Mirzá ‘Alí-Qulí Khàn (1879 - 7 april 1966) var en persisk bahá’í som fungerade som amanuens för ‘Abdu'l-Bahá och som tolk för Mírzá Abu'l-Faḍl när han besökte Amerika. Han bodde i USA där han var medlem i Nationella Andliga Rådet för United States och Canada och producerade några av de tidigaste engelska översättningarna av bahá’í-skrifterna. Under sin karriär var han diplomat.
Khàn föddes i Kashán i Persien omkring 1879 som det nionde av tio barn, men endast han och tre av hans syskon överlevde till vuxen ålder. Hans far var Mirzá ‘Abdu'r-Rahim Khàn Zarrábi, ättling till kung Nawshirván den rättmätige, brorson till Persiens högste hovminister, poet och äldst av fem bröder. Hans mor var Khàdija, en kusin till hans far.
Khàns far blev bábier 1847 efter att själv ha träffat Báb när han var i Kashán på väg till Mah-Ku. Han blev Kalántar, eller borgmästare, i Ṭihrán 1880 genom sin farbrors inflytande. Han korresponderade med Bahá'u'lláh via pilgrimer till det heliga landet och såg till att fängslade bahá’íer, däribland Mírzá Abu'l-Faḍl, kom i säkerhet. Trots detta uppfostrades Khàn som shiamuslim av sin äldsta syster Marzieh, i enlighet med sin mors önskan. Khàn flyttade från Kashán till Ṭihrán för att bo hos sin far och träffade honom för första gången när han var fyra år gammal.
Khàn utbildades vid Shàh'ens Royal College, som grundades av Shàhen efter ett besök i Europa med elever från adeln och han skrevs in vid nio års ålder efter att ha imponerat på utbildningsministern och gick på skolan i sex år. Han specialiserade sig på att studera engelska och franska vid högskolan och hans utmärkta studieresultat ledde till att han ibland blev mobbad av sin bror och sina studiekamrater. Han träffade Shàh'en när han var tolv år, då han presenterades som den bästa eleven i engelska vid högskolan. Khàns far gick bort när han var fjorton år och hans bror Ḥusayn efterträdde honom som Kalántar i Ṭihrán.
Efter avslutade studier bodde Khàn hos en farbror och undervisade sina brorsöner i franska och skötte hushållet. Han började arbeta som tolk för ett brittiskt tobaksbolag som skulle få monopol på persisk tobak genom hans farbror, men dessa planer ställdes in när det blev upplopp i protest mot beslutet och Khàn blev arbetslös. Han började tolka åt en amerikansk läkare som behandlade en ung adelsman som var invalid och blev vän med den unge adelsmannen, som hette Qulam-‘Alî Mirzá, vars far gav Khàn ett rum på sitt gods. Fadern var förtryckande mot sin personal, vilket ledde till konflikter mellan honom och Khàn. Khàn blev under denna tid desillusionerad av religionen och började ägna sig åt hasardspel, dricka och röka hasch.
Khàns bror Ḥusayn, som var en hängiven shiamuslim, blev bahá’í och många av Khàns vänner omvändes till religionen av honom och slutade gå på de fester som Khàn deltog i. Khàn motsatte sig deras försök att få honom att undersöka religionen, men började så småningom gå på möten, även om han till en början inte lyssnade på vad som sades. Efter flera månader accepterade han tron, omkring 1895. Khàns farbror ordnade vid den här tiden en tjänst åt honom som översättare av utländska dokument åt den persiske premiär-ministern. Khàn följde med Qulam-‘Alí Mirzás familj på en shiamuslimsk pilgrimsfärd till Bagdad strax efter att han tillkännagav sin tro, men lämnade gruppen mitt under pilgrimsfärden, även om han följde med den tillbaka till Ṭihrán.
År 1897 begav sig Khàn till Kirmansháh, där han kallades av prinsens guvernör och utsågs till hans franske lärare. Han lyckades bli fri från denna tjänst genom att bli vän med en annan prins vid namn Ihtisham, som tog tjänst hos honom i Hamadan och så småningom introducerade honom för tron. Khàn återvände till Ṭihrán från Hamadan och började öppet undervisa om tron, vilket alienerade honom från samhället och han omplacerades till Sultanabad som fransk lärare för en nyutnämnd provins guvernörs söner. Där utsattes han för ett attentat på grund av sin religion och guvernören rådde honom att bege sig till det heliga landet, där han kunde översätta för det nya amerikanska bahá’í-samfundet. Han lämnade Sultanabad till fots, klädd som en dervisch och levde på landet. Han skaffade sig ett pass i Rasht, mot sin familjs vilja, som ansåg att resan var för svår, och reste till Enzeli där han korsade Kaspiska havet till Baku. Han tog sig till Konstantinopel och seglade sedan till Beirut, där han och andra pilgrimer bodde hos Mírzá Muḥammad Mustafá Baghdádí, och seglade slutligen till det heliga landet.
Khàn anlände till Haifa våren 1899. När han först träffade ‘Abdu'l-Bahá misstog han honom för Bahá'u'lláh, eftersom han bara hade sett ett fotografi av ‘Abdu'l-Bahá taget decennier tidigare och han kollapsade. ‘Abdu'l-Bahá lyfte upp honom och lät föra honom till ett rum där han fick te och väntade i några minuter innan han fick audiens hos ‘Abdu'l-Bahá, som gav honom en samling arabiska skrifter adresserade till amerikanska troende att översätta. Khàn fungerade som ‘Abdu'l-Bahás amanuens fram till 1901 då ‘Abdu'l-Bahá gav honom i uppdrag att följa med Mírzá Abu'l-Faḍl och Mírzá Asadu’lláh Iṣfáhání till Amerika för att fungera som tolk. De besökte Frankrike och England på vägen, och Khàn anlände till Chicago före Faḍl där han togs emot av Thornton Chase.
Khàn översatte till en början för Asadu’lláh, och de fördjupade gemenskapen och rättade till den förvirring som Kheiralla hade skapat, undervisaren som hade fört tron till Amerika, men som försökte tillskansa sig kontrollen över religionen. Faḍl anlände till Amerika några månader efter Khàn, och Khàn översatte åt honom efter hans ankomst. Khàn blev orolig för att Asadu’lláh undervisade på ett helt annat sätt än Faḍl och begärde att Asadu’lláhs son skulle skickas för att översätta åt honom så att Khàn kunde ägna sig åt att översätta åt Faḍl, men efter att Asadu’lláhs son anlänt blev Khàn orolig för att de betonade ockultism och läror som inte var baserade på tron på samma sätt som Kherailla hade gjort. Faḍl ville inte belasta ’Abdu'l-Bahá med detta bekymmer, men Khàn begärde att Asadu’lláh skulle skickas för att undervisa utanför Chicago. År 1902 återkallade ‘Abdu'l-Bahá Asadu’lláh till det Heliga landet, och Asadu’lláh bröt senare förbundet. År 1902 fick Khàn anställning som sekreterare hos den persiske ministern i Washington D.C., vilket gjorde att han kunde stanna kvar i USA.
Khàn började översätta bahá'í-litteratur till engelska när han var i Amerika, och började med ett verk av Faḍl 1902 som han översatte medan det skrevs av Faḍl. Han översatte Kitáb-i-Íqán till engelska med hjälp av Howard MacNutt 1904. Han översatte Seven Valleys 1906 och en samling skrifter 1913.
År 1904 gifte sig Khàn med Florence Breed, vilket var ett av de tidigaste äktenskapen mellan olika raser i det amerikanska bahá’í-samfundet, och ‘Abdu'l-Bahá sade följande om deras äktenskap:
’Detta äktenskap är den första frukten av Bahá'u'lláhs profetia om att öst och väst ska förenas som två älskade.’
År 1906 återvände han till det heliga landet på pilgrimsfärd med sin fru och sin nyfödde son Rahim. De besökte Persien innan de återvände till Amerika.
År 1907 säkrade Khàn amerikanskt finansiellt och tekniskt bistånd till Persien, som befann sig i en kris. År 1909 besökte han Robert Turner, den förste afroamerikanske bahá'íern som var sjuk och han informerade ‘Abdu'l-Bahá om att Robert var nära att avlida. Khàn skänkte en bahá’í-ringsten som Robert begravdes med samma år.
År 1910 utsågs han till chef för Persiens diplomatiska representation och charge d'affaires i Washington medan han var i Persien. Han var i Iran under en stor del av året och i Teheran hade han hand om sex unga män som han skulle ta med sig till Europa och Amerika för att utbilda sig. I slutet av 1910 hade han kommit tillbaka till USA där han presenterade sina nya meriter som Charge d'Affaires för State Department i Washington D.C. och sedan åkte till Kalifornien där hans familj bodde så att de kunde flytta till Washington tillsammans. Tre av de unga män som hade varit i hans vård i Iran följde med honom till Washington för att vidareutbilda sig.
År 1911 gav Aḥmad Sháh Qajar Khàn titeln Nabilu'd-Dawlih, och han antog Nabíl som sitt efternamn. År 1911 skickade Khàn också ett meddelande och riktat till den första konferensen för Persian-American Educational Society, en grupp som grundats av bahá’íer för att underlätta för amerikaner att finansiera stipendier för persiska barn att få utbildning. Han erbjöds att bli hedersordförande i organet, men sköt upp sitt accepterande av positionen eftersom han var osäker på om den persiska regeringen skulle tillåta honom att tjänstgöra i rollen.
När 'Abdu'l-Bahá besökte Amerika 1912 hälsade Khàn och hans familj honom välkommen i Washington när han anlände med Pennsylvania Railroad den 20 april och tog emot honom på den persiska legationen den 23 april, vid en lunch som arrangerades för framstående amerikaner, där ‘Abdu'l-Bahá placerade Louis Gregory på en hedersplats. Khàn översatte också några av ‘Abdu'l-Bahás tal medan han var i Amerika.
År 1913 valdes Khàn in i Bahá’í Temple Unity, en föregångare till Nationella Andliga Rådet som administrerade tron i Amerika, särskilt i dess ansträngningar att bygga ett tillbedjanshus och han tjänstgjorde i ett år. År 1915 höll han ett anförande om universell fred vid den internationella bahá’í-kongressen i San Francisco. År 1916 talade han inför 1800 personer i Shortridge High School i Indianapolis, och talade även i en kyrka och vid andra möten, och han noterade att Indinapolis hade ptential att bli ett centrum för tron. Han omvaldes till Bahá’í Temple Unity 1917 och tjänstgjorde i ytterligare ett år.
Khàn var medlem av en persisk fredsdelegation som skickades till Versailles-konferensen 1919. Khàn tjänstgjorde under en tid som chef för den persiska ambassaden i Istanbul och utnämndes av Irans kronprins till chef för det kejserliga hovet när han innehade denna position. År 1921 utsågs han till chefsminister för kronprinsregentens hov i Teheran och senare till befullmäktigad minister för de fem republikerna i Kaukasus. Han tjänstgjorde på denna post fram till sin pensionering 1923 och 1924 gjorde han åter en pilgrimsresa till det Heliga landet. Han återvände sedan till USA.
År 1925 valdes Khàn in i Nationella Andliga Rådet för United States and Canada, där han satt fram till 1927. År 1927 var han hedersgäst vid ett Naw-Ruz-firande i San Francisco. År 1928 besökte Khàn och hans fru Florence Portland, Oregon, under tre veckor för att undervisa i tron, och båda höll föredrag vid offentliga möten.
