• • •
DETALJER om hur denna bok skrevs finns i Kháṭirát-i Nuh Sálih av Dr. Yúnis Khán, hans minnen av de dagar under de nio år då han bodde i det Heliga landet.
Han berättar hur några västerlänningar som bett om att få komma så småningom fick tillstånd, trots Mästarens prekära situation, och dök upp diskret, ensamma eller i små grupper. Bland de första var två amerikaner, Madame de Canavarro och hennes bror i buddhismen, Myron Phelps. Lyckligtvis hade Bahá'u'lláhs bostad i staden vid det laget utrymts och hamnat i Mästarens händer, så de två inkvarterades där.
Madame de Canavarro hade varit en ivrig buddhist, var undervisare i denna tro och hade under många år spenderat stora summor för att främja sin tro. Hon hade offrat sin egendom för detta arbete och var vida känd för det. Hon tillhörde en ledande familj, var väl förtrogen med västvärldens nya filosofi och med sufismen i Indien och hon hade låtit översätta Buddhas evangelium till engelska och franska. Nu hade hon via buddhismen kommit till bahá’í-tron. Hon var i fyrtiofem- eller femtioårsåldern, svag till hälsan men glad i själen. Phelps, hennes trosfrände, följde med henne till ‘Akká. Han hade en stor talang för litterärt arbete och höll på att dokumentera sina upplevelser.
När Madamen anlände kysste hon ödmjukt ‘Abdu'l-Bahás hand. Han visade henne stor vänlighet, och hon togs emot av hushållets damer i kvinnornas avdelning. Dagen efter hennes ankomst började samtalen vid lunchbordet med Mästaren. Till skillnad från de senaste besökarna, Mr Breakwell och Mr Dodges söner, ställde hon många frågor och Phelps skrev ned svaren. Men problemet var detta: De två buddhisterna hade olika idéer och trosuppfattningar och den bok som höll på att sammanställas måste vara tilltalande för båda. Av denna anledning fick Mästaren stora problem med att klargöra frågorna för dem båda.
I sin redogörelse säger Dr Yúnis Khán: "Damen ställer en fråga jag översätter den och ger henne sedan Mästarens svar. Phelps skriver ner allting mycket snabbt – men eftersom frågeställaren och skribenten har motsatta åsikter blir det oerhört svårt att förmedla svaret till dessa två motstridiga sinnen och behovet av att upprepa allting lägger en börda på Mästaren. Ett kort avsnitt som handlade om Buddha eller andra profeter var inga problem. Men i det viktiga avsnittet om reinkarnation insisterade Phelps på att få framföra sin egna uppfattning och tro, eller skulle han vinkla materialet på ett sådant sätt att det skulle glädja de många reinkarnationstroende i Europa – och därmed locka läsare och försäljning och detta problem kvarstod under hela bokens skrivande.
På den andra eller tredje dagen vid lunchbordet, när komplexa frågor började introduceras, utbröt plötsligt en dispyt och anledningen till det var följande: En fråga som var självklar och grundläggande i bahá’í-filosofin verkade obegriplig för damen och därför upprepades den ett antal gånger tills den till slut klargjordes. I detta ögonblick vände sig damen mot mig, angrep mig ilsket och blev så upprörd att hon inte kunde ta itu med problemet lugnt. Mästaren frågade mig upprepade gånger: ’Vad säger hon?’ men damen gav mig ingen möjlighet att förstå ämnet och lägga fram det för Mästaren.
Efter en hel del uppståndelse verkade hon säga: "Ni människor i öst, varför ska ni vara i religionens framkant, med tanke på att ni inte är så avancerade och varför ska vi västerlänningar behöva få våra idéer från er? Varifrån kommer ni, att vi skulle behöva er? För det första har ni inte nått så långt att ni skulle ha förmåga att förstå frågor av det här slaget. När vi har förklarat något för er och förmedlat någon tankegång, måste vi vänta på ert svar. Om det inte vore för oss från väst, hur skulle ni kunna förstå något av detta och så snart ni har förstått saken, förstår ni svaret först och sedan måste jag förstå det från er. Värst av allt är att ni lär er himlens hemligheter och de gudomliga sanningarna direkt från Mästaren (det vill säga, ni dricker från källan), medan vi bara hör det från er tunga (det vill säga, vi dricker stillastående vatten). Varför måste jag koncentrera mina ögon och öron på vad som kommer ur din mun och sitta och vänta tills jag får mitt svar?
Så snart jag hade förstått hennes kommentarer framförde jag dem till Mästaren. Ja, det är i sådana situationer som hans värdiga sätt och hans kärleksfulla leenden kan besegra en hel värld. Han såg ömsint på henne och sade: Säg till henne att inflytandet från himmelens hemligheter är andligt och inte kroppsligt. Öra och tunga är materiella verktyg. Om inte anden är redo att ta emot Guds gåvor, till vilken nytta är då ögat och örat? Dessa andliga teman gör intryck på ert hjärta, jag talar med er genom Andens kraft, och ni, med fullständig koncentration och ren avsikt och ett upplyst hjärta, tar emot den gudomliga utstrålningen.
Det väsentliga är ett verkligt inre band mellan oss. Gud vare lovad att detta fasta, inre, andliga band finns. Vad du än hittills har förstått har du nåtts av den Helige Andes andetag och min andliga förbindelse med dig är omedelbar och direkt. Tolkens tunga är bara ett materiellt verktyg. Efter detta gav Mästaren exempel på Kristi lärjungars hängivenhet och framgång och sade att även i denna underbara tidsålder hade själar som varken hade fysisk seende eller hörsel nått fram till tro och väglett andra. Kort sagt, damen var nu nöjd och uttryckte sin glädjenoch frid upprättades mellan oss två. Hon stannade över en månad och viktiga filosofiska och mystiska problem löstes för henne. Några av dessa publicerades av Phelps i hans bok, andra behöll damen i sitt hjärta.
När det gäller boken är det i första avsnittet, som berättar om Phelps intryck och de saker han bevittnade, mycket fint, känsligt och rörande. Det andra avsnittet, som beskriver Bahá'u'lláhs och det heliga hushållets resor, förvisning från Teheran till Bagdad, till Konstantinopel och Adrianopel och ‘Akkà, är också mycket exakt och väletablerat. Detta avsnitt, som damen hörde själv från det Största heliga lövet, då översättaren var en av Mästarens döttrar, skrev hon ner och gav till herr Phelps. I den andra delen har det dock smugit sig in många misstag när det gäller sådant som reinkarnation. Jag översatte halva boken tre eller fyra gånger och det uppmärksammades av Mästaren. Återigen översatte jag det antingen till engelska eller beskrev materialet för Phelps, och Mästaren korrigerade det. Ändå var huvuddelen av det som publicerades i strid med Mästarens läror. Madame de Canavarro själv skulle förstå hans läror, men herr Phelps skulle skriva som han ville. Slutligen avslutade de två sina dagar här i gott humör och under en avsevärd tid därefter kom brev från Madame de Canavarro som berättade om hennes tjänster för tron.
Dr Yúnis Kháns redogörelse förklarar utan tvekan varför Madamen inte ville att boken skulle publiceras under deras två gemensamma namn, vilket Phelps skriver i sin inledning.
GENOM Madam Canavarro kunde Phelps så att säga få intervjuer i sin frånvaro med Bahiyyih Khánum, "The Lady". Detta var Abdu'l-Bahas syster, två år yngre än han själv, som i framtiden, mer än en gång, i praktiken skulle bli Bahá’í-världens ledare. Hon, det Största heliga lövet, talade ingen engelska, men unga kvinnor i hushållet, särskilt Ruhá Khánum och hennes syster Munawar, döttrar till Mästaren, kunde fungera som översättare. Samtalen skrevs inte ned medan Khánum talade, de nedtecknades först efter några timmar och delgavs Phelps i omgångar. Han förklarar varför han inte kunde träffa Khánum personligen. Det berodde på restriktionerna i islamisk sedvänja, som bahá'íerna "noggrant iakttar för fridens och harmonins skull". Kvinnorna, som var fångar i det muslimska landet, bar slöja och träffade inte män, med undantag för nära släktingar. Den här berättelsen från Khánum är förmodligen den längsta och mest värdefulla av alla de berättelser hon har lämnat till oss.
Här berättar denna graciösa och ädla dam, bräcklig, med en hälsa som för alltid försämrats av förvisning och fängelse, historien om sin bror, vars lidanden och deras föräldrars lidanden hon hade delat sedan barndomen. Hon berättar hur det var för dem i Teheran, dagarna efter det att ett mordförsök på Sháhen, och hur Bahá'u'lláh, tills hans oskuld hade bevisats, satt fastkedjad under jorden tillsammans med brottslingar i Sháhens svarta hål. Hur familjens hus plundrades och de på en dag gick från stor rikedom till armod och hur hennes mor fick byta guldknapparna på kläderna mot mat. Hur hon, som då var en liten flicka, tillbringade dagar av skräck ensam med sin lillebror i deras förstörda hus, lyssnade till skriken från mobben som torterade och dödade hennes trosfränder på gatorna och varje ögonblick väntade sig att få höra att Bahá'u'lláh inte längre fanns. Sedan följde deras förvisning till Bagdad, deras till en början extrema fattigdom, Bahá'u'lláhs halvbror Mírzá Yaḥyás intriger, Bahá'u'lláhs tvååriga frånvaro i vildmarken, hans återkomst och trons växande välstånd. Hur ryktet om lärans spridning spreds till de två muslimska härskarna, Sháhen och Sulṭánen som ledde till att de tvingades i landsflykt till Konstantinopel. Hur de fördrevs från Konstantinopel och förvisades i sommarkläder och med knapphändig mat genom en så fruktansvärd kyla att Eufrats övre lopp frös till is i fyrtio dagar – till fem års fångenskap i Adrianopel. Sedan den slutliga förvisningen till den befästa staden ‘Akkà. Khánum berättade att de efter att ha landatstigit i ‘Akkà fick gå genom förbannade och hånfulla folkmassor till armébarackerna där de satt fängslade. De flesta var sjuka, och Bahá'u'lláh och hon själv var kanske de sjukaste av alla. När de kom in i fängelset var den stora dörren igenbultad bakom dem, de stod i lera upp till anklarna och lukten av avföring var så stark att Khánum svimmade och det fanns ingen plats att lägga henne på. Hon placerades på matta som en man höll på att väva åt soldaterna, och kvicknade till av vatten från en pöl på golvet, som vävaren använde för sina ruskor. Fångarna insjuknade i tyfus och dysenteri, men de fick inte träffa någon läkare eller fick någon medicin. De var sjuttio stycken och fyra av dem dog.
Sedan föll hennes yngre bror Mihdi ner från kasernens tak genom ett obevakat takfönster och dog. Och under alla dessa tragedier tjänade ‘Abdu'l-Bahá, oavsett sina egna lidanden, sin Fader som familjens och de andra fångarnas ledare, samt som kock, tröstare och sjuksköterska.
• • •
"Min bror Abbas Effendi, som nu är vår Herre, föddes i Ṭihrán våren 1844, vid midnatt efter den dag då Báb på kvällen gjorde sin tillkännagivelse. Jag föddes tre år senare. Han var alltså åtta år och jag fem, när en ung bábíer, som på grund av okontrollerad entusiasm hade förlorat sin mentala balans, som i augusti 1852 försökte döda Sháhen av Persien. Händelserna efter detta försök är levande inpräntade i mitt sinne. Min mor, Abbas Effendi, jag själv och min yngre bror, som då var bábíer, vi befann oss vid den tiden i Ṭihrán. Min far befann sig tillfälligt i trakten.
Mordförsöket orsakade stor uppståndelse och upphetsning i hela staden. Alla bábíer söktes upp och arresterades när de hittades. En mobb plundrade vårt hus och tömde det på alla möbler. Min mor flydde med oss till en syster till hennes far, vars man var en tjänsteman i regeringen, men när hon såg den oro som hennes närvaro orsakade ville hon inte utsätta sina släktingar för fara och återvände till sitt eget hem. Där samlade vi ihop några möbler som hade lämnats kvar av mobben och bodde i ett rum, utan annat än de allra nödvändigaste sakerna.
Min far, som min mor fick veta av en tjänare som var med honom när han arresterades, fördes inte långt därefter till staden i kedjor och placerades tillsammans med många andra bábíer i en fängelsehåla under jord. De kedjades samman i grupper med tunga kedjor som gick runt deras halsar. Han förväntade sig att bli den förste som avrättades, som ledare, men han fick i stället bevittna det mer fruktansvärda lidandet att var och en av sina följeslagares successiva tortyr och död. Varje dag valdes en eller flera ut för detta öde och de andra påmindes om att deras tur kunde komma i morgon.
Under tiden hörde vi varje dag mobbens skrik när ett nytt offer torterades eller avrättades, utan att veta annat än att det kunde vara min far. Min mor gick dagligen till sin mosters hus för att få nyheter om honom och tillbringade i allmänhet hela dagen där, i hopp om att varje timme skulle ge något nytt. Det var långa och slitsamma dagar för min mor, ung som hon var och ovan vid sorg. Till en början tog min mor mig med sig när hon gick till sin moster, men en dag när vi kom tillbaka ovanligt sent fann vi Abbas Effendi omgiven av ett gäng pojkar som hade åtagit sig att personligen antasta honom. Han stod mitt ibland dem, rak som en pil – en liten karl, den yngste och minsta i gruppen – och befallde dem bestämt men stillsamt att inte lägga sina händer på honom, vilket de märkligt nog inte tycktes kunna göra. Efter detta ansåg min mor att det inte var säkert att lämna honom hemma, eftersom hon kände till hans orädda läggning och att han skulle bli förföljd och plågad av pojkarna när han gick ut på gatan, vilket han brukade göra för att hålla utkik efter henne, ivrigt förväntansfull om nyheter från sin far, som han redan vid denna tidiga ålder hyste en passionerad kärlek för. Så hon tog honom med sig och lämnade mig hemma med min yngre bror. Jag tillbringade de långa dagarna i ständig skräck, hukade i mörkret och vågade inte låsa upp dörren för att inte män skulle rusa in och döda oss. Under tiden var min mor utan pengar. Hon skulle ha varit helt utmattad om det inte hade varit för att knapparna på våra kläder var av guld. De använde hon för att köpa mat och till att muta fångvaktarna att ta med maten till min far.
Fyra månader gick i denna fruktansvärda vånda av spänning och skräck. Under tiden hade regeringen undersökt min fars fall och blivit övertygad om att han inte hade haft något samband med attacken mot Sháhen. Detta hade kanske inte varit tillräckligt för att få honom frigiven vid den tiden, på grund av folkets raseri mot alla bábíer, men han var så sjuk att man trodde att han skulle dö och hans sjukdom gjordes till en förevändning för hans frigivning och han frigavs under övervakning. Två veckor senare begav vi oss tillsammans med ett antal andra troende familjer till Bagdad med militär eskort. Det var bittert kallt och vägen gick över berg. Resan varade i en månad. Min far var mycket sjuk. Kedjorna hade lämnat hans hals sårig, öm och mycket svullen. Min mor, som var gravid, var inte van vid svårigheter och var orolig och plågad över våra senaste prövningar och ovissheten om vårt öde. En annan sak som smärtade henne var att hon skildes från min yngre bror, som var mycket ömtålig och som hon hade känt sig tvungen att lämna kvar i Ṭihrán eftersom han inte var i stånd att uthärda resans svårigheter. Vi var alla otillräckligt klädda och led svårt av att vara utsatta för väder och vind. Särskilt min bror var mycket tunt klädd. När han red på häst var hans fötter, vrister, händer och handleder mycket utsatta för kylan, som var så sträng att de blev frostbitna och svullna och orsakade honom stor smärta. Effekterna av denna upplevelse känner han av än i dag när han blir nedkyld eller förkyld. Vi anlände till Bagdad i ett tillstånd av stor misär och nästan fullständig utblottelse. Det enda vi hade med oss från Ṭihrán bestod av några få personliga tillhörigheter som min mor hade samlat ihop före vår avresa, som hade varit så brådskande att hon inte hade haft tid att göra lämpliga förberedelser. Även dessa var nästan slut när vi nådde vår destination, efter att under resan ha bytts mot förnödenheter.
Mer elände stirrade oss nu i ansiktet. Min far var fortfarande mycket sjuk, min mor och andra kvinnor hade svag hälsa, små barn behövde vård och våra tillgångar räckte inte ens till för att skaffa de vanliga livsförnödenheterna. Min mors hälsa krävde att vi skulle ha tjänstefolk, men vi kunde inte anställa dem. Det fanns förvisso de bland de troende som gärna skulle ha agerat som sådana åt oss och som faktiskt gjorde det i viss utsträckning, men vi kunde inte tillåta dem att göra det vi inte själva skulle göra – särskilt inte min mor, som vanligtvis var mycket omtänksam och hänsynsfull och som alltid föredrog att arbeta själv och för andra hellre än att vara en källa till besvär för någon.
Jag var naturligtvis för ung för att kunna vara till någon verklig hjälp, och som det nu var fanns det ingen i vårt hushåll som kunde göra mycket utom min stackars mor, som inte var van vid något slags arbete. När hon försökte tvätta våra kläder fick hennes händer, som var fina och ömtåliga, blåsor och revs tills de blödde. Kort sagt var vårt lidande – åtminstone för vår egen familj – obeskrivligt. Vi kämpade oss dock igenom denna period så tappert vi kunde, tills vi efter en tid fick enstaka penningförsändelser från Ṭihrán, intäkterna från personliga ägodelar – juveler, guldtyg och andra värdefulla föremål som var en del av min mors hemgift – som hade lämnats där för att säljas. Dessa pengar förbättrade vår situation i avsevärd utsträckning.
Så snart den välsignade Fullkomligheten[] blev något bättre började han undervisa igen. Han samlade de troende omkring sig och uppmuntrade, uppmanade och undervisade dem tills frid och lycka åter rådde i hans hängivna anhängares hjärtan och vår lilla skara flyktingar fann glädje i hans heliga närvaro. Men denna lycka varade bara en kort tid. Inte långt därefter anlände min farbror Ṣubḥ-i-Azal, min fars halvbror, till Bagdad, och då började det uppstå disharmoni och missförstånd bland de troende. För vid tiden för oroligheterna i Ṭihrán hade Ṣubḥ-i-Azal rymt och hållit sig gömd en tid. Sedan följde han efter oss och reste förklädd som en dervisch.
Jag vill inte uppfattas som att jag definitivt hävdar att Ṣubḥ-i-Azal var orsaken till den osämja som jag har nämnt, men den började ungefär samtidigt som han anslöt sig till oss och jag har själv dragit slutsatsen att den kunde tillskrivas honom. Till slut blev denna situation mycket osmaklig för min far, som till sin natur var en fredlig man. Stridigheter av alla slag tycktes såra honom, men mer på grund av den olycka som de orsakade andra än på grund av det obehag som de orsakade honom själv. Det var hans vana att för fridens skull och för att dämpa stridigheter ta på sig all skuld när det var möjligt och att försöka lugna dem som var oense genom sin kärlek.
När vi hade varit i Bagdad i ungefär ett år meddelade han att han inte stod ut längre och att han skulle ge sig av. Han tog med sig ett ombyte kläder, men inga pengar, och gav sig iväg mot hela familjens enträgna vilja. Han övertalades att ta med sig en tjänare, men skickade tillbaka av honom nästa dag. Jag har tidigare sagt att min bror var djupt fäst vid sin far och denna bindning tycktes förstärkas i takt med att han växte. Efter vår fars avresa föll han i stor förtvivlan. Han gick iväg ensam och när man sökte upp honom fann man honom gråtande, och ofta fick han sådana häftiga anfall av sorg att ingen kunde trösta honom. Hans huvudsakliga sysselsättning vid denna tid var att kopiera och lägga Bábs skrifter[] på minnet. Min brors barndom och ungdom var i själva verket i alla avseenden ovanlig. Han brydde sig inte om lek eller nöjen som andra barn. Han ville inte gå i skolan och inte heller ägna sig åt studier. Ridning var det enda tidsfördriv som han tyckte om, och han blev skicklig på det och ansågs vara en mycket skicklig ryttare.[] Efter min fars bortgång gick det många månader; han återvände inte, och vi fick inte heller något ord från honom eller om honom. Vi var alla i stor sorg och gjorde ständiga efterforskningar i hopp om att få höra något rykte som skulle göra det möjligt för oss att spåra honom.
Det fanns en gammal läkare i Bagdad som hade kallats till familjen och som hade blivit vår vän. Han sympatiserade mycket med oss och åtog sig att för egen räkning göra efterforskningar om min far. Till slut trodde han att han hade spårat honom till en viss ort, ganska långt från Bagdad, i bergen, och därefter brukade han fråga alla personer som han träffade från den regionen efter en sådan man. Dessa förfrågningar var länge resultatlösa, men till slut sade en viss resenär, som han hade beskrivit min far för han hade hört talas om en man som motsvarade den beskrivningen, uppenbarligen av hög rang, men som kallade sig dervisch och bodde i grottor i bergen. Han var, sade han, känd för att vara så klok och underbar i sitt tal om religiösa ting att när folk hörde honom följde de efter honom, varpå han, som ville vara ensam, bytte bostad till en grotta på någon annan ort. Vidare berättade han om denna händelse: En pojke som gick i en byskola hade fått stryk och skickats iväg för att han misslyckats med sin skrivning. Medan han satt och grät utanför skolsalen kom denne helige man förbi och frågade vad hans sorg berodde på. När pojken hade förklarat sitt bekymmer sade dervischen: Var inte ledsen. Jag skall ge dig en ny kopia och lära dig att skriva bra. Han tog sedan pojkens griffeltavla och skrev några ord med mycket vackra bokstäver. Pojken blev förtjust och visade sin griffeltavla i stolthet över att nu ha en bättre mästare än han hade haft i skolan och folket blev förvånade, eftersom dervischer vanligen är analfabeter. De började sedan följa dervischen, som ville meditera och be i avskildhet och lämnade platsen för en annan. När vi hörde detta blev vi övertygade om att denne dervisch i sanning var vår älskade. Men eftersom vi inte hade någon möjlighet att sända honom några ord eller höra något mer från honom, var vi mycket ledsna.
