Margaret B. Peeke (8 april 1838 - 2 november 1908) var en amerikansk resenär, föreläsare och författare under det långa 1800-talet. I början av sitt liv undervisade Peeke i en offentlig skola och i sin egen privatskola. Senare undervisade hon i hermetisk filosofi i New York City, Chicago, Boston, Washington, D.C. och på andra platser (1893-98), besökte hermetiska sällskap utomlands (1898-99) och hade en församling av anhängare i Sandusky, Ohio. Hon var generalinspektör i USA för Martinistordern i Frankrike och kassör för Light of France, Hermetic Society of France. Hon var medlem av bahá’í-tron och av Rose Cross Martinist Fraternity.

Margaret Bloodgood Peck föddes i Mechanicville, New York, nära Saratoga Springs, den 8 april 1838. Hennes föräldrar var Garry Marshall och Narcissa (Benedict) Peck. Större delen av sin barndom tillbringade hon i New York City. Hon var tolv år gammal när hennes far dog. Hon utbildades i offentliga och privata skolor. Hennes mors bror, Erastus C. Benedict, kansler för University of the State of New York, tog sig an Margarets utbildning och blev på många sätt hennes rådgivare och vägledare. Redan vid 16 års ålder medverkade hon i tidningar och tidskrifter. Hon undervisade i en offentlig skola i New York (1853-54) och i sin egen privata skola i Irvington, New Jersey (1855-1859).

Den 17 maj 1860 gifte hon sig med pastor George Hewson Peeke (1833-1915). Under den senare delen av decenniet tjänstgjorde han som pastor i den nederländska reformerta kyrkan i Rock Island, Illinois. Under 15 år övergav hon sitt litterära liv och ägnade sig enbart åt familjens och församlingens plikter. När hennes dåliga hälsa tvingade henne att vila upp sig återupptog hon sitt skrivande och skickade in dikter och berättelser till olika tidskrifter.

År 1876 flyttade familjen till Chicago, Illinois. Fram till 1882 var Peeke delägare i och biträdande redaktör för Alliance i Chicago. I sina brev uppmärksammade hon sin favoritsommarort i Cumberland Mountains, och en liten broschyr med titeln ’Pomona’ var hennes svar på många förfrågningar om information. Därefter följde följetongen ’The Madonna of the Mountains’ och andra följetongskisser från den regionen.

Peekes korta biografi över George Lansing Raymond publicerades 1890 i en volym av The Magazine of Poetry. Hennes college-roman med titeln Antrobus, som skrevs medan hennes son gick på college i New England, köptes av Detroit Free Press och publicerades som följetong 1892, som en förberedelse för en mer permanent bokform. Hon var involverad i ett arbete som handlade om pygméerna i Amerika och rasens ursprung; det gavs ut under titeln Born of Flame (Philadelphia, 1892). Under denna tid i sitt liv undervisade hon också i bibelkunskap.

Senare blev Peeke en av ledarna för den martinistiska rörelsen i USA och ägnade hela sin tid åt detta arbete. Zenia, the Vestal, a story of Occult Life (1893; andrautgåva, 1897) fick en dålig recension i den brittiska tidskriften Light: A Journal of Psychical, Occult, and Mystical Research. ’The Mission of Practical Occultism To-Day’ och ’The Psychic and the Spiritual’ publicerades i The Arena, 1895. ’Occult Truths Taught in the Mystic Land where Silence is Written on Everything’ och ’Sann magi’. 1901 publicerades ’An Important Paper of a Practical Character on this Little Understood Subject’ i Star of the Magi. Med början samma år undervisade Peeke i ’Lessons in Practical Occultism’. Genom korrespondens.

Genom ett dekret från Martinistordens Högsta Råd avskaffades 1902 posten som Suverän Generaldelegat för USA. Den ersattes av en post som generalinspektör för orden och denna post anförtroddes Peeke, som vid den tiden bodde i Sandusky, Ohio. Vid den tidpunkten var hon den enda ordensmedlemmen i USA som innehade Martinistordens Rosenkorsgrad. Numbers & Letters: Or, The Thirty-two Paths of Wisdom publicerades 1908.

Peeke dog i Peekes vinterhem i Pomona, Tennessee, den 2 november 1908, och efterlämnade sin make och två av deras sex barn, Hewsen L. och Benedict Peeke. Benedict begick självmord på ett hotell i Cleveland, Ohio, den 21 september 1910. Året därpå publicerade hans änka, Dr Pauline Barton-Peeke, i broschyrform en redogörelse för sin svärmors besök i Ákká och efterföljande undersökningar av lärorna i Bahá'u'llahs Uppenbarelse, med titeln My Visits to Abbas Effendi (‘Abdul-Bahá) in 1899, by Mrs Margaret B. Peeke.