I juni 1931 besökte Khàn och hans familj Laguna Beach där han talade om tron vid många sociala sammankomster och var hedersgäst vid en bankett som anordnades av Art Association. År 1932 friades Khàn från all oärlighet av Nationella Andliga Rådet i ett komplicerat fall där han hade handlat med aktier i utbyte mot varor som han skulle sälja, men som sedan donerades till Rådet efter handeln av den person som hade handlat med dem 1927. Khàn informerade Rådet om att han gärna skulle tillhandahålla föremålen mot återlämnande av de aktier som var föremål för handel. Rådet löste frågan och konstaterade att förtal i samfundet angående fallet hade orsakat splittring.
Rådet i New York sponsrade en serie föredrag av Khàn 1933. Samma år talade han om tron som en lösning på världsproblemen vid en konferens i West Englewood där några hundra personer deltog. Under 1934 talade Khàn vid offentliga möten i Milwaukee, Chicago och Urbana och ledde en studie av skrifter vid Green Acre Summer School. Khàn översatte åter Seven Valleys och översatte Four Valleys 1934 på begäran av Shoghi Effendi. Han återvände till Urbana för att undervisa om tron 1935. År 1937 föreläste Khàn om islam på Green Acre.
År 1940 talade Khàn vid ett program för enhet mellan raser i New York. Senare samma år reciterade han segerskriften vid en minneshögtid för May Maxwell. År 1941 började Khàn förbereda en ordlista med bahá’í-termer som krävdes för att studera skrifterna för det Nationella Andliga Rådet. År 1942 talade han vid ett Ridvan-firande i Milwaukee om högtidens betydelse. Samma år talade han vid en bankett för rasenhet. År 1943 undervisade Khàn om trons islamiska bakgrund vid Green Acre. Han hjälpte till vid en undervisningskampanj i Brattleboro, Vermont, 1943. År 1945 genomförde Khàn en undervisningsresa i fyra sydstater, däribland South Carolina, och han talade vid en konferens om rasenhet i Green Acre. År 1948 deltog han i den trettiosjätte årliga sammankomsten till minne av Mästarens besök i Amerika och han undervisade också vid Lautentian Bahá’í School som hölls i Beaulac, Quebec, Kanada. Hans fru Florence gick bort 1949 medan han var i Iran på affärsresa.
Khàn bodde i Washington D.C. mot slutet av sitt liv och fortsatte att tala regelbundet vid offentliga möten. År 1965 hedrades han med en överraskningsfest som hölls av det lokala samfundet, vilket han uttryckte sin uppskattning för. Han blev sjuk och togs in på sjukhus 1966 och avled. Han begravdes på Rock Creek-kyrkogården efter sin bortgång. Universella Rättvisans Hus förmedlade följande budskap efter hans bortgång:
”Bedrövad över fått erfara ‘Alí Qulí Khàns bortgång. Hans långa liv utmärkta tjänster genom hans översättningsarbete värdigt deltagande administrativa undervisningsfält som sträcker sig över både heroiska formativa åldrar oförglömliga. Vänligen förmedla kärleksfull sympati familj och försäkra böner framsteg hans själ.”
Dessa Pilgrimsanteckningar är en målande uppteckning från den högt aktade ‘Alị-Qulí Kháns penna av de ord, berättelser och handlingar av ‘Abdu'l-Bahá som han bevittnade. Han talade persiska flytande, användes av ‘Abdu'l-Bahá som översättare och lämnade in de viktigaste av dessa anteckningar för korrigering av ‘Abdu'l-Bahá. Många verk översattes av honom i början av detta århundrade. Med tanke på dessa detaljer och det stora omfånget och den betydande längden på de ämnen som tas upp, är detta mycket viktiga pilgrimsanteckningar. Samtidigt är de, som alla Pilgrimsanteckningar, inte nödvändigtvis ‘Abdu'l-Bahás exakta ord och detta måste alltid hållas i minnet när man överväger saker och ting. Vänligen notera att sidan 50 saknades.
‘Ali-Qulí Khàn, även känd som Nabílu'd-dawlih, var en framstående iransk Bahá’í. Han föddes i Káshán (Persien) omkring 1879; hans far var borgmästare. Omkring 1898 blev han Bahá’í och tjänstgjorde en kort tid som ‘Abdu'l-Bahás engelskspråkige sekreterare (1899-1901), och sändes därefter till Amerika där han översatte flera bahá’í-böcker till engelska samt fortsatte att översätta ‘Abdu'l-Bahás korrespondens med de amerikanska bahá’íerna och att fungera som lärare. Han utsågs till iransk chargé d'affaires i Washington 1910 och tjänstgjorde senare på olika högt uppsatta diplomatiska poster, blev hovchef för kronprinsregenten (Qájár) och behöll alltid sin passion för att knyta samman Persien och Amerika. Han gifte sig 1904 med amerikanskan Florence Breed (1875-1950), som hyllades av ‘Abdu'l-Bahá för att vara det första äktenskapet mellan en bahá’í från öst och en bahá’í från väst och tjänade tron i nästan sjuttio år fram till sin död i Washington DC den 7 april 1966. Deras dotter, Marzieh Gail (1908-93), blev också en framstående bahá’í-översättare
År 1906, när vi (min hustru och vår lille son Rahim, ungefär elva månader gammal) var på väg att lämna Amerika för ‘Akká, bad ett antal bahá’í-vänner mig att göra anteckningar av ‘Abdu'l-Bahás samtal under vårt besök, så att dessa kunde översättas och publiceras till förmån för bahá'íerna i Amerika. Detta gjorde jag, och mot slutet av vårt besök kopierade jag mina persiska anteckningar och överlämnade de viktigaste av dem till ‘Abdu'l-Bahá för granskning.
Min översättning av dessa anteckningar (som gjordes 1907) finns på följande sidor. När jag har återgett dessa vackra episoder och lärdomar på engelska har mitt syfte varit att bevara så mycket som möjligt av originalets bokstavliga innebörd och atmosfär.
På begäran kompletterar jag också dessa anteckningar med mina översättningar av några hittills opublicerade instruktiva skrifter av Bahá'u'lláh och ‘Abdu'l-Bahá, som berör de ämnen som behandlats i dess samtal.
Efter två dagars vistelse i Haifa fortsatte vi till ‘Akká, dit vi anlände tidigt på eftermiddagen lördagen den 9 juni 1906. Eftersom ‘Abdu'l-Bahá och de andra redan hade intagit middagsmåltiden serverades min hustru och jag separat i vårt rum. Efter måltiden kallades vi in i sidorummet där ‘Abdu'l-Bahá väntade på oss.
Han omfamnade mig och kysste mig på kinderna. Han hälsade också min hustru varmt välkommen och tog Rahim från mina armar. Sedan satte han sig i soffan med Rahim i knät, och medan han gav barnet sitt radband att leka med, frågade han kärleksfullt efter vår hälsa och om vi hade haft en bra resa. Sedan tittade han på mig, min hustru och barnet och sade till mig medan han log: ’O Khán! Detta är tecknet på välsignelse och tillväxt; en åkte till Amerika och tre återvände.’ Vi tolkade dessa ord som att Han välsignade vårt äktenskapliga familjeliv med enhet och harmoni och att Han skänkte oss gudomlig frikostighet och förökning. Han frågade efter barnets ålder och jag svarade att han var ett år och fyra dagar gammal. När han vände sig till min hustru sade bland annat, samtidigt som han visade henne stor vänlighet och gunst: ”Välkommen! Välkomna! Marhaba! Prisad vare Gud, att som ett resultat av uppenbarelsen av Al-Abha, har öst och väst omfamnat varandra som två älskade. Ni är den första amerikanska bruden som förenas med en bahá’í från Persien. Prisa Gud för denna stora ynnest.”
Innan han satte sig, och medan jag hade barnet i mina armar, såg ‘Abdu'l-Bahá på Rahim med sitt strålande ansikte upplyst av glädje och han sade bland annat: ’Detta är frukten av föreningen mellan öst och väst.’ Han vände sig till min hustru och sade: ’Jag ser att du älskar Rahim Khán väldigt mycket.’ Vid andra tillfällen under vårt besök sade ‘Abdu'l-Bahá ofta: ’Eftersom Rahim Khán är den första frukten av föreningen mellan öst och väst, älskar var och en som ser hans ansikte honom.’
Han frågade efter Mrs Maxwell. Jag berättade om mitt nio dagar långa besök i hennes hus i Montreal innan jag avseglade, där jag undervisade om sanningen och talade till stora församlingar varje kväll. Han frågade om jag hade stannat där i nio dagar och jag svarade ja. Sedan berättade jag att fru Maxwell var helt hängiven undervisning och tjänade Saken och att hon hade hyrt ett hus med en stor salong för att hålla möten där. Han frågade efter hennes hälsa, och när jag sade att hon verkade må bättre än någonsin sedan hon hade blivit troende, ‘Abdu'l-Bahá sade: ’För några år sedan när fru Maxwell kom till ‘Akká var hon mycket svag och allvarligt sjuk, – så mycket att ingen kunde tro att hon någonsin skulle bli frisk. Men Gud helade henne.’ Sedan pratade jag i samband med Montreal om Herr Woodcock och hans arbete, och han var mycket glad över att höra det.
Senare på dagen visade han mig ett brev som han hade fått från Persien. Han bad mig att läsa det och se hur Guds sak växte i Persien och med vilken hängivenhet de troende förde många nya själar till sanningen.
Nästa morgon när jag var i vårt rum med min familj, lockade ett försiktigt knackande mig till dörren. Där fann jag ‘Abdu'l-Bahá stående med en stor vit näsduk full av blommor. Han sade: ’Ge dessa blommor till Florence Khánum och ge mig näsduken tillbaka.’ Detta lydde jag omedelbart. Till vår glädje och förtjusning fann vi att blommorna inte var något annat än en brudbukett med vita rosor. I dem fann jag ytterligare en liten bukett. Det var lätt att se dess betydelse! Alla kan föreställa sig vår glädje över att få denna välsignelse! Min hustru brast ut i glädjetårar, för i denna ‘Abdu'l-Bahás underbara handling fann hon uppfyllelsen av en bön som hon hade bett under lång tid. Bönen var att hon skulle få ta emot en ros från ‘Abdu'l-Bahás hand.
På morgonen, när jag var i Hans närvaro tillsammans med andra pilgrimer, sade Han bland annat: ”Jag har just berättat för Ḥájí (Khurasani) att det inte finns någon verklig glädje i att vara fri från smärtor och sjukdomar eftersom sådan frihet inte är permanent. Ty om en människa som lider av feber befrias från den, kommer hon förr eller senare att drabbas av andra sjukdomar och slutligen kommer hon att dö och lämna detta liv.
Men verklig njutning är detta att hundratusen kulor kan avfyras mot en person från alla håll av dem som försöker förgöra honom och ingen av dessa ska röra honom eller när fiender försöker dränka honom i havet och att deras ansträngningar misslyckas med detta.” Med dessa och liknande uttalanden hänvisade han till sina egna olyckor och till sina många fienders ansträngningar, vilka helt nyligen hade ansträngt sig för att åstadkomma hans exil till Arabiens eller Afrikas brinnande öknar eller för att åstadkomma hans totala förintelse. Medan han sade dessa ord var hans glädje så stor att man inte kunde låta bli att känna att verklig tro är den enda källan till verklig glädje och att sanningen gör en osårbar och immun mot alla attacker och motstånd.
Jag pratade om fru Cowles (* Senare Mme de Lagnielle *) kärlek och hängivenhet.