Det fanns då i Bagdad en uppriktig bábíer, en tidigare elev till Qurratu'l-‘Ayn[] (en kvinna berömd för sin skönhet och lärdom, som var en av bábs lärjungar och martyr). Denne man sade till oss att eftersom han inte hade några band och inte brydde sig om sitt liv, önskade han ingen större lycka än att få lov att söka efter honom som alla älskade så mycket och att han inte skulle återvända utan honom. Han var emellertid mycket fattig och kunde inte ens skaffa en åsna för resan och han var dessutom inte särskilt stark och kunde därför inte gå till fots. Vi hade inga pengar för ändamålet, inte heller något av värde som kunde säljas för att få pengar, med undantag för en enda matta som vi alla sov på. Den sålde vi och för pengarna köpte vi en åsna till vännen, som därefter gav sig ut på jakt.
Tiden gick, vi hörde ingenting och föll in i den djupaste nedstämdhet och förtvivlan. Till slut, när fyra månader hade gått sedan vår vän hade rest iväg, fick vi en dag ett meddelande från honom om att han skulle hämta hem min far nästa dag. De andra familjemedlemmarna kunde inte tro på sanningen i denna nyhet, men den tycktes elektrifiera min bror. Han förhörde och undersökte budbäraren noga och blev mycket upphetsad. Han trodde verkligen att hans far skulle komma tillbaka, men det gjorde ingen annan. Under natten som följde på nästa dag kom min far emellertid in i huset. Vi kände knappt igen honom; hans skägg och hår var långt och tovigt – han såg verkligen ut som en dervisch. Mötet mellan min bror och hans far var den mest rörande och gripande syn jag någonsin har sett. Abbas Effendi kastade sig ned på golvet framför honom och kysste och omfamnade hans fötter, ropade och grät: ’Varför lämnade du oss, varför lämnade du oss?’ medan den store ohyfsade dervischen grät över sin pojke. Scenen bar på en tyngd som inte kan uttryckas i ord.
Min fars frånvaro hade varat i lite mer än två år. Efter hans återkomst nådde den berömmelse som han hade förvärvat i bergen Bagdad och inte bara bábíer utan många andra kom för att höra hans undervisning och många kom också av ren nyfikenhet för att träffa honom. Eftersom han önskade dra sig tillbaka var dessa nyfikna besökare ett stort problem och irritationsmoment för honom. Detta väckte min bror och han förklarade att han skulle skydda sin far från sådant intrång. Följaktligen förberedde han två plakat, ett för dörren till sitt eget rum, med texten: ’De som kommer för att få information kan gå in; de som bara kommer av nyfikenhet gör bäst i att hålla sig borta’; det andra för dörren till hans fars rum, med texten: ’Låt dem som söker Gud komma, och komma, och komma’. Sedan meddelade han att han själv först skulle träffa dem som kom. Om han fann att de var äkta sanningssökare släppte han in dem i sin fars närvaro; i annat fall tillät han dem inte att se honom.
Så gick tiden. Min far undervisade många och hans anhängare blev många. Många av dem var de hårda och oskolade araberna i Irak. Alla visade en intensiv hängivenhet för honom. Han besöktes också av många bábíer från Persien. Under dessa år hade Abbas Effendi för vana att besöka moskéerna och diskutera med doktorerna och de lärda männen. De var förvånade över hans kunskap och skarpsinne och han blev känd som den visa ungdomen. De frågade honom: ’Vem är din lärare – var har du lärt dig de saker som du säger?’ Hans svar var att hans far hade lärt honom. Trots att han aldrig hade gått i skolan en enda dag, var han lika kunnig i allt som lärdes ut som välutbildade unga män, vilket var en anledning till många påpekanden bland dem som kände honom. Till utseendet var min bror vid denna tid en anmärkningsvärt vacker yngling. Han var känd som en av de vackraste unga männen i Bagdad.
Guvernören i Bagdad var vid denna tid var en släkting till min far, men hans fiende på grund av skillnader i religiös uppfattning och missförstånd inom familjen. Denne man, som kände obehag inför åsynen av min fars ökande berömmelse och inflytande, ansträngde sig för att få honom avlägsnad från Bagdad. Han lät framföra till Sháhen av Persien att Bahá'u'lláh hade fördrivits från Persien på grund av den skada som hans närvaro hotade att åsamka den muslimska religionen i landet, men att han nu skadade religionen ännu mer i Bagdad och fortfarande utövade sitt onda inflytande i Persien och att han därför borde förflyttas till en plats på större avstånd från det landet och en plats där han kunde göra mindre skada.
Dessa framställningar och förslag skickade han upprepade gånger till hovet i Persien, tills Sháhen till slut uppmanades att använda sitt inflytande hos Sulṭánen av Turkiet för att få Bábíerna överförda från Bagdad till Konstantinopel. En order om detta utfärdades till slut av Sulṭánen. När vi nåddes av denna nyhet, av vilken vi drog slutsatsen att min far åter skulle göras till fånge, blev vi bestörta och fruktade en ny separation. Han kallades inför domarna. Min bror förklarade enträget att han skulle gå i hans ställe, men vår far underkände detta och gick själv. Ett stort antal av hans anhängare hade samlats kring vårt hus och dessa bevittnade hans avresa med många uttryck för sorg, eftersom de kände att det var möjligt att han inte skulle återvända.
Domarna uttryckte stor sorg över min far; de sade att de respekterade och älskade honom, att de inte hade tagit initiativet till denna orde, men att de var maktlösa att upphäva eller ändra den och måste gå vidare med dess genomförande. Min far satt i överläggningar med dem nästan hela dagen, men kunde inte göra något för att avvärja katastrofen. När han återvände berättade han för oss att vi måste förbereda oss för att ge oss av till Konstantinopel om två veckor. Denna rapport var som en dödsklocka för hans anhängare, som fortfarande var samlade kring huset. Många av dem var araber; deras stolta natur gjorde uppror och de gav vika för våldsamma protester. De bönföll den välsignade fullkomligheten att inte överge dem. De sade: ’Du är vår herde utan dig måste vi dö.’
Nästa dag tog de över huset så mycket att vi inte kunde förbereda oss för resan. Då föreslog den välsignade Fulländningen att han skulle följa med Abbas Effendi till en av våra vänners trädgård och bo där i ett tält fram till avresan, så att familjen skulle kunna fortsätta med packningen. Denna anmärkning upprepades och missförstods och ryktet spreds bland de troende att den välsignade Fulländningen skulle föras bort ensam. Sedan strömmade de in i hundratal, så utom sig av sorg att de inte kunde lugnas och när min far började lämna huset med min bror kastade de sig ned på marken framför honom. En man som hade ett enda barn, som hade kommit till honom sent i livet, klädde av barnet och lade det vid min fars fötter och ropade: ’Naket ger jag dig mitt barn, mitt dyrbara barn, att göra med det som du vill; lova bara att inte lämna oss i nöd. Utan dig kan vi inte leva.’
Sedan, som det enda sättet att lugna sina anhängare, tog den välsignade Fulländningen med sig hela sin familj till trädgården och överlät till vänner att förbereda hans packning inför resan. Här slog vi upp tält och bodde i dem i två veckor. Tälten bildade så att säga en liten by, min fars, som han ensam bebodde, i mitten.
Fyra dagar innan karavanen skulle ge sig iväg kallade den välsignade Fulländningen Abbas Effendi till sitt tält och berättade för honom att han själv var den vars ankomst hade utlovats av Báb – Guds utvalde, förbundets centrum. Lite senare och innan han lämnade trädgården, valde han bland sina lärjungar ut fyra andra, till vilka han gjorde samma uttalande. Han sade vidare till dessa fem att han för närvarande påbjöd dem hemlighållande av detta meddelande, eftersom tiden inte var inne för ett offentligt tillkännagivande; men att det fanns skäl som gjorde att han ansåg det nödvändigt att vid denna tidpunkt göra det till några få som han kunde lita på. Dess skäl angav han inte, men de antyds enligt min mening av de efterföljande händelser som jag skall berätta om längre fram, och som jag tror att han vid den tiden förutsåg och med tanke på vilka han kände att han behövde särskilt skydd.
Många av den välsignade Fulländningens anhängare beslöt sig för att också överge Bagdad och följa med honom på hans vandring. När karavanen startade uppgick vårt sällskap till omkring sjuttiofem personer. Alla unga män och andra som kunde rida sattes upp på hästar. Kvinnorna och den välsignade Fulländningen försågs med vagnar. Vi åtföljdes av en militär eskort. Denna resa ägde rum år 1863, ungefär elva år efter vår ankomst till Bagdad.
Från den tidpunkt då tillkännagivelsen gjordes för honom i Bagdad tycktes Abbas Effendi betrakta sig som sin fars särskilda ledsagare, tjänare och livvakt. Han bevakade honom dag och natt under denna resa, red vid hans vagn och vakade nära hans tält. Han fick därför lite sömn och blev, eftersom han var ung, extremt trött. Hans häst var arabisk och mycket fin och så vild och temperamentsfull att ingen annan man kunde rida på den, men under min brors hand var den mild och foglig som ett lamm. För att få lite vila antog han planen att i rask takt rida en avsevärd sträcka framför karavanen, varefter han steg av och lät sin häst lägga sig ned, kastade sig ned på marken och lade sitt huvud på hästens hals. Så han sov tills karavanen kom fram, då hans häst väckte honom med en spark och han steg åter upp.
Marschen till Konstantinopel tog fyra månader. Mycket av vädret var dåligt och under många hela dagar var vi utan ordentlig mat. I vårt sällskap fanns många små barn, för vilka resan var mycket svår, liksom för kvinnorna. Vid ett tillfälle under en lång och kall marsch, då min bror hade fått tag på lite bröd, ris och mjölk, gjorde min far med sina egna händer en sorts pudding genom att koka dessa tillsammans med lite socker, som sedan delades ut till alla. Tillagningen av denna mat var en påminnelse om min fars tvååriga vistelse i bergen, där han var beroende av vad som kunde ges honom och denna maträtt – som han ibland lagade åt sig själv – var den enda varma mat han hade. Sådana tider som dessa var stunder av glädje, men det fanns alltid en känsla av oro – som om ett svärd hängde över våra huvuden.
När vi kom till Konstantinopel var vi fångar. Vi placerades i ett litet hus, männen nedanför och kvinnorna ovanför. Min far och hans familj fick två rum. Vädret var mycket kallt och fuktigt, och vi hade ingen eld eller ordentliga kläder. På grund av trängseln var stämningen dålig. Vi bad om bättre inkvartering och fick ett annat hus, som i viss mån var en förbättring.
Medan vi var här fick den välsignade Fulländningen rådet av framstående personer som kom för att träffa honom att vädja till Sulṭánen, lägga fram sin sak och kräva rättvisa, i enlighet med turkisk sed. På dessa förslag svarade han att han var en man vars enda bekymmer var människors andliga välfärd; att han aldrig på något sätt hade blandat sig i världsliga angelägenheter och inte heller någonsin skulle göra det, inte ens för egen del; att Sulṭánen hade befallt hans närvaro i Konstantinopel och att han enbart av den anledningen hade kommit; att han på samma sätt i framtiden skulle rätta sig efter Sulṭánens önskemål; att han inte såg någon anledning till att han, en andlig man, skulle initiera de problem, argument och uppståndelse som en överklagan innebär och att om regeringen ville undersöka sanningen i frågan, kunde den själv inleda en undersökning.
Jag har hört att dessa ord upprepades för Sulṭánen och inte föll honom i smaken, kanske för att berättaren hade lagt en annan innebörd i dem än den som den välsignade Fulländningen avsåg att förmedla. Hur det än må vara med den saken, kan jag inte uttala mig om med säkerhet, min far kallades inte till att inställa sig till någon undersökning. Ungefär två månader efter vår ankomst till Konstantinopel utfärdades emellertid en order om att vi skulle förflyttas till Adrianopel, en stad i östra Turkiet med ett ökänt dåligt klimat, dit brottslingar ofta skickades.
Innan vi gav oss iväg hotade man med att skilja oss åt – att skicka den välsignade Fulländningen till en plats, hans familj till en annan och hans anhängare någon annanstans. Detta överväldigade oss med fruktan, som hängde över oss och plågade oss under hela resan och långt därefter. Rädslan för detta eller för att min far skulle avrättas var den största av våra prövningar – en fruktansvärd rädsla för okänd fara hotade oss alltid. Sådana hotelser upprepades ofta även efter denna tid. Om det inte hade varit för dem kunde vi ha burit våra lidanden med större uppgivenhet, men dessa höll oss alltid i en hjärtskärande spänning.
Resan till Adrianopel tog visserligen bara nio dagar, men var den mest fruktansvärda reseupplevelse vi hittills hade haft. Det var i början av vintern och mycket kallt; tung snö föll för det mesta; och utan lämpliga kläder eller mat var det ett mirakel att vi överlevde det. När vi anlände till Adrianopel var alla sjuka – även de unga och starka. Min bror fick återigen sina fötter förfrysta under denna resa.
Vår familj, som bestod av elva personer, var inkvarterad i ett hus med tre rum strax utanför staden Adrianopel. Det var som ett fängelse; utan bekvämligheter och omgivet av en vaktstyrka med soldater. Vår enda mat var den fängelsekost vi fick, som var olämplig för barn och sjuka. Den vintern var en period av intensivt lidande, på grund av kyla, hunger och framför allt på grund av skadedjurens plågor, som huset var fullt av. Dessa gjorde även dagarna fruktansvärda och nätterna ännu mer. När de var så outhärdliga att det var omöjligt att sova, min bror tände en lampa (som i viss mån skrämde ohyran) och försökte genom sång och skratt få familjen på bättre humör. På våren flyttades vi, efter den välsignade Fullkomlighetens vädjan till guvernören, till något bekvämare kvarter i staden. Vår familj fick andra våningen i ett hus, där några av de troende bodde på bottenvåningen.
Vi stannade fem år i Adrianople. Den välsignade Fulländningen återupptog sin undervisning och samlade en stor skara människor omkring sig. Vi var mycket fattiga och levde alltid under stora umbäranden, men hade blivit så vana vid lidande att vi skulle ha levt i en acceptabel förnöjsamhet om det inte hade varit för två saker – den känsla av fruktan och känslan av okänd fara som jag tidigare har talat om och en annan sak som jag nu mer specifikt kommer att hänvisa till. Under denna period, liksom det faktiskt hade varit fallet under ett antal år, var Abbas Effendi hela familjens främsta förtröstan och tillit. Han hade från barndomen en anmärkningsvärt självuppoffrande natur, han bortsåg vanligen från sina egna önskningar och gav bort vad han hade till sina bröder och systrar och behöll ingenting för sig själv. Han var alltid vänlig, blev aldrig arg och hämnades aldrig. Det liv vi levde gav ständigt återkommande tillfällen för hans karaktär att visa dessa egenskaper och hans oupphörliga ansträngningar gjorde mycket för att göra dess villkor uthärdliga för de andra medlemmarna i familjen. Även för de fattiga hade han alltid varit mycket ömhjärtad, och hur fattiga vi än var, lyckades han alltid hitta något att ge till andra som var i större nöd. Denna min brors benägenhet att ge allmosor var en stor prövning för vår mor, för under våra trängda omständigheter fann hon det mycket svårt att med de medel hon hade till sitt förfogande förse sin egen familj med endast de saker som faktiskt var nödvändiga.
Det som jag nyss nämnde som störande för vår tillfredsställelse var en mycket fruktansvärd upplevelse som Ṣubḥ-i-Azal gav oss, vars intriger våra senare lidanden huvudsakligen berodde på och som var den omedelbara orsaken till att vi några år senare skickades från Adrianopel till ‘Akká. Om dessa mycket allvarliga händelser kommer jag nu berätta.
Ṣubḥ-i-Azal fortsatte att vara en av våra medarbetare efter att vi kom till Bagdad 1853. Med sin familj bebodde han nu i Adrianopel ett hus som var skilt från vårt, men som låg nära det. Relationerna mellan de två familjerna, som under en tid när vi var i Bagdad hade varit ansträngda, hade åter blivit harmoniska. Maten till Ṣubḥ-i-Azals familj tillagades vanligtvis i vårt hus, under mitt överinseende och skickades till Ṣubḥ-i-Azals hus. Anledningen till detta var att hans fruar inte var tillräckligt uppmärksamma på sina hushållsangelägenheter och tillagade hans mat så dåligt att den inte var lämplig för honom att äta. Vi såg detta och för att han skulle kunna leva bekvämt erbjöd vi oss att laga hans mat och skicka den till honom. Det fanns ett bad i vårt hus, men inget i Ṣubḥ-i-Azals, och han brukade använda vårt bad. Samma tjänare förberedde badet och fungerade som badvakt åt både min far och Ṣubḥ-i-Azal.
Fram till denna tid hade den tillkännagivelse som den välsignade Fulländningen hade gjort till fem av sina lärjungar i Bagdad inte formellt meddelats Ṣubḥ-i-Azal, eller för den delen till någon annan och vi vet inte om han var medveten om den, men hans uppträdande tyder på att han misstänkte det, och att denna misstanke gav honom den drivfjäder som fick honom att göra det jag nu skall berätta om. Som ni säkert vet hävdade Ṣubḥ-i-Azal att han hade utsetts av Báb till hans efterträdare och att han därför efter Bábs död skulle vara överhuvud för bábíernas tro.
De händelser som jag nu skall berätta om inträffade ungefär ett år efter det att han hade flyttat in till staden från de kvarter som han först hade bebott i Adrianopel. En dag när han var i badet anmärkte Ṣubḥ-i-Azal till tjänaren (som var troende) att den välsignade Fulländningen hade fiender och att han var mycket utsatt i badet och frågade om det inte skulle vara lätt för en tjänare som inte var trogen den välsignade Fulländningen att göra sig av med honom medan han rakar honom. Tjänaren svarade att så verkligen var fallet. Ṣubḥ-i-Azal frågade honom då om han, om Gud skulle ge honom befallningen att göra detta, skulle lyda den. Tjänaren uppfattade denna fråga, som kom från Ṣubḥ-i-Azal, som en antydan om en sådan befallning och blev så skräckslagen att han skrikande rusade ut ur rummet. Han träffade först Abbas Effendi och upprepade Ṣubḥ-i-Azals ord för honom. Min bror försökte lugna honom och befallde honom att vara tyst. Detta vägrade tjänaren om han inte genast fördes till den välsignade Fullkomligheten. Abbas Effendi följde därför med honom till min far, som lyssnade på hans berättelse och sedan påbjöd honom absolut tystnad. Denna händelse ignorerades av min far och bror och våra relationer med Ṣubḥ-i-Azal fortsatte att vara hjärtliga. Den välsignade Fulländningen blev visserligen flera gånger varnad för att akta sig för Ṣubḥ-i-Azal, av personer som påstod sig ha hört samtal mellan honom och hans närmaste, men ingen uppmärksamhet ägnades åt dessa varningar.
En tid därefter, för att fira en familjehögtid, bjöd Ṣubḥ-i-Azal in oss alla till sitt hus. Vid den här tiden blev min far också varnad för att ta med sig mat dit, men svarade att han måste behandla Ṣubḥ-i-Azal med vänlighet och inte kunde vägra. Denna underhållning ansågs befästa familjens försoning, och det är vanligt vid sådana tillfällen bland perser att överhuvudena för de två familjefraktioner som har blivit fjärmade att äta från samma tallrik. Så nu serverades ris till både min far och Ṣubḥ-i-Azal på en och samma tallrik. Detta ris, liksom all annan mat som användes för måltiden, hade tillagats i Ṣubḥ-i-Azals hus, i strid med den vanliga vanan. Nu hade min far och Ṣubḥ-i-Azal dessa dessa välkända särdrag i smak – att den förre var mycket förtjust i lök, medan den senare inte tålde den. Den portion ris som var avsedd för min far var därför smaksatt med lök, medan den som var avsedd för Ṣubḥ-i-Azal var annorlunda tillagad. Tjänaren som kom med tallriken placerade den, efter anvisning från Ṣubḥ-i-Azal, med den sida där riset smaksatt med lök låg mot den välsignade Fullkomligheten. Medan han gjorde det anmärkte Ṣubḥ-i-Azal leende: ’Här är riset tillagat som du vill ha det!’ Min far åt lite av det ris som hade tillagats åt honom, men lyckligtvis inte särskilt mycket, eftersom han av någon anledning inte tyckte om det. Han föredrog det ris som tillagats åt Ṣubḥ-i-Azal och åt av det, liksom av de rätter som de andra vid bordet åt.
Strax efter att ha ätit riset blev min far sjuk och gick hem. Omkring midnatt drabbades han av kraftiga kräkningar och blod från tarmarna. En läkare tillkallades och förklarade att han hade blivit förgiftad. Min far var svårt sjuk i tjugotvå dagar; under hela denna tid intog han ingen mat. På den artonde dagen sade läkaren att han inte skulle överleva. Dödsdomen gjorde Abbas Effendi mycket upprörd. Han lade sitt huvud på kudden bredvid sin fars i sorgens yttersta ångest. Han bad honom att leva för världens skull, för sin familjs skull och för sin egen skull. Min far var för svag för att tala och kunde bara lägga sin hand på min brors huvud. Läkaren blev djupt rörd av synen. Han hade lärt sig att älska Abbas Effendi – liksom alla som kom i kontakt med honom – och förklarade att han skulle ge sitt liv för att rädda fadern åt pojken. Tre gånger upprepade han: ’Jag skall ge mitt liv – jag skall ge mitt liv – jag skall ge mitt liv’, och gick samtidigt flera gånger runt sängen. Till slut, helt förtvivlad över situationen, gick han därifrån. Nästa morgon meddelade han att han var sjuk och rådde att en annan läkare skulle tillkallas. Nio dagar senare dog han. Vi erinrade oss sedan hans säregna ord.