Mitt besök hos Abbas-Effendi år 1899 av Margaret Peeke

Covering Page

För mindre än ett decennium sedan fanns det inte ett hundratal engelsktalande personer som var Babs anhängare. På den tiden utgjorde några perser och andra orientaler, med ett stänk av européer, summan av de troende; idag är de oräkneliga och finns över hela jorden som anhängare av Abbas-Effendi.

“Vem är Abbas-Effendi?” frågar läsaren, och ibland säger den som vet: “Han är överhuvudet för den 'Nya Religionen' som sprider sig över världen lika tyst och säkert som dagsljuset som följer gryningen. Han är ättling till en ädel persisk familj; hans inflytande och läror sträcker sig över hela jordklotet från norr till söder och från öst till väst.”

För några år sedan utkom en bok, redigerad och försedd med förord av professor Edward G. Browne vid Cambridge University (professor Browne innehar professuren i persisk litteratur och språk), som efter att ha hört talas om den ”nya religionen” reste till Persien för att själv se vad den kunde ha för grund. Här blev han hänvisad till Abbas-Effendi, och året därpå träffade han honom och fick av honom mycket information för den bok som hänvisas till, som bär namnet ‘A Traveler's Narrative‘. Abbas-Effendi, som på detta sätt introducerades för världens engelsktalande folk, är idag känd och älskad av en stor skara troende. Han är fånge hos Sulṭánen i Turkiet och kan inte resa längre än till Syrien. Hans hem ligger i den berömda staden ‘Akkà vid Medelhavets strand; där han lever i avskildhet och enkelhet.

På den sista dagen av år 1898 seglade författaren från New York ombord på ’Aller’ med destination Orienten via Gibralter; det var inte för nöjes skull, eller för hälsans skull, eller för att se på sevärdheter som resan företogs, utan för att söka en viss kunskap som krävde att man kom i kontakt med alla former av tro. Det var för att lära sig några av de speciella mystiska faserna i öst och den praktiska kunskap som sägs förstås och praktiseras där; också för att bli bekant med sederna hos de gamla sekter som verkar ha kommit från avlägsna tidsåldrar.

”Se till att åka till ‘Akká, se om det finns en äkta Abbas-Effendi och ge oss en tillförlitlig rapport från en amerikansk synvinkel”, var en väns sista önskan. Leendet i svaret skulle ha visat för den mest tillfälliga observatör att det inte fanns någon tanke eller avsikt att göra något sådant. I det ögonblicket var intresset för detta ämne faktiskt mindre än för något annat. Jag hade läst ‘A Traveler's Narrative‘ med en önskan att känna till rörelsens historia, men utan en gnutta sympati eller levande intresse för bahá’í-tron. Jag hade träffat några av dess representanter i mitt eget land och i stället för att bli imponerad av dem hade jag känt en viss motvilja till följd av detta.

Under de följande tio dagarna av vår resa återkom ämnet gång på gång i mitt sinne och gradvis förändrades min mentala inställning; likgiltighet ersattes av nyfikenhet; nyfikenhet slutade i intresse; det omöjliga växte till det möjliga och det möjliga blev sannolikt, tills jag, när vi nådde Gibralter, hade gjort en ändring av rutten så att ‘Akká och Abbas-Effendi ingick. När jag anlände till Egypten skrev jag ett brev till en vän i Amerika och bad om introduktionsbrev till dem i Kairo som kunde hjälpa mig att träffa några av de ledande bahá’íerna.

Efter tre veckors resa uppför Nilen återvände jag till Kairo och fann de önskade breven; dem har jag att tacka för mitt besök hos Abbas-Effendi. Här i Kairo träffade jag en person som kallades ’den lärde araben’ som på två eller tre timmar gav mig alla fakta om bahá’í-tron och också försäkrade mig om ett möte med ’den andlige ledaren i ‘Akká’.

(Det är bara för att så lite har skrivits utifrån en utomstående ståndpunkt som det har känts nödvändigt för mig att skriva denna redogörelse).

Det var inte förrän Baalbec hade avnjutit besöket i Damaskus som förberedelserna för tältresan till ‘Akká gjordes. I Beirut besökte en berömd ledare för bahá’íerna mig; hans närvaro påverkade mig ännu djupare än den ”lärde araben”.