‘Abdu'l-Bahá sade bland annat: ”Hon kom hit med fru Jackson och stannade en tid. Fastän hon var fattig var hon alltid lycklig, jag lät henne bo hos oss i hushållet. Här arbetade hon mycket hårt med att laga vissa rätter. Hon sade att hon ville lära sig att laga persiska rätter för att kunna laga dem till bahá'íerna i Amerika. Hennes ende son hade dött och detta hade gett henne stor sorg. Hon fortsatte att vara ledsen tills hon blev en troende på Guds sak. Detta gav henne sann lycka. Om hon inte hade blivit en troende i denna Manifestation skulle sorgen ha förstört henne, för hon hade ingen annan anknytning eller något annat hopp i denna värld.”
Sedan talade han utförligt om ’hjärtats lugn’ eller ’själens stillhet’. Han sade: ”Detta är ett tillstånd av sann tro som ger människan en sådan förvissning och övertygelse om Guds frikostighet, att alla prövningar och lidanden på denna jord inte kan påverka henne.”
Han talade om sann glädje och lycka. Han sade bland annat: ”Om en människa inte är lycklig i sitt liv, är döden bättre än ett sådant liv. Sann glädje kommer från hjärtats stillhet, och detta tillstånd kommer från tron! Prisad vare Gud som gav oss ett lugnt hjärta! Det är därför vi alltid är lyckliga. Jag ber och bönfaller Abhas skönhet att välsigna alla tjänare och tjänarinnor med sann lycka som kommer från hjärtats lugn.”
När han talade om en troende och sade han: ”Hon är en modig kvinna, och hon är trofast. I ett brev nyligen berättade hon hur lycklig hon var, för när hon reste runt i olika distrikt för att undervisa om sanningen hade barn förföljt henne på gatorna och förolämpat, förlöjligat och smädat henne. Eftersom allt detta var i Guds väg, gav det henne stor glädje.”
I detta sammanhang sade han bland annat: ”I Amerika kommer vissa män med religiöst inflytande att resa sig upp mot tron och försöka hindra människor från att ta del av denna Sanning. När detta sker kommer Saken att gå framåt och glädjen och doften kommer att öka bland de troende.”
Den andra dagen vid lunchen i det lilla rummet bredvid vårt, som öppnade sig mot havet, (* Ett rum i anslutning till ‘Abdu'l-Bahás mottagningsrum, ett rum som var minnesvärt för mig som mitt arbets- och vardagsrum under många månader av min sista långa vistelse i ‘Akká 1899-1900! *) Jag tog tillfället i akt att nämna vår bortgångna syster fru Coles och säga hur bedrövad jag var över hennes död och hur jag ofta hade tänkt på henne och bett för henne sedan jag kom till ‘Akká. ‘Abdu'l-Bahá sade bland annat: ”Jag blev mycket bedrövad över fru Coles död. Hon var mycket ren i anden, och hon var mycket hängiven och trofast. Hon kom aldrig till korta när det gällde att tjäna Saken, ty hon gjorde sitt yttersta för att hjälpa vännerna. Hon var därför en uppskattad Guds tjänarinna och ett barn av Riket.”
Medan vi satt till bords kom lille Rahim trippande in i rummet. ‘Abdu'l-Bahá hälsade honom kärleksfullt. Sedan gav han honom en bit bröd med sin välsignelse. Min fru tackade honom för den vilsamma sömn hon hade haft i det heliga hushållet. Han sade att hon ännu inte hade fått tillräckligt med vila men att hon skulle få njuta av riktig vila under sitt besök.
På eftermiddagen kallade han på mig och frågade efter nyheter om tron från de ledande städerna i Amerika och i San Francisco. Jag talade om fru Goodalls och hennes dotters outtröttliga hängivenhet i det stora arbete de utför i Oakland. Detta gladde honom mycket. Han förhörde sig sedan om vissa bahá’íer och talade om Bahá’í Publishing Society of Chicago (* vars budskap jag redan delvis hade gett Honom. *)
”Samfunden i Chicago, Washington och New York måste vara i harmoni med varandra i fråga om tryckning och publikationer. När någon av dessa samfund publicerar något måste detta först rapporteras till respektive förläggarsällskap i de andra städerna, och därmed undanröjs alla orsaker till disharmoni.” När han talade om Harris som planerade resa till Indien, sade han bland annat: ”Om Harris och MacNutt reser till Indien i sällskap, kommer det vara till mycket nytta för tron.”
Som ammande mor bad min hustru ‘Abdu'l-Bahá om ursäkt för vad hon kallade sin ’stora aptit’. Han hänvisade emellertid till hennes plikter som mor och det arbete som ingår i detta kall och till att hon därför behövde mer än vanlig näring. På tal om aptit och intagande av föda sade han bland annat: ”Dygd och förträfflighet består i sann tro på Gud, inte i att ha en liten eller stor aptit på mat, eller i liknande frågor. Jináb Ṭáhirih (* Qurratu’l-‘Ayn *) hade god aptit. När hon tillfrågades om detta svarade hon: ’Det står i de heliga traditionerna att en av de nedtecknade egenskaperna hos paradisets folk är ’att ständigt inta föda’.” (Vilken än den yttre betydelsen av denna tradition må vara, betyder den i sin andliga betydelse att när människan genom tro förs in i den gudomliga närhetens paradis, tar hon evigt och alltid del av den gudomliga frikostighetens och favörernas föda).
”Kort sagt: När en människa äter mat stärker den henne i det humör, den sinnesstämning eller det tillstånd hon befinner sig i vid tidpunkten för ätandet. Om en människa till exempel är full av kärlek, ökar hennes kärlek när hon äter mat; eller tvärtom, om en människa är arg och äter mat, intensifieras hennes ilska. Därför är det nödvändigt att människan endast tänker på Guds kärlek. Om hon då äter lite mer mat än vad som kan tyckas vara vanligt, gör det ingen skada. Men annars, det vill säga om hon inte har Guds kärlek, är det detsamma som att äta lite eller mycket mat.”
Sedan vände han sig till Ḥájí Khurasani (* som just hade återhämtat sig från en lång period av psykiskt och fysiskt illamående. *) Han sade bland annat: ”Glädje är det bästa botemedlet mot din sjukdom. Glädje är bättre än hundratusen mediciner för en sjuk person. Om det finns en sjuk person och man vill bota honom, låt någon orsaka glädje och lycka i hans hjärta.”
Angående det faktum att slag, lidande och vedermödor och prövningar som uthärdas av sanna troende bidrar till framsteg och utveckling av Guds sak, ‘Abdu'l-Bahá sade bland annat:[] ”Apostlarna Paulus och Petrus gick en gång in i en av grekernas städer och ägnade sig åt att undervisa om sanningen. I den staden fanns ett tempel som bar inskriptionen: ’Till den okände Gudens namn’. Paulus reste sig upp och vände sig till folkmassan och sade: ’Vi kommer med budskap från samme okände Gud’, och predikade därmed för dem Kristi budskap. Ett stort antal greker blev intresserade av Saken. Detta väckte svartsjuka hos judarna som började ställa till med problem. Folkmassan, som väckts av dessa uppviglingar, angrep apostlarna och slog dem tills de blev medvetslösa. Sedan släpades deras kroppar längs vägen och kastades utanför staden. Paulus och Petrus fortsatte i en dödsliknande medvetslöshet hela natten. Tidigt på morgonen sade Paulus, som hade kvicknat till, till Petrus: ’Det är marknad i dag på en plats i den här trakten och många människor kommer att närvara. Låt oss gå vidare för att predika evangeliet på den platsen. Petrus tog hand om deras sårade och förslitna kroppar och fastän de först var för svaga för att röra sig, reste de sig till slut och begav sig till mässan och predikade. Kort sagt, dessa förföljelser orsakade en ytterligare spridning av Kristi sak, i det att de orsakade att de flyttade till en ny plats och predikade för en ny folkmassa.”
Den 11 juni 1906 kallade ‘Abdu'l-Bahá mig till trädgården innanför husväggarna där han gick ensam. Då tiden föreföll lämplig talade jag om min stora sorg över att finna honom som en nära fånge inom ‘Akkás murar och jag anmärkte att hans fångenskap redan hade varat länge. För att trösta mig sade ‘Abdu'l-Bahá bland annat: ”Vi har önskat att det skulle vara så. Av många skäl är denna inspärrning nyttig för mig. Det ena är att detta bidrar till skydd; ty våra fiender, som finner oss fängslade, skulle inte tänka på ytterligare steg (för att skada Saken). Dessutom måste vi, efter den välsignade Fulländningen (som dog som fånge), glädjas åt att vara fångar; och inget annat tillstånd är bra för oss och ingen frihet kan ge oss vila. Vårt syfte är att tjäna vid den den Allsmäktiges tröskel, vare sig de är fängslade eller fria. Om vi bor i ett kungligt palats omgivet av läckra ängar och trädgårdar och har alla medel för vila och lugn till vårt förfogande, men nyheter kommer till oss om att de troende inte är fyllda av trons eld och inte handlar i enlighet med Guds lagar och uppmaningar – vad kan då all lyx i ett palats göra för att trösta oss? Nej, sådana nyheter skulle få ett palats att framstå för oss som mörkare än en fängelsehåla och våra umbäranden att öka. Men nu när jag sitter i fängelse och ni har kommit hit från Amerika och berättar för mig att MacNutt sedan sin återkomst från ‘Akká ständigt talat vid bahá’í-möten med stor entusiasm och kärlek och dragit till sig de troendes hjärtan – förvandlar dessa goda nyheter detta fängelse till ett paradis. Därför ger oss fängelse ingen smärta, ty vårt syfte är att handla i enlighet med Guds bud och uppmaningar.”
‘Aqá Mihdi, trädgårdsmästaren i Bahji, kom in och hade med sig ett knippe vit jasmin. ‘Abdu'l-Bahá gav mig hälften av blommorna att dela med min hustru och vi gick tillbaka till gårdsplanen. En korg med aprikoser fördes in i Hans närvaro. Han tog frukten och delade ut den till pilgrimerna och de troende. Han gav också flera till mig och flera andra att ta med till Florence Khánum. Han gav mig sedan en extra som han sa var till Rahim Khán.
Tisdagen den 12 juni 1906, efter att ha intagit middagsmåltiden med honom, befallde ‘Abdu'l-Bahá mig att besöka den heliga graven i Bahji tillsammans med min hustru. Hon tog på sig den persiska chador och slöjan (* som hon gjorde under hela vårt besök i ‘Akká och sedan under hela vår vistelse i Persien, i enlighet med ‘Abdu'l-Bahás befallning. *), och vi tog barnet med oss. Även om min glädje var stor över att återse den heliga graven efter år av separation och att få presentera hustru och barn vid den heliga tröskeln, tyngde minnet av de gångna åren då jag ofta besökte graven och Bahji med ‘Abdu'l-Bahá, liksom tanken på de nuvarande förändrade förhållandena på grund av hans fängslande, mitt hjärta. När vi återvände till staden gick jag till ‘Abdu'l-Bahá som befann sig i tältet i hans lilla trädgård utanför huset. Han frågade om vårt besök vid graven. Jag svarade med att hänvisa till besöken åratal tidigare då han hade lett stora samlingar av troende från alla länder och nationer till den heliga tröskeln, och sade att eftersom dessa dagar inte längre finns gör det mig tröstlös och nedslagen. Han talade kärleksfullt tröstande ord till mig. Han sade bland annat följande: ”I slutändan kommer allt att bli bra och lyckliga tider kommer att komma. Ännu en gång kommer en tid som är lika söt som socker. Den tid kommer då processionen av pilgrimer från alla länder kommer att vara tätt utsträckt från ‘Akkás port till den heliga graven utan något avbrott. På så sätt kommer män från alla nationer och distrikt att komma för att besöka denna heliga plats. O Khán, minns du Haifas dagar? (* Syftar på mitt första besök år 1900, då jag hade den välsignade förmånen att vara Hans amanuens och översättare och åtnjöt Hans närvaro natt och dag. Vi stannade i långa månader i Haifa där besökare, tidigare av alla trosbekännelser och av alla nationaliteter och släkten, successivt kom och tog del av fysisk och andlig föda vid Hans heliga bord. *) Vilka lyckliga tider det var! Minns du den kvällen i Haifa när människor från många länder och nationaliteter var närvarande vid middagen, amerikaner, perser, européer, persiska turkar i enorma huvudbonader av fårskinn och europeiska och amerikanska damer i sina underbara hattar, deltog i samma möte, där också Qayim Maqam (guvernör i Haifa) och den turbanprydde turkiske domaren deltog? Hur ord och förklaringar vara tillräckliga? Stor glädje och doft dominerade verkligen den sammankomst. Alla närvarande var verkligen uppriktiga och djupt imponerade och till och med guvernören och domaren var helt besatta av glädjen och doften! Vilken underbar kväll det var!”
