi Effendi was born.

His birth presaged the dawn of a new era in the fortunes of the nascent Faith, the Centre of whose Covenant was ‘Abdu'l-Bahá. ‘Abdu'l-Bahá needed a male offspring to ensure the successful transfer of authority after Him. Thus He appointed Shoghi Effendi as the Guardian of the Cause of Bahá'u'lláh in His Will and Testament while he was still very young. Shoghi Effendi's birth was the spark that illumined the dark tunnel of woes and tribulations suffered by ‘Abdu'l-Bahá and His family at a time when the Covenant-breakers were doing everything humanly possible to rob Him of His glorious heritage.

During the long years of marriage to ‘Abdu'l-Bahá and thereafter to the end of her life, Munírih Khánum had in the person of Bahá'íyyih Khánum, the Greatest Holy Leaf, an incomparable example to emulate. After Bahá'u'lláh's ascension in 1892, almost all of His kindred leagued against the person He had appointed as the Centre of His Covenant. The Greatest Holy Leaf and Munírih Khánum stood firmly behind ‘Abdu'l-Bahá and supported Him with uncompromising loyalty and devotion.

The activities of ‘Abdu'l-Bahá's half brothers and their supporters against Him continued unabated until they engulfed every member of Bahá'u'lláh's household except the Greatest Holy Leaf, Munírih Khánum and the family of Bahá'u'lláh's faithful half brother, Mírzá Muḥammad-Qulí. ‘Abdu'l-Bahá did all in His power to keep the ill effect of His family's opposition and attacks from spreading far and wide. However, when their misdeeds and misconduct betrayed their true intention and exposed their evil designs, the foul odour of Covenant-breaking permeated the atmosphere, making separation of the faithful followers of ‘Abdu'l-Bahá from the opponents" of the Covenant inevitable. The separation, when effected, afforded ‘Abdu'l-Bahá and His family, especially Bahá’íyyih Khánum and Munírih Khánum, a welcome respite.

‘Abdu'l-Bahá's Trip to Beirut

‘Abdu'l-Bahá visited Beirut again for health reasons after Bahá'u'lláh's ascension had taken place. In a Tablet revealed during that trip. He speaks of Bahá'íyyih Khánum most tenderly and expresses the wish that He could arrange for her to visit Beirut:

He is God!

I have been writing so many letters. The time is now running out and Jináb-i-Ḥusayn Áqá is leaving. Therefore, I write briefly. I was going to leave with this steamer but circumstances made a delay inevitable. Praised be God, the weather in Beirut has been for some time agreeable. However, if the means for return were available, I would not have remained. Right now I feel very well, be assured.

Convey My greetings to everyone. My sister, I know not how to My eagerness. Whatever I write, My pen would be inadequate. Convey thou the expressions of My eagerness in whatever language thou consider suitable. If means were in place, I would have definitely moved her to Beirut for a change of climate, but the means are not available.70

The Arrival of the First Group of Western Pilgrims

Not long after the birth of Shoghi Effendi the first group of western pilgrims arrived in ‘Akká and were accommodated in the house of Abdu'llah Páshá. Their arrival in 1898 was a long anticipated and happy event in ‘Abdu'l-Bahá's ministry. It also stirred feelings of deep joy in the hearts of the members of His family. Contact with the western pilgrims opened to the members of "‘Abdu'l-Bahá's family a window onto the unknown world, a world so different from their own. The pilgrims came in small groups. While in ‘Akká they were guests of ‘Abdu'l-Bahá. They stayed in the house of Abdu'llah Páshá for a few days and left with feelings of joy and spiritual rejuvenation. Among them were Lua Getsinger and Laura Clifford Barney, who spent a considerable time with ‘Abdu'l-Bahá and His family. Their long stay afforded them the opportunity to get to know the members of the Holy Family more intimately; The close association and intimacy generated spontaneous response from the pilgrims, who addressed Munírih Khánum as the Holy Mother.

Mírzá Badi'u'lláh's Intrigues

The period of tranquillity which separation from the Covenant-breaker's afforded ‘Abdu'l-Bahá, His family and the Bahá’í community, was short lived. Mírzá Badi'u'lláh's, ‘Abdu'l-Bahá's younger half brother, expressed regret for his past behaviour. To ensure that his plea for forgiveness would be granted, he sought and received the intercession of one of ‘Abdu'l-Bahá's devoted and trusted followers. As Mírzá Badi'u'lláh's oral statements of regret and repentance were insufficient and to convince everyone of his sincerity, he wrote and published a long letter in which he enumerated the actions that his brother, Mírzá Muḥammad-‘Alí, the Centre of Sedition, and his accomplices had perpetrated against ‘Abdu'l-Bahá. The publication of this letter exposed the Covenant-breakers' misdeeds and the extent to which they had gone to achieve their evil ends. That letter, better than any other means, made the Bahá’í community aware of the degree of the animosity of ‘Abdu'l-Bahá's opponents.

Once he rejoined the community he began a widespread scheme to achieve from inside the community what he could not from outside. He had a twofold objective: 1) he had accumulated a large debt which he wanted ‘Abdu'l-Bahá to help him repay and 2) he wanted to familiarise himself with what was going on in ‘Abdu'l-Bahá's house and within the Bahá’í community in order to report details to his brother, the Arch-breaker of Bahá'u'lláh's Covenant, Mírzá Muḥammad-‘Alí. However, Mírzá Badi'u'lláh could not control his passionate love for mischief-making. He soon proved himself beyond redemption and showed his true face. Consequently, the relatively short span of time that he, under the guise of repentance, spent with the community brought upon ‘Abdu'l-Bahá fresh tribulations and ordeals. The false reports that he sent to the authorities caused the central government to dispatch a commission of inquiry to investigate the trumped-up charges against Him. That commission worked closely with ‘Abdu'l-Bahá's enemies and imposed fresh restrictions upon His movements and activities. ‘Abdu'l-Bahá's re-incarceration in turn affected the people closest to Him, especially the Greatest Holy Leaf and Munírih Khánum.71

Munírih Khánum in Egypt

When the situation was somewhat tranquil, Munírih Khánum took a trip abroad. She had come to the Holy Land in the latter part of 1872 and lived under its harsh conditions for over 25 years before it became possible for her to leave. She was not officially an exile and could, like the rest of her family, travel to Iran and back. However, during the first 25 years of her married life she does not seem ever to have left the confines of the Holy Land. Her first trip abroad was to Egypt in the closing years of the 19th century. The approximate date of that trip is confined by the contents of a Tablet ‘Abdu'l-Bahá revealed in her honour while she was away. Mention is made in the Tablet of a book, most probably Kitabu'l-Fara'id, that Mírzá Abu'l-Faḍl was writing in 1897-8, and of the coming of Americans, most probably the first group visiting the Holy Land in 1898. There is also mention of the Centre of Sedition (Mírzá Muḥammad-‘Alí), whose nefarious activities against ‘Abdu'l-Bahá had by 1898 become public knowledge:

O Amata'1-Bahá! ...

Treat Jináb-i-Áqá Mírzá Abu'l-Faḍl with utmost kindness. Enquire about his health. Sometime visit him thyself and ask him how much of the book he hath written and how much of it is left to be done, and let Me know.