Vi lämnade Beirut den nionde mars och färdades längs Medelhavets stränder, tältade på nätterna, passerade de gamla städerna Tyros och Sidon, det ensliga berget Karmel och slätterna mellan Beirut och ‘Akká. Följande söndag närmade vi oss den antika stad vi sökte. När vi närmade oss den började ‘Akkás underbara historia rullas upp inför våra sinnen och detta märkliga faktum gick upp för oss, att denna stad från förhistorisk tid hade valts som en plats för konflikter; var det möjligen en del av den gudomliga planen att kristenhetens tro skulle avgöras här? Kan det ha funnits någon grund för deras anspråk på den tiden? Kan en tro ha fått fäste hos folket på den tiden (som denna har gjort) och spridit sig till alla länder nödvändigtvis ha mött starkt motstånd och visat sig vara en fråga av större betydelse än världen nu drömmer om? Långt tillbaka i den avlägsna antiken finner vi denna hamn som kallas Acre och utöver det vet vi ingenting. Sedan ser vi Ptolemaios komma upp från Egypten för att ta den och lägga den till sina ägodelar som Ptolemais; en stad med storhet och magnifik – mycket önskvärt att äga. Några av pelarna och monumenten från den tiden finns fortfarande kvar som bevis på att historien är sann. Sedan blev Saracenerna galna av tanken på att en främmande makt höll denna port till havet och bestämde sig för att erövra och återta den och blev dess härskare. Saracenerna höll den fram till början av 1100-talet, då de drevs ut av korsfararna från England och Frankrike under Richard och Philip, som med sin brinnande iver att rädda det heliga landet från de otrogna offrade massor av män för erövringen.

Brittanica ger staden ‘Akká liten betydelse, trots att den var skådeplats för några av historiens mest anmärkningsvärda händelser; för strider där hundratusen män förintades i en enda drabbning. Om vi nu, efter århundraden, beger oss till slätterna runt ‘Akká, får vi veta att om vi gräver med fingrarna en eller två centimeter under markytan hittar vi människoben. Marken är bokstavligen täckt av människoben – vilket ger en bild av att människoliv under den här perioden inte ansågs vara någonting jämfört med religiösa idéer. Från och med denna tid kallades staden St Jean de Acre och hölls av dessa troende i ett århundrade.

Vi kan föreställa oss att ett århundrade av främmande styre hur andan i öst växte mer och mer upprorisk tills de reste sig och kämpade för sitt land och erövrade den. Här börjar dess nedgång och från den dagen till idag har det varit en scen med växlande styre. Inte ens Napoleon kunde motstå önskan att underkuva och besitta ‘Akká och efter sextio dagars belägring var tvingen att ge upp den.

Under denna tid av samtal med oss själva hade vi närmat oss denna underbara stad och eftermiddagssolen närmade sig horisonten, när vi fick vår första tydliga vy av ‘Akká. Till vänster låg en imponerande grupp vita byggnader, mer palatsliknande än någon vi sett i Syrien, omgivna av stora murar och trädgårdar med vackra träd i skuggan; till höger låg den muromgärdade staden ‘Akká med sina bostäder och apelsinlundar i utkanten. Något tycktes säga: ”Det här är platsen där Bahá'u'lláh levde”, och så visade det sig också vara, men den var stängd. Den nuvarande ledaren bor i Pashas hus i staden. Klockan fyra slogs våra tält upp utanför murarna och en budbärare skickades ut för att fråga om Abbas-Effendi skulle ta emot dem som inte var av hans tro.

Vi behövde inte vänta länge, kanske en halvtimme, men det var en tid av stor spänning. Om vi hade vetat vad vi nu vet, skulle ett brev ha skickats från Egypten för att boka tid före vår ankomst. Budbäraren återvände med svaret att vi skulle kunna träffas klockan åtta på kvällen.

Det var bara i Orienten som man kunde förstå eller inse vad det mötet innebar …

Natten var mycket mörk, vi åtföljdes av vår egen guide och tolk, en soldat och en man som bar en lykta, och medan vi trängde oss fram längs smala gator stod grupper av män som tittade på oss under valv som öppnade sig mot en gårdsplan där det fanns många andra soldater. Alla gjorde honnör för oss när vi passerade dem för att komma fram till en lång trappa som var byggd på utsidan av huset. Vi kände att denna underbara kväll för alltid skulle bli en minnesvärd händelse i våra liv.

’Du får inte komma in’, sade en av soldaterna till vår trogne dragoman [professionell tolk] som aldrig hade lämnat oss sedan han började tjäna oss.

’Då ställer jag mig vid dörren’, var hans ödmjuka svar, medan han följde oss uppför den långa trappan till dörren till mottagningssalen.