När vi återvände till staden gick jag till ‘Abdu'l-Bahá som befann sig i tältet i hans lilla trädgård utanför huset. Han frågade om vårt besök vid graven. Jag svarade med att hänvisa till besöken åratal tidigare då han hade lett stora samlingar av troende från alla länder och nationer till den heliga tröskeln, och sade att eftersom dessa dagar inte längre finns gör det mig tröstlös och nedslagen. Han talade kärleksfullt tröstande ord till mig. Han sade bland annat följande: ’Till slut kommer allt att bli bra och lyckliga tider kommer att komma. Ännu en gång kommer en tid som är lika söt som socker. Den tid skall komma då processionen av pilgrimer från alla länder kommer att vara tätt utsträckt från ‘Akkás port till den Heliga Graven utan något avbrott. På så sätt kommer män från alla nationer och distrikt att komma för att besöka denna heliga plats. O Khán, minns du Haifas dagar?’ (* Med hänvisning till mitt första besök under 1900, då jag hade det välsignade privilegiet att vara hans amanuens och översättare och åtnjöt hans närvaro natt och dag. Vi stannade under långa månader i Haifa där besökare, tidigare av alla trosbekännelser och av alla nationaliteter och raser, successivt kom och tog del av fysisk och andlig föda vid Hans heliga bord. *) ’Vilka lyckliga tider var det inte! Minns du den kvällen i Haifa när människor från många länder och nationaliteter var närvarande vid middagen — amerikaner, perser, européer, persiska turkar i enorma huvudbonader av fårskinn och europeiska och amerikanska damer i sina underbara hattar deltog i samma möte, där även Qayim Maqam (guvernör i Haifa) och den turbanprydde turkiske domaren deltog? Hur orden sades och förklaringar djordes hela tiden? Stor glädje och doft dominerade verkligen i den sammankomsten. Alla närvarande var verkligen uppriktiga och djupt imponerade och till och med guvernören och domaren var helt besatta av glädje och doft! Vilken underbar kväll det var!"
Onsdagen den 13 juni 1906, när vi åt lunch, frågade min hustru ’Abdu'l-Bahá om tolkningen av följande vers i evangeliet: ’Till den som har skall ges och från den som inte har skall även tas det han har.’ []
I sitt svar sade ‘Abdu'l-Bahá bland annat ”Detta är en redogörelse för en av den gudomliga visdomens stora frågor som Kristus har formulerat i detta korta och enkla yttrande. Den stora frågan är denna: I tillvarons värld markerar en paus (eller ett avbrott i utvecklingen) början på fall och dekadens. Så länge fågeln till exempel svävar eller rör sig uppåt i luften, är den i färd med att utvecklas. Men så fort den tar en paus börjar den sjunka. Eller, så länge en köpman lever på den ränta eller inkomst som hans kapital ger upphov till är hans verksamhet framgångsrik och på frammarsch. Men knappt har han börjat förbruka sitt kapital förrän början på hans dekadens är nådd och han lutar mot konkurs. Därför är det vanligt bland handelsmän och affärsmän att säga om en person som utnyttjar sitt kapital för att försörja sig själv: ’Det är slut med honom.’ Med Kristi ord: ’Den som har skall få’, menas nu i korthet: ’Till den som har skall ges’ är kortfattat menat: ’Till den som har sanningens och trons kapital skall ges en ökning av detta när han använder detta kapital genom att leva upp till trons krav och genom att förmedla dem till andra i ord och handling. Den som är utrustad med någon grad av kapacitet och förmåga måste alltså ständigt anstränga sig för att öka dem, annars kommer han att se början på misslyckande och dekadens. Ty denna paus är liktydig med att förbruka sitt kapital, eller att låta sin kapacitet minska och sålunda i sig själv uppfylla domen: ‘Och från den som inte har skall tas även det han har.’”
Florence Khánum talade om en viss sekt som är intresserad av att bota fysiska åkommor och som ägnar sig åt vad som kallas ett bättre liv än de vanliga sekterna. Hon frågade då: ”Är dessa människor som påstår sig överträffa de andra kristna sekterna i välgörenhet och goda gärningar att betrakta som innehavare av en speciell förträfflighet eller är de en av kristendomens nya sekter?”
‘Abdu'l-Bahá svarade med följande ord: ”Alla goda gärningar som människan utför i denna värld har ursprungligen inpräntats av Guds profeter och manifestationer. Om det inte vore för profeternas läror skulle människan förbli okunnig och obetänksam som de vilda djuren. Om till exempel niohundranittionio av tusen får slaktas inför varandras ögon, skulle det sista fåret förbli likgiltigt och fortsätta utan att bry sig, flitigt sysselsatt med att beta. Materiella filosofer säger att de utför goda gärningar och därför inte behöver någon religion, utan att veta att just de ’goda gärningar’ som de påstår sig utföra ursprungligen har lärts ut av gudomliga profeter. Därför består sann förträfflighet i att erkänna Guds manifestationer och leva upp till deras läror. (Ty de sätter standarden för ett verkligt gott liv och gör det möjligt för människorna att utföra goda gärningar.)”
”När det gäller att bota kroppens sjukdomar och ta hand om de sjuka och fattiga. Detta är mycket bra, men dess verkan eller resultat är inte bestående. Ty när människan blir botad från en fysisk smärta kommer en annan förr eller senare att drabba henne; och slutligen kommer den kroppsliga döden att drabba henne. Men det helande som utförs av Guds manifestationer är själsligt och permanent, och det liv som de skänker är andligt och håller därför människan vid liv för evigt.”
Florence Khánum frågade: ”Om man befinner sig med en familj eller ett antal människor som är i behov av hjälp och bistånd och man borde ha gjort sitt bästa för att hjälpa dem, men utan att få något samarbete eller uppmuntran från deras sida – tills man känner sig helt oförmögen att ge dem någon ytterligare hjälp – bör man då fortfarande stanna kvar hos dem och försöka erbjuda dem hjälp, eller bör man lämna dem och sköta sina egna angelägenheter?” ‘Abdu'l-Bahá svarade: ”Människan är ansvarig i den mån hon har makt och förmåga.” (Det vill säga, människan bör göra sitt bästa för att hjälpa sina medmänniskor så mycket som det är möjligt för henne).
Han tillfrågades vidare: ’Om man känner sig bedrövad över att man misslyckats med att hjälpa andra mycket mer än man faktiskt kunde, trots att man hade önskan och avsikten att ge dem större hjälp, vad bör man då göra?’ ‘Abdu'l-Bahá sade bland annat: ’I detta fall är det faktum att man hade önskan och avsikten att hjälpa tillräckligt för honom. För ’Gud bedömer människans gärningar enligt den avsikt som drev dem.’ Denna autentiska tradition har nedkommit från profeten; till exempel: ’En människas avsikt eller vilja är bättre än hennes handling. Detta betyder att när en människa har en god avsikt, det vill säga när hon i sitt hjärta hyser en önskan om en rättfärdig handling, är det omöjligt att en sådan avsikt kan vara något annat än ren. När man handlar är det däremot möjligt att själviska skäl tkan ha drivit fram det. Det är till exempel möjligt att en man utför en god gärning med tanke på personligt intresse; en sådan god gärning som utförs är inte skild från hyckleri och oärlighet. Men när en människa hyser en god avsikt, är det omöjligt att den drivs av någon fördom eller är avsedd för något annat än det goda. I denna mening är 'En människas avsikt bättre än hennes handling'.’
Han sade vidare bland annat: ’Det är möjligt att människor kan ha en god avsikt att utföra en värdig gärning, men sakna medel för att utföra den. En människa kan till exempel ha för avsikt att hjälpa de fattiga och bistå de föräldralösa, men sakna de nödvändiga medlen för att genomföra det. En sådan avsikt kommer att ha sin verkan i tillvarons värld och kommer att accepteras i Guds rike. Och om en människa får möjlighet att omsätta detta i handling, blir det 'ljus på ljus' (dvs. dubbelt acceptabelt, som man brukar uttrycka det).’
Vi tillfrågades om skillnaden mellan skarpsinne och intelligens (eller intellekt). ‘Abdu'l-Bahá svarade bland annat: ”Skarpsinne är en kraft som gör det möjligt för en att bli medveten om ett tings existens med hjälp av de yttre sinnena eller att känna ett tings närvaro genom vissa yttre tecken. Till exempel gör den minsta rörelse som känns i ett rum en medveten om närvaron av någon på taket, utan att man dock vet vem eller vad eller vilket han eller det kan vara. Detta är gränsen för den vetande förmågan hos skarpsinne.
Skarpsinne. (* Termen ’Zikavat’ som används av ’Abdu'l-Bahá och som här översätts med ’skarpsinne’ motsvaras bättre av termerna ’förståndsskärpa’ eller ’instinktens kraft’, till skillnad från ’intellekt’ eller ’medveten intelligens’ som jag anser motsvaras av ordet ’Aql’ som här används av ‘Abdu'l-Bahá. *) Detta ’skarpsinne’ eller ’snabba omdöme’ finns hos de flesta djur, medan det hos människan förekommer i mycket mindre grad. Om till exempel någon under natten kommer in i ditt hus i hemlighet, kanske mannen i huset inte känner sig medveten om denna närvaro, medan hunden i huset omedelbart blir medveten om den. En hund är alltså klokare än sin husse när det gäller instinktens kraft, men hunden har inget intellekt, vilket är en gåva som är förbehållen människan. Medan intellektet är en kraft genom vilken människan funderar över saker och ting och uppnår påtagliga resultat. (* Eller, som ‘Abdu'l-Bahá har sagt på annat håll: ‘Intellektet är en kraft genom vilken människan förstår tingens realiteter. Eller så är det en kraft genom vilken människan resonerar från del till helhet, eller medvetet leds från premisser till slutsats.’ *) Bland barn finns det några som förstår saker och ting snabbt, medan andra tar tid på sig att komma fram till en slutsats. De förstnämnda kallas intelligenta och prisas av vissa som överlägsna de sistnämnda som skrattas åt och anses vara dumma. Men ofta är barnet i den senare gruppen, som verkar långsamt, utrustad med ett överlägset intellekt och han behöver därför fundera över saker och ting innan det uttalar sig. Även om det har mindre skarpsinne och snabbhet i delar som den andra har, överträffar det honom i verkligt intellekt.”