His health is a very important matter. In this regard, try as much as possible to convince him that someone serve him at all times …
Should the Americans come, show them the utmost kindness …
When thou speakest with anyone regarding the Centre of Sedition, speak not with immense sorrow and regret, for people are weak.72

Munírih Khánum made other trips to Egypt. One was during the opening years of the 20th century. At that time Mírzá Badi'u'lláh's clandestine and subversive activities from within the community had reached their height. In a Tablet, ‘Abdu'l-Bahá advises Munírih Khánum of Mírzá Badi'u'lláh's activities and the troubles he was causing. He then asks her to gently apprise one of the believers, whose intercession was instrumental in ‘Abdu'l-Bahá's pardon of Mírzá Badi'u'lláh:

O Amata'1-Bahá!
The subject of Mírzá Badi'u'lláh hath become extraordinarily strange. My purpose is this: Explain to Jináb-i Ḥájí 73 in detail that the recent troubles stirred by the Committee of Investigation and so forth until the present time are all caused by Mírzá Badi'u'lláh who was constantly reporting to Mírzá Muḥammad-‘Alí, and he is presently at the height of his animosity and vindictiveness. Yea, use all possible means to make him understand with utmost gentleness, radiance and kindness what the situation is. There is no time to write more than this. The condition of My health, praised be God, is entirely satisfactory.74

Munírih Khánum's trips to Egypt were sometimes for reasons of her health. There are several references in ‘Abdu'l-Bahá's Tablets to her health. In one He refers to reports indicating that her condition was the same as before and says that the Exalted Leaves, the daughters of ‘Abdu'l-Bahá and Munírih Khánum, were of the opinion that she should go to Egypt. ‘Abdu'l-Bahá left the decision to her and expressed the hope 'that through the Blessed Beauty's bounty and favours thou wilt be completely healed . . .'75 Another Tablet confirms that she decided to go to Egypt:

O Amata'1-Bahá!
Apparently, thou hast decided to go to Egypt. For the time being, thou wilt explore a new place and wilt be the cause of joy and happiness to the handmaids in that land. I hope from the bounty and favour of the Blessed Beauty that thou wilt return feeling completely well and happy.76

In another Tablet, which may have been revealed during one of Munírih Khánum's trips to Egypt, ‘Abdu'l-Bahá says:

O Amata'1-Bahá! Day and night all the Leaves are engaged in remembering thee and await the receipt of news of thy recovery and well-being, that through the bounty and assistance of the Abha Beauty, may My spirit be sacrificed for His friends, thou mayest. return with utmost radiance and joy.77

In the same Tablet, ‘Abdu'l-Bahá asks Munírih Khánum to write in detail about her condition that all may be reassured. The only other name mentioned in the Tablet is Amatu'lláh Riḍváníyyih Khánum, who may have accompanied Munírih Khánum on that trip.

The Construction of the Shrine of the Báb and the Interment of His Remains

A major undertaking of ‘Abdu'l-Bahá's ministry was the construction of the Shrine on Mount Carmel and the interment of the Báb's remains in the mausoleum He had built for the purpose. The construction of the six original rooms of the Shrine took place at a time when the Covenant-breakers were accusing ‘Abdu'l-Bahá of preparing to hoist the banner of rebellion against the central government. They used the construction of the Shrine as evidence that He was building a fortress. In spite of His opponents9 allegations, misrepresentations, intrigues, and contrary to their false hopes that the imposition of fresh restrictions would hamper ‘Abdu'l-Bahá from fulfilling His plans, construction work proceeded and was successfully completed about the time He was released from confinement. Shortly after the completion of the project, ‘Abdu'l-Bahá placed with His own hands on Naw-Rúz, 21 March 1909 the wooden casket containing the Báb's remains and those of His companion in the marble sarcophagus which had been made for the purpose in Rangoon, Burma, sent to the Holy Land and placed in the vault of the Shrine ahead of time. By then 60 years had elapsed from the Báb's martyrdom and ten years since His remains had reached the shores of the Holy Land. After decades of movement from place to place, they finally found rest in the bosom of God's mountain, in a spot designated by Bahá'u'lláh Himself, a spot destined to become the world spiritual and administrative centre of the Bahá’í Faith.

Those present at the ceremony were Bahá’í pilgrims and residents. There is reason to believe that adult female Bahá’ís did not participate. The requirements of the time and place did not allow the women believers, not even the Greatest Holy Leaf and Munírih Khánum, to attend an event together with adult male Bahá’ís. Although physically deprived, they were spiritually very much a part of the long-awaited enterprise. They had for years witnessed its progress with delight and heard with anxiety accounts of how the Covenant-breakers were trying to block its completion. They had rejoiced when its construction advanced unimpeded and shed tears of anguish when they heard there were problems in the way of its accomplishment They had prayed God to hasten the day when it was successfully finished, when the remains of the Báb had been interred therein. They were now able to see the successful outcome of what Bahá'u'lláh had envisioned and ‘Abdu'l-Bahá had achieved The achievement of this major undertaking at a time when all forces were against ‘Abdu'l-Bahá brought tremendous joy to Him and His faithful followers, especially to the members of His family who watched Him toil day and night to bring to successful completion the shrine father had instructed Him to build some two decades earlier.

Changed of Residence from ‘Akká to Haifa and Easing of Restrictions

While the construction of the original rooms of the Shrine of the Báb was underway, ‘Abdu'l-Bahá was also building a residence on the slopes of Mount Carmel. The site was in close proximity to the Shrine and almost directly below it. By the time the construction of the house began, some members of ‘Abdu'l-Bahá's family were living in Haifa, a city gaining in stature and importance. When the house was complete, the family members moved to Haifa in stages. The move, in addition to its logistical advantages, created a welcome distance between the Covenant-breakers and the fast growing Bahá’í community. The Covenant-breakers occupied the Mansion of Bahji and its surrounding buildings.78 The Shrine of Bahá'u'lláh, the pilgrim house, as well as the tea house of ‘Abdu'l-Bahá remained in the hands of Bahá’ís.

With the transfer of residence from ‘Akká to Haifa came the easing of restrictions on the life and activities of the women members of ‘Abdu'l-Bahá's family. ‘Abdu'l-Bahás house in Haifa was built at a time when. by decree of the government, He was confined to His home in ‘Akká and His movements were under surveillance. There are accounts by western female pilgrims indicating that He sent His wife, Munírih Khánum, and other members of the family to Haifa, to welcome them on His behalf. The gradual easing of restrictions made it possible for the female members of ‘Abdu'l-Bahá's family to be photographed, something inadmissible for their forebears. It also facilitated their active and public involvement with the work of the Faith.

In her tribute entitled 'In Memory of Munírih Khánum' Corinne Tme describes meeting ‘Abdu'l-Bahá's wife during True's first visit in 1907 and provides valuable insights into Munírih Khánum's life and the nature of the services that she rendered. 'How thoughtful', she says, 'of our beloved Master to send His wife, the revered Munírih Khánum and the little grandson, Shoghi Effendi, together with some other members of His Household, from ‘Akká to Haifa to welcome us!79 She continues:

We were permitted to have six days of indescribable joy associating with the members of ‘Abdu'l-Bahá's Household, with His wife and with His family … His wife had driven all the way from ‘Akká to Haifa to greet us and to extend to us her most cordial welcome. It was the beloved Holy Mother, Munírih Khánum, who gave us our first welcome.80

Corinne True and two other women pilgrims visited 'the Shrine of the Báb on the slope of Mount Carmel' the next day 'accompanied by the holy women' and dined with them in the house of the Master before receiving permission from ‘Abdu'l-Bahá to go to ‘Akká the following day. While in ‘Akká, they were ‘Abdu'l-Bahá's guests and stayed in His House.

For six days we were guests in this home and daily saw the Holy Mother and the Master's Sister, the Greatest Holy Leaf, and with them the Master's daughters. Very early in the mornings we were permitted to meet in the large reception room where the beloved ‘Abdu'l-Bahá and His Family would gather together for an hour of communion. The Master would ask different members of the family to chant the Holy Utterances of Bahá'u'lláh and always the motherly presence of Munírih Khánum filled the atmosphere of that room with the benediction of her great mother heart. She seemed the personification of Universal Motherhood - indeed the 'Holy Mother'. When I was standing beside her one morning the dear Master came and placed my hand in hers, and looking into my face said in English: 'She is your Mother.81

The move to Haifa was followed by the construction of the eastern pilgrim house in the vicinity of the Shrine of the Báb, where pilgrims from the East were accommodated. To provide accommodation for the western pilgrims, a big house close to the house of ‘Abdu'l-Bahá was acquired for the purpose. Gradually more property was acquired in that vicinity where members of ‘Abdu'l-Bahá's immediate and extended family lived. The move to Haifa, the improvement in living conditions and the amicable relationship between ‘Abdu'l-Bahá and the people of Haifa effected a welcome change in the situation of the women of the family. They enjoyed more freedom of movement. They saw more women pilgrims coming from the East. They communicated more effectively with the western women pilgrims. There were a number of grandchildren keeping everyone busy. On the whole, life in Haifa afforded a much happier experience. Munírih Khánum, in the company of the Greatest Holy Leaf, met the women pilgrims. She also accompanied the western women pilgrims to ‘Akká.