Under tiden kallade vi inte på någon annan läkare åt min far, eftersom vi kände att fallet var hopplöst; men till vår förvåning förbättrades hans tillstånd snart markant och på den tredje dagen bad han om mat, vilket gav oss mycket hopp. Från denna tid blev han kontinuerligt starkare, men mycket långsamt,[] och till slut tillfrisknade han. När min far hade tillfrisknat från sin sjukdom uppmanade Abbas Effendi honom starkt att göra sin tillkännagivelse för Ṣubḥ-i-Azal. Min far framhärdade dock med att svara att så länge Ṣubḥ-i-Azal inte orsakade mer skada än vad han kunde göra mot honom personligen, det vill säga så länge han inte skadade Saken, skulle han inte sätta sig upp mot honom.
Ṣubḥ-i-Azal gjorde inga ytterligare försök att ta livet av den välsignade Fulländningen, men han började försöka väcka oenighet bland de troende genom att komma med olika falska anklagelser mot den välsignade Fulländningen. Vid den här tiden visste naturligtvis inte bábíerna i allmänhet att min far hade sagt att han var den gudomliga manifestationen, men han betraktades av de flesta av dem som deras ledare och var mycket älskad. Ṣubḥ-i-Azal betraktades dock som ledare av en del av bábíerna.
Så gick tiden och det blev värre och värre, tills det var uppenbart att tron led. Då kallade den välsignade Fulländningen till sig Abbas Effendi och sade till honom att tiden var inne för ett offentligt tillkännagivande. Han sade: ’Jag göra det inte för min egen skull utan därför att Sakens välfärd kräver det.’ Han skrev då en skrift, längre än någon han tidigare hade skrivit och med stor kraft – det har sagts att människor darrade när de läste den – riktad till bábíerna i allmänhet och som innehöll hans tillkännagivelse.
Han beordrade att denna skrift skulle läsas för varje bábíer, men först och främst för Ṣubḥ-i-Azal. Han gav en av sina anhängare i uppdrag att ta den till Ṣubḥ-i-Azal, läsa den för honom och återvända med Ṣubḥ-i-Azals svar. När Ṣubḥ-i-Azal hade hört skriften försökte han inte vederlägga den; tvärtom accepterade han den och sade att den var sann. Men han fortsatte med att hävda att han själv var jämlik med den välsignade Fulländningen och bekräftade att han hade haft en vision föregående natt i vilken han hade fått denna försäkran.
När detta uttalande av Ṣubḥ-i-Azal rapporterades till den välsignade Fulländningen, beordrade den senare att varje Bábí skulle informeras om det vid den tidpunkt då han hörde hans egen skrift läsas. Detta gjordes och stor osäkerhet uppstod bland de troende. De vände sig i allmänhet till den välsignade Fulländningen för att få råd, vilket han emellertid vägrade att ge. Slutligen sade han till dem att han skulle dra sig undan från dem i fyra månader och att de under denna tid måste själva avgöra frågan.
Detta gjorde han. Ingen annan av de troende än hans egen familj hade tillgång till honom, eller kommunicerade med honom, under fyra månader. Vid slutet av denna period kom alla bábíer i Adrianopel, med undantag för Ṣubḥ-i-Azal och fem eller sex andra, till den välsignade Fulländningen och förklarade att de accepterade honom som den Gudomliga manifestationen, vars ankomst Báb hade förutsagt. Bábíerna i Persien, Syrien, Egypten och andra länder accepterade också i sinom tid den välsignade Fulländningen med stor enhällighet.[]
Ṣubḥ-i-Azal antog nu till en annan handlingslinje. Han inledde en korrespondens med framstående personer i den turkiska regeringen och den muslimska kyrkan, i vilken han påstod att den välsignade Fulländningen underblåste stridigheter och försökte förstöra den muslimska tron genom att visa förakt för Koranen, försumma fastan under Ramadan, tillåta kvinnorna bland sina anhängare att gå utan slöja, fördöma polygami och liknande. Dessa anklagelser, även om de var helt ogrundade, eftersom den välsignade Fulländningen, precis som vår Mästare vid den här tiden, krävde av sina anhängare det mest noggranna iakttagande av och respekt för de sociala sederna hos de människor bland vilka de levde, fortsatte Ṣubḥ-i-Azal med tills han hade gjort det intryck han önskade. Den turkiska regeringen, som var irriterad och besvärad och fann vårt folk, mellan vilka den, som man väl kan förstå, inte kunde skilja, förargelseväckande och besvärande, tröttnade på hela saken och bestämde sig för att skingra oss; en följd som under omständigheterna var ett helt naturligt och begripligt resultat av Ṣubḥ-i-Azals handlingar. En order utfärdades därför om att bábíerna i Adrianopel skulle skiljas åt och förvisas; att Ṣubḥ-i-Azal skulle skickas till en plats, den välsignade Fulländningen till en annan, hans familj till en annan och anhängarna till ytterligare andra; och att alla skulle hållas i okunnighet om sina egna och de andras destinationer.
Under sin vistelse i Adrianopel hade Abbas Effendi gjort sig omtyckt av alla, både hög som låg, troende och andra. Han lärde ut mycket och kallades även vid den tiden allmänt för ’Mästaren’. Guvernören själv hade blivit Mästarens vän och lyssnade gärna till hans religiösa tal. Guvernören hade för vana att ofta ha Mästaren i palatset och när min bror inte kunde gå till guvernören kom han ibland till min bror. När guvernören mottog förvisningsordern från Adrianopel blev han så berörd av den att han, utan att ha hjärta att verkställa den själv, överlämnade den till sina underlydande för verkställighet, skrev ett brev till Abbas Effendi och lämnade staden. I detta brev sade han:
’Detta problem som har drabbat dig genom medlemmar av din egen familj. Det är Ṣubḥ-i-Azal som har fått Sulṭánen att vidta dessa åtgärder. Jag är maktlös att hjälpa dig, och min kärlek till dig är så stor att jag måste resa bort. Jag kan inte se denna fruktansvärda sak hända.’ Detta problem kom plötsligt över oss som en tornado. Vi satt tysta tillsammans hemma när vi hörde en hornsignal. Min bror tittade ut och såg en rad av soldater runt huset som bar vapen. Vår första tanke var att den välsignade Fulländningens eller Abbas Effendis liv var hotat. Den senare försökte dämpa vår oro och gick ut för att undersöka orsaken till denna demonstration. Han fick guvernörens brev. Familjen rådgjorde och Abbas Effendi sade då till befälhavaren att vi hellre skulle dö än skiljas åt och bad åtminstone om respit. Svaret var: ’Nej, ni måste ge er av i dag, Bahá'u'lláh och hans familj till olika platser, och ingen av dem får veta vart den andre är på väg.’ Abbas Effendi begärde tillstånd att få gå till guvernörens palats och vädja till hans representant. Detta vägrades först men beviljades slutligen, och han gav sig iväg mellan två vakter.
Min bror vädjade så vältaligt till tjänstemännen att de gick med på att telegrafera till Konstantinopel och be om att ordern skulle ändras så att vår familj kunde förbli tillsammans. Ett svar mottogs som vägrade ändringen. Min bror framhärdade och hade ett sådant inflytande på tjänstemännen att de verkade oförmögna att verkställa åtgärden och tillät honom att skicka meddelande efter meddelande i en vecka. Detta var skräckens dagar. Medlemmarna i vår familj varken åt eller sov. Ingen matlagning gjordes i huset. När min bror på morgonen gav sig iväg med vakterna fruktade vi att vi aldrig skulle få se honom igen och vi väntade timme efter timme på att han skulle komma tillbaka.
Till slut kom ett telegram som medgav att min far skulle få ta med sig sin närmaste familj, men som föreskrev att hans anhängare skulle skiljas från honom utan att få veta vart han skulle. En tjänare som hade följt med min bror hörde en del av detta telegram och missförstod det. Utan att vänta på att få veta om han hade hört rätt återvände han till oss med beskedet att den första ordern inte skulle återkallas, att den välsignade Fulländningen skulle skiljas från sin familj och sina anhängare. Efter att ha berättat detta för oss sprang han ut och spred nyheten bland de troende som var samlade nära vårt hus. De var som bedövade, förlamade. En av dem, en gammal och trogen anhängare, grep en kniv och utropade: ’Om jag måste skiljas från min Herre, så går jag nu och förenar mig med min Gud’, och skar sig i halsen. Lyckligtvis stoppades denna mans kniv delvis av en åskådare så att hans halsven inte skars av; med hjälp av en läkare kunde hans liv till slut räddas.
Självmordsförsöket orsakade ett stort oväsen och en störning som tilldrog sig vår uppmärksamhet. Min mor och jag gick ut för att ta reda på orsaken till uppståndelsen. Vi närmade oss och såg en man ligga på marken med blodet rinnande. Soldaterna som omringade gruppen hindrade oss från att komma tillräckligt nära för att säkert kunna avgöra vem det var, men den första tanke som slog oss var att min stackars bror, när han hörde att ordern skulle verkställas, i sin förtvivlan hade tagit livet av sig. Vi kunde höra mannens uppslukande uttalanden: ’Ni har skilt mig från min Herre, – jag föredrar att dö.’ Trots att vi inte kunde urskilja rösten trodde vi ändå att det var min bror. Vi stannade kvar i denna plågsamma ovisshet en tid, tills vi plötsligt hörde min brors röst höja sig högt över oväsendet och tala med enorm kraft.
När vi hörde honom var det två saker som förvånade oss. För det första tycktes han vara upprörd till den högsta nivån av vrede och indignation. Aldrig tidigare hade vi hört honom säga ett argt ord. Vi hade känt honom ibland otålig och bestämd, men aldrig arg. Dels hade hans stora upphetsning uppenbarligen gjort att han behärskade det turkiska språket, som ingen någonsin hade hört honom tala förut. Han protesterade på turkiska och på det mest passionerade och häftiga sätt, mot och fördömde behandlingen av officerarna och krävde guvernörens närvaro, som under tiden hade återvänt till staden. Officerarna tycktes kuvade av hans häftighet, och guvernören tillkallades. Han kom och när han såg situationen sade han: ’Det är omöjligt, vi kan inte skilja dessa människor åt.’ Guvernören återvände till sitt palats och telegraferade till Konstantinopel. Nästa dag fick han ett svar som gav anhängarna av den välsignade Fullkomligheten tillstånd att följa med honom. Vi blev tillsagda att förbereda oss för omedelbar avfärd, men fick inte veta till vilken plats vi skulle skickas. När vi gav oss iväg var vi sammanlagt sjuttiosju personer i vår grupp. Vi reste i sex dagar och anlände till Gallipoli, som ligger vid havet.
När vi anlände till denna stad fick vi veta att guvernören hade en telegrafisk order från Sulṭánens regering om att vi skulle skiljas åt; att min far med en tjänare skulle åka till en plats, min bror med en tjänare till en annan, familjen till Konstantinopel, de andra anhängarna till olika platser. Detta plötsliga och oförklarliga tillbakadragande av den hårt vunna eftergift som vi så nyligen hade erhållit utmattade vårt tålamod. Vi förklarade utan att tveka att vi inte ville skiljas åt och sedan följde en upprepning i sak av de senaste dagarnas händelser i Adrianopel. Min bror gick till guvernören och sade till honom att vi inte skulle underkasta oss separationen. Han sade: ’Gör så här ta oss med på en ångbåt och dränk oss i havet. På så sätt kan ni på en gång göra slut på våra lidanden och era förvirringar. Men vi vägrar att skiljas åt.’
Vi stannade i Gallipoli i en vecka, i samma fruktansvärda spänning som vi hade upplevt i Adrianopel. Till slut lyckades min bror genom sin vältalighet och viljestyrka för andra gången få regeringen i Konstantinopel att medge att vi skulle få förbli tillsammans. I Gallipoli besökte den tyska, ryska och engelska konsuln den välsignade Fulländningen och erbjöd sig att att medla för hans räkning med den turkiska regeringen och försäkrade honom om att de kunde skaffa honom och hans familj tillstånd att resa till något av länderna i Västeuropa, där de inte skulle få några ytterligare problem. Min far svarade att han inte ville motsätta sig Sulṭánens vilja, inte heller skulle han gå med på att överge sina anhängare; att hans enda intresse var andliga ting och hans enda önskan att predika en religion och att han därför inte hade något att frukta.
Ordern från Konstantinopel innebar att vi skulle gå ombord tillsammans på ett regeringsfartyg, och vi förlorade ingen tid med att verkställa den. I stundens brådska, nöd och osäkerhet försummade vi att skaffa mat för resan, men en gammal tjänare, som var på väg till fartyget, tänkte att han inte hade sett några proviantförberedelser och han köpte en låda bröd. Detta, tillsammans med fartygets fångransoner, som var nästan oätliga, var den enda mat vi hade i fem dagar när vi nådde Alexandria. Här upprepades ryktet om att vi skulle skiljas åt, och alla blev så skrämda av det att ingen ville lämna fartyget för att köpa proviant, för att inte hindras från att återvända. Vi kunde bara få tag på några vindruvor och mineralvatten. Det lilla bröd vi hade var nu förstört, och på grund av hunger, skräck och sorg var vi nästan oförmögna att tänka. För en av oss i sällskapet hade dessa förhållanden till och med fått honom ur balans och han kastade sig av fartyget när vi lämnade Alexandrias hamn. Fartygets officerare lyckades lyckades dock föra henne i tid till mannen innan han sjönk och han togs ombord och återupplivades.
Efter en resa på cirka två dagar landade vi i Haifa, i Syrien. Alla var sjuka, av hunger eller av att ha ätit felaktig mat. Själv var jag en frisk kvinna fram till den tidpunkt då jag gjorde denna resa; sedan dess har jag aldrig varit frisk. Vi stannade en dag i fängelset i Haifa, männen i kedjor och fördes sedan i små båtar till ‘Akká (en sträcka på 1.5 mil). Det var mycket grov sjö och nästan alla blev sjösjuka. ‘Akká var, som vi senare fick veta, ett fängelse dit de värsta brottslingarna sändes från alla delar av det turkiska imperiet. Det rapporterades ha ett dödligt klimat. Det fanns ett talesätt som löd att om en fågel flög över ‘Akká skulle den falla ned död.
Vid den här tiden fanns det ingen landstigningsplats till staden, utan man var tvungen att vada i land från båtarna. Guvernören befallde att kvinnorna skulle bäras på männens ryggar. Min bror ville inte att detta skulle göras och protesterade mot det. Han var en av de första att gå i land och skaffade en stol, i vilken han med hjälp av en av de troende bar kvinnorna i land. Den välsignade Fulländningen fick inte lämna sin båt förrän hela hans familj hade kommit i land. När han hade kommit i land räknades familjen och fördes till armébarackerna, där vi skulle fängslas. På grund av de fruktansvärda lidanden och umbäranden som resan hade inneburit var vi nästan alla sjuka; sjukast av alla var kanske den välsignade Fullkomligheten och jag själv.
Väl framme vid barackerna föreslogs att den välsignade Fullkomligheten och hans familj skulle bo på andra våningen, och han skickades upp; men jag svimmade av utmattning och kunde inte gå uppför trapporna. [Här gjorde berättaren en kort paus, synbart darrande, och fortsatte sedan.] Av mina egna erfarenheter är detta kanske den mest fruktansvärda. Resans fruktansvärda lidanden hade gjort att jag nästan var nära döden. Efter det kom sjösjukan. När vi landsteg i ‘Akká kom alla människor i staden och trängdes runt oss och talade högt på arabiska, som jag förstod. Några sade att vi skulle sättas i fängelsehålorna och kedjas fast, andra att vi skulle kastas i havet. De mest fruktansvärda skämt och hån slungades mot oss när vi marscherade genom gatorna till detta fruktansvärda fängelse. Föreställ dig, om du kan, det överväldigande intryck som allt detta gjorde på en ung flickas sinne, som jag då var. Du kan tro att jag är allvarlig och att mitt liv skiljer sig från mina landsmäns? Men detta är en utvikning.
När vi hade kommit in i barackerna stängdes den massiva dörren bakom oss och de stora järnbultarna slängdes in. Jag finner inte ord för att beskriva smutsen och stanken på denna vidriga plats. Vi var nästan upp till anklarna i lera i det rum som vi leddes in i. Den fuktiga luften och soldaternas exkrementer skapade tillsammans en fruktansvärd stank. Då jag inte kunde bära mer svimmade jag. När jag svimmade fångade de omkring mig upp mig innan jag föll, men på grund av leran och smutsen fanns det ingen plats där jag kunde läggas ned. På ena sidan av rummet statt en man och vävde en matta åt soldaterna. En av våra vänner tog den här mattan och jag placerades på den. Sedan tiggde de om vatten, men de kunde inte få det. Soldaterna tillät ingen att gå ut.
Det fanns en vattensamling på jordgolvet, i vilken mattmakaren fuktade sina ruskor. En del av detta vatten östes upp och silades och fördes till mina läppar. Jag svalde lite och vaknade till liv, men vattnet var så illaluktande att min mage stötte upp det och jag svimmade igen. Sedan kastade man lite av detta vatten i mitt ansikte och till slut blev jag så pass pigg att jag kunde gå upp för trappan.
Under tiden hade min bror smitit ut och gått ner för att hjälpa till med landstigningen av resten av vårt sällskap, som vi hade lämnat kvar i båtarna. När soldaterna upptäckte att han hade försvunnit, underrättade de genast guvernören, som lät söka efter honom och fann honom när han hjälpte de andra i land. Alla anhängarna fördes till barackerna tillsammans och inkvarterades på bottenvåningen. Bland dem fanns kvinnor och barn, som nästan var döende av hunger och uttorkade av törst. Min bror bad om att få gå ut för att hämta mat och vatten. Soldaterna svarade: ’Du får inte sätta en fot utanför det här rummet. Om du gör det dödar vi dig. Våra order är att inte låta er lämna barackerna under någon förevändning.’ Sedan bad han om tillstånd att få skicka ut en tjänare som vaktades av soldater. Detta vägrades. Ovanstående berättade min bror för oss, när han äntligen återvände till vår familjs bostad, som svar på våra frågor om orsaken till hans frånvaro. Han hade varit borta i flera timmar och våra hjärtan hade fyllts av oro för hans säkerhet.
Sedan kom en annan tid av hjärtskärande lidande. De mödrar som hade spädbarn vid bröstet hade ingen mjölk till dem, på grund av brist på mat och dryck, så spädbarnen kunde inte lugnas eller tystas. De större barnen skrek efter mat och vatten och kunde inte sova eller bli lugnade. Kvinnorna svimmade. Under dessa förhållanden tillbringade min bror första delen av natten med att gå omkring bland de nödställda människorna och försöka lugna dem och vädja till soldaterna att inte vara så hjärtlösa att de lät kvinnor och barn lida på detta sätt. Omkring midnatt lyckades han få fram ett meddelande till guvernören. Vi fick sedan lite vatten och lite kokt ris, men det senare var så fullt av grus och luktade så illa att bara den starkaste mage kunde behålla det. Vattnet drack barnen, men riset kunde bara de starkaste äta. Senare, när några av våra män packade upp sina saker, hittade de några bitar av det bröd som hade tagits med från Gallipoli, och lite socker. Med dessa tillagades en maträtt till den välsignade Fullkomligheten, som var mycket sjuk. När han fick det, sade han: ’Jag befaller er att ge detta till barnen.’ Så det gavs till dem, och de blev något lugnade.
Nästa morgon var förhållandena inte bättre; det fanns varken vatten eller mat som gick att äta. Min bror skickade meddelande efter meddelande till guvernören och vädjade för kvinnornas och barnens räkning. Till slut skickade han oss vatten och lite av fångars bröd, men det brödet var till och med sämre än riset - det såg ut och smakade som om jord hade blandats med mjölet. Min bror lyckades också få tillstånd att skicka ut en tjänare, bevakad av fyra soldater, för att köpa mat. Men innan detta tillstånd gavs krävde guvernören min brors närvaro och sade till honom att varken han eller någon annan av vårt folk – inte ens ett barn – under några som helst omständigheter fick lämna fängelset och att tjänaren inte skulle få gå ut om inte detta utlovades. Under dessa omständigheter var min bror tvungen att ge detta löfte. Den utvalda tjänaren fick veta att om han talade med en man eller kvinna, utom när han förhandlade om förnödenheter, skulle han bli spetsad på soldaternas svärd.
Tjänaren skaffade lite proviant, men trots detta hade vi fortfarande ont om mat, för vi var alla så fattiga att vi inte kunde köpa mycket. Så den välsignade Fullkomligheten begärde att fängelsebidraget för vårt uppehälle skulle omvandlas till pengar. Guvernören samtyckte och gav min far den summa som var tillåten för vår familj och min bror den summa som var tillåten för de andra. Då gav min far sin egen andel och vår familjs andel till min bror för folket, eftersom allt inte räckte till för dem och sade: ’Jag skall äta bröd.’ När vi inte hade tillräckligt med proviant och han fick reda på det, tog han bara bröd och vatten.