Vi frågade 'Abdu'l-Bahá om intuition, eller det som kallas ’det sjätte sinnet’ (eller inre varseblivning eller insikt. Jag översätter det till ’inre varseblivning’ eftersom det ligger närmare den betydelse av ordet som ‘Abdu'l-Bahá använde). Han sade bland annat följande: ’Intuition (eller inre varseblivning) är en kraft eller ett ljus genom vilket människan förstår och uppfattar tingens realiteter utan de yttre sinnenas medverkan. För att illustrera: Det finns fyra sorters ljus:
• Det yttre (eller fenomenella) ljuset, som gör saker och ting uppenbara eller synliga, men som inte upptäcker dem.
• Ögats ljus eller ögats seende. Detta gör saker och ting uppenbara och upptäcker dem också, men det förstår dem inte.
• Intellektets (eller förnuftets) ljus. Detta ljus gör tingen uppenbara, upptäcker dem, förstår dem, men tingen existerar före det, (dvs. dess existens är efter tingens skapelse).
• Guds ljus. Det är tingens uppenbarare (d.v.s. genom det görs tingen uppenbara), tingens upptäckare, tingens förståsigpåare och det föregår alla tings skapelse och följer alla tings existens, såsom det sägs: ’Gud är himlens och jordens ljus’ (Koranen).
För att fatta mig kort: ”Det ljus som är tingens uppenbarare gör tingen uppenbara; det ljus som är tingens upptäckare upptäcker dem; det ljus som förstår tingen begriper tingen. På samma sätt upptäcker och uppfattar människans yttre förmågor och sinnen tingens utseende. Men Intuitionens (eller den Inre Perceptionens) ljus är ett ljus som förstår tingens realiteter och kärna. Intuition (eller inre varseblivning) betyder det gudomliga allomfattande förnuftet, och det förstår och begriper övernaturliga ting och förhållanden som inte kan uppfattas av de yttre sinnena.
Profeterna och de gudomliga manifestationerna har lärt ut att denna känsla av intuition, inre varseblivning eller medfött förnuft finns hos människan. Filosofer är också överens med profeterna i denna fråga, det vill säga i den mån de tror att det är möjligt att en sådan kraft kan existera i människan. Filosofer förnekar inte att det finns krafter som är övernaturliga. Men profeterna visar på ett praktiskt sätt att denna inre perception och intuition existerar i människan. De visar upp denna kraft först i sig själva genom att inspirera människorna med förmågan att förstå tingens realiteter och förstå det övernaturliga.” (Det vill säga, Profeterna bevisar existensen av Intuition eller Inre Förnuft genom att själva visa upp en sådan förståelse som ligger bortom varje människas förmåga. De inspirerar också sina lärjungar med och utvecklar i dem samma kraft. Detta illustreras i profeternas och deras sanna efterföljares liv, profetiska visioner och gärningar.
En morgon gav det Största heliga lövet[] Rahim en guldring i vilken det Största Namnet var ingraverat på en vacker svart agat var monterat. Detta gjorde min fru mycket lycklig. Vid lunchen talade hon om detta för ‘Abdu'l-Bahá och tackade honom för denna stora tjänst som visats vårt spädbarn. ‘Abdu'l-Bahá sade bland annat: ”Denna ring med det Största namnet var min systers käraste ägodel. Det är därför hon gav den till er son.” Sedan tackade min fru honom för hans vänlighet mot henne för den vila hon åtnjöt i hushållet. Han svarade kärleksfullt: "Vi har inte gjort någonting för er och vi har inte kunnat göra någonting som är värt att nämna, men vi har hjärtlig kärlek och detta är det viktigaste och av stor betydelse."
En morgon befann jag mig i ‘Abdu'l-Bahás närvaro tillsammans med de andra pilgrimerna. En troende från en av städerna i närheten av ‘Akká var också närvarande. ‘Abdu'l-Bahá frågade honom om en viss turkisk tjänsteman. Han sade att denne ämbetsman nu var fängslad och bevakades av fyra soldater; att han inte fick träffa eller samtala med någon. ‘Abdu'l-Bahá vände sig till oss och sade: ”Se, hur människor för en obetydlig vinnings skull utsätter sig för fruktansvärda svårigheter, lidande och prövningar, trots att det inte ger dem något som helst resultat eller fördel. Detta är följden av att man anstränger sig för att vinna världens ting. Men så är inte fallet i Guds sak: för den som tar ett enda steg eller uthärdar den minsta svårighet för Guds skull, kommer det aldrig att gå förlorat eller visa sig fruktlöst. Tänk på hur många människor i denna värld som har gett sitt liv och sin egendom och offrat sina familjer för slaveri och fångenskap! Men eftersom de inte genomled detta på Guds väg, hade de ingen nytta av det, och inte heller blev deras namn högt omtalade eller ens nämnda bland dem. Tänk på Ḥusayn som led martyrdöden för Guds skull. Han vägrades vatten av sina fiender. Hans familj blev tillfångatagna. Men just hans rop på vatten vid dödsögonblicket var så långtgående att det fortfarande ljuder i massornas öron, ty han led martyrdöden för Guds skull. Å andra sidan, tänk på kriget mellan Japan och Ryssland: Hur många miljoner människor dog inte under det kriget, antingen i själva striden, eller av sjukdom, eller av utmattning i öknar och berg! Ändå hör ingen något om dem, trots att det fanns många män med berömmelse och ära bland dem. Men när en enda person lider martyrdöden för Guds sak och ger upp familj och egendom, fortsätter hans namn och omnämnande för evigt. Ty han led detta för en odödlig sak och uthärdade prövningar för ett gudomligt syfte.”
På samma tema fortsatte ‘Abdu'l-Bahá: ”När vi var i Ṭihrán var Mírzá ‘Aqá Khán från Núr premiärminister och familjen Núri hade officiella hedersbetygelser och positioner och var mycket framstående bland människor. Efter en liten stund stängdes den ärofulla domstolen och det blev Amin-id-Dawlih från Káshán tur att bli utsedd till premiärminister. Hans matta blev också hopvikt och hans tid var slut. Sedan fick Mírzá Ḥusayn Khán, ’Överbefälhavaren’, ansvaret för affärerna. Också han gick bort och fanns inte mer. Sedan blev Mustawfi-ul-Mamalik premiärminister. Han gick också bort och hans tid förändrades. Slutligen blev Amin-us-Sulṭán premiärminister. Även han gick bort, hans berömmelses matta blev ihopvikt.” (* Vid den tidpunkt då ‘Abdu'l-Bahá uttalade dessa ord befann sig Amin-us-Sulṭán i Europa. Ett år senare, 1906-1907, återkallades han till Ṭihrán och utnämndes på nytt till premiärminister, men han mördades samma år. Därav de profetiska orden från ‘Abdu'l-Bahá. *)
För att vara kortfattad: ”Alla dessa händelser inträffade. Människor kommer och människor går. Men under alla dessa omvandlingar och förändringar i Persien har vi fortsatt här i ett enhetligt tillstånd, sysselsatta med våra egna angelägenheter utan att drabbas av någon förändring av ställning. Allt detta, därför att vårt hela intresse är begränsat till Guds sak och vi inte har någon anknytning till världsliga ting.” Sedan återvände han till den turkiske tjänstemannen och sade: ”Denna tjänsteman led sådana umbäranden och sattes i fängelse enbart av det skälet att han hade en lön på tusen piaster och ville höja den till femtonhundra.”
På kvällen vid middagen frågade ‘Abdu'l-Bahá om Mr Harris. Jag talade varmt om honom och berömde honom för hans vältalighet och tjänande av Saken. ‘Abdu'l-Bahá blev glad och med hänvisning till Naqidinernas falska uttalanden sade han bland annat till oss: ”Se hur Mírzá Muḥammad ‘Alí har sagt att ‘Aqá (dvs. ‘Abdu'l-Bahá själv) har avskaffat och utplånat Guds sak! Vid livets Gud, se om det är jag – som har fått den välsignade Fullkomlighetens sak att nå öst och väst till många hängivna och vältaliga själar som Mr Harris har framträtt där – som har utplånat saken, eller Mírzá Muḥammad ‘Alí som har gjort så mycket skada genom att resa sig upp mot mig!” Om samma ämne sade han bland annat: ”Att Bahá'u'lláh utsåg mig till centrum för sitt förbund berodde inte på att jag var hans son. Nej, jag svär vid Hans Helige Ande, att om Han hade funnit en neger från Zanzibar mer kapabel än jag är, skulle Han ha utsett honom framför mig!”
”Mírzá Muḥammad ‘Alí gjorde sitt yttersta för att få till stånd min exil från ‘Akká, i den fåfänga förhoppningen att de troende i min frånvaro skulle lyda honom, eller att han skulle skyddas! Men han är alltför obetänksam för att veta att om mitt liv förintas, kommer även han att drabbas av en stor olycka.... Mírzá Muḥammad ‘Alí gick till och med så långt att han lät mitt blod spillas. Det vill säga, han skickade Jamal (* en av de ledande Naqichin. *) direkt härifrån till Ṭihrán. Den senare gick till den osmanske ambassadören och sade att han ’hade bott i åratal i de turkiska länderna och åtnjutit fredens och frihetens välsignelser under den regeringen, att han därigenom hade blivit en sådan välgörare av Turkiet att han, för att uttrycka sin tacksamhet till myndigheterna, ansåg det vara sin plikt att informera dem om en fråga som är avgörande för Turkiets skydd” osv. Sedan sade han till ambassadören i denna ’livsviktiga fråga’ följande:
“‘Abbas Effendi har fört det brittiska folket till ‘Akká och överväger att överlämna Syrien till Storbritannien, att han samarbetar med det ungturkiska partiet, Sulṭáns fiender' etc...
Kort sagt, genom att hävda sådana osanningar skapade Jamal en sådan uppvigling och gjorde sådana förvrängningar att det verkade mycket svårt att förklara eller rätta till dem! För att slutligen bevisa att dessa påståenden var helt falska gav Jináb Adilih (en av de vördnadsvärda bahá'í-undervisarna i Ṭihrán) ett exemplar av ’Aqdas bok’ till den turkiske ambassadören så att han själv kunde läsa den. Vi skickade också direkt till Sulṭáns förtrogna tvåhundrafemtio petitioner, brev som vi hade fått från de amerikanska bahá'íerna, för hans övervägande. På så sätt fick han veta att vårt arbete helt och hållet är av andlig natur och att vårt uppdrag är helt befriat från sådana anklagelser; och att vi på den välsignade Fulländningens befallning är lydiga mot regeringar och långt ifrån uppviglande.”
Med hänvisning till de två resor till Indien som Muḥammad ‘Alí gjorde i uppviglande syfte under Bahá'u'lláhs livstid och till det faktum att han till och med försökte sätta upp ett parti med hjälp av Nazir (som blev en Naqiz) mot förbundet, sade ‘Abdu'l-Bahá bland annat: ”Jag svär vid Hans Helige Ande att Bahá'u'lláh en dag kallade mig till sig och sade: ‘Aqa! ‘Aqa! (* dvs. Mästare, Mästare!, den term med vilken Bahá'u'lláh tilltalade ‘Abdu'l-Bahá *) Se hur begränsad din brors intelligens är, för en man som denne Nazir har lyckats leda honom två gånger till Indien och föra honom tillbaka.” (* Detta syftar på de komplotter som Muḥammad ‘Alí och Nazir var inblandade i för att bereda vägen för överhöghet och bli trons ledare efter Bahá'u'lláhs bortgång. Bahá'u'lláh kände alltför väl till dessa, vilket många skrifter och händelser vittnar om, särskilt uppenbarelsen av ’Förbunds boken’ före hans bortgång, där han tydligt utser ‘Abdu'l-Bahá till den som alla, inklusive grenarna, ska vända sig till för ljus och vägledning. *)
En morgon när ‘Abdu'l-Bahá talade om olika ämnen sade han bland annat: ”Röstning är ett praktiskt medel för att lösa alla frågor som behandlas, särskilt eftersom de som överlägger naturligtvis kan framföra olika åsikter om dem.”