Munírih Khánum in Samariyá and Nuqayb

The contents of one of ‘Abdu'l-Bahá Tablets addressed to Munírih Khánum indicates that on several occasions she visited Samariyá and Nuqayb, where the family of Bahá'u'lláh's faithful half brother Mírzá Muḥammad-Qulí lived. As the Tablets are undated, it is not possible to know exactly when those trips took place.

O Amata'l-Bahá!
Think not that because thou art away from the Blessed Shrine, thou art distant and in a forlorn state. Thou art present and visible. The Blessed Leaves, particularly Her Highness, the Greatest Holy Leaf, constantly make mention of thee and remember thee fondly.
It seems that the weather in those parts is agreeable. This time make thou no haste to return, like other times, even when thou hast completely recovered. Spend the months of July and August in Samariya and Nuqayb. We will send thee whoever thou may desire.
‘Abdu'l-Bahá's condition through the bounty and favour of the Abha Beauty is absolutely good. Be assured.
Apparently, the health of the favoured handmaid, the mother of Áqá Mírzá ‘Abdu'r-Ra’úf is suffering from slight disequilibrium. Do ask after her on my behalf and extend to her My loving kindness. She is most certainly better now …

Postscript: Convey My loving greetings to Mírzá Dhikru'lláh."

It is evident from the contents of most of ‘Abdu'l-Bahá's Tablets that Munírih Khánum was very concerned and worried about His health. Whenever she was away, she needed to be reassured about His condition, and when He was away, she needed the same reassurance:

O Amata'l-Bahá,
O Spiritual Leaf! There is nothing wrong with Me. Through the bounty and grace of the Ancient Beauty I am well. The women pilgrims have not arrived and it is not certain when they will. Be at ease and take care of the patient. Do ask after her on My behalf, and also after the others.84

Libet under ‘Abdu'l-Bahás omfattande resor

Munírih Khánum was about 63 years old when ‘Abdu'l-Bahá embarked on His long trip to Egypt and the West in the summer of 1910, a journey described by Shoghi Effendi as 'a turning point of the utmost significance in the history of the century'.85 The account of ‘Abdu'l-Bahá's visits to Egypt and countries in Europe and North America is published in several sources, such as Shoghi Effendi, God Passes By, ‘Abdu'l-Bahá by H.M. Balyuzi, Mahmuds Diary, ‘Abdu'l-Bahá in Egypt, and so forth. The aim here is not to repeat what has been published but to provide a glimpse of Munírih Khánum's life during those years.

During ‘Abdu'l-Bahá's travels in the West, correspondence between Him and Munírih Khánum was regular. Some of this correspondence contains valuable historical information, which is referred to in this account. ‘Abdu'l-Bahá's hectic schedule in the latter part of His travels affected the frequency of communication with His family. In addition to His numerous public appearances, meetings with the friends, visits to the poor and sick, interviews with reporters, meetings with persons of stature and influence, and dealing with the effects of Covenant-breaking in the West, ‘Abdu'l-Bahá had to cope with an ambitious, arrogant and self-seeking person in His entourage. Dr Amin Fareed, Munírih Khánum's nephew, accompanied ‘Abdu'l-Bahá on His trip to the West and served as His "translator. His misconduct and misdemeanours caused ‘Abdu'l-Bahá great concern and grief. Being a close member of the family added to the complications of the situation. The consequences of his rebellious behaviour and unbridled ambition eventually engulfed bis parents, Munírih Khánum's sister and brother-in-law, and their daughter, Farangees. The situation with Dr. Fareed was undoubtedly of great concern to Munírih Khánum. How she reacted to the news of his disingenuous behaviour which brought far-reaching consequences upon himself, his parents and sister, we are unaware.86 A passage in The Priceless Pearl sheds light on how ‘Abdu'l-Bahá felt:

… when the Master returned at length to His home in Haifa on 5 December 1913, He proceeded at once to the room of His wife, sat down and said with a feeble voice, accompanied by a grinding gesture of His hand, 'Doctor Fareed has ground me down!'87

It is evident from ‘Abdu'l-Bahá's Tablets that He kept Munírih Khánum well informed of the details of His travels and plans. In one Tablet He conveys the news of His departure from Port Said for Marseille. He also asks her to convey a message on His behalf to Dr Fallscheer,88 the family's doctor. It is clear from the message that a person of stature, whose identity is not disclosed, was to meet Him in Marseille. Munírih Khánum was to inform Dr Fallscheer to write to a Miss Astion or Easton immediately, informing her that the person who wanted to see ‘Abdu'l-Bahá in Marseille should go there at once. ‘Abdu'l-Bahá says that from Marseille He may proceed to America or South Africa, so He emphasises that the person in question should hasten to Marseille where He would be waiting for him. Who was this person? Was he from the East or the West? Did he succeed in meeting ‘Abdu'l-Bahá in Marseille? These questions remain unanswered. What is clear is that ‘Abdu'l-Bahá emphasised that details of His plan to visit the western hemisphere not be divulged. The main reason for this was the Covenant-breakers' aspiration to frustrate His plans to advance the Cause of God at home and abroad. Had they known in advance that ‘Abdu'l-Bahá was making a trip to the West they would have done everything they could to prevent Him from fulfilling His goal. As it was, as soon as they heard about His departure, they took action however, failed to achieve the desired results. According to H.M. Balyuzi:

… Mírzá Muḥammad-‘Alí was busy spreading strange rumours. He told the Metropolitan of ‘Akká, a cleric in league with him, that ‘Abdu'l-Bahá had fled the Holy Land. The Metropolitan telegraphed one of his own men in Jaffa and instructed him to find out whether or not ‘Abdu'l-Bahá was on His way to Egypt. That man boarded the Khedivial steamer and came face to face with ‘Abdu'l-Bahá. He had the temerity to ask Him to affirm His identity. Ashore, the Metropolitan's man sent this telegram: 'The said person is aboard.' The same thing happened in Port Said. A man came on behalf of the Metropolitan of ‘Akká to make certain that ‘Abdu'l-Bahá was there.89

Therefore, in the Tablet to Munírih Khánum, ‘Abdu'l-Bahá advised her how to respond to people's enquiries concerning His whereabouts:

Should people enquire about My whereabouts, tell them that certain prominent Americans and Europeans have repeatedly sought and received promises that I would make a trip to those areas . . . be evasive as much as possible … The less said the better it would be. Tell Dr Fallscheer also not to divulge the truth, and thou shouldst not divulge either as far as possible.