När vi först fördes till barackerna hade vi ingen aning om vilket sätt vi skulle förpassas till att leva på. Vi fruktade att den välsignade Fullkomligheten, min bror och kanske andra skulle placeras i fängelsehålor och kedjas fast. Den enda information vi kunde få var att vår dom skulle läsas upp på fredag – vår ankomst skedde tidigt i veckan. Denna ovisshet var ytterligare en fasa. När domen lästes upp för oss fick vi veta att det i den stod att vi var politiska fångar, nihilister, mördare och tjuvar, att var vi än gick fördärvade vi folkets moral, att vi hade gått samman för att störta det ottomanska riket, att vi inte kunde få något överseende och att ordern att hålla oss under lås och bom inte fick brytas. Det var utan tvivel på grund av detta onda rykte, som regeringen hade fått av dem som hade skäl att önska vår undergång, och inte på grund av någon brist på humanitet hos våra fångvaktare, som senare blev mycket vänliga mot oss, som vi utsattes för en så sträng behandling och inte fick någon mer frihet eller hjälp.
Det var sommar (1868) och temperaturen var mycket hög. Alla våra män satt hopträngda på barackernas fuktiga jordgolv, med lite vatten att dricka och det var mycket dåligt, utan vatten att bada med och knappt tillräckligt för att tvätta ansiktet. Tyfoidfeber och dysenteri bröt ut bland dem. Alla i vårt sällskap blev sjuka utom min bror, min mor, en moster och två andra av de troende. Vi fick ingen läkare och vi kunde inte få tag på medicin. Min bror hade i sitt bagage lite kinin och vismut. Med dessa två mediciner och sin omvårdnad fick han oss alla att klara oss, med undantag för fyra som dog. Det var två månader av en sådan fruktansvärd skräck som ord inte kan beskriva. Föreställ er det, om ni kan. Ett sjuttiotal män, kvinnor och barn packade tillsammans, i varmt sommarväder, ingen ordentlig mat, dåligt vatten, de mest motbjudande lukter från laxering och utsöndring och en allmän attack av de fruktansvärda sjukdomarna dysenteri och tyfus.
Det fanns ingen annan än min bror som kunde vara till någon allmän nytta. Han tvättade de sjuka, gav dem mat, vårdade dem och vakade över dem. Han tog ingen vila. När han till slut hade fört oss andra – de fyra som dog undantagna – genom krisen och vi var utom fara, var han fullständigt utmattad och blev själv sjuk, liksom min mor och de tre andra som dittills hade varit friska. De andra tillfrisknade snart, men Abbas Effendi drabbades av dysenteri och förblev länge i ett farligt tillstånd. Genom sina heroiska ansträngningar hade han vunnit en av officerarnas aktning och när denne man såg min bror i detta tillstånd gick han till guvernören och bad att Abbas Effendi skulle få en läkare. Detta var tillåtet, och under läkarens vård tillfrisknade min bror.
Långt efter vår avresa från Adrianopel visste ingen av den välsignade fullkomlighetens vänner och anhängare i Persien var vi befann oss. Vi tilläts inte att skicka några brev. Stora ansträngningar gjordes för att finna oss och våra vänner spårade oss slutligen till ‘Akká; men hela denna stad var då praktiskt taget ett fängelse från vilket främlingar noggrant utestängdes och de fann det omöjligt att komma i kontakt med oss eller ens att passera stadsporten.
Det fanns en persisk anhängare till Báb som en tid tidigare, efter att ha misslyckats med sina affärer hemma, hade emigrerat till ‘Akká. Han hade inte vågat avslöja sin tro och ingen misstänkte det. Tjänaren som handlade åt oss råkade en dag när han gick omkring i basaren komma förbi den här mannens affär och fastän han inte fick tala med honom verkar han intuitivt ha känt att han var en vän. Så därefter gjorde han de flesta av sina inköp av förnödenheter i hans butik. Några av de persiska troende som hade kommit till ‘Akká, men som inte hade kunnat ta sig in i staden, fick kontakt med denne man och kom överens med honom om att skicka ett meddelande till den välsignade Fulländningen. Detta lyckades butiksägaren med genom att gömma lappen bland några grönsaker och ge dem till tjänaren med en sådan blick att denne förstod och sedan letade efter den. I meddelandet bad han den välsignade Fulländningen att skicka något meddelande, men detta tycktes vara bortom vår makt.
Läkaren som besökte min bror, när han såg vårt tillstånd, hade så mycket sympati för vår nöd och blev så förtjust i Abbas Effendi, att han frågade honom om det inte fanns något han kunde göra för oss. Min bror bad honom att ta med ett budskap till de troende som väntade på att få höra från den välsignade Fulländningen. Han åtog sig att göra det och bar med sig en skrift i fodret på sin hatt. Under två års tid förmedlade denne läkare skrifter och meddelanden fram och tillbaka till oss på detta sätt.
Efter att detta första budskap hade sänts från den välsignade Fulländningen kom många troende hit från Persien och stannade kvar i grannskapet med hopp om att få någon kontakt med honom eller åtminstone få en glimt av honom. De gick till någon framträdande plats där han kunde ses i ett fönster. Några av oss, som såg dem, gjorde min bror uppmärksam på dem, varpå han informerade den välsignade Fulländningen och följde honom till fönstret och viftade med sin näsduk.
Vi satt fängslade i barackerna i två år, utan någon större förändring i vårt sätt att leva. Under denna tid lämnade ingen av oss fängelset – inte ens min bror eller något av barnen. Den välsignade Fullkomligheten fördrev tiden i sitt rum med att skriva på skrifter, eller snarare diktera dem för min yngre bror,[] som var en snabb pennförare. Abbas Effendi kopierade dem och skickade ut dem via läkaren.
Det var vanligt att detta arbete pågick under kvällstid. En kväll mot slutet av det andra året kom min yngre bror, som han brukade, för att skriva åt sin far. Men eftersom han inte mådde så bra och eftersom några andra i familjen också var sjuka, sade den välsignade Fulländningen åt honom att gå och komma igen senare. Så han gick upp på barackens platta tak, där vi brukade promenera och som var vår enda möjlighet att få frisk luft och motion. Han gick fram och tillbaka, reciterade skrifter och såg upp mot himlen, när han snubblade, tappade balansen och föll genom öppningen till vilken trappan underifrån ledde. Rummet han föll in i hade högt i tak, det var familjens vardagsrum. Ingen var i rummet vid den tidpunkten, men när några i familjen hörde hans rop rusade de in och fann honom liggande i en hög på golvet med blodet rinnande från munnen. När den välsignade Fulländningen hörde uppståndelsen öppnade han dörren till sitt rum och tittade ut. När han såg sin son vände han sig om och gick in i sitt rum igen och sade: ’Mihdi är borta!’
Vi tog upp honom och lade honom på hans matta. Han var vid medvetande. Senare kom den välsignade Fullkomligheten och stannade hos honom. Läkaren skickades efter; han sa att det inte fanns något hopp. Min bror levde i ungefär trettio timmar. När han var på väg att gå bort sade den Välsignade Fulländningen till honom: ’Vad önskar du? Vill du leva, eller föredrar du att dö? Säg mig vad du mest av allt önskar dig.’ Min bror svarade: ’Jag bryr mig inte om att leva. Jag har bara en önskan. Jag vill att de troende skall få se sin Herre. Om du lovar mig detta, det är allt jag begär.’ Den välsignade Fullkomligheten sade till honom att det skulle bli som han önskade.
Så, efter mycket tålmodigt lidande, tog min brors milda ande sin flykt. Eftersom vi inte kunde lämna barackerna kunde vi inte begrava vår döde och vi kunde inte heller trösta oss med att vi genom andra kunde ge honom den angenäm sista hyllningen i form av en ordentlig och passande begravning, eftersom vi inte hade några medel för att ens köpa en kista. Efter att ha funderat och rådgjort med varandra och konstaterat att vi inte hade något att göra oss av med och inte visste hur vi skulle gå till väga, berättade vi för vår Herre[] om den sorgliga situationen. Han svarade att det fanns en matta i hans rum som vi kunde sälja. Först protesterade vi, ty genom att ta hans matta tog vi hans enda tröst; men han insisterade och vi sålde den. En kista anskaffades och i den lades min avlidne broders kvarlevor. Den bars ut av våra fångvaktare och vi visste inte ens vart den fördes.
Detta yngsta och favoritbarns död – med ett mycket milt och rart sinnelag – krossade nästan hans mors hjärta. Vi fruktade för hennes förnuft. När den välsignade Fulländningen fick höra om sin hustrus tillstånd, gick han till henne och sade: ’Din son har tagits av Gud så att hans folk kan bli befriat. Hans liv var priset och du borde glädja dig åt att du hade en så kär son att ge till Guds sak.’ När vår mor hörde dessa ord tycktes hon samla sig, – knäböjde och kysste den välsignade Fullkomlighetens händer och tackade honom för vad han hade sagt. Efter det fällde hon inte en enda tår.
Jag borde kanske här säga ett ord om våra relationer inom familjen till den välsignade Fulländningen. Efter hans tillkännagivelse betraktade vi alla honom som någon som stod långt över oss och gav honom underförstått en motsvarande ställning i vårt uppträdande mot honom. Han var aldrig manad till att överväga eller ta del i några världsliga angelägenheter. Vi kände inga krav på honom på grund av familjeförhållande – inte mer än hans andra anhängare. När vi bara hade två rum för alla, avskildes det ena för honom. Han fick alltid det bästa av allt, han tog det och gav det sedan tillbaka till oss och klarade sig utan. Han sov på golvet eftersom hans närmaste inte hade några sängar, även om han skulle ha fått en om han hade önskat det.[]
En tid efter sin sons död uttryckte den välsignade Fulländningen (som jag har sagt, som vanligtvis aldrig tog hand om angelägenheter, allt detta överlämnades till min bror) en önskan om att få ett möte med guvernören. Under tiden hade min brors sista bön, att de troende skulle tillåtas besöka sin Herre, hörts av en soldat som var närvarande vid tillfället och av honom upprepats för den ansvarige officeren och det hade nått guvernörens öron. Mycket möjligt hade det berört honom och nu påverkat honom till att tillmötesgå den välsignade Fulländningens begäran om ett möte; under alla omständigheter beviljades begäran och den välsignade Fulländningen mötte guvernören i samförstånd med sina officerare. Han talade sedan till dem om sin separation från sina anhängare och om deras stora sorg och bedrövelse till följd av detta, påminde dem om sin avlidne sons sista begäran och talade med sådan vältalighet och kraft att guvernören blev rörd att bevilja hans vädjan. Vi flyttades därför från kasernerna och fick ett bekvämt hus med tre rum och en gård. Vårt folk, och även vår familj, tilläts röra sig fritt i staden, och vem som än ville kunde besöka oss, men min far var tvungen att stanna kvar i huset.
Just här vill jag avbryta berättelsen för att fästa uppmärksamheten på vad som förefaller mig vara ett mycket anmärkningsvärt faktum. Trots denna oändliga lista över de extrema och nästan otroliga lidanden och umbäranden som denna heroiska grupp av män och kvinnor fick utstå – mer fruktansvärda än många martyrskap – finns det inte ett spår av förbittring eller bitterhet att observera bland dem. Man skulle kunna tro att de var de mest lyckligt lottade av de människor som de lever bland och det anser de verkligen att de är, eftersom de alltid har fått leva nära sin älskade Herre, vid sidan av vilken de räknar sina lidanden som ingenting. De vet mycket väl att de som har sina egna motiv för att baktala dem ihärdigt har vilselett Sulṭánens rådgivare om deras verkliga karaktär och syften och att deras oförsonliga fiender inte har varit statens myndigheter, utan de som är allierade med dem både genom nationalitet och nära familjeband. Förutom att dessa har stört och orsakat fördomar och problem, anser de att deras behandling av regeringen är human och till och med vänlig. Dessutom erkänner de det faktum att den beklagliga attacken mot Sháhen av Persiens liv, även om det inte på något sätt var deras fel, oundvikligen har varit deras olycka, vilket rationellt förklarar mycket av den misstänksamhet och hårda behandling som de har utsatts för.
När allt är rättvist övervägt måste det erkännas att Sulṭánen är rättvis och liberal i sin behandlingen av religiösa åsikter, förutsatt att dessa åsikter inte används som en sköld för fientliga politiska syften och intriger. Män av många olika trosuppfattningar bor tillsammans i fred, harmoni och tillfredsställelse i alla delar av hans herravälde.
Vi bör dessutom akta oss för förhastad kritik, eftersom vi minns hur svårt det är för en regent att tränga fram till sanningen i sådana frågor, som lätt fördunklas av de förvrängningar av fientliga intressen som når hans öra; och vi kan hoppas att den tålmodiga resignation och goda liv som Abbas Effendi och hans lilla skara av anhängare i ‘Akká kan till slut övertyga Hans Majestät om, vilket verkligen är ett faktum, att han inte har i sina domäner mer lojala undersåtar eller mer användbara medborgare.
Bland dem som följde med oss från Adrianopel till ‘Akká fanns tre män som var anhängare av Ṣubḥ-i-Azal, och även en av Ṣubḥ-i-Azals hustrur som, efter att ha grälat med honom, bad om tillstånd att följa med oss. Under de två åren i fångenskap levde dessa fyra fredligt med anhängarna av den välsignade Fulländningen och kvinnan i hans familj. Så snart vårt sällskap hade släppts ut från barackerna började de ställa till med ofog. De baktalade de troende inför folket i ‘Akká och sade att vi skulle ställa till med problem vid första bästa tillfälle och liknande saker. Männen var släktingar till kvinnan, och hon bad om lov att få bo hos dem. Så de bosatte sig tillsammans i en annan del av staden än den där vi bodde.
Efter detta blev deras fientlighet mer aggressiv och öppen. De förklarade att de fängslats av misstag, eftersom de var fiender till den välsignade Fulländningen och hotade att döda den välsignade Fulländningen och min bror, om det gavs tillfälleoch genomförde olika intriger mot dem, som att förfalska brev som påstods komma från den välsignade Fulländningen och säga onda saker om Sulṭánen och guvernören, som de framförde för tjänstemännen. Till slut var de så framgångsrika i att skapa problem att ett hot kom från Konstantinopel om att återigen transportera och separera oss.
Två av de troende tänkte att de skulle lösa saken själva, utan att rådgöra med den välsignade Fulländningen eller min bror. De resonerade att om de skulle ta ett sådant råd skulle de bli förbjudna att verkställa sina planer och när de hade blivit förbjudna kunde de inte vägra lyda. De sade: ’Vi kommer att göra en ond gärning, men vi kommer att stoppa dessa människors onda gärningar även om vi blir förbannade för det. Vi skall rädda vår Herre, även om det sker med risk för våra egna själar.’ De övertalade en annan av de troende att ansluta sig till dem och de tre begav sig till Azalís hus. Deras avsikt var att avkräva dem ett löfte om att upphöra med sina illdåd, under hot om döden; men de fick inte möjlighet att komma så långt. Efter att ha kallat på Azalíerna frågade de dem om de hade för avsikt att döda den välsignade Fulländningen och Mästaren, varpå Azalíerna angrep dem häftigt med klubbor och käppar. En allmän strid följde i vilken två Azalíer och en bahá’í dödades.
Till följd av dessa händelser (som inträffade mycket snart efter vår frigivning från kasernerna) arresterades min bror och sattes i kedjor i fängelsehålan, på grund av att den överlevande Azalí och kvinnan med honom hävdade att han och den välsignade Fulländningen hade startat bråket. Sedan följde ytterligare en period av elände. Den välsignade Fulländningen fördes inför domstolen och vittnade till förmån för sig själv och min bror. Abbas Effendi släpptes snabbt ur fängelset, men förblev misstänkt och saken avgjordes inte på många månader, under vilka vi levde i fruktansvärd spänning och oro. Men till slut blev domstolen övertygad om att anklagelserna var grundlösa och de drogs tillbaka dem.[]
Den välsignade Fulländningen bannlyste sedan de två bahá'íer som var med i striden och överlevde den: de talade aldrig mer med honom. Han började strax därefter en serie skrifter om mordets synd och förklarade att ingen, vem han än var, som skulle ta livet av sin bror, kunde vara bahá’í. Kvinnan och den överlevande Azalí skickades till Konstantinopel. Dessa var, såvitt jag någonsin har hört, de enda Azalíer som har dödats av bahá’íer.
Sedan vi befriats från barackerna och denna affär avslutats, kunde min bror fritt umgås med folket i ‘Akká och han började genast etablera vänskapliga förbindelser med dem. För att illustrera det sätt på vilket han gradvis vann deras goda vilja, inträffade en händelse som jag vill berätta om. De troende behövde bränsle, men människorna ville inte sälja det till dem. De betraktade oss som kättare och trodde att de hade något att vinna på att vara hårda och ovänliga mot oss. Abbas Effendi fick tillstånd att lämna staden för att hämta träkol och en kamellast fördes tillbaka. Chauffören stoppades av en kristen köpman. "Det här är bättre träkol än jag kan få tag på", sade han och tog det utan vidare ceremoni för sig själv – och han ville inte heller lämna tillbaka de pengar han betalat för det.
Detta rapporterades till min bror. Han gick till köpmannens butik och ställde sig i dörren. Han blev inte uppmärksammad. Sedan gick han in och satte sig vid dörren. Köpmannen fortsatte att göra affärer med dem som kom och ägnade honom ingen uppmärksamhet och han väntade i tystnad i tre timmar. Till slut, när de andra hade gått och inga fler kom, sade köpmannen till honom: ’Är du en av de fångar som är här? Abbas Effendi instämde och fortsatte: Vad har du gjort som gör att du är fängslad?’
Abbas Effendi svarade: ’Eftersom du frågar mig ska jag berätta det för dig. Vi har inte gjort någonting. Vi förföljs på samma sätt som Kristus blev förföljd.’ Köpmannen sade: ’Vad vet du om Kristus?’ Min bror svarade på ett sådant sätt att köpmannen förstod att han inte var okunnig om Kristus och den kristna Bibeln. Han började sedan fråga ut honom om Bibeln och var intresserad av hans svar, eftersom min bror gav honom förklaringar som han aldrig tidigare hade hört.
Därefter bjöd han in min bror att sätta sig bredvid honom och fortsatte samtalet i två timmar. När samtalet var slut verkade han mycket nöjd och sade: ’Kolet är borta – det kan jag inte ge dig tillbaka, men här är pengarna.’ Sedan eskorterade han min bror till dörren och ut på gatan, och behandlade honom med största respekt. Sedan dess har han och Abbas Effendi varit nära vänner, och de båda familjerna likaså.
Men folkets fördomar och fientlighet mot oss var så djupt rotade att det har krävts mycket tid och tålamod för att få bort dem. Jag tror att ni redan har hört talas om afghanen som höll fast vid sin fiendskap i tjugofyra år, men som till slut mjukades upp av min brors vänlighet. Så har det varit med många. Men med tiden har hans kärlek till andra vunnit alla hjärtan. Folk har ofta sagt om honom: ’Vad gör han med sina fiender för att göra dem till sina vänner?’
Guvernören, domarna och arméns officerare lärde sig först att respektera honom och sedan att älska honom. Nästan alla i staden älskar honom – muslimer och kristna, rika och fattiga. Men det finns kanske ett undantag – jag känner inte till något annat – som jag nu skall tala om.
Den välsignade Fulländningen visade på många sätt att Abbas Effendi skulle bli hans efterträdare. Många år före sin död förklarade han detta i sin lagbok. Han har refererat till Abbas Effendi som ’Mitt förbunds centrum’, ’Den största grenen’, ’Grenen från den uråldriga roten’, ’Guds största mysterium’. Han gav honom beteckningen ’Hans Höghet Mästaren’ och tilltalade honom och talade om honom på samma sätt; och han krävde att hela hans familj skulle behandla honom med stor vördnad. Han efterlämnade också ett testamente där han upprepade sin vilja i detta avseende.
Efter den välsignade Fullkomlighetens död ogillades emellertid Abbas Effendis övertagande av denna ställning av vår halvbror, Mírzá Muḥammad ‘Alí. Under en tid försökte han skapa oenighet bland bahá’íerna. När han misslyckades med detta försökte han skada min bror personligen. Vid denna tid, som har varat i mer än tjugo år, tilläts min bror att efter eget behag bege sig utanför ‘Akkás murar och hade frihet i det omgivande landet. Jag var själv då bosatt i Haifa och han liksom de andra medlemmarna av hans familj hade för vana att ofta resa dit, en förändring som var till stor nytta för deras hälsa, eftersom ‘Akká är en liten, trångbodd och under vissa årstider ohälsosam stad.
Muḥammad ‘Alí fortsatte med att framföra falska anklagelser av olika slag mot Abbas Effendi till den turkiska regeringen. En av dessa var denna: Den välsignade Fullkomligheten gav före sin död Abbas Effendi i uppdrag att på en plats som han hade valt ut på sidan av Karmelberget ovanför Haifa uppföra en byggnad som skulle vara den permanenta viloplatsen för Báb själv och min brors kvarlevor och även innehålla en sal för möten och gudstjänst. Denna byggnad höll på att uppföras vid den tid jag talar om – den är ännu inte färdig – och Muḥammad ‘Alí förklarade för myndigheterna att den var avsedd som ett fort, i vilket Abbas Effendi och hans anhängare tänkte förskansa sig, trotsa regeringen och försöka ta denna del av Syrien i besittning.
Andra lika grundlösa anklagelser fabricerades och upprepades tills regeringen, liksom vid tidigare tillfällen, tröttnade på irritationen och utfärdade ett dekret som föreskrev att den ursprungliga ordern, enligt vilken den välsignade Fulländningen och hans familj var instängda inom ‘Akkás murar, skulle igen verkställas.