Han uppehöll sig sedan länge vid ämnet Rättvisans Hus och yttrade följande ord: ”Rättvisans Hus är en så mäktigt organ att ingen skall ha rätt att motstå eller motarbeta det. Med detta menas det Universella Rättvisans Hus. Det vill säga, när alla de Lokala rättvisans hus i de olika länderna kommer att vara representerade i organisationen av ett Universellt Rättvisans Hus, kommer detta Hus att härska över alla. För ett sådant Rättvisans Hus skall stå under den välsignade Fulländningens beskydd och ofelbarhet och gynnas av Hans bekräftelse.”
I detta sammanhang frågade jag om ofelbarhet, om man med detta avser Rättvisans Hus makt att göra och beordra det som den vill, eller om det avser en annan stat. (* I skriften om ofelbarhet som föregår skriften om Ishràqát – min översättning – talar Bahá'u'lláh om Guds manifestationers ofelbarhet som deras obestridda myndighet att göra det som de vill eller önskar, eftersom de är manifestationer av den Allsmäktige, som är innehavare av all makt och obestridd myndighet. Bahá'u'lláh har tilldelat Rättvisans Hus en sådan absolut auktoritet. Ty det är en grund som tryggar världens ordning och enhet och samhällets fred och den skulle inte kunna fullgöra denna viktiga uppgift om dess auktoritet ifrågasattes av någon. *)
‘Abdu'l-Bahá sade bland annat följande: ”Ofelbarhet är av två slag;
• Den inneboende eller omedelbar ofelbarhet.
• Den tilldelade, inneboende eller förmedlad ofelbarhet.
Inneboende eller omedelbar ofelbarhet innebär att Gud, upphöjd är Hans härlighet, och ingen annan utom Han har någon del därav. Han är den som gör det som Han vill. Och hans ofelbarhet är särskilt knuten till hans allomfattande manifestationer som framträder i början av varje stor cykel.
Den tilldelade, yttre eller förmedlade ofelbarheten är den hos de heliga själar som står under de gudomliga manifestationernas beskydd, ty bevarandet från fel tilldelas själarna som en ren gåva från Gud. Guds ofelbarhet är inneboende, medan ofelbarheten hos de heliga själar som står under Hans manifestationers beskydd är yttre, eftersom den förvärvas som en gåva eller egenskap från dem. Solens ljus är t.ex. inneboende eller omedelbart, men planeternas ljus erhålls från solen och är därför yttre. Solens ljus är oberoende av planeten, medan planetens ljus är beroende av solens ljus. Kort sagt, Gud kommer att uppväcka rena, rättfärdiga och uppriktiga varelser till Rättvisans Hus som kommer att stå under Hans beskydd och Rättvisans Hus dekret skall gälla i alla frågor som inte särskilt ’föreskrivs i boken’.”
När ‘Abdu'l-Bahá tillfrågades om vilket kön dess medlemmar skulle ha svarade han: ”Alla medlemmar i Rättvisans hus skall vara män.” På frågan om medlemmarna i Universellt Rättvisans Hus kommer att vara nio till antalet, svarade han: ”Antalet medlemmar är inte begränsat till nio. Nej, nio är minimiantalet och det kommer gradvis att ökas med nio åt gången. Till exempel kommer det att höjas till tal som är multiplar av talet nio, såsom åttioen som är lika med nio gånger nio, och så vidare.”
Han är Gud!
O du som håller fast vid förbundet!
Ditt brev kom och de frågor som nämns däri behandlades. ... Du har frågat om visdomen i att formuleringen att vissa viktiga lagar (i denna Manifestation) har förpassats till att skötas av Rättvisans Hus. Man bör först och främst känna till att denna Gudomliga religionsordning är en rent andlig och barmhärtig sådan som behandlar själens angelägenheter. Det har knappast någon direkt relation till de fysiska och timliga angelägenheterna eller till de världsliga bekymren. På samma sätt var Kristi religionsordning en rent andlig sådan. I hela evangeliet, med undantag av lagen som förbjuder skilsmässa och hänvisningen till avskaffandet av den (judiska) sabbaten, var alla lagar andliga och inriktade på att odla gudomlig moral. Sålunda sades det: ”Människosonen har inte kommit för att döma världen.”
Denna allra största cykel är också rent andlig och skänker evigt liv. Ty den grundläggande principen i Guds Sak är att rena moralen, att försköna egenskaperna och att moderera och anpassa (människans) uppförande. Och med detta avses att varelser som är beslöjade från Sanningen kan uppnå det förutbestämda samlingen och att förmörkade och ofullkomliga själar kan bli upplysta.
När det gäller andra lagar (än de som berör människans andliga sida) är dessa underordnade Förvissning, Tro, Inre övertygelse och Kunskap. Men eftersom denna välsignade cykel är den största av alla gudomliga cykler, är (lagar rörande) alla världsliga såväl som andliga frågor fastställda däri med yttersta kraft och auktoritet. Följaktligen har principiella frågor som utgör den huvudsakliga grunden för Guds lag antagits och skrivits in (i Boken); men sekundära frågor (eller sådana som är av mindre betydelse än de grundläggande lagarna) har hänvisats till Rättvisans Hus. Visdomen i det senare fallet är denna att tiderna inte alltid fortsätter på samma sätt och att förändring och växlingar hör till de väsentliga kännetecknen för världen i tid och rum. Därför kommer Rättvisans Hus att handla och besluta (i de fall som inte är principiella) i enlighet med tidens krav.
Låt oss inte heller tro att Rättvisans Hus kommer att avgöra alla frågor i enlighet med sina egna tankar och åsikter. Jag ber Gud om förlåtelse! (* Detta uttryck betyder: "Nej! Långt därifrån!" *) Nej, Rättvisans Hus kommer att verkställa lagar och förlikningar genom den Helige Andes bekräftelse och inspiration. Ty detta Rättvisans Hus står under den förutvarande Skönhetens (dvs Bahá'u'lláhs) beskydd, bevarande och förvar och vad den än må besluta måste följas av alla som en fastlagd nödvändighet och som en föreskriven obligatorisk plikt och det finns ingen annan tillflykt (eller val) för någon.
Säg, o folk! Sannerligen, det största (eller Universella) Rättvisans Hus är under Vår Herres, den Barmhärtiges, den Nådiges, vingar, det vill säga under Hans beskydd, övervakning, bevarande och förmyndarskap. För sannerligen Han har befallt de övertygade troende att lyda denna rena och helgade kropp och denna heliga och mäktiga samling. Dess herravälde är himmelskt och gudomligt och dess förordningar är andliga och inspirerade.
I korthet är detta syftet med och visheten i att överlämna sådana civila lagar (eller sekulära, administrativa förordningar) till Rättvisans Hus.
På samma sätt har inte alla lagar i Koranens religion uppenbarats som heliga texter; nej, inte ens tiondelen av tiondelen av tiondelen av tiondelen av dem uppenbarades (av profeten). Även om de viktigaste frågorna av betydelse uppenbarades, var det ändå helt säkert att omkring en halv miljon av dess lagar inte nedtecknades (i boken). Därefter lagstiftades dessa genom ’en metod för jämförelse’. (* Eller regler för att härleda nya lagar från väsentliga rötter som uppenbarats i texten. *) Under de tidiga lagstiftningarna framförde olika individer bland lagstiftarna olika åsikter genom sina olika tillämpningar av metoden för jämförelser och dessa verkställdes som lagar.
Ingen sådan lagstiftning är anförtrodd Rättvisans Hus och varje slutledning och urval (av lagar genom ’jämförelse metoden’) av någon enskild lagkunnig person är utan betydelse, såvida det inte lämnas in för godkännande till Rättvisans Hus. Skillnaden (* Mellan detta system och det med lagstiftning genom jämförande slutledning av enskilda lagkunniga personer som var fallet med efterföljande lagstiftning i Islam. *) är detta att genom att underställa en sådan jämförande slutledning för godkännande av Rättvisans hus, kommer ingen oenighet att uppstå bland olika lagstiftare; för medlemmarna i Rättvisans hus är valda och betrodda av hela samfundet; medan lagstiftning baserad på enskilda lagkunniga personers slutledningar nödvändigtvis kommer att resultera i oeniga åsikter och leda till obeslutsamhet, oharmoni och oenighet, förstöra Ordets enhet och enheten i Guds religion och skaka grunden för Guds lag.
Vad gäller äktenskapsfrågan: Detta är helt och hållet en av det civila samhällets lagar och ändå har dess villkor uppenbarats och dess väsentligheter förklarats i Guds lag (Aqdas bok). Men äktenskapet mellan släktingar har inte uppenbarats i sina detaljer och denna fråga har hänskjutits till Rättvisans Hus för att avgöras enligt civilisationens regler och i överensstämmelse med visdom och medicinsk vetenskap och med den mänskliga naturens krav. Det råder ingen tvekan om att i enlighet med civilisationens, den medicinska vetenskapens och den mänskliga naturens regler är äktenskapet mellan avlägsna individer (eller icke-släktingar eller avlägsna släktingar) bättre än äktenskapet mellan nära släktingar. Även om det i kristendomens lag i verkligheten är tillåtet med äktenskap mellan släktingar, eftersom en lag som förbjuder det inte har uppenbarats i boken, så förbjöd de tidiga kristna råden äktenskap mellan släktingar på grund av ovanstående övervägande. I annat fall skulle detta vara i kraft i alla kristendomens sekter för närvarande, ty denna fråga är en rent civil (eller sekulär) fråga.
Kort sagt, vilket beslut Rättvisans Hus än fattar i denna fråga, kommer det att vara en slutgiltig och okränkbar gudomlig lag, och ingen får avvika från den. Med vederbörligt övervägande kommer ni tydligt att se hur denna fråga om att förpassa civil (eller sekulär) lagstiftning till Rättvisans Hus är i överensstämmelse med en stor visdom. För närhelst en ny svårighet kan uppstå och en oväntad fas kan dyka upp i en fråga som redan har avgjorts av Rättvisans Hus, kan en särskild session av Rättvisans Hus återigen sammankallas för att besluta om det nya fallet som behandlas och undanröja den oförutsedda svårigheten. För Rättvisans Hus har också befogenhet att upphäva ett beslut som det självt redan har fattat.
En sådan särskild fas i lagstiftningen var också tillåten i Koranen, eftersom den hänvisades till omdömet (eller viljan) hos mannen med auktoritet (dvs. en härskare, ledare eller chef). Inga regler uppenbarades i Koranen om de olika graderna eller gränsen för dess tillämpning, utan det förpassades till och gjordes beroende av yttrandet från den ’verkställande myndigheten’, vars auktoritet i frågan innefattade att avkunna domar och till och med dödsstraff; för administrationen av angelägenheter i det islamiska samfundet kretsar mestadels kring denna axel.