He closed the Tablet thus: 'I hope that thou wilt be protected under the shelter of the Blessed Beauty's favours. Convey my Abha greetings to all. I do protect myself from cold.90 ‘Abdu'l-Bahá's intended departure from Egypt for Marseille was postponed considerably. Whether the postponement had anything to do with the person who wanted to meet Him there we do not know. Instead, He went to Alexandria. Again, according to Mr Balyuzi:

After a month's stay in Port Said, ‘Abdu'l-Bahá once again took ship, without previous intimation. He intended to go to Europe, but it became evident that the state of His health did not permit the strenuous work involved. He landed in Alexandria. It was in that ancient city that a sudden change occurred. Journalists in Egypt, who had hitherto shown open hostility, asked to meet ‘Abdu'l-Bahá and perceptibly changed their tone. Even more, they wrote in terms of high praise.91 "

From Alexandria, ‘Abdu'l-Bahá went to Cairo where He met Sháykh Muḥammad Bakhit, the Mufti of Egypt, and Sháykh Muḥammad Rishad, the Khedive's Imám. 'The Khedive, ‘Abbas Hilmí II, also met ‘Abdu'l-Bahá' and exhibited particular reverence towards Him.92 After a sojourn of nearly a year, ‘Abdu'l-Bahá left for Marseille. The Tablet He revealed in Marseille in honour of Munírih Khánum, whom He often addressed in correspondence as Amatu'1-Bahá, informs her that He and His companions had arrived in Marseille from Alexandria and from there they had gone to Thonon in France. Speaking of Thonon, He says:

It is truly a delightful place. The mildness of the weather, the freshness of the grass and fields, the lushness and pleasantness of the hills, as well as the beauty of the scenery are most perfect. From the day I left Iran until now I had not seen such a place. For the time being, together with a group of the friends, we are staying in the Grant Hotel Park in Thonon. The weather is most agreeable. Day and night we are thinking of how we can render, through the aid and favour of the Blessed Beauty, may My spirit be a sacrifice for the Threshold of His Dust, some small service.

After emphasising that aid and confirmation from the Abha Kingdom were absolutely necessary for the success of any enterprise, He conveys loving greetings to the Holy Leaves, Diyá, Ruhá, Túbá, Munavvar and some others.

‘Abdu'l-Bahá was very careful about how money was spent and kept a record of all expenditures. His strict control of the way the money of the Faith was spent was the cause of unhappiness to some believers who did not like to be accountable and desired the freedom to do as they pleased. Some even used this as a pretext to oppose the Centre of the Covenant. The truth of the matter is that ‘Abdu'l-Bahá was just as strict with the immediate members of His own family. Before He left on His lengthy travels, He had arranged for a certain sum to be delivered to Munírih Khánum 'for the expenditures of the house and other expenses'. In a postscript to the above Tablet, He asks her to inform Him of the amount spent. This statement and one at the end of another Tablet, quoted below, show how stringent He was regarding financial matters:

O Amata'1-Bahà!

The luminous page from which the splendours of the light of the Abha Beauty, may My spirit be a sacrifice for His friends, shone forth has been perused. I render thanks to the Court of the Greatest Name that praised be God all have been and continue to be protected under the shadow of God's loving care. The news of the well being of the friends of God and handmaids of the Merciful in ‘Akká and Haifa has been the cause of utmost joy.

Ask Leticia94 to come back and offer her a sum that would secure her agreement. Also, the sum needed for Shoghi Effendi and Ruhangiz's school must all be paid by Áqá Mírzá Muhsin95 …

Postscript: I wrote to Khánum, I am writing to you as well: Should major incidental expenses occur, you may every month obtain up to five Liras from Áqá Mírzá Muhsin.96

When ‘Abdu'l-Bahá reached the shores of New York, He sent Munírih Khánum the following Tablet:

O Amata'1-Bahà!

With utmost ease I arrived in New York. However, I was not for a moment free of My thoughts for all of you, especially for Rúhá Khánum and Shoghi Effendi,97 particularly when remembering Ruha's weeping and lamentation as she lay gravely sick in bed.98 But what could one do? Service to the Blessed Threshold requireth one to sacrifice everything. In that state, I gave her up and entrusted her to the Blessed Beauty, proceeding with the sea voyage, for I am completely resigned [to His Will]. It is My hope that thou, too, wilt be patient and steadfast and become the cause of firmness and steadfastness to other souls.

Convey My Abhá greetings to all, especially to the Blessed Leaf, Munavvar Khánum." How I wish she were with Me! 10

Munírih Khánum had at some point sought ‘Abdu'l-Bahá's approval to make a trip to Jerusalem. He lovingly advised her against it, explained the reason, suggested an alternative change and provided the means for achieving it:

O Amata'1-Bahá!

All that thou hadst penned down hath been perused. Thou hast written regarding a trip to Quds (Jerusalem). Thou hast not the endurance needed for such a trip, especially through the desert. Therefore, rent thou the house which thou hast written about and provide the means of comfort for thyself. For the new house's rental, I am sending 10 French Liras with Mírzá Amin.101

After extensive travels in Europe and North America, ‘Abdu'l-Bahá returned to Egypt on 16 June 1913 and was joined by His family shortly thereafter. According to The Priceless Pearl:

At last the long journey was over and the Master, sixty-nine years old and exhausted from His herculean labours, returned to Egypt on 16 "June1913. His.family hastened to His Presence there, among them Shoghi Effendi, who joined Him about six weeks after His arrival …. .arriving in the company of the Greatest Holy Leaf and others on 1 August in Ramleh where ‘Abdu'l-Bahá had once again rented a villa.102

Although her name is not specifically mentioned, it is assumed that Munírih Khánum was among members of the family who went to Egypt to welcome ‘Abdu'l-Bahá and be with Him for some time. If she did go, she most probably returned to Haifa when other members of the family returned, which was before ‘Abdu'l-Bahá Himself returned.

As she grew older Munírih Khánum seemed fatigued by the tribulations she had endured and the limitations entailed in living in conservative places like ‘Akká and Haifa in the late 19th and early 20th centuries. She was especially affected by separation from ‘Abdu'l-Bahá. Moreover, she was keenly conscious of the dangers facing Him, which caused her perpetual concern about His safety and well-being. Her concerns and worries were more acute when ‘Abdu'l-Bahá was away. To enable her to deal successfully with feelings of sadness and fear, ‘Abdu'l-Bahá advised her thus:

O thou Leaf that moveth with the fragrant breezes of God! The written sheet was perused and from its contents the lamentation and cry of thy sorrowful heart heard. While the Blessed Beauty's loving kindnesses are vouchsafed, no one should be saddened by any calamity or fearful of any sound. When the army of sadness attacks, remember those favours that the darkness of sorrow may be transformed to the brilliance of the moon.

Livet i det heliga landet under första världskriget

Eight months after ‘Abdu'l-Bahá's return from His long trip to Egypt and the West, World War I broke out. By then the Bahá’ís had become a distinct community under the leadership of ‘Abdu'l-Bahá who was known and respected not only by the residents of Haifa and the surrounding areas but throughout the world as a prominent religious figure.

When Turkey entered the war on the side of Germany, it set the stage for its eventual defeat, which led to the disintegration and fragmentation of the Ottoman Empire. When the war broke out, the residents of Haifa, alarmed by potential dangers facing the city, moved inland. ‘Abdu'l-Bahá was too busy with the work at hand to leave the Haifa-‘Akká area for a safer place. However, He accepted an invitation from Sháykh Salih, the Sháykh of Abú-Sinán,104 and agreed to send His family as well as members of the local Bahá’í community there. ‘Abdu'l-Bahá's family stayed in Sháykh Salih's house. The members of the community lived in rented quarters. Speaking of those perilous times, Lady Blomfield writes:

Soon after its outbreak, Haifa, which was still under Turkish rule, was panic-stricken. Most of the inhabitants fled inland, fearing bombardment by the Allies.

Those Bahá’í friends who were merchants suffered great losses, for all their stores of tea, sugar, etc., were commandeered by the Government, without payment.

The friends, in spite of the reassurances of the Master that no guns would be turned on Haifa, were living in constant fear, and the children, having heard terrible stories which were being told everywhere, grew lite ill, always looking round and about with frightened eyes.

At this time, the Master decided that it would be well to accept an invitation of the Sháykh of Abú-Sinán to remove the Bahá’ís and the children to that peaceful, healthy village, out of reach of the dreaded bombarding. In this village also, the very limited resources on the friends would, with strictest economy, be sufficient for their daily needs, with the help of the corn from ‘Abdu'l-Bahá's storing.

Sháykh Ṣálih placed his house at the disposal of ‘Abdu'l-Bahá and His family. Who received the most cordial welcome from this gracious and courteous chief of the Druze village of Abú-Sinán.