Detta var för ungefär två år sedan. Sedan dess har min bror försäkrats om att hans stränga inspärrning skulle hävas igen om han ansökte om det för sin egen räkning. Han vägrar dock att göra denna ansökan.[] Detta beror på att han är mycket mer bedrövad över sin brors främlingskap för honom än över sin egen förlust av frihet. Han anser att hysa hat mot någon annan är den största ondska som kan drabba en människa och han är fast besluten att om möjligt rädda sin bror från detta, oavsett vad det kostar honom själv. Han vet att hans egen frigivning skulle få Muḥammad ‘Alís hat att öka och förmodligen göra en försoning omöjlig; men han hoppas att han, om situationen förblir som den är, med tiden kanske kan mjuka upp sin brors hjärta och återvinna hans kärlek.[]
Min fars fångenskap i hans hus fortsatte under nio år efter det att vi hade släppts ut från kasernerna. Hans anhängare från utlandet hade nu fri tillgång till honom och vårt liv var i de flesta avseenden jämförelsevis bekvämt. Efter denna tid gav guvernören den välsignade Fullkomligheten frihet i staden och på landet i närheten av ‘Akká. Hans vänner uppmanade honom nu att bosätta sig på landet, eftersom de trodde att hans hälsa skulle må bra av en sådan förändring. Han vägrade först, men gav till slut efter för övertalning och flyttade sin bostad till ett hus utanför staden.[] Här levde han ett lugnt och fridfullt liv fram till sin död vid sjuttiofem års ålder, år 1892. Hans huvudsakliga sysselsättning var, liksom den alltid hade varit sedan han återvände från sin tvååriga vistelse ensam i bergen nära Bagdad, att skriva heliga böcker och skrifter.
Abbas Effendi fortsatte att bo i ‘Akká. Han besökte ofta den välsignade Fulländningen och kom i allmänhet ut till fots. Promenaden var lång och på sommaren var solen mycket tryckande. Han hade för vana att lägga sig ner på marken, vila huvudet på en sten och sova, om han blev överväldigad av hetta eller trötthet. Den välsignade Fulländningen förmanade honom om detta och sade att han borde använda en häst. Min bror svarade: ‘Hur kan jag komma till min Herre ridande? Jag måste visa att jag är den ödmjukaste av alla människor. När Kristus gick ut, gick han och sov på fälten. Vem är jag, att jag, när jag besöker min Herre, skulle vara större än Kristus?’
I början av sitt liv var min bror mycket ovillig att gifta sig. Det är en persisk sed, när två kusiner, en pojke och en flicka, föds ungefär samtidigt, att lova dem till varandra i äktenskap under deras spädbarnstid. Min bror blev på detta sätt bortlovad till en kusin och medan vi bodde i Bagdad trodde vi att tiden var inne för äktenskapet. Han tänkte dock annorlunda och när vår mor ville skicka efter flickan, vägrade han bestämt att tillåta det. ’Varför skulle jag gifta mig?’ frågade han sig. ’Finns det inte tillräckligt att lida nu för att vi skall föreslå att andra skall dela vår lott?’
Efter att vi frigivits från den tvååriga fångenskapen i barackerna var både min mor och jag mycket angelägna om att min bror skulle gifta sig och vi började se oss om efter en flicka som vi skulle godkänna. Vårt val föll slutligen på dottern till en troende som bodde i Syrien, som sades vara mycket vacker och älskvärd och på alla sätt ett lämpligt parti. Utan att rådfråga min bror, eftersom vi ville försätta honom i en position där han inte kunde avvisa våra ofta upprepade vädjanden om att ge oss en dotter och en syster, bjöd jag in henne att besöka oss. Inbjudan accepterades och hon gav sig av tillsammans med sin bror. Efter en hård och tröttsam resa nådde de Haifa och fördes till en av mina farbröder.
Vi började i all stillhet förbereda äktenskapet utan att berätta för min bror att flickan hade anlänt. Många av de troende kände emellertid till det och våra avsikter och de var så förtjusta över att 'deras Mästare' (som de alltid kallade honom) skulle ta sig en hustru och därmed ge dem hopp om att han skulle få en son som kunde efterträda honom i att fostra tron tills den blev etablerad, att deras glädje lyste i deras ansikten. Min bror såg att det var något ovanligt på gång, och tanken slog honom, eftersom ämnet hade varit så påträngande för honom. Nu kanske de skaffar mig en hustru. Då skyndade han sig hem till oss och frågade med stor energi: ’Vad är det som pågår – vad ler alla människor åt? Är det möjligt att du återigen planerar att skaffa mig en hustru? Om det är så, kan du lika gärna ge upp det, för jag tänker inte gifta mig.’ Vi försökte vädja och resonera med honom, men han ville inte lyssna på oss. Till slut sade vi: ’Vad skall vi då göra? Hon är i Haifa – hon har kommit med sin bror – vad kan vi göra?’ Han tvekade, såg allvarlig ut och sade slutligen: ’Om du har tagit hit henne, så tillhör hon mig, och jag skall gifta bort henne med någon som är bättre lämpad att göra henne lycklig än jag.’ Hon stannade kvar i Haifa en tid, tills min bror till slut ordnade så att hon gifte sig med en man som han själv hade valt ut. Äktenskapet har slutat på ett tillfredsställande sätt för alla parter.
Báb hade under sitt liv en viss anhängare som var honom särskilt tillgiven. Vid ett tillfälle besökte han denne man i hans hem. Hans värd sade till honom att hans besök fyllde honom med den största lyckan i hans liv, men att han hade en sorg som han ville tala om. Han hade varit gift i tio år och var barnlös. Han bad Báb att be för ett barn åt honom, och detta lovade Báb.
Nio månader senare föddes en dotter till denna anhängare. När denna dotter växte upp var hon mycket söt och mycket älskvärd. Hon hade i sin barndom lovats bort till en kusin, och hennes kusin var i sinom tid mycket angelägen om att få gifta sig. Efter att ha fått tillåtelse att se henne tycktes han från den dagen inte tänka på något annat än den tid då hon skulle bli hans hustru. Han uppmanade till giftemål, tillhandahöll huset och gjorde alla de vanliga förberedelserna. På den bestämda dagen fördes bruden till brudgummens hus, vilket enligt persisk sed fullbordade det borgerliga äktenskapet. Då vägrade brudgummen till allas förvåning och bestörtning att träffa bruden. På släktingarnas frågor om varför han hade ändrat sig inom en timme var hans enda svar: ’Jag vet inte. Jag kan inte förklara och har inget att berätta. Allt jag vet är att jag inte kan se henne.’ Sex månader senare dog den unge mannen. Flickan stannade kvar i sin makes hus till hans död, men hon såg honom aldrig efter att ha kommit dit.[]
Hon kände sig mycket förödmjukad och bestämde sig för att aldrig mer gifta sig. Hon och hennes familj var mycket uppriktiga troende och efter denna händelse bad hon sin far och mor att sända henne till att vara tjänare i den välsignade Fulländningens hushåll. På grund av hennes besvikelse ville hennes föräldrar inte neka henne att gifta sig och hennes mor skrev för att få tillstånd att besöka den välsignade Fulländningens familj tillsammans med sin dotter. Tillstånd gavs och de kom till Haifa. Den välsignade Fulländningen bad min bror att hämta dem, men då han inte fann det lämpligt att själv åka dit, gav han uppdraget till någon annan att utföra det. Mor och dotter kom till vårt hus, och efter att ha sett den välsignade Fulländningen bad de att få träffa Mästaren. I det ögonblicket kom min bror in och samtalade kort med damerna, som dock verkade ovanligt intresserade för honom.
Damerna återvände till Haifa och stannade där och åkte då och då fram och tillbaka för att besöka oss. Min mor och jag såg att min bror lade märke till den unga kvinnan och hoppades att han skulle gifta sig med henne, men eftersom vi mindes vår erfarenhet vågade vi inte föreslå det. Ungefär sex månader senare kallade den välsignade Fullkomligheten min bror till sitt rum och frågade honom om han inte ville ta denna unga kvinna till sin hustru. Min bror samtyckte.
När min bror bestämde sig för att gifta sig offrade han utan tvekan sin egen förkärlek för ett liv som singel för resten av familjens önskemål och särskilt för den välsignade Fulländningen. Som den senare hade föreslagit för honom eftersom hans exempel skulle påverka alla troende, skulle det vara bra om det illustrerade det bästa och högsta tillståndet i livet för människor, vilket var det gifta tillståndet. Men när han fattade detta beslut tror jag att vår Mästare påverkades mycket av den varma aktning och tillgivenhet som han utan tvekan kände för den kvinna som han blev ombedd att gifta sig med.
Sedan blev det mycket glädje. Alla de troende såg med glädje fram emot bröllopet. Men tiden gick och ändå blev det inte av. Det verkliga skälet, som vi inte ville nämna offentligt, var att vi inte hade något lämpligt rum att ge min bror i huset och inte var villiga att förlora honom från vårt hem, där hans närvaro var så viktig för vår lycka.
Till slut gick jag till vår hyresvärds fru och berättade om vår förvirring. Hon rådfrågade sin man, och han, en godmodig man, sa att han kunde undanröja svårigheten. Han ägde det angränsande huset och han skar upp en dörr för att förbinda gårdarna i de två husen och gav oss ett rum, fullt möblerat, i det andra huset.
Därmed var vägen banad för äktenskapet och det högtidlighölls i vederbörlig ordning kort därefter. Bröllopet hade ett särdrag som var så karakteristiskt för min bror att jag vill nämna det. Vår vigselgudstjänst är mycket enkel och består av läsning av en skrift och utväxling av löften mellan de avtalsslutande parterna. Det följs vanligtvis av fest och underhållning av vänner till sent på kvällen.
Vår Mästare hade personligen och med stor omsorg gjort alla förberedelser för att ta emot och underhålla gästerna. Ceremonin utfördes av den välsignade Fulländningen omkring kl. 14.00. Min bror drog sig sedan tyst tillbaka utan att tala med någon och återvände inte förrän efter det att gästerna hade skingrats.
Det var inte av brist på hänsyn till det högtidliga tillfället eller för sin brud som han gjorde detta, för den ömma tillgivenhet som han alltid har visat för henne motbevisar detta eller för sina gäster, för hans minutiösa uppmärksamhet på arrangemangen för deras nöje motbevisar också detta. Men det var hans vana att tillbringa denna del av dagen och kvällen med att besöka de fattiga och sjuka och förklara Koranen och han var ofta sysselsatt med detta till en sen timme. Han lät aldrig sina egna angelägenheter hindra honom från att fullgöra dessa plikter, och han var inte villig att försumma dem ens vid detta tillfälle.
Min brors äktenskap har visat sig vara mycket lyckligt och harmoniskt. För flera månader sedan tog min syster två av sina döttrar till Beirut på grund av deras hälsa och detta har varit hennes första separation från sin make under någon längre tid. Sedan en kort tid efter hennes avresa upprepade min bror varje morgon som första fråga till sin dotter, som är hans ständiga följeslagare: ’Ruha, när tror du att din mor kommer tillbaka?’ De har fött åtta barn, varav fyra är i livet. Deras familj består nu av två ogifta döttrar, två gifta döttrar med sina familjer och jag själv.
Många influenser och de av den allra starkaste karaktären, har använts för att förmå min bror att ta en andra hustru – en praxis som den välsignade Fulländningen inte i ordalag förbjöd, men avrådde från. De troende har starkt uppmanat till det av flera skäl. Väldigt många av dem önskar själva ta en andra hustru, men känner sig hindrade från att göra det av Mästarens exempel. I Persien, utom bland de troende, är polygami en allmän sedvänja och begränsningen till en hustru, som alla troende känner och respekterar, verkar mycket sträng. Sedan finns det en allmän önskan om att Mästaren skall få en son som efterträdare. Andra argument har framförts, och trycket på honom har varit, och är fortfarande, mycket stort – större än ni lätt kan föreställa er.
Den välsignade Fullkomlighetens allmänna råd mot ett andra äktenskap skulle i sig självt ha haft effekten av en befallning för min bror och ha avgjort frågan men när det gällde honom drogs det tillbaka av vår Herre före hans död. Han sade till Abbas Effendi att han hellre ville leda de troende gradvis till monogami än tvinga dem att anta det, vilket de kände sig förpliktade att göra på grund av Mästarens exempel; att han därför och eftersom det var en stor önskan hos alla att Mästaren skulle få en son, drog tillbaka även rådet i hans fall och önskade att han skulle anse sig fri att följa sina egna önskningar och böjelser.
På detta svarade Mästaren att hans egna önskningar och känslor var emot ett andra äktenskap, men om den välsignade Fulländningen skulle beordra det, skulle han lyda. Detta gjorde dock aldrig den välsignade Fulländningen. På alla andra vädjanden har hans svar alltid varit en bestämd vägran. Han tror att om det hade varit Guds vilja att han skulle efterlämna en son, skulle de två som hade fötts till honom inte ha tagits ifrån honom. Han anser att det bästa och högsta livsvillkoret för en man är äktenskap med en hustru och att det är hans plikt att föregå med gott exempel i världen.
• • •
SlDELIGHTS on how this book was written are found in the Kháṭirát-i Nuh Sálih of Dr. Yúnis Khán, his Nine Years of Memories of the days when he lived in the Holy Land.
He tells how, very gradually, a few Westerners who implored to come received permission, in spite of the Master s precarious situation, and appeared discreetly, singly or in small groups. Among the early ones were two Americans, Madame de Canavarro and her brother in Buddhism, Myron Phelps. Fortunately by then, the town residence of Bahá'u'lláh had been vacated and was in the Masters hands, so the two were accommodated there.
Madame de Canavarro had been an ardent Buddhist, was a teacher of that Faith, and had expended large sums over many years to promote her beliefs. She had sacrificed her substance for the work, and was widely known for it. She belonged to a leading family, was thoroughly conversant with the new philosophy of the West, as well as with the Sufism of India, and she had had the Gospel of Buddha translated into English and French. Now, by way of Buddhism, she had come to the Bahá’í Faith. She was about forty-five or fifty, frail in health but joyous in spirit. Phelps, her co-religionist, accompanied her to ‘Akká. He had a great talent for literary work and was making a record of his experiences.
When the Countess arrived, she humbly kissed the hand of ‘Abdu'l-Bahá. He showed her great kindness, and she was received by the ladies of the Household in the andarun. The day following her arrival, conversations at table with the Master began. Unlike recent visitors, Mr. Breakwell and the sons of Mr. Dodge, she asked many questions and Phelps wrote down the answers. But the problem was this: The two Buddhists differed as to their ideas and beliefs, and the book which was being compiled had to be agreeable to both. For this reason the Master was put to great trouble clarifying questions for both of them.
"The lady asks a question," says Dr. Yúnis Khán in his account, "I translate it and then give her the Master's reply. Mr. Phelps writes it all down very rapidly—but since the questioner and the writer have opposing viewpoints it becomes exceedingly difficult to communicate the response to these two conflicting minds, and the need to repeat it all places a burden on the Master. One brief section dealing with Buddha or other Prophets presented no problems. But for the important section dealing with reincarnation, Phelps insisted in setting forth his preferences and beliefs, or would slant the material in such a way as to please the many believers in reincarnation who are in Europe— thus attracting readers and sales—and this problem obtained throughout the writing of the book.
"On the second or third day at the luncheon table, when complex matters began to be introduced, a fracas suddenly broke out and the occasion of it was this: A question which was obvious and basic in Bahá’í philosophy seemed abstruse to the lady and accordingly it was repeated a number of times until at last it was made clear. At this moment the lady turned on me, angrily attacked me and became so agitated that she could not address the problem with calm. The Master repeatedly asked me, 'What is she saying?' but the lady gave me no opportunity to grasp the subject and present it to the Master.
"After a considerable uproar, she seemed to be saying, 'You people of the East, why should you be in the forefront of religion, in view of the fact that you are not all that advanced, and why should we Westerners need to receive our ideas from you? Where did you come from, that we should need you? In the first place you do not possess such attainments that you should have the capacity to understand matters of this kind. When we have explained something to you and imparted some line of thought, then we have to wait for your answer. If it weren't for us from the West how would you grasp any of these things—and then as soon as you have grasped the matter, you understand the answer first, and then I have to understand it from you. Worst of all, you learn the secrets of Heaven and the divine truths directly from the Master (that is, you drink from the source), while we hear it only from your tongue (that is, we drink stagnant water). Why must I concentrate my eyes and ears on what comes out of your mouth, and sit waiting till I receive my answer?'
"As soon as I understood her comments I presented them to the Master. Yes, it is in such situations that His dignified manner and His loving smiles can defeat a whole world. He gazed tenderly upon her and said, 'Tell her that the influence of the secrets of Heaven is spiritual, and not of the body. Ear and tongue are material tools. Unless the spirit be ready to receive the bounties of God, of what use are eye and ear? These spiritual themes are making an impact on your heart, I am speaking with you by the power of the Spirit, and you, with complete concentration and pure intent, and an illumined heart, are receiving the divine effulgences.
The essential is a true inner bond between us. God be praised that this firm, inward, spiritual tie is present. Whatever you have understood thus far has reached you from the breaths of the Holy Spirit, and my spiritual connection with you is immediate and direct. The tongue of the interpreter is but a material tool. "Following this the Master cited examples of the devotion and success of the disciples of Christ, and said that in this wondrous age as well, souls who had neither physical sight nor hearing had attained to faith and had guided others. In brief, the lady was now content and expressed her pleasure, and peace was established between the two of us. She stayed over a month and important philosophical and mystical problems were solved for her. Some of these were published by Mr. Phelps in his book, some the lady kept in her heart.
"As for the book, the first section, telling of the impressions of Phelps and the things he witnessed, is very sweet, sensitive and moving. The other section, describing the journeys of Bahá'u'lláh and the Holy Household, the exile from Tehran to Baghdad, to Constantinople and Adrianople and ‘Akkà, is also very accurate and well established. This section, which the lady heard from the Greatest Holy Leaf herself, the translator being one of the Master's daughters, she wrote down and gave to Mr. Phelps. As to the other part, however, many mistakes crept into it with regard to such matters as reincarnation. I translated half the book three or four times, and it was brought to the Master's attention. Again, I either translated it into English or described the material to Mr. Phelps, and the Master corrected it. Nevertheless, the main part as published was contrary to the Master s teachings. Madame de Canavarro herself would understand His teachings, but Mr. Phelps would write as he pleased. Finally the two ended their days here in good spirits and for a considerable time thereafter letters would come from Madame de Canavarro telling of her services to the Cause."
No doubt this account by Dr. Yúnis Khán explains why, as stated by Phelps in his introduction, the Countess did not wish the book to be published over their two joint names.
THROUGH Madam Canavarro, Phelps was able to obtain, as it were, interviews in absentia with Bahiyyih Khánum, "The Lady." This was Abdu'l-Baha's sister, two years younger than Himself, who would in future, more than once, be in effect Regent of the Bahá’í World. She, the Greatest Holy Leaf, spoke no English, but young women in the Household, notably Ruhá Khánum and her sister Munawar, daughters of the Master, could serve as translators. The talks were not written down as Khánum spoke, they were recorded only after the lapse of a few hours and shared with Phelps in instalments. He explains why he could not meet Khánum in person. It was because of the restrictions of Islamic custom, which the Bahá’ís "carefully observe for the sake of peace and harmony." The ladies, captives in that Muslim country, wore the veil and except for close relatives did not meet with men. The present narrative from Khánum is probably the longest and most valuable of any she has left us.
Here this graceful and patrician lady, fragile, her health forever impaired by exile and imprisonment, tells the story of her Brother, whose sufferings and those of their parents she had shared from childhood. She tells how it was for them in Tehran, during the days after an attempt was made on the life of the Sháh, and how, until His innocence was proved, Bahá'u'lláh was chained underground with criminals in the Sháh's Black Pit. How the family s house was pillaged, and in one day they passed from great wealth to destitution, and her mother had to exchange the gold buttons on their clothing for food. How she, a little girl then, spent days of terror alone with her small brother in their ruined house, listening to the cries of mobs who were torturing and killing her fellow believers in the streets, expecting at every moment to hear that Bahá'u'lláh was no more. Then came their exile to Baghdad, their extreme poverty at the beginning, the plots of Bahá'u'lláh's half brother Mírzá Yaḥyá, Bahá'u'lláhs two years absence in the wilderness, His return and the growing prosperity of the Faith. How word was carried to the two Muslim rulers, the Sháh and the sultan, of the spread of the Teachings, and brought on their exile to Constantinople. How they were expelled from Constantinople and exiled in summer clothes and with scanty food through cold so terrible that the upper reaches of the Euphrates froze over for forty days—to five years of captivity in Adrianople. Then the final exile to the fortress town of ‘Akkà. Khánum said that after landing in ‘Akkà, they had to walk through cursing, taunting mobs to the army barracks where they were jailed. Most were ailing, and Bahá'u'lláh and herself perhaps the sickest of all. As they entered the prison, the great door was bolted behind them, they were up to their ankles in mud, and the smell of excrement was so strong that Khánum fainted away and there was no place to lay her down. A man there was weaving a mat for the soldiers, and she was placed on this mat and brought back to herself with water from a puddle on the floor, which the weaver was using for his rushes. The prisoners came down with typhoid and dysentery, but were allowed no doctor or medicine. There were seventy of them, and four died.
Then her younger brother Mihdi fell from the roof of the barracks through an unguarded skylight, to his death. And throughout all the tragedies ‘Abdu'l-Bahá, whatever His own sufferings, served His Father as manager of the family and their fellow captives, as well as cook, comforter and nurse.
• • •
"My brother, Abbas Effendi, now our Lord, was born at Ṭihrán in the spring of 1844, at midnight following the day upon which, in the evening, the Báb made his declaration. I was born three years later. He was therefore eight and I five, when in August, 1852, the attempt was made upon the life of the Sháh of Persia by a young Bábí, who through ungoverned enthusiasm had lost his mental balance. The events following this attempt are vividly impressed upon my mind. My mother. Abbas Effendi, myself, and my younger brother, then a Bábí, were at the time in Ṭihrán. My father was temporarily in the country.