Dörren som öppnades för att släppa in oss till mannen, som idag är en av världens mest framträdande personer, visade ett långt kalt rum, sparsamt möblerat. När vi kom in i rummet satt besökare från Amerika nära dörren, tillsammans med damer och soldater, som konverterat från den muslimska till den kristna tron. Från andra sidan av detta långa rum såg vi en gestalt resa sig och gå oss till mötes.

Rörelsen var nästan som att glida, så jämn var den, månen och stjärnorna, ja mer än allt, tänkandet och när han närmade sig märkte vi den ljusbruna varelsen som var kung över Hans varelse. Det var då kappan han bar med en passande turban och där stod den första Gudsmanifestationen (dokumenterade) framför oss En som var personifieringen av allt i Moses på berget som fick lagen, av mildhet och ödmjukhet, och ändå en sublim värdighet från den brinnande busken. Sedan kom profeterna, vilande på honom som vi aldrig hade sett hos andra inspirerade av Andenen och berättade vad som skulle komma i samma tro, ovanliga i typ som de var. Han var ’de sista dagarna’. Det fanns mycket kvar som inte gick att närma inte ens med utsträckta händer, som mötet med vänner förklarade även efter att Jesus Kristus hade kommit och hade och anhängare och sedan ledde oss till platser i den övre änden var uppfyllandet av en stor händelse som avslutades i det långa rummet och bad oss sätta oss på Hans högra sida. Hans verk. Med varje ny uppenbarelse har det kommit ett beställt te, som serverades av en herre som placerade en klarare innebörd av människans förhållande till den Första saken på små runda bord framför var och en av oss och fortsatte med att säga att tiden närmade sig när de mörka platserna skulle göras till väldoftande koppar te. Såvitt vi kunde se hade inte en blick riktats mot oss, men besökarna från Amerika, som visste att jag var icke-troende, följde med stort intresse detta vänliga tillmötesgående som Abbas-Effendi visade mig. Vi hade kommit förberedda att höra historien om Báb, som var föregångaren till den stora manifestationen, om martyrernas lidanden, om hans långa fängelsevistelse, liksom hans fars före honom, men till vår stora förvåning började han tala om ’universums Store arkitekt, om skapelsens och bevarandets lagar’ och för första gången tittade han upp när en fråga ställdes och besvarade den genom att fortfarande hålla fast vid samma tankegång. Jag kunde inte hitta någon fråga att ställa om det viktigaste ämnet av alla; dess plats i historien och uppfyllandet av profetior. Vår kunskap var absolut ingenting; hur vi än rotade i våra minnen efter någon ledtråd från professor Brownes bok som kunde hjälpa oss ur vårt dilemma, men det kom inget och som om han reagerade på detta tillstånd i våra sinnen undvek han helt och hållet varje anspelning på sitt eget arbete eller betydelsen av sin Faders manifestation.

När vi tittade oss runt i rummet medan vi drack vårt te, blev vi förvånade över att se vår dragoman Joseph, som satt försynt nere vid dörren med ett ansikte lika oläsligt som en sfinx. Abbas-Effendi lade också märke till honom, bad honom komma närmare och placerade honom till vänster om sig och sade på arabiska att han gärna skulle vilja ha honom som biträdande tolk. En kopp te serverades också Joseph. Samtalet fortsatte om den gudomliga varelsens plan, som från början, när stjärnorna sändes ut på sina platser, till nutid, aldrig ändrade en detalj i vad som ingick i hans plan. Världar, imperier, människor och änglar hade alla sin plats, som hade varit deras från det ideal som först formades i Guds sinne. Inga misstag hade begåtts, ingen tillbakagång hade skett. Det var först när tidsåldrar hade förflutit som människan kunde se vad som hade åstadkommits och veta att det inte fanns någon möjlighet att omintetgöra ens den minsta bråkdel av Lagen. De stora nationerna i det förflutna hade gjort sin lilla del som var deras sak att göra och den figur som de fullbordade i livets väv kunde aldrig ha åstadkommits av något annat folk.