The other Persian friend were gladly taken into various houses of the village, where they found themselves in most happy surroundings.105

The Holy Family and the friends stayed in Abú-Sinán from November 1914 to 5 May 1915, six months in all. During this time, ‘Abdu'l-Bahá Himself stayed in ‘Akká with one attendant, and occasionally spent a night or two in Abú-Sinán.'106 Munírih Khánum, who had been concerned with ‘Abdu'l-Bahá's health and well-being while He was away in Egypt, Europe and North America, now had the added worry for His safety and security in a place where the intrigues of His internal and external enemies played a crucial role in shaping events associated with the war. Writing about those hazardous days, Lady Blomfield says: 'The Turks had been so aroused by the enemies of the Master that they had threatened to crucify Him, and all His family, on Mount Carmel.'107 Mr Balyuzi provides further information:

... in time the constant insinuations of the violators had their effect. Jamál Páshá [the Turkish officer in charge of affairs in Syria, which included the Holy Land] stated that he would crucify ‘Abdu'l-Bahá, when he returned victorious from his campaigns.108

‘Abdu'l-Bahá remained unaffected by such statements, for He held the firm conviction that He was under Bahá'u'lláh's protection, but they intensified His family's concern for His safety. Fortunately, when Jamál Páshá returned, 'he was in full flight, defeated and humiliated, and could not stop to carry out his threat'.109

Not until the war ended did the dangers facing ‘Abdu'l-Bahá and His family abate. Lady Blomfield has devoted a chapter in her book The Chosen Highway to 'Danger to ‘Abdu'l-Bahá, His Family and Friends and How it was Averted'. She describes a telephone message she received from 'an authoritative source9 in the spring of 1918 relating, ‘Abdu'l-Bahá in serious danger. Take immediate action.'110 She explains how

… a serious tragedy was averted, by the promptness and understanding of Lord Lamington and the power of Lord Balfour, his colleagues in the Cabinet here in London, and by the devotion, efficiency, and promptitude of Major Tudor-Pole at the Turkish end, for Haifa was still in the hands of the Turks …

When General Allenby took Haifa, several days before it was believed possible for him to do so, he sent a cablegram to London which caused everybody to wonder, and especially filled the hearts of the Bahá’ís in all the world with deep gratitude to the Almighty Protector. The cable of General Allenby was as follows: 'Have to-day taken Palestine. Notify the world that ‘Abdu'l-Bahá is safe.'111

‘Abdu'l-Bahá's bortgång

‘Abdu'l-Bahá's tireless efforts during His ministry, which lasted 29 years, strengthened the existing Bahá’í communities and spread the Cause of Bahá'u'lláh to many more countries in the East and the West. A large number of people from diverse backgrounds enlisted under the banner of the Greatest Name and their spiritual growth was nurtured through the correspondence which occupied a good portion of His time. As the scope of the Faith widened and the number of believers increased, violators of the Covenant became more strident in their attacks and opposition, requiring His close attention to matters of protection. ‘Abdu'l-Bahá lived for three years and two months after the end of World War I. During this time He received pilgrims coming from both East and West, dealt with the authorities, attended to the needs of the poor, engaged in correspondence with believers throughout the world, personally supervised matters regarding His family, which had by then expanded considerably, and the Bahá’í communities in the Holy Land, in addition to leading the global Bahá’í community as it advanced. When His ascension took place on 28 November 1921, the Faith had spread to 35 countries. However, no one in the Bahá’í world or among the members of ‘Abdu'l-Bahá's family, except the Greatest Holy Leaf, seems to have known what provisions He had made for the leadership of the community after Him. Had the appointment of Shoghi Effendi been intimated to Munírih Khánum? Had she intuitively understood it to be the case? We do not know for sure. Speaking of the wisdom of her sons dying in infancy and childhood, she said to Lady Blomfield:

Five of my children died in the poisonous climate of ‘Akká.
The bad air was, in truth, only the outside material reason. The inner spiritual reason was that no son of the Master should grow into manhood.
When my darling little son Ḥusayn passed away, Bahá'u'lláh wrote the following:
The knowledge of the reason why your sweet baby has been called back is in the mind of God, and will be manifested in His own good time.
To the prophets of God the present and the future are as one.'
Therefore I understand how that wisdom has ordained the uniting of the two families, that of Bahá'u'lláh and of the Báb, in the person of Shoghi Effendi, eldest son of our daughter, Ḍíyáiyyih Khánum, by her marriage with Áqá Mírzá Bahá'u'lláh Hádí Afnán.112

On the night of ‘Abdu'l-Bahá's ascension, Munírih Khánum was not in the room where He passed away. However, we learn from a letter written to Ella Cooper by Louise Bosch, one of the western pilgrims who, 'soon after ‘Abdu'l-Bahá had passed out of this world . . . were allowed into the room where His body lay,'113 that Munírih Khánum and the Greatest Holy Leaf were in the House:

We asked the doctors [by then other physicians had been sent for] if he was dead. They said yes, the heart had ceased to beat; they said it was useless to try to revive him - it could not be done. Then after awhile, the mosquito netting over the bed was let down, and this covered from our eyes the earthly remains of our Lord. We got up and went into the adjacent room, and the door of the room out of which we came was closed.

But before this, the blood of the wounds of this blow had begun to flow, and the hurt and the pain and the moans increased with every minute. We five European pilgrims were in the room together with the holy family, and the holy mother held my husband's hand and the Greatest Holy Leaf held mine. After a time we went back to the Pilgrim House, leaving the holy family alone …

Munírih Khánum was married to ‘Abdu'l-Bahá for nearly half a century. He was not only her beloved master and lord but also her only mainstay for decades. She depended on Him to guide her through life and tell her what to do. His ascension created a huge void that nothing could fill. It left her disconsolate and grief-stricken. Her letters of lament explain the depth of her sorrow. In a letter she wrote in 1922, a year after ‘Abdu'l-Bahá's ascension, she included a poem so very descriptive of the feelings of loss surging within her:

O Bahá, Knower of our inmost thoughts,
Thou seest the fire in our souls.

Yet, Thou inquires! not, Thou Self-Subsisting,
After the nightingales so lovingly nurtured by Thee.

My home is in ruins, its foundation destroyed;
I am caught in the talons of the eagle of sorrow.

Call me to that other land, by Thy leave,
To build my home in another nest, another tree.

This wide world, this limitless space
Without Thee, Beloved One, encages me.

Tum our night into day, 0 Generous One;
Grant us wings to soar towards Thee.

Bestow upon Haifa a new creation,
Whose eyes will never gaze upon the likes of Thee,
Or behold Thy exalted stature,
Or those life-giving smiles of Thine.115

In response to Lady Blomfield, who asked Munírih Khánum to speak about ‘Abdu'l-Bahá, she said:

For fifty years my Beloved and I were together. Never were we separated, save during His visits to Egypt, Europe, and America.
O my Beloved husband and my Lord!
How shall I speak of Him? You, who have known Him, can imagine what my fifty years have been - how they fled by in an atmosphere of love and joy and the perfection of that Peace which passeth all understanding, in the radiant light of which I await the day when I shall be called to join Him, in the celestial garden of transfiguration.116

Det Största heliga lövets bortgång

After ‘Abdu'l-Bahá's ascension, Munírih Khánum stood firmly behind the Greatest Holy Leaf, extending full support to her in the execution of the plans for ‘Abdu'l-Bahá's funeral and interment. She also followed her example in bowing before the authority of Shoghi Effendi, her own grandson, whom ‘Abdu'l-Bahá had appointed the Guardian of the Faith and authorised Interpreter of the writings. During Shoghi Effendi's absence from the Holy Land, Munírih Khánum was fully supportive of the Greatest Holy Leaf, whom he had appointed as head of a committee to administer the affairs of the Bahá’í world.