The attempted assassination caused great uproar and excitement throughout the city. All Bábís were searched for, and, when found, arrested. A mob sacked our house, stripping it of its furnishings. My mother fled with us to the home of a sister of her father, whose husband was an official of the government; but, seeing the alarm which her presence caused, she was unwilling to bring her relatives into danger, and returned to her own home. There we gathered together some furniture which had been left by the mob, and lived in one room, destitute of all but the barest necessities.
My father, as my mother learned from a servant who was with him when he was arrested, was not long after brought to the city in chains and placed, with many other Bábís, in a dungeon below ground. They were chained together in squads by heavy chains passing about their necks. He expected to be executed first, as a leader, but he was instead reserved for the more horrible suffering of witnessing the successive torture and death of his companions separately. Each day one or more were selected for this fate, and the others reminded that their turn might come to-morrow.
Meanwhile, we heard each day the cries of the mob as a new victim was tortured or executed, not knowing but that it might be my father. My mother went daily to the house of her aunt for news of him and generally spent the entire day there, hoping that each hour would bring some tidings. These were long and weary days for my mother, young as she was and unaccustomed to sorrow. At first, on going to her aunt's, my mother would take me with her; but one day, returning unusually late, we found Abbas Effendi surrounded by a band of boys who had undertaken to personally molest him. He was standing in their midst as straight as an arrow – a little fellow, the youngest and smallest of the group – firmly but quietly commanding them not to lay their hands upon him, which, strange to say, they seemed unable to do. After that, my mother thought it unsafe to leave him at home, knowing his fearless disposition, and that when he went into the street, as he usually did to watch for her coming, eagerly expectant of news from his father for whom, even at that early age, he had a passionate attachment, he would be beset and tormented by the boys. So she took him with her, leaving me at home with my younger brother. I spent the long days in constant terror, cowering in the dark and afraid to unlock the door lest men should rush in and kill us. Meanwhile my mother was without money. She would have been reduced to extremities but for the fact that the buttons of our garments were of gold. These she used for buying food and for bribing the jailors to take food to my father.
Four months passed in this fearful agony of suspense and terror. Meanwhile the Government had investigated my father's case and had become convinced that he had had no connection with the attack upon the Sháh. This might not have been sufficient to effect his release at that time, on account of the popular fury against all Bábís, but he was so ill that it was thought he would die, and his illness was made a pretext for his liberation and he was released under surveillance. Two weeks later, in company with a number of other families of believers, we set out for Baghdad with a military escort. It was bitterly cold, and the route lay over mountains. The journey lasted a month. My father was very ill. The chains had left his neck galled, raw, and much swollen. My mother, who was pregnant, was unaccustomed to hardships, and was worried and harassed over our recent trials and the uncertainty of our fate. Another thing which grieved her was her separation from my younger brother whom, being very delicate, she had felt obliged to leave behind in Ṭihrán as unfit to endure the hardships of this journey. We were all insufficiently clothed, and suffered keenly from exposure. My brother in particular was very thinly clad. Riding upon a horse, his feet, ankles, hands, and wrists were much exposed to the cold, which was so severe that they became frost-bitten and swollen and caused him great pain. The effects of this experience he feels to this day on being chilled or taking a cold. We arrived in Baghdad in a state of great misery, and also of almost utter destitution. The only means that we had brought from Ṭihrán consisted of a few personal effects that my mother had collected before our departure, which had been so hurried that she had had no time in which to make suitable preparation. Even these were nearly exhausted by the time we reached our destination, having been bartered on the journey for necessaries.
More misery now stared us in the face. My father was still very ill, my mother and other women in delicate health, small children needed care, while our means were insufficient to procure even the usual necessities of life. My mother's health demanded that we should have servants, but we were unable to hire them. There were, indeed, those among the believers who would willingly have acted as such for us, and who actually did so, to some extent, but we could not permit them to do what we would not do ourselves – especially my mother, who was habitually very thoughtful and considerate, and who always preferred to work for herself and others rather than be a source of trouble to any one.
I was, of course, too young to be of any real help; and as it was, there was no one in our household capable of doing much but my poor mother, who was unaccustomed to labour of any kind. In trying to wash our clothes her hands, which were fine and delicate, became blistered and were torn till they bled. In short, our sufferings – at least those of our own family – were indescribable. However, we struggled through this period as bravely as we could, until, after a time, occasional remittances came to us from Ṭihrán, the proceeds of personal effects – jewels, cloth of gold, and other valuable articles which were a part of my mother's dowry – which had been left there to be sold. This money ameliorated our condition to a considerable extent.
As soon as the Blessed Perfection[] became somewhat better, he began again to teach. Gathering the believers about him he encouraged, exhorted, and taught them until peace and happiness again reigned in the hearts of his devoted followers, and our little band of refugees found joy in his holy presence. But this happiness was of but brief duration. Not long after, my uncle, Ṣubḥ-i-Azal, my father's half-brother, arrived in Baghdad, and then there began to be disharmony and misunderstandings among the believers. At the time of the trouble in Ṭihrán, Ṣubḥ-i-Azal had escaped and remained for some time in concealment. Then he followed us, travelling in the disguise of a dervish.
I do not wish to be understood as asserting definitely that Ṣubḥ-i-Azal was the cause of the discord to which I have referred; but it began at about the time of his joining us, and I myself have concluded that it was attributable to him. At length this state of affairs became very distasteful to my father, he being by nature a man of peace. Strife of any kind seemed to hurt him; more, however, because of the unhappiness which it brought upon others than because of the discomfort which it caused him. It was his habit, for the sake of peace and to quell strife, to take all blame upon himself where possible, and to seek to pacify those in contention by his love.
After we had been in Baghdad about one year, he announced that he could endure it no longer, and that he would go away. Accordingly, taking a change of clothes, but no money, and against the entreaties of all the family, he set out. He was prevailed upon to take a servant, but sent him back the next day. I have stated that my brother was deeply attached to his father; this attachment seemed to strengthen with his growth. After our father's departure he fell into great despondency. He would go away by himself, and, when sought for, be found weeping, often falling into such paroxysms of grief that no one could console him. His chief occupation at this time was copying and committing to memory the tablets[] of the Báb. The childhood and youth of my brother was, in fact, in all respects unusual. He did not care for play or for amusement like other children. He would not go to school, nor would he apply himself to study. Horseback riding was the only diversion of which he was fond; in that he became proficient, being reputed to be a very skilful horseman.[] After my father's departure many months passed; he did not return, nor had we any word from him or about him. We were all in great sorrow, and made constant inquiries, hoping to hear some rumour which would enable us to trace him.
There was an old physician at Baghdad who had been called upon to attend the family, and who had become our friend. He sympathised much with us, and undertook on his own account to make inquiries for my father. He at length thought that he had traced him to a certain locality, quite distant from Baghdad, in the mountains; and thereafter was accustomed to ask all persons whom he met from that region for such a man. These inquiries were long without definite result, but at length a certain traveller to whom he had described my father, said that he had heard of a man answering to that description, evidently of high rank, but calling himself a dervish, living in caves in the mountains. He was, he said, reputed to be so wise and wonderful in his speech on religious things that when people heard him they would follow him; whereupon, wishing to be alone, he would change his residence to a cave in some other locality. Further he related this incident: A boy attending a village school had been flogged and sent out for failure in his writing. While he was weeping outside the schoolroom, this holy man came by and asked the cause of his grief. When the lad had explained his trouble the Dervish said: 'Do not grieve. I will set you another copy, and teach you to write well.' He then took the boy's slate and wrote some words in very beautiful characters. The boy was delighted; and showing his slate in pride at now having a better master than he had had in the school, the people were astonished, Dervishes being commonly illiterate. They then began to follow the Dervish; who, wishing to meditate and pray in solitude, left that place for another. When we heard these things, we were convinced that this Dervish was in truth our beloved one. But having no means to send him any word, or to hear further of him, we were very sad.
There was then in Baghdad an earnest Bábí, formerly a pupil of Qurratu’l-‘Ayn[] (a woman famous for her beauty and learning, who was one of the disciples of the Báb, and a martyr). This man said to us that as he had no ties and did not care for his life, he desired no greater happiness than to be allowed to seek for him whom all loved so much, and that he would not return without him. He was, however, very poor, not being able even to provide an ass for the journey; and he was besides not very strong, and therefore not able to go on foot. We had no money for the purpose, nor anything of value by the sale of which money could be procured, with the exception of a single rug, upon which we all slept. This we sold and with the proceeds bought an ass for this friend, who thereupon set out upon the search.
Time passed; we heard nothing, and fell into the deepest dejection and despair. Finally, four months having elapsed since our friend had departed, a message was one day received from him saying that he would bring my father home on the next day. The other members of the family could not credit the truth of this news, but it seemed to electrify my brother. He minutely questioned and examined the messenger, and became much excited. He quite believed that his father would return, but no one else did. During the night following the next day, however, my father walked into the house. We hardly knew him; his beard and hair were long and matted – he really was a Dervish in appearance. The meeting between my brother and his father was the most touching and pathetic sight I have ever seen. Abbas Effendi threw himself on the floor before him and kissed and embraced his feet, weeping and crying, 'Why did you leave us, why did you leave us?' while the great uncouth Dervish wept over his boy. The scene carried a weight not to be expressed in words.
The absence of my father had covered a little more than two years. After his return the fame which he had acquired in the mountains reached Baghdad, and not only Bábís but many others came to hear his teachings; and many, also, merely out of curiosity to see him. As he wished for retirement these curiosity seekers were a great trouble and annoyance to him. This aroused my brother and he declared that he would protect his father from such intrusions. Accordingly he prepared two placards, one for the door of his own room, which read, 'Those who come for information may apply within; those who come only because of curiosity had better stay away'; the other for the door of his father's room, of which the purport was, 'Let those who are searching for God come, and come, and come.' Then he announced that he himself would first see those who came. If he found that they were genuine truth-seekers he admitted them to his father's presence; otherwise he did not permit them to see him.
So time passed. My father taught many, and his followers became numerous. Many of them were the fierce and untutored Arabs of Irak. All evinced an intense devotion to him. He was visited also by many Bábís from Persia. During these years Abbas Effendi was accustomed to frequent the mosques and argue with the doctors and learned men. They were astonished at his knowledge and acumen, and he came to be known as the youthful sage. They would ask him, 'Who is your teacher – where do you learn the things which you say?' His reply was that his father had taught him. Although he had never been a day in school, he was as proficient in all that was taught as well-educated young men, which was the cause of much remark among those who knew him. In appearance my brother was at this time a remarkably fine-looking youth. He was noted as one of the handsomest young men in Baghdad."
CHAPTER III The story of his life (Continued) Constantinople and AdrianopleTHE Governor of Baghdad at this time was a relative of my father, but his enemy on account of differences in religious opinion and family misunderstandings. This man, rendered uncomfortable by the sight of my father's increasing fame and influence, exerted himself to effect his removal from Baghdad. He caused representations to be made to the Sháh of Persia that, whereas Bahá'u'lláh had been driven out of Persia because of the harm threatened by his presence to the Muḥammadan religion in that country, now he was injuring the religion even more in Baghdad, and still exerting his evil influence in Persia; and that therefore he ought to be removed to a place at a greater distance from that country, and one where he could do less harm.
These representations and suggestions he sent repeatedly to the Court of Persia, until at length the Sháh was moved to use his influence with the Sultan of Turkey to have the Bábís transferred from Baghdad to Constantinople. An order to this effect was at length made by the Sultan. When this news came to us, from which we inferred that my father would again be made a prisoner, we were thrown into consternation, fearing another separation. He was summoned before the magistrates. My brother imperiously declared that he would go in his stead; but this our father overruled, and went himself. Great numbers of his followers had assembled about our house, and these witnessed his departure with many demonstrations of grief, feeling that it was possible that he might not return.
The magistrates expressed great sorrow to my father; they said that they respected and loved him, that they had not instigated the order, but that they were powerless to suspend or modify it, and must proceed with its execution. My father remained in conference with them nearly all day, but could do nothing to avert the catastrophe. When he returned, he told us that we must prepare to set out for Constantinople in two weeks. This report was like a death-knell to his followers, who were still gathered about the house. Many of them were Arabs; their fierce natures rebelled and they gave way to violent remonstrances. They implored the Blessed Perfection not to desert them. 'You are our shepherd,' they said; 'without you we must die.'
The next day they so overran the house that we could not prepare for the journey. Then the Blessed Perfection proposed to go with Abbas Effendi to the garden of one of our friends and live there in a tent till the time of departure, that the family might be able to proceed with the packing. This remark was repeated and misunderstood, and the rumour circulated among the believers that the Blessed Perfection was to be taken away alone. Then they came pouring in by hundreds, so wild with grief that they could not be pacified; and when my father started to leave the house with my brother they threw themselves upon the ground before him. One man who had an only child, which had come to him late in his life, stripped the clothes from the child's body and placing it at my father's feet cried, 'Naked I give you my child, my precious child, to do with as you will; only promise not to leave us in distress. Without you we cannot live.'
Then, as the only way in which to soothe his followers, the Blessed Perfection took all his family to the garden, leaving to friends the preparation of his household goods for the journey. Here we pitched tents and lived in them for two weeks. The tents made, as it were, a little village, that of my father, which he occupied alone, in the centre.
Four days before the caravan was to set out, the Blessed Perfection called Abbas Effendi into his tent and told him that he himself was the one whose coming had been promised by the Báb – the Chosen of God, the Centre of the Covenant. A little later, and before leaving the garden, he selected from among his disciples four others, to whom he made the same declaration. He further said to these five that for the present he enjoined upon them secrecy as to this communication, as the time had not come for a public declaration; but that there were reasons which caused him to deem it necessary to make it at that time to a few whom he could trust. These reasons he did not state; but they are to my mind suggested by the subsequent events which I shall narrate farther on, and which I think he at that time anticipated, and in view of which he felt that he needed special protection.
Many of the Blessed Perfection's followers decided to abandon Baghdad also, and accompany him in his wanderings. When the caravan started, our company numbered about seventy-five persons. All the young men, and others who could ride, were mounted on horses. The women and the Blessed Perfection were furnished waggons. We were accompanied by a military escort. This journey took place in 1863, about eleven years after our arrival in Baghdad.
From the time when the declaration was made to him at Baghdad Abbas Effendi seemed to constitute himself the special attendant, servant, and body-guard of his father. He guarded him day and night on this journey, riding by his waggon and watching near his tent. He thus had little sleep, and, being young, became extremely weary. His horse was Arab and very fine, and so wild and spirited that no other man could mount him, but under my brother's hand as gentle and docile as a lamb. In order to get a little rest, he adopted the plan of riding swiftly a considerable distance ahead of the caravan, when, dismounting and causing his horse to lie down, he would throw himself on the ground and place his head on his horse's neck. So he would sleep until the cavalcade came up, when his horse would awake him by a kick and he would remount.
The march to Constantinople occupied four months. Much of the weather was inclement and during many whole days we were without proper food. In our company were many small children, upon whom and the women the journey was very hard. On one occasion during a long and cold march, my brother having obtained some bread, rice, and milk, my father made up with his own hands a sort of pudding by boiling these together with a little sugar, which was then distributed to all. The preparation of this food was a reminiscence of my father's two-years' sojourn in the mountains, where he was dependent on what might be given him, and this dish – which he sometimes made for himself – was the only warm food he had. Such times as these were moments of pleasure; but there was always present a feeling of apprehension – as though a sword were hanging over our heads.
Arrived in Constantinople we found ourselves prisoners. We were put into a small house, the men below and the women above. My father and his family were given two rooms. The weather was very cold and damp, and we had no fires or proper clothing. Because of the crowding the atmosphere was foul. We petitioned for better quarters, and were given another house, which was to some extent an improvement.
While we were here the Blessed Perfection was advised by persons of prominence who came to see him to appeal to the Sultan, state his case, and demand justice, in accordance with the Turkish custom. To these suggestions he replied that he was a man whose only concern was the spiritual welfare of men; that he had never interfered in any way with worldly affairs, nor should he ever do so, even in his own behalf; that the Sultan had commanded his presence in Constantinople, and for that reason alone he had come; that in like manner he should in the future comply with the wishes of the Sultan; that he saw no reason why he, a spiritual man, should initiate the trouble, argument, and commotion incident to an appeal; and that if the Government wished to investigate the truth of the matter, it would itself institute an inquiry.
I have heard that these words were repeated to the Sultan and did not please him, perhaps because a different construction had been put upon them by the narrator than the meaning which the Blessed Perfection intended to convey. However that may be, it being a matter about which I cannot speak with certainty, my father was not called upon to appear at any inquiry. An order was, however, made, about two months after our arrival in Constantinople, directing our transfer to Adrianople, a town in eastern European Turkey of notoriously bad climate, to which criminals were often sent.
Before we set out a threat was made of separating us – of sending the Blessed Perfection to one place, his family to another, and his followers elsewhere. This overwhelmed us with apprehension, which hung over us and tormented us during the whole of the journey and long after. The dread of this or of the execution of my father was the greatest of our trials – a horrible fear of unknown danger always menacing us. Such threats were frequently repeated after this time also. Had it not been for them we could have borne our sufferings with greater resignation; but these kept us always in a heart-sickening suspense.
The journey to Adrianople, although occupying but nine days, was the most terrible experience of travel we had thus far had. It was the beginning of winter, and very cold; heavy snow fell most of the time; and destitute as we were of proper clothing or food, it was a miracle that we survived it. We arrived at Adrianople all sick – even the young and strong. My brother again had his feet frozen on this journey.
Our family, numbering eleven persons, was lodged in a house of three rooms just outside the city of Adrianople. It was like a prison; without comforts and surrounded by a guard of soldiers. Our only food was the prison fare allowed us, which was unsuitable for the children and the sick. That winter was a period of intense suffering, due to cold, hunger, and, above all, to the torments of vermin, with which the house was swarming. These made even the days horrible, and the nights still more so. When they were so intolerable that it was impossible to sleep, my brother would light a lamp (which somewhat intimidated the vermin) and by singing and laughing seek to restore the spirits of the family. In the spring, on the appeal of the Blessed Perfection to the Governor, we were removed to somewhat more comfortable quarters within the city. Our family was given the second story of a house, of which some of the believers occupied the ground floor.
We remained for five years in Adrianople. The Blessed Perfection resumed his teaching and gathered about him a large following. We were very poor and always in great privation, but had become so inured to suffering that we should have lived in tolerable contentment had it not been for two things – the feeling of dread and sense of unknown danger of which I have before spoken, and another matter to which I will presently more particularly refer. During this period, as, in fact, had been the case for a number of years, Abbas Effendi was the chief dependence and comfort of the entire family. He had from childhood a remarkably self-sacrificing nature, habitually yielding his own wishes and giving up whatever he had to his brothers and sisters, keeping nothing for himself. He was always gentle; never became angry, and never retaliated. The life we were living afforded constantly recurring occasions for the exhibition of these qualities of his character; and his unceasing efforts did a great deal to make its conditions endurable for the other members of the family. For the poor also he had ever been very tender-hearted, and, destitute as we were, he always contrived to find something to give to others who were in greater want. This alms- giving proclivity of my brother was a great trial to our mother, for in our straitened circumstances she found it very difficult with the means at her disposal to provide for her own family only those things which were actually necessary.
The matter to which I have just referred as interfering with our contentment was a very terrible experience brought upon us by Ṣubḥ-i-Azal, to whose machinations our subsequent sufferings were chiefly due, and which were the immediate cause of our being sent some years later from Adrianople to ‘Akká. To this very serious affair I will now proceed.
Ṣubḥ-i-Azal continued to be one of our company after we came to Baghdad in 1853. With his family he now occupied in Adrianople a house separate from ours though near it. The relations between the two families, which for a time while we were in Baghdad had been strained, had become again harmonious. The food of Ṣubḥ-i-Azal's family was usually prepared in our house, under my supervision, and sent to Ṣubḥ-i-Azal's house. The reason for this was that his wives were not properly attentive to their household affairs and prepared his food so badly that it was not suitable for him to eat. We saw this, and, in order to enable him to live comfortably, offered to cook his food and send it to him. There was a bath in our house, but none in Ṣubḥ-i-Azal's, and he was accustomed to use our bath. The same servant prepared the bath and acted as bath attendant for both my father and Ṣubḥ-i-Azal.
Up to this time the declaration which the Blessed Perfection had made to five of his disciples in Baghdad had not been formally communicated to Ṣubḥ-i-Azal, or, indeed, to any one else, and we do not know that he was aware of it: though his conduct suggests that he suspected it, and that this suspicion furnished the incentive which prompted him in doing what I am about to relate. As you no doubt know, Ṣubḥ-i-Azal claimed to have been appointed by the Báb as his successor, and therefore to be, after the Báb's death, the head of the Bábí Church.
The events which I am about to relate occurred about one year after he had moved into the city from the quarters which he had at first occupied in Adrianople. One day while in the bath Ṣubḥ-i-Azal remarked to the servant (who was a believer) that the Blessed Perfection had enemies and that in the bath he was much exposed, and asked whether it would not be easy for an attendant who was not faithful to the Blessed Perfection to make away with him while shaving him. The servant replied that this was certainly the case. Ṣubḥ-i-Azal then asked him whether, if God should lay upon him the command to do this, he would obey it. The servant understood this question, coming from Ṣubḥ-i-Azal, to be a suggestion of such a command, and was so terrified by it that he rushed screaming from the room. He first met Abbas Effendi and repeated to him Ṣubḥ-i-Azal's words. My brother endeavoured to quiet him, and commanded his silence. This the servant refused unless he was taken at once to the Blessed Perfection. Abbas Effendi accordingly accompanied him to my father, who listened to his story and then enjoined absolute silence upon him. This occurrence was ignored by my father and brother, and our relations with Ṣubḥ-i-Azal continued to be cordial. The Blessed Perfection was indeed several times warned to beware of Ṣubḥ-i-Azal, by persons who claimed to have overheard conversations between him and his intimates, but no attention was paid to these warnings.