Så länge världen var under minerallagen kunde den inte känna Gud annat än som den såg Honom i stenens ansikte, men allteftersom århundraden och eoner gick vaknade i den skapade varelsen, människan, en känsla av att hon hade något samband med denna Varelse, som i sin hand höll solen, månen och stjärnorna, ja, mer än allt detta, den tänkande varelsen som var kung över Hans skapade varelser. Det var då som den första (dokument-erade) Gudsmanifestationen sågs i Moses på berget och i den lag som mottogs från den brinnande busken. Sedan kom profeterna, inspirerade av Anden och berättade vad som skulle komma i ’de sista dagarna’. Det fanns mycket kvar som inte kunde förklaras ens efter det att Jesus Kristus hade kommit och hade varit uppfyllelsen av en hel del som avslutades genom hans verk. Med varje ny uppenbarelse har människans relation till den Första saken fått en klarare innebörd, tills den tid närmade sig då de mörka platserna skulle bli upplysta och det okända förstås.

När vi ser kanten av en nymåne och om vi aldrig hade sett den förut, skulle vi tro att den inte kunde vara större, men natt efter natt växer den vidare från halvmåne till och från den till fullmåne, så hade också sanningens ljus kommit gradvis och när helhetens fullhet kunde ses, skulle det vara samma ljus som hade visat sig, i månfaserna i halvmånen och i fullmånen, som bara skilde sig i grad.

Klockan tio reste vi oss för att ta farväl och medan vi tackade vår värd för hans vänlighet att ge oss en så långt möte, sade han med den mjuka men befallande rösten, som ingen skulle komma på tanken att motsätta sig: ’Jag kommer att bli glad att se dig igen i morgon bitti klockan nio.’

Kan vi drömma? Skulle vi vara så lyckligt lottade att vi fick ett nytt möte? När vi gick ut i mörkret för att eskorteras tillbaka till våra tält kände vi ett stort intresse väckas för denna underbara personlighet, så ödmjuk men ändå så majestätisk; befallande men ändå så ödmjuk.

När vi gick tillbaka genom samma valv och gårdar som tidigare, fann vi Sulṭánens soldater sittande på murarna med utsikt över våra tält och uppenbarligen iakttagande våra rörelser. De spelade på sitt lands instrument, mjuk, sensuell, drömsk musik, som tycktes höra till den ensamma, vackra natten, till den pittoreska platsen och våra nya upplevelser. Syriens himmel är mycket blå, stjärnorna verkar mycket nära, poesi andas i varje bris och när vi äntligen kom in i våra tält och stängde dörren, satte vi oss på våra sängar och gav en suck av glädje, kanske en av religiös längtan och glöd. Till sist sade jag: ’Känner du E--- Jag är förvånad och mycket imponerad, vem kunde någonsin tro att Abbas-Effendi skulle vara sådan? Tänk på det!’ Vi hade talat i två timmar och han talade inte en enda gång om de saker som man kunde förvänta sig att han skulle tänka på. Var kunde vi i hela Amerika finna en man som var hängiven en enda sysselsättning och som när han mötte en främling talade i timmar utan att nämna den? Han frågade inte ens om tron fortskred i vårt eget land eller inte; han frågade inte efter den undervisare som först hade gjort den känd där; det mest förvånande av allt är att han inte försökte berätta för oss hur överlägsen den var alla andra religioner och inte heller talade han om sin Fader, den Store, den som enligt profetiorna skulle komma; den Manifestationen eller om sig själv som sin Faders har kommit i öster och trots tortyr av dess företrädare. Man kan inte annat än förundras över den storhet som Ljusets efterföljare hade spridit till väst med en med en snabbhet som hör till hans karaktär; majestätet i hans ödmjukhet.

Min väninna, som skulle träffa honom på morgonen och tyckte att det skulle vara ett utmärkt tillfälle att se den Stora Manifestationens palats, tog med sig en hästskötare och begav sig till palatset, med avsikten att träffa mig senare i det rum där vi hade träffat Abbas-Effendi vid vårt första möte.

Han hade ännu inte visat sig, men vi fann våra vänner och några av de damer vi hade träffat kvällen innan och medan vi talade med varandra kom Abbas-Effendi emot oss. På ett ögonblick tystnade varje ljud, som om vi befann oss i närvaro av någon gudomlig person. Han höll i sin hand tre stjälkar med violett färgade blommor, av vilka han gav mig två och höll den tredje i sin hand medan han ledde mig upp till samma plats som han hade lett mig kvällen innan.