Munírih Khánum and the Greatest Holy Leaf were about the same age and lived as two loving sisters and intimate friends for 60 years. Munírih Khánum was well aware of the towering personality and station of Bahá’íyyih Khánum. She had witnessed with admiration the leading role the Greatest Holy Leaf played during ‘Abdu'l-Bahá's absence in Egypt, Europe and North America. She had also watched and learned from ‘Abdu'l-Bahá how tenderly and affectionately He had treated the Greatest Holy Leaf. During the several decades that Bahá’íyyih Khánum and Munírih Khánum lived together in the same house, they had a most cordial relationship. After ‘Abdu'l-Bahá's ascension, the Greatest Holy Leaf was Munírih Khánum's best comforter and confidant. The Greatest Holy Leaf was most considerate of Munírih Khánum's standing in the community. She always included her in activities with the pilgrims. In the letters that she wrote to the friends, she invariably mentioned Munírih Khánum and other Holy Leaves.

When Bahá’íyyih Khánum passed away in July 1932, Munírih Khánum lost her closest companion and intimate friend. In a letter of lament composed after the passing of the Greatest Holy Leaf, she says:

I can endure no more. My patience is ended. My powers have declined.
I i live on Mount Carmel friendless and alone.

O ‘Abdu'l-Bahá, I cry out at my remoteness from Thee;

O ‘Abdu'l-Bahá, I commit myself to Thy care.

I have no desire to return to my home. I do not know what to do. It is befitting that I end with the words of Ṭáhirih, O my Master.

Thy radiant face,

Thy shimmering hair,

Compel me to Thee,

Hastily, eagerly.

O answerer of the needy!

And in a letter of lament, penned a year after the passing of the Greatest Holy Leaf, she again gives vent to her feelings of sorrow and grief:

I sit to write a fitting letter:
A letter of swelling sorrow;

Soiled with my heart's blood,
Patterned with my tears;

Black as Layli's tresses,
Laid waste like Majnun's soul;

Lacerated like a lover's heart,
Grieved from first to last.

O Believers! Immersed in my sorrow and woe
I raise the cup of my own blood to my lips.

Should I say more, breasts would pound.
Should I write all, hearts would break.

Whither my Companion, Friend of my soul,
That gentle Confidant of my secret thoughts?
Would that my tears become the sea,
Where I might cast my sorrows.
O woe, O woe, O woe is me,
That our precious Sun should be veiled by a cloud.118

When studying the lives of Munírih Khánum and Bahá’íyyih Khánum one is struck by how different they were. Yet they understood each other very well and had the utmost respect for one another. Bahá’íyyih Khánum enjoyed a recognised leading position both within the family and in the worldwide Bahá’í community. She had given up everything, even the thought of marriage and having her own family, in order to devote her whole life to serving Bahá'u'lláh, ‘Abdu'l-Bahá and Shoghi Effendi. Service to the Cause and complete obedience to the centre of authority was what she lived for. Munírih Khánum, on the other hand, was a mother who had spent a good part of her life bearing and raising children. They were ‘Abdu'l-Bahá's daughters. They were referred to as Holy Leaves. She was emotionally very attached to them and they were to her. They were all married by the time of ‘Abdu'l-Bahá's ascension and, except for one, all had children. When Bahá’íyyih Khánum passed away, the grandchildren had come of age and at least one was already married to a man whose family had sided with ‘Abdu'l-Bahá's opponents. In the succeeding years more of her grandchildren married into families who had a chequered history when it came to upholding the provisions of the Covenant. The situation with the grandchildren gradually worsened, threatening the spiritual health of the immediate members of ‘Abdu'l-Bahá's family. Although none of them was declared a Covenant-breaker during Munírih Khánum's life, the signs of defiance were there. Instead of being role models supporting Shoghi Effendi in word and deed, they expected to be treated differently and to be allowed to do as they pleased. The consequences were clear. Unless they drastically changed their attitude and obeyed the Guardian of the Faith, their spiritual well-being was in jeopardy. Munírih Khánum could see this but hoped that such a catastrophic outcome would be averted. The emotional effect that such developments had on a grandmother so attached to her children and grandchildren was tremendous, yet based on the contents of ‘Abdu'l-Bahá's Will and Testament, there was no escape unless they brought themselves in line with what was expected of them.

Munírih Khánum faced the saddest and most grievous challenge of her life after the Greatest Holy Leaf passed away. By then she was in her mid eighties. During the remaining years of her life she witnessed the worsening of problems besetting the people she most loved, problems arising from their failure to understand and appreciate the implications of ‘Abdu'l-Bahá's Will and Testament regarding Shoghi Effendi's guardianship. How exactly the repercussions of this failure impacted Munírih Khánum in her old age we are not informed. What we do know is that with the Greatest Holy Leaf's passing she had lost a salutary influence in her life when she needed it most. That she struggled and toiled to find the right balance and prevent her family from falling apart there is no doubt. Did she succeed? The evidence reveals otherwise. In the end, she had to make a choice, as hard and painful as it was. She decided that what mattered to her the most was Shoghi Effendi's good pleasure.

The Greatest Holy Leaf was passionately concerned with the spiritual well-being of the members of the family and the Bahá’í community but never hesitated to put the interests of the Faith above all other considerations. Her main focus after ‘Abdu'l-Bahá's ascension was doing what made Shoghi Effendi happy. Munírih Khánum's strong emotional attachment to her children and grandchildren made finding the right balance somewhat difficult. Indications are that she was particularly vulnerable after the passing of the Greatest Holy Leaf. However, she withstood temptations and stood firmly by the provisions of ‘Abdu'l-Bahá's Testament. By so doing, she emphasised once again what she had written in her own hand as early after ‘Abdu'l-Bahá's ascension as December 1924. In that letter she addressed Ḥaḍrat-i Shoghi Effendi' (His Highness Shoghi Effendi) as 'Gawhar-i Pák' (Pure Pearl), as her dear soul, the beloved of both worlds and the one chosen by the Master of the inhabitants of this world. She explains that, in accordance with the doctors' recommendation, she would be away for a few days and be deprived of seeing him. She sends Shoghi Effendi the gift of a soft blanket which she had received from a friend. Before closing, she beseeches him to pray that she may 'leave the world with an assured heart, complete faith, absolute detachment and utter sincerity', and says that 'this is her highest aim, dearest wish, ultimate hope and cherished desire'."9

Munírih Khánums bortgång

At the time of her passing on 30 April 1938 Munírih Khánum was 91 years old. On the day she passed away the United States National Convention was in session. Shoghi Effendi sent a cablegram informing the delegates of her passing the same day. In that cablegram he announced that Riḍván festivities were to be suspended. He also advised the delegates to devote a special session to her memory and hold a befitting gathering in the auditorium of the Mashriqu'1-Adhkár.

HOLY MOTHER MUNÍRIH KHÁNUM ASCENDED ABHÁ KINGDOM STOP WITH SORROWFUL HEARTS BAHA'tS WORLD OVER RECALL DIVERS PHASES HER RICH EVENTFUL LIFE MARKED BY UNIQUE SERVICES WHICH BY VIRTUE HER EXALTED POSITION SHE RENDERED DURING DARKEST DAYS "ABDU'L-BAHA'S LIFE STOP ALL RIDVAN FESTIVITIES SUSPENDED STOP ADVISE CONVENTION DELEGATES DEVOTE SPECIAL SESSION HER MEMORY HOLD BEFITTING GATHERING AUDITORIUM MASHRIQU'L-ADKHAR. (Signed) SHOGHI120

No information is available regarding Munírih Khánum's last days, the cause of her death, the funeral arrangements and so forth.

Munírih Khánum's Resting-place

Shoghi Effendi chose a spot in close proximity to, but below, the Greatest Holy Leaf's tomb on Mount Carmel to bury Munírih Khánum's mortal remains. Over her resting-place he built a circular monument made of white marble. The base consists of three tiers. In the centre of the top tier is engraved in two lines:

Munírih
Wife of ‘Abdu'l-Bahá

The monument has six plain columns joined together on top by an almost flat roof. It is situated exactly in the axis of the Arc around which the world administrative institutions of the Faith are housed. The lower elevation, size and simplicity of her monument in comparison with the monuments of the Greatest Holy Leaf, her long suffering mother and martyred brother indicate that her station is overshadowed by theirs.