Some time afterwards, to celebrate a family festival day, Ṣubḥ-i-Azal invited us all to his house. At this time, also, my father was warned not to take food there, but replied that he must treat Ṣubḥ-i-Azal with kindness and could not refuse it. This entertainment was looked upon as cementing the family reconciliation, and it is usual on such occasions among Persians for the heads of the two family factions which have been alienated to eat from the same plate. So, now, rice for both my father and Ṣubḥ-i-Azal was served to them on one plate. This rice, as well as all the other food used for the meal, had been prepared in Ṣubḥ-i-Azal's house, contrary to the usual custom. Now my father and Ṣubḥ-i-Azal had these well-known peculiarities of taste – that the former was very fond of onions, while the latter could not endure them. The portion of rice intended for my father was accordingly flavoured with onions, while that intended for Ṣubḥ-i-Azal was differently prepared. The servant bringing in the plate placed it, at the direction of Ṣubḥ-i-Azal, with the side upon which was the rice flavoured with onions toward the Blessed Perfection. While he did so Ṣubḥ-i-Azal smilingly remarked, 'Here is rice cooked as you like it!' My father ate some of the rice prepared for him, but fortunately not very much, as for some reason it did not please him. He preferred the rice prepared for Ṣubḥ-i-Azal, and ate of it, and also of the dishes which the others at the table were eating.
"Soon after eating the rice my father became ill and went home. About midnight he was seized with severe vomiting and passing of blood from the bowels. A physician was summoned, and declared that he had been poisoned. My father was desperately ill for twenty-two days; during all this time he took no food. On the eighteenth day the physician said that he could not live. The death sentence terribly moved Abbas Effendi. He placed his head on the pillow beside his father's in the utmost agony of grief. He implored him to live for the sake of the world, for his family, and for him. My father was too feeble to speak, and could only place his hand on my brother's head. The physician was deeply moved by the sight. He had learned to love Abbas Effendi, – as did every one who came in contact with him, – and declared he would give his life to save the father for the boy. Thrice he repeated, 'I will give my life – I will give my life – I will give my life,' walking as he spoke several times around the bed. At length, utterly despairing of the case, he left. The next morning he sent word that he was ill, and advised that another physician be summoned. Nine days later he died. We then recalled his singular words.
Meanwhile we did not summon another physician for my father, feeling that the case was hopeless; but to our surprise his condition soon showed marked improvement, and on the third day he asked for food, which gave us much hope. From this time he grew stronger continuously, but very slowly,[] and at length recovered. After the recovery of my father from this illness, Abbas Effendi strongly urged him to declare himself to Ṣubḥ-i-Azal. My father, however, persisted in replying that so long as Ṣubḥ-i-Azal did not effect other harm than he was able to do to him personally, that is, so long as he did not injure the Cause, he would not assert himself against him.
Ṣubḥ-i-Azal made no further attempts upon the life of the Blessed Perfection, but he began to endeavour to arouse dissensions among the believers, making various false accusations against the Blessed Perfection. At this time, of course, the Bábís in general did not know that my father had said that he was the Divine Manifestation, but he was regarded by most of them as their leader, and very much beloved. Ṣubḥ-i-Azal was looked upon as leader, however, by some of the Bábís.
Thus matters went, becoming worse and worse, until it was plainly evident that the Cause was suffering. Then the Blessed Perfection summoned Abbas Effendi and said to him that the time had come for a public declaration. 'Not for myself would I do it,' he said, ' but because the welfare of the Cause demands it.' He then wrote a tablet, longer than any he had before written and of great power, – it has been said that men trembled as they read it, – addressed to the Bábís generally, and setting forth his declaration.
This tablet he directed to be read to every Bábí, but first of all to Ṣubḥ-i-Azal. He assigned to one of his followers the duty of taking it to Ṣubḥ-i-Azal, reading it to him, and returning with Ṣubḥ-i-Azal's reply. When Ṣubḥ-i-Azal had heard the tablet, he did not attempt to refute it; on the contrary he accepted it, and said that it was true. But he went on to maintain that he himself was co-equal with the Blessed Perfection, affirming that he had had a vision on the previous night in which he had received this assurance.
''When this statement of Ṣubḥ-i-Azal was reported to the Blessed Perfection, the latter directed that every Bábí should be informed of it at the time when he heard his own tablet read. This was done, and much uncertainty resulted among the believers. They generally applied to the Blessed Perfection for advice, which, however, he declined to give. At length he told them that he would seclude himself from them for four months, and that during this time they must decide the question for themselves.
This he did. None of the believers other than his own family had access to him, or communication with him, for four months. At the end of that period all the Bábís in Adrianople, with the exception of Ṣubḥ-i-Azal and five or six others, came to the Blessed Perfection and declared that they accepted him as the Divine Manifestation, whose coming the Báb had foretold. The Bábís of Persia, Syria, Egypt, and other countries, also, in due time accepted the Blessed Perfection with substantial unanimity.[]
Ṣubḥ-i-Azal now took up another line of action. He opened a correspondence with prominent persons in the Turkish government and the Muslim Church, in which he alleged that the Blessed Perfection was stirring up strife and seeking to destroy the Muslim faith by showing a contempt for the Koran, neglecting the fast of Ramadan, permitting the women of his followers to go unveiled, condemning polygamy, and the like. These allegations, although wholly unfounded, since the Blessed Perfection, equally with our Master at the present time, required of his followers the most careful observance of, and respect for, the social customs of the people among whom they lived, were persisted in by Ṣubḥ-i-Azal, until he had made the impression which he desired. The Turkish government, annoyed and irritated, finding our people, between whom, as can be well understood, it was unable to discriminate, vexatious and troublesome, wearied of the whole matter, and determined to scatter us; a course which under the circumstances was a quite natural and intelligible outcome of Ṣubḥ-i-Azal's actions. An order was therefore issued decreeing that the Bábís in Adrianople should be separated and banished; that Ṣubḥ-i-Azal should be sent to one place, the Blessed Perfection to another, his family to another, and the followers to still others; and that all should be kept in ignorance of their own and the others' destinations.
During the period of his residence at Adrianople, Abbas Effendi had endeared himself to every one, high and low, those of the faith and others alike. He taught much and even at that time was commonly called the 'Master.' The Governor himself had become a friend of the Master's and delighted to listen to his religious discourses. It was the habit of the Governor frequently to have the Master at the palace, and when my brother could not go to the Governor he sometimes came to my brother. When the Governor received the order of banishment from Adrianople he was so affected by it that, not having the heart to execute it himself, he put it into the hands of his subordinates for execution, wrote a letter to Abbas Effendi, and left the city. In this letter he said:
'This trouble has come upon you through members of your own family. It is Ṣubḥ-i-Azal who has caused the Sultan to take these steps. I am powerless to aid you, and my love for you is so great that I must go away. I cannot see this dreadful thing happen.' This trouble broke with the suddenness of a tornado upon us. We were sitting quietly together at home when we heard a bugle-call. My brother looked out and saw a cordon of soldiers about the house presenting arms. Our first thought was that the life of the Blessed Perfection or of Abbas Effendi was threatened. The latter endeavoured to quiet our alarm, and went out to inquire the cause of this demonstration. He was given the Governor's letter. The family consulted and Abbas Effendi then told the officer in command that we would die rather than be separated, and asked at least for respite. The reply was, 'No; you must go to-day, Bahá'u'lláh and his family to different places, and neither can know the destination of the other.' Abbas Effendi demanded permission to go to the Governor's palace and appeal to his representative. This was at first refused but finally granted, and he set out between two guards.
My brother pleaded so eloquently with the officials that they consented to telegraph to Constantinople asking that the order be changed so that our family might remain together. A reply was received refusing the change. My brother persisted, and had such influence with the officials that they seemed unable to put the measure into execution, permitting him to send despatch after despatch for a week. These were days of horror. The members of our family neither ate nor slept. No cooking was done in the house. When my brother left in the morning with the guards we feared that we might never see him again, and watched hour after hour for his return.
At length a telegram was received granting the concession that my father should be permitted to take with him his immediate family, but directing that his followers should be separated from him, without knowledge of his destination. A servant who had accompanied my brother overheard a part of this despatch read and misunderstood it. Without waiting to inquire whether he had heard aright, he returned to us with the report that the first order was not to be rescinded; that the Blessed Perfection was to be separated from his family and his followers. After telling us this he ran out and spread the news among the believers who were gathered near our house. They were as though stunned, paralysed. One of them, an old and faithful follower, seized a knife, and exclaiming, 'If I must be separated from my Lord, I will go now and join my God,' cut his throat. Fortunately this man's knife was partially arrested by a bystander so that his jugular vein was not severed; with the aid of a physician his life was ultimately saved.
The attempted suicide caused a great noise and disturbance, which attracted our attention. My mother and I went out to inquire into the cause of the commotion. We came near, and saw a man lying on the ground with blood streaming from him. The soldiers surrounding the group prevented us from approaching closely enough to determine with certainty who it was, but the first thought which came to us was that my poor brother, on hearing that the order was to be carried out, had, in his despair, killed himself. We could hear the gulping utterances of the man – 'You have separated me from my Lord, – I prefer to die.' Though unable to distinguish the voice, we still thought it was my brother. We remained in this agonising suspense for some time, until we suddenly heard my brother's voice rising high above the din, and speaking with tremendous force.
On hearing him, two things amazed us. First, he seemed to be wrought up to the highest pitch of anger and indignation. Never before had we heard him speak an angry word. We had known him sometimes impatient and peremptory, but never angry. And then, his great excitement had apparently given him command of the Turkish language, which no one had ever heard him speak before. He was, in Turkish, and in the most impassioned and vehement manner, protesting against, and denouncing, the treatment of the officers and demanding the presence of the Governor, who in the meantime had returned to the city. The officers seemed cowed by his vehemence, and the Governor was sent for. He came, and seeing the situation said, 'It is impossible, we cannot separate these people.' The Governor returned to his palace and telegraphed to Constantinople. The next day he received a reply granting permission to the followers of the Blessed Perfection to accompany him. We were told to prepare for immediate departure, but were not told to what place we were to be sent. When we set out there were seventy-seven in all in our band. We journeyed six days, and arrived at Gallipoli, which is on the sea.
On our arrival at this town we were met with the information that the Governor had a telegraphic order from the Sultan's government directing our separation; that my father with one servant was to go to one place, my brother with one servant to another, the family to Constantinople, the other followers to various places. This sudden and unexplained withdrawal of the hard-won concession we had so recently obtained exhausted our patience. We unhesitatingly declared that we would not be separated, and a repetition, in substance, of the events of the last days in Adrianople followed. My brother went to the Governor and told him that we would not submit to separation. 'Do this,' said he, – 'take us out on a steamer and drown us in the ocean. You can thus end at once our sufferings and your perplexities. But we refuse to be separated.'
We remained in Gallipoli for a week, in the same horrible suspense which we had experienced at Adrianople. Finally my brother, by his eloquence in argument and power of will, succeeded in gaining for the second time from the Constantinople government the concession that we should remain together. At Gallipoli the German, Russian, and English Consuls called upon the Blessed Perfection and offered to intercede in his behalf with the Turkish government, assuring him that they could procure, for him and his family, permission to go to one of the countries of Western Europe, where they would have no further trouble. My father replied that he did not wish to oppose the will of the Sultan, nor would he consent to abandon his followers; that his only interests were in spiritual things and his only desire to preach a religion, and that therefore he had nothing to fear.
The order from Constantinople directed that we should embark together upon a government vessel, and no time was lost in putting it into execution. In the hurry, distress, and uncertainty of the moment, we neglected to provide food for the voyage, but to one old servant, on his way to the ship, the thought occurred that he had not seen any provisions prepared, and he bought a box of bread. This, with the ship's prisoners' rations, which were almost inedible, was the only food we had for five days, when we reached Alexandria. Here the rumour that we were to be separated was renewed; and all were so terrified by it that no one was willing to leave the ship to buy provisions lest he be prevented from returning. We were able to procure only some grapes and mineral water. The little bread we had was now spoiled; and, what with hunger, fright, and grief, we were almost bereft of reason. On one of our company, indeed, these conditions had so preyed as to unbalance his mind, and he threw himself from the ship as we were leaving the harbour of Alexandria. The ships' officers were, however, fortunately able to bring her to in time to reach this man before he sank, and he was brought on board and revived.
CHAPTER IV The story of his life (Continued) ‘Akká (Part 1)After a voyage of about two days we were landed at Haifa, in Syria. All were sick, from hunger or eating improper food. I myself was a healthy woman up to the time of taking this voyage; since then I have never been well. 'We remained one day in the prison at Haifa, the men in chains, and were then taken in small boats to ‘Akká (a distance of ten miles). The water was very rough, and nearly all became seasick. '‘Akká, as we afterwards learned, was a prison to which the worst criminals were commonly sent from all parts of the Turkish Empire. It was reported to have a deadly climate. There was a saying that if a bird flew over ‘Akká it would fall and die.
At that time there was no landing for the city: it was necessary to wade ashore from the boats. The Governor ordered that the women be carried on the backs of the men. My brother was not willing that this should be done, and protested against it. He was one of the first to land, and procured a chair, in which, with the help of one of the believers, he carried the women ashore. The Blessed Perfection was not allowed to leave his boat until all his family had landed. When he had come ashore, the family were counted and taken to the army barracks, in which we were to be imprisoned. From the terrible sufferings and privations of the journey we were nearly all sick; worst of all, perhaps, the Blessed Perfection and myself.
Arrived at the barracks, it was proposed to put the Blessed Perfection and his family on the second floor, and he was sent up; but I fainted from exhaustion and was unable to ascend the stairs. [Here the narrator paused a moment, visibly trembling, and then continued.] Of my own experience perhaps this is the most awful. The horrible sufferings of the voyage had reduced me almost to the point of death. Upon that came the seasickness. When we landed in ‘Akká all the people of the town came crowding about us, talking loudly in Arabic, which I understood. Some said that we were to be put in the dungeons and chained; others that we were to be thrown into the sea. The most horrible jests and jeers were hurled at us as we were marched through the streets to this dreadful prison. Imagine, if you can, the overpowering impression made by all this upon the mind of a young girl, such as I was then. Can you wonder that I am serious, and that my life is different from those of my countrywomen? But this is digressing.
When we had entered the barracks the massive door was closed upon us and the great iron bolts thrown home. I cannot find words to describe the filth and stench of that vile place. We were nearly up to our ankles in mud in the room into which we were led. The damp, close air and the excretions of the soldiers combined to produce horrible odours. Then, being unable to bear more, I fainted. As I fainted, those about me caught me before I fell; but because of the mud and filth there was no place upon which I could be laid. On one side of the room was a man weaving a mat for the soldiers. One of our friends took this mat and I was placed upon it. Then they begged for water, but they could not get it. The soldiers would permit no one to go out.
There was a pool of water on the dirt floor, in which the mat-maker had been moistening his rushes. Some of this water was dipped up and strained and put to my lips. I swallowed a little and revived; but the water was so foul that my stomach rejected it, and I fainted again. Then a little of this water was thrown into my face; and at length I revived sufficiently to go up-stairs.
In the meantime my brother had slipped out and gone down to assist in the landing of the remainder of our company, whom we had left in the boats. When the soldiers discovered that he had disappeared, they at once notified the Governor, who had search made for him and found him helping the others ashore. The followers were all brought to the barracks together and lodged on the ground floor. Among them were the women and children, almost dying with hunger and parched with thirst. My brother begged to be permitted to go out for food and water. The soldiers replied: 'You cannot put a foot outside of this room. If you do, we will kill you. Our orders are not to let you leave the barracks under any pretext.' Then he asked permission to send out a servant guarded by soldiers. This was refused. The above was related to us by my brother, when he at length returned to our family quarters, in reply to our inquiries as to the occasion of his absence. He had been away for hours, and our hearts had been filled with anxiety for his safety.
Then came another time of heart-sickening suffering. The mothers who had Bábes at breast had no milk for them, for lack of food and drink, so the Bábes could not be pacified or quieted. The larger children were screaming for food and water, and could not sleep or be soothed. The women were fainting. Under these conditions, my brother spent the first part of the night in passing about among the distressed people, trying to pacify them, and in appealing to the soldiers not to be so heartless as to allow women and children to suffer so. About midnight he succeeded in getting a message to the Governor. We were then sent a little water and some cooked rice; but the latter was so full of grit and smelled so badly that only the strongest stomach could retain it. The water the children drank; but the rice only the strongest could eat. Later on, some of our people in unpacking their goods found some pieces of the bread which had been brought from Gallipoli, and a little sugar. With these a dish was prepared for the Blessed Perfection, who was very ill. When it was taken to him, he said : 'I command you to take this to the children.' So it was given to them, and they were somewhat quieted.
The next morning conditions were no better; there was neither water nor food that could be eaten. My brother sent message after message to the Governor, appealing in behalf of the women and children. At length he sent us water and some prisoners' bread; but the latter was worse even than the rice – appearing and tasting as though earth had been mixed with the flour. My brother also succeeded in getting permission to send out a servant, guarded by four soldiers, to buy food. But before this permission was given, the Governor commanded the presence of my brother and told him that neither he nor any of our people – not even a child – was to leave the prison under any circumstances whatever, and that unless this was promised the servant would not be permitted to go out. Under the circumstances my brother was obliged to give this promise. The servant selected was told that if he spoke to a man or woman except in bargaining for supplies, he would be spitted on the swords of the soldiers.
The servant procured some provisions; yet even thus we were still badly off for food, for we were all so poor that we could buy but little. So the Blessed Perfection requested that the prison allowance for our support should be commuted for money. The Governor consented, and gave to my father the amount allowed our family, and to my brother the amount allowed to the others. Then my father gave his own share and that of our family to my brother for the people, the whole being insufficient, for them, saying: 'I will eat bread.' Thereafter, when the supply of provisions was insufficient and he learned of it, he would take only bread and water.
When we were first brought to the barracks we had no knowledge as to the manner of life to which we were to be consigned. We feared that the Blessed Perfection, my brother, and perhaps others would be placed in dungeons and chained. The only information about it which we could obtain was that our sentence would be read on Friday – our arrival being early in the week. This uncertainty was an additional horror. When the sentence was read to us, we learned that it stated that we were political prisoners, nihilists, murderers, and thieves; that wherever we went, we corrupted the morals of the people; that we had leagued to overthrow the Ottoman Empire; that we could be given no leniency, and that the orders to keep us under bolt and bar must not be broken. It was because of this evil reputation, which had doubtless been given to the government by those who had reasons for desiring our destruction, and not from any want of humanity on the part of our jailors, who later became very kind and friendly to us, that we were subjected to such stern treatment and were given no more latitude or aid.
The season was summer (1868) and the temperature very high. All our people were huddled together on the damp earth floor of the barracks; with little water to drink, and that very bad, with no water with which to bathe, and scarcely enough for washing their faces. Typhoid fever and dysentery broke out among them. Every one in our company fell sick excepting my brother, my mother, an aunt, and two others of the believers. We were not allowed a physician; we could not procure medicine. My brother had in his baggage some quinine and bismuth. With these two drugs and his nursing, he brought us all through with the exception of four, who died. These were two months of such awful horror as words cannot picture. imagine it, if you can. Some seventy men, women, and children packed together, hot summer weather, no proper food, bad water, the most offensive odours from purging and excretions, and a general attack of the terrible diseases of dysentery and typhoid.
There was no one with strength to be of any general service but my brother. He washed the patients, fed them, nursed them, watched with them. He took no rest. When at length he had brought the rest of us – the four who died excepted – through the crisis and we were out of danger, he was utterly exhausted and fell sick himself, as did also my mother and the three others who had theretofore been well. The others soon recovered, but Abbas Effendi was taken with dysentery, and long remained in a dangerous condition. By his heroic exertions he had won the regard of one of the officers, and when this man saw my brother in this state he went to the Governor and pleaded that Abbas Effendi might have a physician. This was permitted, and under the care of the physician my brother recovered.
For long after our departure from Adrianople none of the friends and followers of the Blessed Perfection in Persia knew our whereabouts. We were not permitted to send any letters. Great efforts were made to find us, and our friends finally traced us to ‘Akká; but this whole city was then practically a prison from which strangers were carefully excluded, and they found it impossible to get into communication with us, or even to pass the city gate.
There was a Persian follower of the Báb who some time before, having failed in his business at home, had emigrated to ‘Akká. He had not dared to disclose his faith, and no one suspected it. The servant who marketed for us happened one day, as he went about the bazaar to come to this man's shop; and though he was not allowed to speak with him, he seems to have known intuitively that he was a friend. So thereafter he made most of his purchases of provisions at his shop. Some of the Persian believers who had come to ‘Akká, but who had been unable to enter the city, effected communication with this man and arranged with him to send a note to the Blessed Perfection. This the shopkeeper accomplished by concealing the note among some vegetables and giving them to the servant with such a look that the latter understood and afterwards searched for it. The note begged the Blessed Perfection to send out some word; but this seemed to be beyond our power.
The physician who visited my brother, on seeing our condition, had so much sympathy with our distress, and became so fond of Abbas Effendi, that he asked him if there was not something which he could do for us. My brother begged him to take a message to the believers who were waiting to hear from the Blessed Perfection. He undertook to do so, and carried a tablet away in the lining of his hat. For two years this physician conveyed tablets and messages to and fro for us in this way.
After this first message had been transmitted from the Blessed Perfection, many believers came here from Persia and remained in the neighbourhood with the hope of effecting some communication with him, or at least of getting a glimpse of him. They would go to some prominent point where they could be seen from his window. Some of us, seeing them, would call my brother's attention to them, whereupon he would inform the Blessed Perfection and follow him to the window and wave his handkerchief.