Så snart vi hade satt oss sade hann: ’Jag skulle vilja börja med den sista frågan ni ställde till mig. Jag borde ha besvarat den lite mer utförligt.’ Han började på den punkten och fortsatte som han hade gjort i vårt första samtal tills klockan var tolv. Då kom min väninna in och han gav henne den andra blomman. Han tog farväl av oss och gav var och en ett värdefullt budskap som måste dröja sig kvar i vårt minne så länge livet varar. Detta var kulmen på vårt sökande efter denna nya sekt som knappast är känd i vårt eget land och som ändå av många anses ha kommit som fullmånens tecken, av vilket ingenting kan vara större; en sammanfattning av dem som är släktets inkarnation; mänsklighetens välsignelser. Vi kände att vi hade sett det största som kunde finnas på jorden vid denna tid, och även om vi kanske inte trodde på allt som deras anhängare påstod, så hade vi sannerligen välsignats med förmånen att få träffa honom. Vi åkte till Jeriko, till Jerusalem och de platser som var förknippade med Jesu Kristi jordeliv och vi ägnade inte ett ögonblicks tanke åt den scen som vi lämnade i ‘Akká. Det var först när vi befann oss på ångbåtens däck, på väg till Marseille, som vi åter tog upp tråden med bahá’í-tron. Vi läste ’The Life of Abbas-Effendi’ (ett nyligen utgivet verk av Mr Phelps från New York) som imponerar på läsaren genom det dagliga livet för denne man, som har en plats i den religiösa historien i denna nya cykel.

Från den dag då jag träffade honom i ‘Akká har han stadigt vuxit i mitt medvetande som en person som i sitt släkte är en galjonsfigur för religiösa framsteg. En korrespondens med honom har sträckt sig över en period av sju år; sanningen i hans påståenden och läror har en grund som inte kan omkullkastas av en människas blotta åsikt. Om det vore en trosbekännelse som bahá’í-uppenbarelsen vilade på, då skulle den kanske misslyckas, men den ’lever livet’; den är mognaden av det Kristus-liv som inleddes i Nasaret för tvåtusen år sedan. Det har kommit när alla nationer väntar på att den som enligt profetian skulle komma skall framträda; det har kommit från öster och trots tortyr av dess anhängare har Ljuset spritt sig till väster med en hastighet som aldrig har överträffats.

Det kan inte vara likgiltigt för någon själ som tänker på händelsernas andliga utveckling, som läser det förflutnas historia, som vet att släktet ännu inte har nått sin mognad, att fråga sig vad är innebörden av den rörelse som idag har spridit sig till alla länder, utan pressens brus, utan propagandametoder eller berömmelse för stora verk, utan helt enkelt genom sina medlemmars liv och mer än allt, genom Abbas Effendis liv, som har tagit plats i ’Förbundets centrum’ (‘Abdul-Bahá, Guds tjänare).

Det fanns sannerligen ingenting i det nakna rum där detta Centrum tog emot oss, inte heller något försök att uppvisa helande eller mirakulösa krafter för att bevisa sanningen i hans ställning. Han nämnde inte ens den Stora manifestationen, som han representerade, i vilken hans förhoppningar och tillbedjan är centrerade, utan med de enklaste ord förklarade han Guds uppenbarelse i naturen och i människan, från en underbart opersonlig ståndpunkt.

Ville han inte att vi skulle tro på det som för honom var av största betydelse i världen, och för vilket tusentals har dött under de grymmaste tortyrmetoder? Var det likgiltigt om vi från en utomståendes synvinkel tog med oss tillbaka till Amerika ett vittnesbörd om denna sanning, att inkarnationen för det tjugonde århundradet i verkligheten hade kommit för att uppfylla de profetior som ännu aldrig uppfyllts? Med lugnet hos den som har råd att avvakta resultaten och med ödmjukheten hos den som känner sin ställning i arbetet, både i denna värld och i den osynliga (Orsaksvärlden), gjorde inga ansträngningar för att övertyga eller påverka sina åhörare. Allt detta kom emellertid inte till min kännedom på en gång, utan har vuxit fram under de år som har förflutit mellan den dagen i ‘Akká och den dag då jag nu skriver ned de intryck som jag har blivit ombedd att göra. När jag tänkte på den generösa tid han hade gett mig kände jag att jag måste skriva ett brev för att uttrycka mitt tack och min uppskattning och på vägen från Alexandria till Marseille gjorde jag det; sedan slog jag bort ämnet ur minnet. Jag hade tagit hand om blomman som han hade gett mig och pressat den och fört den till dem som skulle värdesätta och vårda allt som hade rört hans händer. När jag återvände till New York ringde många av bahá’íer för att få veta vilket intryck mitt besök hade gjort, men jag kunde bara säga att det var omöjligt att i ord formulera den effekt det hade haft på mig, ty jag hade rest dit oförberedd på någonting, utom att rapportera till min käre vän att jag hade funnit Abbas-Effendi i ‘Akká, en mycket ödmjuk och stor man, stor i sin universalitet och fullkomlig i ödmjukhet. En dag fick jag ett utsökt brev skrivet på persiska, med en översättning till engelska och jag kände mig som aldrig förr när jag läste dessa ord som vibrerade genom mig som musik från ackorden i en stor orgel och jag kunde inte heller förstå den kraft som kunde korsa hav och oceaner och ge mig en känsla av sådan närhet och andlig längtan. Från den tiden till nu har Abbas-Effendi, eller ’‘Abdul-Bahà’, varit ett ständigt växande mysterium för mig, hans brev har varit fyllda av en ande så stor och helig att dess like inte kan hittas annat än i Nya testamentets epistlar. Först nu kan jag analysera den känsla som har slagit så djupa rötter i mitt hjärta och min själ.