Shoghi Effendi makes mention of Munírih Khánum's resting-place in conjunction with the transfer of the remains of the Purest Branch and Asíyih Khánum from ‘Akká to Mount Carmel in December 1939:

BLESSED REMAINS PUREST BRANCH AND MASTER'S MOTHER SAFELY TRANSFERRED HALLOWED PRECINCTS SHRINES MOUNT CARMEL. LONG INFLICTED HUMILIATION WIPED AWAY. MACHINATIONS COVENANT-BREAKERS FRUSTRATE PLAN DEFEATED. CHERISHED WISH GREATEST HOLY LEAF FULFILLED. SISTER BROTHER MOTHER WIFE 'ABDU'L-BAHA REUNITED ONE SPOT DESIGNED CONSTITUTE FOCAL CENTRE BAHAI ADMINISTRATIVE INSTITUTIONS AT FAITH'S WORLD CENTRE. SHARE JOYFUL NEWS ENTIRE BODY AMERICAN BELIEVERS.121

In another message, he says:

O Loved ones of God,
These two precious and most exalted treasures, these two keepsakes of the sacred Beauty of Abha, have now been joined to the third trust from Him, that is, to the daughter of Bahá and His remnant, the token of the Master's Remembrance.
Their resting-places are in one area, on an elevation close by the Spot round which do circle the Concourse on High, and facing the Qiblih of the people of Bahá - ‘Akká, the resplendent city, and the sanctified, the luminous, the Most Holy Shrine.
Within the shadow of these honoured tombs has also been laid the remains of the consort of Him round Whom all names revolve. For joy, the Hill of God is stirred at so high an honour, and for this most great bestowal the mountain of the Lord is in rapture and ecstasy.122

Munírih Khánum's Station and Place in History

Munírih Khánum's life span covered the latter part of the Bab's ministry, all of the ministries of Bahá'u'lláh and ‘Abdu'l-Bahá's and almost half of Shoghi Effendi's ministry.

She had the blessing of being born to a devoted Bábí couple who later embraced the Bahá’í Faith and served its interests wholeheartedly. Munírih Khánum herself lived a life of distinguished service. The extraordinary circumstances of her birth and marriage to ‘Abdu'l-Bahá's for 48 years, her life in the Holy Land in the last decades of the 19th and early decades of the 20th century with all its challenges, her travels, extensive for a woman of her era, her association with women of diverse cultures and backgrounds, as well as her literary accomplishments, place her high on the list of women prominent in the early history of the Bahá’í Faith.

It is neither possible nor fair to measure Munírih Khánum's life achievements in the same balance used to weigh the life work and services of other Bahá’ís. However, it is useful to highlight a few of the remarkable and out-of-the-ordinary things that she did. Being the consort of the Centre of Bahá'u'lláh's Covenant for nearly half a century and grandmother of the one appointed by ‘Abdu'l-Bahá's as the Guardian of the Faith afforded her a unique position in the Bahá’í world and at the same time placed extraordinary responsibilities on her shoulders. Content with her enviable position, she could have fulfilled the duties expected of her and done nothing else. But that was not the case. She wanted to improve the lives of less fortunate women. Influenced by Bahá’í teachings about the importance of education, she took the initiative to establish a Bahá’í girls school on Mount Carmel during ‘Abdu'l-Bahá's ministry. Although the land was acquired and plans for the building drawn up during His lifetime, its construction did not begin before Shoghi Effendi's guardianship. The letter that she wrote, with Shoghi Effendi's approval, to 'the loved ones of God and handmaids of the Merciful explains:

In this most bountiful age, this most fair and splendid century, the Ancient Beauty - exalted be His Most Great Name - has ranked education among the most important matters, in the forefront of His divine and excellent commandments. . .

During the day of the Covenant of ‘Abdu'l-Bahá, may our souls be a sacrifice at His Most Pure Threshold, He emphasised this matter of education. He has declared it to be among the greatest of the divine precepts, and accounted its acquisition as an imperative necessity .. .

Indeed, the writings of the Pen of the Covenant overflow with this theme, placing particular emphasis on the instruction and refinement of girls …

From early on in my life, I always hoped and envisaged that the means for the progress and success of Bahá’í girls, and indeed, for the girls of all nations, would come about …

She explains the genesis of the project:

When I was in the presence of the Light of the Covenant, the Luminous Orb of the Universe, I said, 'If it is acceptable to You, we should establish a small school in Haifa for the children of the believers, so that they can be framed from their earliest childhood in Bahá’í behaviour and become informed of the history of the Faith.'

‘Abdu'l-Bahá pointed His finger toward Mount Carmel and said, 'This lofty mountain will eventually be covered with schools, hospitals and guest houses. The promises made by the Prophets will be realised and fulfilled."23

She then describes how the site for the school was acquired during ‘Abdu'l-Bahá's ministry, plans for the building prepared and some financial assistance pledged. She further explains her purpose in writing the letter:

The purpose in writing all this is to say that the land for the school is available ... I have already contributed a trifling 1,500 lira. Another 1000 lira, or slightly less, has been donated by others. But it is obvious that this excellent and worthy task, requires the magnanimity of the believers, and needs the action of the friends. God willing, in the time of Most Excellent Branch - may the souls of all be a sacrifice to Him - together with the efforts of the Holy Leaves, and the aid and assistance of our devoted brothers and sisters, it will be carried out and completed.124

In a postscript, Munírih Khánum explains 'the method given by the Guardian of the Cause' regarding the 'method of payment for the school which required 'anyone sending a contribution' to 'send it in the names of the Blessed Leaves, the daughters of ‘Abdu'l-Bahá. The receipts were also to be signed by the four daughters of ‘Abdu'l-Bahá and sent to the contributors. She added, 'The donations will be deposited in the bank in Haifa, in the account of the Blessed Leaves, until such a time when enough money has been collected.' She ends the postscript thus: 'Without a doubt, every beginning was initially but a modest one. Now we too must be content with starting in a small way.'125

The structure still stands on the northeast side of the Greatest Holy Leaf's monument. By the time the project was complete, the situation at the Bahá’í World Centre was very different. The school never became functional. At Shoghi Effendi's behest, many Iranian believers who lived in the area returned to their homeland. The building was used for some time as a repository for the sacred relics belonging to the Central Figures of the Faith and was referred to as the Minor Archives. Since the establishment of the Universal House of Justice it has been used as office space and served useful purposes.

Munírih Khánum enjoyed the power of both the pen and utterance. Through her pen she portrayed the mysterious unfolding of her own destiny, using it as a tool to bring hope to those affected by devastating events. She was very fortunate to be literate. Literacy for women in 19th-century Iran was a novelty. Munírih Khánum had good diction and enjoyed the ability to read, write and compose poetry. In addition to Persian, she knew Arabic and probably Turkish. She was good at expressing her emotions, in both prose and poetry.

Munírih Khánum seems to be the first Persian Bahá’í woman to have written her autobiography. Generally, Persians of her time did not speak of their private life in public, let alone write about it. That is the reason we have few autobiographies by Persian women in the 19th and early 20th centuries. Her autobiography covers her early life up to the time other marriage to ‘Abdu'l-Bahá. Its English translation, entitled Episodes in the Life of Munírih Khánum, was published in the United States in 1924. A new English translation together with the translation of eulogies she composed after the passing of ‘Abdu'l-Bahá and the Greatest Holy Leaf, entiiled Munírih Khánum: Memoirs and Letters, has been published more recently The original Persian of the booklet was published in Haifa in 1934. Munírih Khánum also composed poetry and some of her poems have been published.