We were imprisoned in the barracks, without any substantial change in our manner of life, for two years. During this time none of us left the prison – not even my brother or any of the children. The Blessed Perfection passed his time in his room, writing tablets, or rather dictating them to my younger brother,[] who was a rapid penman. Abbas Effendi would copy them and send them out by the physician.
It was usual to carry on this work during the evening. One evening towards the end of the second year, my younger brother came, as was his habit, to write for his father. But as he was not very well, and as some others of the family were also ill, the Blessed Perfection told him to go and come later. So he went up to the flat roof of the barracks, where we were accustomed to walk, and which was our only recourse for fresh air and exercise. He was walking up and down, repeating tablets and gazing at the sky, when he stumbled, lost his balance, and fell through the opening to which the ladder from below led up. The room into which he fell had a lofty ceiling; it was the living-room of the family. No one was in the room at the time, but, hearing his cries, some of the family rushed in and found him lying in a heap on the floor with the blood pouring from his mouth. The Blessed Perfection, hearing the commotion, opened the door of his room and looked out. When he saw his son he turned back and re-entered his room, saying: 'Mahdy has gone!'
We took him up and laid him on his mat. He was perfectly conscious. Later the Blessed Perfection came and remained with him. The physician was sent for; he said that there was no hope. My brother lived for about thirty hours. When he was about to pass away the Blessed Perfection said to him: 'What do you desire? Do you wish to live, or do you prefer to die? Tell me what you most wish for.' My brother replied: 'I don't care to live. I have but one wish. I want the believers to be admitted to see their Lord. If you will promise me this, it is all I ask.' The Blessed Perfection told him that it would be as he desired.
So, after much patient suffering, my brother's gentle spirit took its flight. As we could not leave the barracks, we could not bury our dead; nor had we the consolation of feeling that we could provide for him through others the grateful final tribute of a proper and fitting burial, as we had no means wherewith even to purchase a coffin. After some consideration and consultation among ourselves, finding that we had nothing to dispose of, and at a loss how to proceed, we told our Lord[] of the sad situation. He replied that there was a rug in his room which we could sell. At first we demurred, for in taking his rug we took the only comfort he had; but he insisted and we sold it. A coffin was then procured, and the remains of my deceased brother placed in it. It was carried out by our jailors, and we did not even know whither it was taken.
The death of this youngest and favourite child – of a very gentle and sweet disposition – nearly broke his mother's heart. We feared for her reason. When the Blessed Perfection was told of the condition of his wife, he went to her and said: 'Your son has been taken by God that His people might be freed. His life was the ransom, and you should rejoice that you had a son so dear to give to the cause of God.' When our mother heard these words she seemed to rally, – knelt, and kissed the Blessed Perfection's hands, and thanked him for what he had said. After that she did not shed a tear.
I should perhaps here say a word about our relations, in the family, to the Blessed Perfection. After his declaration we all regarded him as one far above us, and tacitly gave him a corresponding position in our demeanour towards him. He was never called upon to consider, or take part in, any worldly matters. We felt no claim upon him because of family relationship – no more than that of his other followers. When we had but two rooms for all, one was set apart for him. The best of everything was always given to him, he would take it and then return it to us and do without. He slept upon the floor because his people had no beds, although he would have been furnished one had he wished it.[]
Some time after the death of his son, the Blessed Perfection (who, as I have said, usually never attended to affairs, these being all left to my brother) expressed a wish to have an interview with the Governor. Meanwhile my brother's dying prayer, that the believers might be permitted to visit their Lord, having been overheard by a soldier who was present at the time and by him repeated to the officer in charge, had come to the ears of the Governor. Very possibly it had touched him and now influenced him to accede to the Blessed Perfection's request for an interview; at all events the request was granted, and the Blessed Perfection met the Governor in council with his officers. He then addressed them on the subject of his separation from his followers and of their great sorrow and distress occasioned by it, reminding them of his deceased son's dying petition, and speaking with such eloquence and power that the Governor was moved to grant his appeal. We were, in consequence, removed from the barracks and given a comfortable house with three rooms and a court. Our people, and also our family, were permitted to go at large in the city, and whoever wished could visit us; but my father was required to remain within the house."
Just here I wish to interrupt the narrative in order to call attention to what seems to me a very remarkable fact. Notwithstanding this interminable catalogue of the extreme and almost incredible sufferings and privations which this heroic band of men and women have endured – more terrible than many martyrdoms – there is not a trace of resentment or bitterness to be observed amongst them. One would suppose that they were the most fortunate of the people among whom they live, as, indeed, they do certainly consider themselves, in that they have always been permitted to live near their beloved Lord, beside which they count their sufferings as nothing. They well know that those having their own motives for maligning them have persistently misled the Sultan's advisers as to their real character and purposes; and that their implacable enemies have been, not the authorities of the state, but those allied to them both by nationality and close ties of family relationship. Except as these have interfered and caused prejudice and trouble, they consider their treatment by the government humane and even kind. Moreover, they recognise the fact that the deplorable attack upon the life of the Sháh of Persia, while in no sense their fault, has been inevitably their misfortune, rationally explaining much of the suspicion and harsh treatment to which they have been subjected.
When all is fairly considered, it must be acknowledged that the Sultan is fair and liberal in the treatment of religious opinions, provided that these opinions are not used as a shield for hostile political purposes and intrigues. Men of many various faiths dwell together in peace, harmony, and contentment in all parts of his dominions.
We should beware, moreover, of hasty criticism, remembering how difficult it is for a sovereign to penetrate to the truth of such matters, easily obscured by the perversions of hostile interests which have his ear; and we may hope that the patient resignation and good lives of Abbas Effendi and his little band of followers at ‘Akká may at length convince his Majesty that, as is, indeed, the fact, he has not in his dominions more loyal subjects or more useful citizens.
CHAPTER V The story of his life (Continued) ‘Akká (Part 2)Among those who went with us from Adrianople to ‘Akká were three men who were followers of Ṣubḥ-i-Azal, and also one of Ṣubḥ-i-Azal's wives who, having quarrelled with him, asked permission to accompany us. During the two years of close confinement these four lived peaceably with the followers of the Blessed Perfection, the woman in his family. As soon as our company was released from the barracks, they began to make mischief. They slandered the believers to the people of ‘Akká, saying that we would make trouble at the first opportunity, and other things of like nature. The men were relatives of the woman, and she asked permission to live with them. So they took up quarters together in another part of the town from that in which we lived.
After this their hostility became more aggressive and open. They declared that they were imprisoned by mistake, being enemies of the Blessed Perfection; threatened to kill the Blessed Perfection and my brother, if there should be an opportunity; and carried on various intrigues against them, as the forging of letters purporting to come from the Blessed Perfection and saying evil things of the Sultan and the Governor, which they took to the officials. At length they were so successful in inviting trouble that a threat came from Constantinople of again transporting and separating us.
Two of the believers thought that they would settle the matter themselves, without taking counsel with the Blessed Perfection or my brother. They reasoned that if they should take such counsel, they would be forbidden to execute their plans, and, having been forbidden, they could not disobey. 'We will,' they said, 'do a wicked deed; but we will stop the evil doings of these people even if we are cursed for it. We will save our Lord though at the risk of our own souls.' They persuaded another of the believers to join them and the three proceeded to the house of the Azalí's. Their intention was to demand of them a promise to stop their mischief, under threat of death; but they did not have the opportunity to get so far as that. Having called the Azalí's out they asked them whether they intended to kill the Blessed Perfection and the Master; whereupon the Azalí's attacked them fiercely with clubs and sticks. A general fight followed in which two Azalí's and one Bahá’í were killed.
In consequence of this affair (which occurred very soon after our release from the barracks) my brother was arrested and put in chains in the dungeon, on the assertion by the surviving Azalí and the woman with him that he and the Blessed Perfection had instigated the trouble. Then followed another period of misery. The Blessed Perfection was brought before the court and gave testimony in behalf of himself and my brother. Abbas Effendi was speedily released from prison, but remained under suspicion, and the matter was not determined for many months, during which we lived in terrible suspense and anxiety. But at length the Court was satisfied that the charges were baseless, and they were withdrawn.[]
The Blessed Perfection then excommunicated the two Bahá’ís who were in the fight and survived it: they never again had speech with him. He soon after began a series of tablets on the sin of murder; declaring that no one, whosoever he might be, who would take the life of his brother, could be a Bahá’í. The woman and the surviving Azalí were sent to Constantinople. These, so far as I have ever heard, were the only Azalí's who have been killed by Bahá’ís.
After our liberation from the barracks and the termination of this affair, my brother was able to mingle freely with the people of ‘Akká, and he at once began to establish friendly relations with them. As illustrating the manner in which he gradually won their good-will, an incident occurs to me which I will relate. The believers needed fuel, but the people would not sell it to them. They regarded us as heretics and thought there was merit for them in harshness and unkindness towards us. Abbas Effendi obtained permission to send out of the city for charcoal, and a camel-load was brought back. The driver was stopped by a Christian merchant. 'This is better charcoal than I can get,' he said, and without more ceremony took it for himself – nor would he return the money paid for it.
This was reported to my brother. He went to the merchant's shop and stood in the door. He was not noticed. Then he entered and sat down by the door. The merchant continuing to transact his business with those who came and paying him no attention, he waited in silence for three hours. At length, when the others had left and no more came, the merchant said to him : 'Are you one of those prisoners here?' Abbas Effendi assenting, he continued: 'What have you done that you are imprisoned?'
'Since you ask me,' replied Abbas Effendi, 'I will tell you. We have done nothing. We are persecuted as Christ was persecuted.' 'What do you know of Christ?' said the merchant. My brother replied in such a manner that the merchant perceived that he was not ignorant of Christ and the Christian Bible. He then began to question him about the Bible and was interested in his replies, as my brother gave him explanations which he had never before heard.
Next he invited my brother to a seat beside him and continued the conversation for two hours. At its conclusion he seemed much pleased, and said: 'The coal is gone, – I cannot return you that, but here is the money.' He then escorted my brother to the door and down into the street, treating him with the greatest respect. Since that time he and Abbas Effendi have been fast friends, and the two families also.
Yet the prejudices and animosities of the people against us were so deep-rooted that much time and patience have been required to remove them. You have already been told, I think, of the Afghan who persisted in his enmity for twenty-four years, but was finally softened by my brother's kindnesses. So it has been with many. But in time his love for others has won all hearts. People have commonly said of him: 'What does he do to his enemies that he makes them his friends?'
The Governor, the magistrates, the officers of the army, first learned to respect him, and then to love him. Nearly every one in the city loves him, – Muslim and Christian, rich and poor. Yet perhaps there is one exception – I know of no other – of which I will now speak.
The Blessed Perfection indicated in many ways that Abbas Effendi was to be his successor. Many years before his death he declared this in his Book of Laws. He has referred to Abbas Effendi as 'The Centre of my Covenant,' 'The Greatest Branch,' 'The Branch from the Ancient Root,' 'The Mystery of the Greatest God.' He conferred upon him the designation of 'His Highness the Master,' and usually so addressed him and spoke of him; and he required all his family to treat him with marked deference. He also left a testament in which he reiterated his will in this respect.
Nevertheless, after the death of the Blessed Perfection, Abbas Effendi's assumption of this position was resented by our half-brother, Mírzá Muḥammad ‘Alí. For a time he endeavoured to stir up dissensions among the Bahá’ís. Failing in this, he sought to injure my brother personally. At this time, as had been the case for more than twenty years, my brother was permitted to go at his pleasure beyond the walls of ‘Akká, and had the freedom of the surrounding country. I then myself resided in Haifa, and he as well as the other members of his family were in the habit of going there frequently, a change which was of much benefit to their health, since ‘Akká is a small, crowded, and, in some seasons, unhealthy city. Muḥammad ‘Alí proceeded to make false charges of various sorts against Abbas Effendi to the Turkish government. One of these was this:
The Blessed Perfection before his death gave Abbas Effendi the charge to build, on a site which he had selected on the side of Mt. Carmel above Haifa, a building which should be the permanent resting-place of the remains of the Báb, himself, and my brother, and also contain a hall for meeting and worship. This building was in process of erection at the time I speak of – it is not yet completed – and Muḥammad ‘Alí represented to the authorities that it was intended as a fort, in which Abbas Effendi and his followers intended to intrench themselves, defy the Government, and endeavour to gain possession of this part of Syria.
Other equally baseless charges were fabricated and reiterated until the Government, as on previous occasions, became weary of the annoyance and issued a firman decreeing that the original order, by which the Blessed Perfection and his family were confined within the walls of ‘Akká, should be again put in force.
This was about two years ago. Since that time my brother has been assured that on his application in behalf of himself alone, his strict confinement would be again remitted. He refuses, however, to make this application.[] This is because he is much more grieved by his brother's alienation from himself than by his own loss of freedom. He regards harbouring hatred against another as the greatest evil which can befall a man, and he is determined to rescue his brother from this, if possible, at whatever cost to himself. He knows that his own liberation would cause Muḥammad ‘Alí's hatred to increase, and probably render a reconciliation impossible; but he hopes that, if the situation remains as it is, he may in time be able to soften his brother's heart and regain his love.[]
My father's imprisonment in his house continued for nine years after our release from the barracks. His followers from abroad now had free access to him, and our life was in most respects comparatively comfortable. After this time the Governor gave the Blessed Perfection the freedom of the city, and of the country in the vicinity of ‘Akká. His friends now urged him to reside in the country, believing that his health would be benefited by the change. He at first refused, but at length yielded to persuasion and transferred his residence to a house without the city.[] Here he passed a quiet and peaceful life until his death at the age of seventy-five, in the year 1892. His chief occupation, as it had been at all times since his return from his sojourn of two years alone in the mountains near Baghdad, was the writing of sacred books and tablets.
Abbas Effendi continued to live in ‘Akká. He frequently visited the Blessed Perfection, and generally came out on foot. The walk was long, and in summer the sun very oppressive. It was his habit, if overcome with heat or fatigue, to lie down on the ground, rest his head on a stone, and sleep. The Blessed Perfection remonstrated with him about this, saying that he should use a horse. My brother replied, 'How can I come to my Lord riding? I must show that I am the humbles of all the people. When Christ went out he walked, and slept in the fields. Who am I, that in visiting my Lord I should go as greater than Christ?'
In his early life my brother was much disinclined to marry. It is a Persian custom, when two cousins, a boy and a girl, are born about the same time, to promise them in marriage to each other in their infancy. My brother was promised in this way to a cousin, and while we lived in Baghdad we thought that the time had come for the marriage. He, however, thought differently; and when our mother desired to send for the girl, he positively refused to permit it to be done. 'Why should I marry?' he asked; 'are there not enough to suffer now, that we should propose to bring others to share our lot?'
After our release from the two-years' confinement in the barracks here, my mother and myself were both very desirous that my brother should marry, and we began to look about for a girl whom we would approve. Our choice finally fell upon the daughter of a believer living in Syria, who was said to be very beautiful and amiable, and in every way a suitable match. Without consulting my brother, since we wished to place him in a position where he could not refuse our oft–repeated appeals to give us a daughter and a sister, I invited her to visit us. The invitation was accepted, and she set out with her brother. After a hard and wearisome journey, they reached Haifa and were taken to the house of one of my uncles there.
"We commenced quietly to make preparations for the marriage, without making known to my brother the arrival of the girl. However, many of the believers knew of it and of our intentions, and were so delighted that 'their Master' (as they always called him) was to take a wife, thus giving them the hope that he might have a son to succeed him in fostering the faith until it should become established, that their pleasure shone in their faces. My brother saw that there was something unusual afoot, and the thought occurred to him, since the subject had been so much urged upon him, 'Now perhaps they are getting me a wife.' So he hastened home to us and demanded with considerable energy, 'What is this – what are all the people smiling about? Is it possible that you are again planning to get me a wife? If you are, you may as well give it up, for I will not marry.' We tried to plead and reason with him, but he would not hear us. Finally we said, 'What, then, is to be done? She is at Haifa – she has come with her brother – what can we do?' Then he hesitated, looked serious, and finally said: 'Well, if you have brought her here, she belongs to me, and I will give her in marriage to some one who will be better suited to make her happy than I.' She remained at Haifa for some time, until at length my brother brought about her marriage to a husband of his own selection. The marriage has resulted satisfactorily to all parties.
The Báb, during his life, had a certain follower who was specially devoted to him. On one occasion he visited this man in his home. His host said to him that his visit filled him with the greatest happiness of his life; but that he had one sorrow of which he wished to speak. He had been married ten years, and was childless. He begged the Báb to pray for a child for him, and this the Báb promised.
Nine months later a daughter was born to this follower. When this daughter grew up she was very sweet and very amiable. She had been promised in her infancy to a cousin; and her cousin, in due time, was very desirous for the marriage. Having been permitted to see her, from that day on he seemed to think of nothing but the time when she should be his wife. He urged on the marriage, provided the house, and made all the usual preparations. On the day set, the bride was brought to the bridegroom's house, which, according to Persian custom, completed the civil marriage. Then, to every one's amazement and consternation, the bridegroom refused to see the bride. To the demands of the relatives as to why he had changed his mind within an hour his only reply was, 'I do not know. I cannot explain and have nothing to tell. All I know is that I cannot see her.' Six months later the young man died. The girl remained in her husband's house until his death; but she never saw him after entering it.[]
She felt much humiliated, and resolved that she would never again marry. She and her family were very earnest believers; and after this occurrence she begged her father and mother to send her to be a servant in the household of the Blessed Perfection. Because of her disappointment her parents did not wish to refuse her; and her mother wrote for permission to visit the family of the Blessed Perfection with her daughter. Permission was granted and they came to Haifa. The Blessed Perfection asked my brother to bring them; but, not finding it convenient to go himself, he gave the commission to some one else to execute. Mother and daughter came to our house, and, having seen the Blessed Perfection, asked to see the Master. At that moment my brother entered and conversed briefly with the ladies, seeming, however, unusually interested for him.
The ladies returned to Haifa and remained there, coming back and forth occasionally to visit us. My mother and I, seeing that my brother was noticing the young woman, hoped that he might marry her; but, remembering our experience, we did not dare to suggest it. About six months later the Blessed Perfection called my brother to his room and asked him if he would not take this young woman for his wife. My brother consented.
In deciding to marry, my brother undoubtedly sacrificed his own preference for a single life to the wishes of the rest of the family, and especially of the Blessed Perfection. The latter had suggested to him that, as his example would influence all believers, it would be well if it illustrated the best and highest condition of life for men, which was the married state. Yet in coming to this decision, I think that our Master was much influenced by the warm regard and affection which he undoubtedly felt for the woman whom he was asked to marry.
Then there was much rejoicing. All the believers looked forward to the marriage with delight. But time went on and yet it was not concluded. The real reason, which we did not care to mention publicly, was that we had no suitable room to give my brother in the house, and were not willing to lose him from our home, where his presence was so essential to our happiness.
Finally, I went to the wife of our landlord and told her of our perplexity. She consulted her husband, and he, a good-natured man, said that he could remove the difficulty. He owned the adjoining house; and he cut a door to connect the courts of the two houses, and gave us a room, completely furnished, in the other house.
The way was thus made plain for the marriage, and it was duly solemnised soon after. The occasion of the wedding had one peculiar feature so characteristic of my brother that I will mention it. Our marriage service is very simple, consisting of the reading of a tablet and the exchange of promises by the contracting parties. It is usually followed by feasting and the entertainment of friends until late at night.
Our Master had made, personally and with great care, all the preparations for receiving and entertaining the guests. The ceremony was performed by the Blessed Perfection about two P.M. My brother then quietly withdrew without speaking to any one, and did not return until after the guests had dispersed.
It was not from want of consideration for the solemnity of the occasion or for his bride that he did this, for the tender affection which he has always shown for her disproves this; or for his guests, for his minute attention to the arrangements for their pleasure disproves this also. But it was his habit to spend this part of the day and the evening in visiting the poor and sick and explaining the Koran, he being frequently thus occupied until a late hour. He never permitted his own affairs to interfere with the discharge of these duties, and was unwilling to neglect them even on this occasion.
My brother's marriage has proved exceedingly happy and harmonious. Several months ago my sister took two of her daughters to Beirut on account of their health, and this has been her first separation from her husband for any length of time. Since a short time after her departure a question repeated by my brother the first thing every morning to his daughter, who is his constant attendant, is, 'Ruha, when do you think your mother will come back?' Eight children have been born to them, of whom four are living. Their family now consists of two unmarried daughters, two married daughters with their families, and myself.
Many influences, and those of the very strongest character, have been brought to induce my brother to take a second wife – a practice which the Blessed Perfection did not in terms forbid, but advised against. The believers have urged it strongly for several reasons. Very many of them wish to take a second wife themselves, but feel constrained from doing so by the Master's example. In Persia, except among believers, polygamy is a universal custom, and the restriction to one wife, which all believers feel and respect, seems very severe. Then there is a general wish that the Master might have a son to succeed him. Other arguments have been advanced; and the pressure brought to bear upon him has been, and still is, very great – greater than you can easily imagine.
The general advice of the Blessed Perfection against a second marriage would in itself have had the effect with my brother of a command and have settled the question; but as regards him it was withdrawn by our Lord before his death. He said to Abbas Effendi that he rather wished to lead the believers gradually to monogamy than to force them to adopt it, which they felt bound to do by reason of the Master's example; that therefore, and since it was much desired by all that the Master should have a son, he withdrew even the advice in his case, and desired him to consider himself free to follow his own desires and inclination.
To this the Master replied that his own wishes and feelings were against a second marriage, though, if the Blessed Perfection should command it, he would obey. This, however, the Blessed Perfection never did. To all other appeals his reply has always been a firm refusal. He thinks that if it had been God's will that he should leave a son, the two who had been born to him would not have been taken away. He believes that the best and highest condition of life for a man is marriage to one wife, and that it is his duty to set that example to the world."