Kort sagt har grunden för denna Största religionsordning lagts på ett så omfattande sätt att dess lagar och förordningar är förenliga med och i överensstämmelse med alla framtida cykler och tidsåldrar. Den är inte lik lagarna i de tidigare religionerna, vilkas tillämpning är omöjlig och opraktisk vid den nuvarande tidpunkten. Tänk till exempel på lagarna i Torah (Gamla Testamentet) som det är omöjligt att verkställa i denna dag; för de innehåller tio dödsdomar. På samma sätt skall, i enlighet med Koranens lag, handen amputeras på en man som stjäl tio dirham. Det är nu omöjligt att verkställa sådana. Nej, vid Guds liv!
Men denna heliga och gudomliga lag (i bahá'í-uppenbarelsen) är i överensstämmelse med alla tider, tidsåldrar och cykler. ...
Gud vare med dig!
(Sig.) 'A. A.
En dag sade ‘Abdu'l-Bahá, när han talade om sakens tidiga skeden i Amerika, bland annat följande: ”Det som alltid är orsaken till disharmoni och försenar Guds Saks framsteg är kärlek till ledarskap och egenintresse. De som hyser sådana tendenser föreställer sig att dessa kommer att döljas för andra. Men de vet inte att om någon besitter en egenskap, vare sig den är berömvärd eller förkastlig, är det omöjligt att den inte förr eller senare blir känd för andra. Om det förblir dolt idag, kommer det att avslöjas imorgon. Och om en människa inte besitter en viss egenskap, kan hon inte övertyga andra om att hon besitter den genom att förkunna den.”
Det som bidrar till själarnas framsteg är ödmjukhet, mildhet, vänlighet och förgänglighet. Varje individ måste anta att någon annan har en gåva som han själv är berövad. Detta kommer att få var och en att vara ödmjuk och mild inför varandra. Man får inte tänka på att bli ledare. Om någon inbillar sig att han besitter den ena eller andra höga egenskapen och vissa överlägsna krafter som andra inte besitter, kommer detta att fylla honom med stolthet och högmod. Men när var och en antar att den andre är innehavare av en hög gåva och därför ödmjukar sig inför honom, kommer alla människor på detta sätt att bli ödmjuka inför varandra och kärleken till ledarskapet kommer helt att försvinna. Detta kommer då att bidra till individernas framsteg och till att Guds sak främjas. Men den som hyser en önskan om att leva för ledarskap kommer i slutändan att bli berövad. Han kommer aldrig att lyckas tjäna Guds sak. Till exempel lovordar alla i Persien Ḥájí Mírzá Ḥaydar ‘Alí när de skriver till oss. Men alla brukade klaga på Jamal i sina brev. (* Jamal var den bahá’í-undervisare som alltid framställde sig som en ledare och försökte få alla att hylla honom. Han blev Naqidh efter Bahá'u'lláhs bortgång. *) Anledningen var att Ḥájí var ödmjuk och mild inför alla. Han har varit mycket framgångsrik i att tjäna Saken och alla troende älskar honom. Men Jamal ogillades av alla på grund av sin högmodighet, och ni ser vad han kom fram till i slutändan.
För att vara kortfattad: var och en av de troende som nämner den andre måste berömma och tala väl om honom. Vid ett visst tillfälle frågade några av de troende Ḥájí Siyyid Yaḥyá från Darab (* En av den Levandes nitton martyrdödade bokstäver. *) om Jináb-Bab-ul-Bab (* Bab'u'l-Bab var Mullá Ḥusayn Bushrúyih, den förste som trodde på Babs budskap. *) och hans karaktär. Han svarade: ’Åh om jag vore lika mycket värd som ett enda hårstrå på hans kropp.’ Detta var graden av hans ödmjukhet, trots att han – ‘Aqá Siyyid Yaḥyá — var av så hög och ädel rang (när han var överstepräst) att när han åkte till Ṭihrán skulle över trettiotusen mullor, stormän och andra stadsbor gå ut ur staden för att möta honom och visa honom den största respekt. De fann den unge lärde på den högsta platsen, medan Bab-ul-Bab stod i hans närhet med största ödmjukhet och ödmjukhet.
"Vid ett annat tillfälle blev Bab-ul-Bab tillfrågad om ‘Aqá Siyyid Yaḥyá, och han svarade: ’Jag kan inte räknas som lika mycket värd som dammet från hans fötter’. Kort sagt, detta är innebörden av mildhet och ödmjukhet, och detta är den högsta egenskapen för trons folk.
En kväll gick Hazrati Quddús (* Den stora själ som ledde babierna i Shaykh Tabarsis fästning. *) till Bab-ul-Babs hus. På den tiden var Hazrati Quddús inte erkänd som en man av hög rang och auktoritet. Han redovisades endast som en religiös lärd. Bab-ul-Bab satt på den högsta platsen och Jináb Quddús hade en plats nära dörren. Under den natten ägde olika samtal och förklaringar rum mellan de två. Detta gjorde Bab-ul-Bab bekant med den höga ställning av kunskap som den unge lärde besatt, vilket fick till följd att han gjorde sig ödmjuk inför honom. Följande morgon, när sällskapet från föregående dag åter gick in i Bab-ul-Babs närvaro, upptäckte de en stor förändring:
De fann att den unge lärde satt på den högsta platsen, medan Bab-ul-Bab stod framför honom i största mildhet och ödmjukhet.
För att fatta mig kort: ”Det viktigaste i Guds sak är ödmjukhet, mildhet och att tjäna saken, inte ledarskap. Jag minns en gång när jag var barn, jag var i armarna på Jináb (Qurratu’l-‘Ayn), och medan ‘Aqá Siyyid Yaḥyá från Darab var utanför rummet. Han hade stor lärdom och var en man med hög begåvning. Han kunde bland annat trettiotusen traditioner och citerade verser ur Koranen för att demonstrera Bábs Manifestation. Jináb Ṭáhirih vände sig till honom och sade: ’Åh, Jináb Siyyid! Framför en gärning om du är en man med mäktiga handlingar.’ (Koranen) När 'Aqá Siyyid Yaḥyá hörde detta blev han plötsligt så imponerad att han blev undergiven och ödmjuk. Det gick då upp för honom att saken är en annan och att det inte bara handlar om att bevisa Babs anspråk, utan att offra sitt liv för att sprida hans lära. Han reste och undervisade sanningen i olika städer tills han slutligen led martyrdöden.”
En dag när jag var i hans heliga närvaro talade jag om Mrs Watson och vissa andra amerikanska troende som, trots fysiska sjukdomar och brist på världsliga medel, är så hängivet aktiva i att tjäna saken att det är en fråga om förvåning för alla. ‘Abdu'l-Bahá sade bland annat: ”Detta är ett av villkoren för sanningens lärare; de måste besitta ren avskildhet, så att orden kan ha en sådan effekt på /åhörarna/ att även om de inte blir troende och godkänner sanningen, så kommer de ändå att imponeras av hans uppriktighet och hängivenhet och vittna om att han inte har någon som helst anknytning till världen och att hans enda syfte är sanningen.” Sedan gjorde han följande liknelse:
Under de år då (Bahá'u'lláh var bosatt i) Bagdad, spreds ett rykte om att Mírzá Yaḥyá Khán, guvernören i Mazindaran, brorson till premiärministern Mírzá ‘Aqá Khán från Núr, hade kommit för att göra pilgrimsfärden till helgedomarna (i Karbila och Najaf, etc.), och att han nu befann sig i Kazimayn. (* En stad inom tre mil från Bagdad, där två av de tolv imamerna ligger begravda. *) På grund av tidigare bekantskap bad den välsignade Fulländningen mig att gå och besöka honom. När jag kom fram till hans hus fann jag att Siyyid Ibráhím, en muslimsk mujtahid, besökte den persiske stormannen och var engagerad i olika samtal. Han frågade bland annat Khán om målet för sin resa. Som svar angav han att det var Najaf (där ‘Alís gravhelgedom är belägen). Siyyiden sade: ’Åh nej! Nu när du har kommit så här långt är det bra att du också åker till Mecka och har mig i ditt sällskap under pilgrimsfärden till den heliga platsen. Khán svarade, att eftersom många olika sysslor väntade honom i Persien, var han tvungen att vara tillbaka i det landet inom tre eller fyra månader, men att han efter att ha återvänt dit och skött sina affärer hoppades, om Gud ville, att han skulle företa pilgrimsfärden till Mecka under det följande året, … Mujtahid fortsatte återigen med sina försök att övertyga Khán genom att berätta hur många människor som hade kommit så här långt och återvänt i hopp om att komma tillbaka vid en framtida tidpunkt och fortsätta mot Mecka, och hur de antingen hade dött eller inte kunnat återvända och slutligen berövats möjligheten att besöka Guds hus! …
"För att vara kortfattad: Han lyckades till slut övertala Khán att ’konsultera Koranen’ och sedan handla därefter. (* Detta innebär att man tar ett omen från den vers som visas högst upp på sidan, när den öppnas slumpmässigt. Denna form av att ta omen praktiseras ofta av muslimer i Persien. *)
Khán samtyckte och beordrade att Koranen skulle hämtas. Mujtahid, som själv var utförde han tvagningen av ansikte och händer, tog Koranen och öppnade den för konsultation. Men till Siyyidens stora förvåning var versen högst upp på sidan, som hela beslutet berodde på, en förbudsvers, det vill säga en vers som allvarligt avrådde från det föreslagna åtagandet. Under en hel kvart var Siyyid försjunken i meditation och undrade vad han skulle säga och vad han skulle göra. Slutligen sade han att versen också var föremål för en annan tolkning och han förklarade den på ett sådant sätt att den innebar en avgörande befallning. Khán protesterade dock och var förvånad över den frihet som Siyyiden tog sig när han ifrågasatte versens innebörd. Som svar erbjöd sig Siyyiden, som var angelägen om att bevisa sin egen ståndpunkt, att citera en illustration. Han började med att säga: ’När Siyyid ‘Alí Muḥammad, Báb...’ Knappt hade han nämnt namnet Báb förrän Mírzá Yaḥyá Khán insåg att Siyyiden inte kände mig och att han skulle kunna förolämpa mig om han tilläts fortsätta att tala mot tron. För att undvika ett sådant besvärligt dilemma verkade Khán besluten att göra ett tecken till Siyyiden för att stoppa honom. Eftersom jag önskade höra vad Siyyiden skulle säga om Báb, fäste jag min blick så starkt på Khán att han fann det omöjligt att göra en gest till Siyyiden utan att jag märkte det. Så han var tvungen att tiga och Siyyiden fortsatte: ’När Bab framträdde och hans anhängare var på väg till Shaykh Tabarsis fästning fanns det en man i Karbila (* I Irak. *) vid namn Ḥájí Muḥammad Taqí från Kirman som också var en av Babs anhängare. Han var emellertid en man med ädel karaktär och uppvisade alla de ädla attributen hos trons folk. Det vill säga, han var välkänd för sin trofasthet, rättrådighet, pålitlighet, uppriktighet, generositet, välgörenhet och lydnad av de gudomliga lagarna. Eftersom han också var en man med medel, hjälpte han fattiga religiösa studenter med pengar. Kort sagt, han var så fullkomlig i sitt liv och sina gärningar att ingen kunde finna den minsta brist eller defekt i hans karaktär. Men ack! en sådan ädel själ var en bábier och hade för avsikt att resa till Shaykh Tabarsis fästning för att ansluta sig till sina trosfränder. De muslimska lärda männen och mullorna i Karbila, som visste att han var en så god människa, gjorde sitt yttersta för att hindra honom från att begå misstaget att följa Bàbs väg och resa till Persien. Men han skulle komma med många bevis på sanningshalten i Bàbs påstående och envisades med att resa till Persien för att hjälpa sina anhängare. Mullorna, som var ytterst angelägna om hans frälsning, försökte förgäves bevisa för honom att han var okunnig och hade fel. Slutligen övertalade de honom att följa med dem till Ḥusayns helgedom och stå med all ödmjukhet framför Imamens grav och efter allvarlig bön öppna den heliga boken och be om vägledning i frågan. De kom överens om att om versen innehöll en befallning, skulle Ḥájí bli övertygad om Sakens rättfärdighet och fortsätta sin resa, utan någon ytterligare inblandning från deras sida.