I 'Akká, vid Medelhavets stränder, bor en man som är tankens centrum i alla länder, som adelsmännen, de stora, de rika, gläder sig åt att få träffa för bara en dag. Han är en tröstare för de fattiga och olyckliga och en helare för de sjuka.

Hans hem är ett fängelse, där han har placerats på grund av sitt fruktade inflytande på folket i det landet. Han har frihet i staden och genom Guds godhet har Sulṭánen av Turkiet nu gett honom tillstånd att besöka sin Faders heliga viloplats, strax utanför staden ‘Akká. Han tillbringar mycket tid med att skriva skrifter till sina anhängare och med att förbereda sin Faders underbara uttalanden för framtida spridning. Han tillåter sig aldrig de minsta bekvämligheter som den vanlige arbetaren i Amerika skulle anse vara en nödvändighet. Han äger inte två plagg, ty han ger dagligen till de fattiga och delar ofta sin och sin familjs måltid med någon hungrig man, kvinna eller familj. Han sover mycket litet och är uppe hela tiden för att skriva, be eller undervisa en hängiven person som kanske är på väg till något främmande land. Han talar eller tänker aldrig på sig själv, den enda tanken och målet med hans liv är att utföra det arbete som han har kommit för att utföra. De bästa företrädarna för denna Uppenbarelse möts i det land där de har kallats att lida martyrdöden för sin tro.

’Tror du att ‘Abdu'l-Bahá är den som skall fullborda Kristi andra ankomst?’ frågar många mig om honom, och jag svarar. ’Han har ofta i sina brev till mig skrivit om Kristus, uttryckt mer kärlek och med större vördnad än vi, som har varit Jesu efterföljare i generationer och Abbas-Effendi gör själv inga sådana anspråk.’

Alltsedan människans första historia återgavs i Bibeln har det inte saknats en inkarnation i början av varje tvåtusenårscykel, och under många årtionden har det förutsagts att en annan cyklisk förändring har inträffat och att nästa zodiakala representant enligt profetian skall framträda nu vid denna tid. inkarnations ankomst har inte förutsetts i ett enda land, utan i alla länder; bland västindiernas profeter, såväl som i de länder där livets huvudsyfte är att djupt studera profetiorna i alla de olika heliga böckerna. Överallt, i förutsägelserna i alla heliga böcker, har tiden fastställts som nutid för detta Stora Framträdande.

Du frågar om detta är sant, hur och genom vilka tecken skall vi då känna igen honom när han kommer? Kan rikedom och storslagenhet vara den yttre symbolen för Guds Manifestation? Det har i det förflutna funnits rikedomar i Indien, hos Krösus och ingenting finns kvar som bevisar deras gudomlighet. Skulle det vara genom helandets gåva?

Den store läkaren var den som botade kropp och själ. Kan det ha skett genom profetiska gåvor och mirakel? Inget av dessa tecken har någonsin bevisat gudomlighet. Måste det då inte vara genom uppfyllandet av profetior, något som skiljer sig från det vanliga, men som ändå har samma relation till de tidigare religionsordningarna, som till exempel den relation fullmånen har till halvmånens smala kant?

Om det inte fanns någon telegraf idag, liksom på den tiden då Jesus vandrade genom Galileen, och ingen press som kunde sprida nyheter om varje händelse i jordens länder, skulle vi aldrig ha fått veta något om denna manifestation och det skulle nu vara som då, att den måste spridas från den ene till den andre, från mun till mun, tills världen skulle få veta glädjen över denna dag.

Jag åkte dit för att behaga en vän, jag visste ingenting om denna Sanning som nu har genomsyrat min varelse i en utsträckning som är förvånande. Efter att ha sett hur trosbekännelser misslyckats med att göra livet vackert och praktiskt, jag erkänner att trosbekännelsen i denna, den nya, som blommar upp ur den gamla tidens kristendom, var oviktig för mig.