Munírih Khánum was an excellent Bahá’í teacher. For insights into her success in the teaching field, we have ‘Abdu'l-Bahá's testimony. In a Tablet revealed in her honour during one of her trips to Egypt, He writes:

According to the news received, thou didst meet with the mother of Nasiri'd-Din Mírzá and spoke well. My hope from the grace of the Blessed Beauty is that thou wilt always unloose thy tongue in setting forth proofs . . .126

We also have the testimony of Corinne True:

In November 1919 … I was again permitted to make the pilgrimage to the Holy Land; this time under very different circumstances . .. the Holy Family had all moved to Haifa, where life was fairly comfortable after the terrific rigours of imprisonment for so many years.

During this second Pilgrimage we were permitted more intimate association with the Greatest Holy Leaf and the Holy Mother, Munírih Khánum. Almost daily we were received by them in the Master's garden where questions were asked and instructions given to us, clearing up many things that had puzzled the American friends. Here we saw this beloved wife of ‘Abdu'l-Bahá as a most wonderful teacher, and through her we grew in the knowledge of the Cause. In the early days one of the greatest privileges of the visiting women pilgrims was this intimate association with these two divine maid-servants of Bahá'u'lláh, Bahíyyih Khánum, the Greatest Holy Leaf, and Munírih Khánum, the Holy Mother. We seldom saw one without the other . . .

On our second visit we saw Munírih Khánum not only as a Universal Mother loving every child of God, but as a great teacher and expounder of the principles of Bahá'u'lláh. She was a teacher who lived these principles before our eyes. Religious history has never known greater examples than these of devotion and sacrifice to God's Holy Messengers! Should we praise God throughout the coming centuries, we could not render praise sufficient for the priceless spiritual heritage bequeathed to us by these holy women. They are the archetypes for the Bahá’í womanhood of the world.127

Lady Blomfield, who had the privilege of speaking with Munírih Khánum at length after ‘Abdu'l-Bahá's ascension describes her as 'a majestic woman, stately yet simple, with an innate dignity and strength of character'.128

The Fate of Munírih Khánum's Children

As stated earlier, four daughters of ‘Abdu'l-Bahá and Munírih Khánum reached maturity, got married and, except for one, had several children each.

Ḍiya'îyyih Khánum, the eldest daughter, married a great nephew of the wife of the Báb, Mírzá Hádí. He was a grandson of Ḥájí Mírzá Abu'1-Qásim, Khádíjih Bagum's younger brother to whom she was very close until the very end. Ḍiya'îyyih Khánum and Mírzá Hádí had three sons, Shoghi Effendi, Ḥusayn Effendi, Riyád (Riaz) Effendi, and two daughters, Ruḥangíz and Mihrangíz. They adopted Rabbaní as a surname.

Ṭúbá Khánum, the second daughter, married Mírzá Muḥsin Afnán, a son of Ḥájí Mírzá Siyyid Ḥasan (the Great Afnán), another brother of Khádíjih Bagum. Mírzá Muḥsin's brother, Siyyid ‘Alí, had previously married Bahá'u'lláh's youngest daughter. Ṭúbá Khánum and Mírzá Muḥsin had three sons: Rúḥí, Suhayl and Fu'ad, and one daughter, Thurayyá. They used Afnán as a family name.

Rúḥí Khánum, the third daughter, married Mírzá Jalál, the son of Sultanu'sh-Shuhada (the King of Martyrs) and grandson of Shámsu'ḍ-Duḥá (Khurshid Bagum).129 Mírzá Jalál's father and Munírih Khánum were paternal cousins. After his father was martyred in Iṣfáhán, Mírzá Jalál and his sister came, at Bahá'u'lláh's behest, together with their mother and grandmother to live in the Holy Land. Mírzá Jalál and his sister grew up there. His sister married Munírih Khánum's brother, Siyyid Yaḥyá. Rúḥí Khánum and Mírzá Jalál had two sons, Munib and Ḥasan, and three daughters, Maryam, Ḍuḥá and Zahrá. Their family name was Sháhíd.

Munavvar Khánum. the youngest daughter, married Mírzá Aḥmad Yazdi, a son of Ḥájí Mírzá ‘Abdu'r-Raḥím-i-Qannád. They had no children.

A new storm of rebelliousness brewing in the hearts of the disaffected manifested its devastating effects when Shoghi Effendi's eldest sister, Rúḥangíz, married the second son of Siyyid ‘Alí and Furúghíyyih Khánum, Nayyir. The marriage was a clear indication that there was a close association between some members of 'Abdu'l-Baha's family and His sworn enemies. The fire of rebellion ignited by this marriage spread mercilessly and consumed Shoghi Effendi's siblings, aunts, uncles and cousins in its wake. Even his parents did not remain completely immune. Chapter 32 of Adib Taherzadeh's The Covenant of Bahá'u'lláh, entitled The Faithless Relatives of Shoghi Effendi', provides detailed information about their misconduct and rebellious behaviour, culminating in the loss of their spiritual heritage.

Among those instrumental in instilling the spirit of Covenant-breaking which had lain dormant within the hearts of most members of ‘Abdu'l-Bahá's family during the early years of Shoghi Effendi's ministry, were the family of Siyyid ‘Alí Afnán … He had been an inveterate adversary of ‘Abdu'l-Bahá. Now his sons, the grandchildren of Bahá'u'lláh, all Covenant-breakers, inflicted the greatest injury upon the person of Shoghi Effendi.130

Ḥasan, eldest son of Furúghíyyih Khánum, and Siyyid ‘Alí, married Shoghi Effendi's younger sister Mihrangíz. Their third son, Faydi, married Thurayyá, the daughter of Ṭúbá Khánum and Mírzá Muḥsin. According to Adib Taherzadeh:

These inroads made by the old Covenant-breakers into the family of ‘Abdu'l-Bahá were fatal, and soon most of its members became Covenant breakers. Shoghi Effendi usually delayed announcing to the Bahá’í world the misdeeds committed by his relatives. He patiently endured their despicable behaviour and tried to rescue them from their tragic downfall, but eventually he had no choice but to expel them from the community and cut his relationship from them.131

The first among Shoghi Effendi's relatives to be excommunicated were his sister Mihrangíz, his aunt Ṭúbá Khánum and her children, Rúḥí, Suhayl, Fu'ad and Thurayyá. The announcement of Mihrangíz's expulsion was cabled to the National Spiritual Assembly of the British Isles while that of Ṭúbá Khánum and her children was cabled to the National Spiritual Assembly of the United States and Canada in 1941. Ṭúbá Khánum's husband, Mírzá Muḥsin Afnán, had passed away in 1927, more than a decade before his wife and children were declared to be Covenant-breakers.

Rúḥí Khánum's son, Muníb, 'married according to the Moslem rites the daughter of a political exile who is nephew of the Grand Mufti of Jerusalem'. His 'treacherous act of alliance with enemies of the Faith'132 was made known by Shoghi Effendi in November 1944. Rúḥí Khánum's daughter, Zahrá, married Furúghíyyih Khánum and son, Rúḥí, who together with his mother and siblings had joined hands with old Covenant-breakers through the mamage of his sister, Thurayyá, with Faydi Afnán, the youngest son of Siyyid ‘Alí and Furúghíyyih Khánum.

The announcement of Munib's defection was followed by a cable in April 1945 regarding Shoghi Effendi's brother, Ḥusayn, who had moved in with his sister Ruḥangíz and her husband, Nayyir, Faydi's eldest brother:

My faithless brother, Ḥusayn, after long period of dishonourable conduct, has abandoned the Master's home to consort with his sister and other Covenant-breakers.133

And in 1951, Shoghi Effendi disclosed that Rúhá Khánum's son, Ḥasan Sháhid, was planning to marry the granddaughter of Furúghíyyih Khánum and Siyyid ‘Alí. In the same cable he announced that his own brother, Ríaz, had established personal contact with 'Majdid-din, redoubtable enemy Faith, former henchman Muḥammad-‘Alí, Archbreaker Bahá'u'lláh's Covenant'.134

---