Nöjet att berätta denna historia för dem som frågade om mitt besök i ‘Akká gläder mig när de känner en glöd av värme i sina hjärtan gentemot den man som jag skriver om. Han lär ut en doktrin som för hans anhängare bland de fattiga och sjuka, även när de är i livsfara och får dem att glömma sig själva. Deras tro och det nya ’Namnet’ är bara ytterligare ett läspande från själen till sin Fader. De antar ingenting för enbart tro. När bahá’íer själva har prövat lärorna och funnit att plötslig och säker befrielse har kommit till dem, behövs inga ord från mig för att uppmana dem att ’Stå därför fasta och orubbliga, mina älskade bröder, och arbeta alltid hängivet för Herren. Ni vet ju att er möda i Herren inte är förgäves.’ [1 Korintierbrevet 15:58] Det tar inte ifrån nymånen dess glans att veta att fullmånen har kommit.

Bilaga

Från till minne av … i förordet i författarens bok, Numbers and Letters Or the Thirty-Two Paths of Wisdom.

Kära vänner:

Det är med en blandning av vördnad, blyghet och uppskattning som min älskade lärare och vän Margaret Bloodgood Peeke tar upp sin penna där hon lämnade den vid midnatt den 2 november 1908 för att skriva förordet till detta värdefulla postuma verk.

Född den 8 april 1838 har hon, som alla i Väduren, under sina trettio år med mod och uppmuntran banat väg för andra mindre begåvade. Under år av ledarskap hemma och i Persien, det Heliga landet, Egypten, Patmos, Madeira och överallt där lärda mystiker kunde påträffas, gav hon frikostigt och esoteriskt av den rika skörd som hon sålunda samlat till de mindre lyckligt lottade som hungrade och törstade efter den. Men precis som många andra kända föregångare, när hon stod på tröskeln till det förlovade landet nekades hon det personliga privilegiet att fullfölja, det personliga privilegiet att fullborda alla de skrivna ord som hon hade i åtanke.

Som invigda vet vi att hennes bortgång från vår åsyn innebär ett odödligt liv för henne, men att hon är med oss i ande och sanning kan vi inte tvivla på och i sin älskade son, E. C. B. Peeke, har hon en utvald representant som utför de instruktioner han fått under hennes sista dyrbara dagar på jorden.

Bakom produktionen av denna volym om ’Numbers and Letters, or the Thirty-two Paths of Wisdom’ finns därför en vacker samarbetsanda, och dess utgivning, just vid denna tidpunkt, kommer att glädja hennes många vänner.

Eftersom ’Born of Flame’ var hennes ingång och ’Zenia the Vestal’ hennes hjärteberättelse, kommer denna och de kommande böckerna att framhäva mästarnas levande kraft.

Som lärare i hermetisk filosofi var Margaret Peeke oöverträffad. Hennes glädje var att tolka, inte att mystifiera. Hon var rotad och grundad i bibelkunskap och ingenting rubbade hennes tro på dess läror. I dem levde och rörde hon sig och hade sitt väsen. ’Han älskar mig, därför ska jag befria honom, och jag ska beskydda honom eftersom han känner mitt namn’, ur hennes favoritpsalm 91:14, var för henne levande ord för daglig styrka och glädje.‘

Som Inspectress General in America of the Martinist Order of France utförde hon ett omfattande arbete. Hon var också en ivrig Bahá’í, medlem av Rose Cross Martinist fraternity och kassör i Light of France Hermetic Society of France.

Med hennes egna kära ord: ’Den universella fredens hälsningar till dem som älskar sedvänjan och söker sanning och kunskap. Till dem skall allting komma, även makt och herravälde och ljus, ty ingenting som tanken kan fatta eller det mänskliga sinnet föreställa sig är omöjligt. Kärlek och ljus är människosläktets födslorätt och frihet för alla. Ekot av goda ord som en gång har uttalats vibrerar i rymden i all evighet. Templens portar är öppna. Stig däri in.’

Ett kärleksfullt, minne,

GRACE CAREW SHELDON. Richmond Avenue 108, Buffalo, New York, 23 november 1908.

Litterära arbeten ⭡

• Antrobus, 1892
• Born of Flame: A Rosicrucian Story, 1892
• Zenia, the Vestal, a story of Occult Life, 1893
• Soul development, or, Truth of all ages: taught by Margaret B. Peeke., 18--
• Numbers & Letters Or, The Thirty-two Paths of Wisdom, 1908; My Visit to Abbas-Effendi in 1899, 1911

Fotografi av Margaret Peeke