För att vara kortfattad: I gryningen begav sig en grupp Mulláor, åtföljda av Ḥájí, till den heliga helgedomen, och efter att ha reciterat besöksskriften och utfört morgonbönen framförde de följande önskan: ’O helige Imam: Vi ber att du klargör för oss genom versen i den heliga boken som vi är på väg att konsultera, om denne Báb har fel eller om hans påstående är sant och sanktionerat av Gud.’
Då tog de Koranen och öppnade den med all vördnad, när, se! versen deras svar var följande: ’Lyd Gud och Hans Sändebud och vänd er inte bort när ni hör honom tala.’ (Koranen 8:20) Denna vers förbluffade alla närvarande Mullorna. För de hade alla hört att Báb redan på den tiden hade förklarat sig vara ’Guds hågkomst (dvs. Dhikr)”. (* Ovanstående vers har av många av de tidigare kommentatorerna av Koranen förklarats vara en tydlig hänvisning till Qa'ims Manifestation. *) Stor uppståndelse och oro uppstod bland dem och de visste inte hur de skulle gå till väga. Till sist försökte de komma med en förklaring. De sade: ’Koranens verser är av två slag: 'tydliga verser' och 'tvetydiga verser'. Och denna vers skall inte förstås i sin bokstavliga mening. Nej, vi borde tolka ordet 'hågkomst' som 'Muhammeds heliga religion' och inte som en hänvisning till Báb."' Siyyiden fortsatte: "Kort sagt Muḥammad Taqí ville inte lyssna på någon ytterligare förklaring, eftersom versen hade stärkt hans övertygelse. Han begav sig därför till Persien för att ansluta sig till babierna vid Shaykh Tabarsi. Han nådde dock inte sitt mål, för när han anlände till Ṭihrán arresterades han och dödades som en babier!'"
Sedan fortsatte 'Abdu'l-Bahá: ”Jag vände mig till Siyyiden och sade: ’O, eminente herre! Vad är din auktoritet när du anser att ovanstående vers är 'en tvetydig vers’ som behöver en allegorisk tolkning? Vet du inte att alla auktoritativa kommentatorer av både Shi'ah- och Suni-skolorna har betraktat detta som en ’tydlig vers?’' Siyyiden svarade högdraget: ’Vi har auktoritet och rätt att tolka den sista versen som en tvetydig vers och vi har också rätt att tolka den nuvarande versen som handlar om Kháns pilgrimsfärd till Mecka, på ett liknande sätt.’ Jag svarade: ’Ni har helt klart fel i er tolkning av båda verserna. För med tvetydiga verser menas sådana vars bokstavliga mening inte är i överensstämmelse med lagens grundläggande principer. Sådana verser är därför föremål för en allegorisk tolkning. Med tydliga verser menas sådana vars bokstavliga mening klart överensstämmer med trons allmänna lagar och grundläggande regler. Sådana verser tas därför bokstavligen.’ Denna förklaring förmanade Siyyiden i viss utsträckning.
En tid därefter nådde denne Siyyid Ibráhím den välsignade fullkomlighetens närvaro. Under de följande åren hörde jag Siyyid Muḥammad från Iṣfáhán säga att denne Siyyid slutligen blev hängiven Karbelas sak. För när Siyyid Muḥammad hade kallat på honom, hade han återvänt och uttryckt sin kärlek till sanningen. Denna historia citerades för att illustrera det faktum att även om Siyyid Ibráhím ansåg att Ḥájí Mírzá Muḥammad Taqí från Kirman var en religiöst felande man, så vittnade han ändå helt och fullt om hans höga karaktär och ädla liv. bahá'íerna måste således leva ett så fullkomligt liv bland människorna att även de som inte ser denna sanning eller inte tror på den skulle de inte kunna undgå att imponeras av det ädla liv de lever som bahá’íer.
En kväll vid middagen talade ‘Abdu'l-Bahá med glädje om min hustru som en person utrustad med stor tro. Han vittnade om hennes uppriktighet, trofasthet och tillförsikt med det mest imponerande tonfall. Han avslutade med att säga: ’Detta är innebörden av tro! Detta är bara sann tro. Hon är verkligen i besittning av fullkomlig förvissning. Hon skall verkligen vila, hon skall njuta av fullkomlig frid.’
‘Abdu'l-Bahá talade utförligt om sann tro och uttryckte sig så här: ’När en människa har tro kan inte ens världens berg motsätta sig henne, nej, hon bär varje prövning och olycka, och ingenting kan bidra till att försvaga henne. Men den som inte är en sann troende och inte besitter verklig tro kommer att beklaga sig över minsta besvikelse och klaga över minsta sak som kan störa hans frid och glädje. När vi i sällskap med den välsignade Fullkomligheten anlände till Konstantinopel som landsflyktiga, var vi alla fyllda av glädje och fröjd och åtnjöt stor sinnesfrid. När vi sedan förflyttades till Adrianopel fortsatte vi fortfarande i samma anda på vår nya plats i förvisning. Ingen bland oss framförde något klagomål, utom tre personer: Mírzá Yaḥyá (Azal) som var extremt nedstämd och förvirrad: Siyyid Muḥammad från Iṣfáhán; och Ḥájí Mírzá Aḥmad från Káshán. (* De två sistnämnda förnekade också till slut Bahá'u'lláh och blev Azalier. *) Dessa tre klagade ständigt över svårigheterna och besvärade och oroade de troende. Åtminstone Mírzá Yaḥyá och Ḥájí Siyyid Muḥammad från Iṣfáhán verkade morbida och sura utan att klaga öppet inför andra; de verkade bara missnöjda och förlorade i melankoli. Men Ḥájí Mírzá Aḥmad, trots att han var bror till Jináb Zabih (en av de stora bahá'í-martyrerna), oroade ständigt de troende med anfall av otålighet, klagade över det kalla vädrets våldsamhet och snöns och frostens stränghet och sade ofta sarkastiskt: ’Trots att jag ofta sade i Bagdad att denne Shaykh Abdu'l Ḥusayn Mujtahid är fullt sysselsatt med att ställa till problem för oss, i sällskap med den persiske konsuln och arbetar för vår förvisning, var det ingen som lyssnade på eller leddes av mina varningar. Nu ser ni alla hur de förorsakade vår landsflykt till denna eländiga plats och drabbade oss med stora olyckor i dessa kalla länder. Och nu är vi Guds trogna tjänare och måste genomlida dessa prövningar! …
Kort sagt, han hade så ständigt fel i allt och visade så stor otålighet, att de troende vid flera tillfällen provocerades så till den grad att de slog honom, så att han kanske skulle överge oss och lämna platsen. Men varje gång hindrade jag dem från att göra det. Men vi andra, som var över femton till antalet och ändå tvingades bo i ett enda rum, fylldes ändå av glädje och lugn, eftersom vi välsignats med landsflykt för Guds saks skull. Och för att fördriva tiden lagade en av oss varje dag en viss maträtt som de övriga fick njuta av. Så gick den stränga vintern och under loppet av några månader försvann snön och kylan och den berömda härliga våren i Rumelien kom. Sedan var vädret så underbart att till och med den ovannämnde Ḥájí Mírzá Aḥmad började lovprisa den härliga luften i Rumelien.
Kort sagt: Eftersom han inte hade någon tro kunde han inte uthärda vintern eller låta bli att klaga och ha tålamod tills det kalla vädret avlöstes av fint väder.
Detta är skillnaden mellan en man med tro och en utan tro. En troende man uthärdar varje svårighet och lidande med tålamod och självbehärskning. Men den som inte har tro klagar och sörjer och klagar. Han har ingen kraft att uthärda svårigheter och tänker inte på framtiden när bättre tider kommer som ersättning för nuvarande svårigheter. (* I dessa uttalanden såg vi senare en profetisk vision om det lidande min hustru skulle få utstå i Persien under sin långa sjukdom, det perfekta tålamod hon visade under den perioden och vårens ankomst som medförde tillräcklig förändring till det bättre hos den sjuka, för att tillåta vår återkomst till detta land, där hon återigen återfick perfekt hälsa. Dessa ord av ‘Abdu'l-Bahá visade sig vara min främsta hjälpreda under de många veckor då jag ständigt var närvarande i min hustrus sjukrum. För ingenting annat än den profetiska naturen hos dessa ord, som uttalats månader tidigare, kunde övertyga mig om att min hustru skulle överleva vad som tycktes vara osvikliga tecken på en nära förestående död! *)
Under vårt besök där fanns det i ‘Akká en zoroastrisk bahá’í från Indien vid namn Mihrdban, som var en stark atletisk ung man. En dag när han var på väg till Riḍván tillsammans med andra pilgrimer började han och en bahá’í, en Siyyid från Persien brottas med varandra. Zoroastriern, som trodde på sin överlägsna styrka, underskattade sin motståndares fysiska förmåga. Så brottningen som började på ett trevligt sätt slutade med att den zoroastriske ynglingen fick ett brutet ben. Han var tvungen att stanna i ‘Akká och behandla sitt ben under ett antal veckor innan han kunde återvända till sitt land. Vid vår ankomst hade han börjat gå på kryckor till ‘Abdu'l-Bahás hus varje dag tillsammans med de andra pilgrimerna. Han var dock oerhört glad över sitt brutna ben som hade gjort det möjligt för honom att stanna så länge i ‘Akká. Dessutom hade ‘Abdu'l-Bahá besökt ofta honom i Musafir Khánih för att höra sig för om hans hälsa.
En kväll befann jag mig i den heliga närvaron tillsammans med andra pilgrimer, däribland den zoroastriske unge mannen. ‘Abdu'l-Bahá talade om Mirraban och om hur ett brutet ben, som var ett stort fysiskt lidande, blev medlet för den stora glädje som zoroastrierns långa vistelse i den heliga staden gav honom. Han fortsatte sedan bland annat med: Många gånger blir en olycka ett medel till en rikedom. Inte förrän människan har utstått svårigheter på grund av en sak kan hon uppskatta sakens fulla värde. Ju mer man lider på grund av ett föremål, desto mer inser man dess värde. Det sägs i Koranen: ’De kommer aldrig nå fram (till den gudomliga ynnesten) annat än genom svåra prövningar.’ Ju mer man söker i jorden och ju djupare man gräver i dess sköte med plogen, desto bördigare blir den. För trons folk är olyckor, prövningar och vedermödor gynnsamma för andliga framsteg; förutsatt att man uthärdar dem tålmodigt och med avståndstagande från allt annat utom Gud. Det är sagt i Koranen: ’Trodde ni att ni skulle komma in i paradiset, men när prövningar, liknande dem som människor före er genomlidit, kom över er, överväldigades ni av sorg och bedrövelser?’ Människan kan inte finna berusning utan att dricka ur sin bägare. Människan kan inte delta i glädjen hos dem som är berusade av Guds kärleks vin utan att dricka av olyckans bägare. Ju mer man slår järnet, desto skarpare blir det; ju längre man utsätter guld för glödande eld, desto renare och klarare blir det.
Även bland världens människor, och även i världsliga sysslor, spelar prövningar och tester en liknande roll. Ju mer en människa uthärdar svårigheter i en fråga och ju fler prövningar hon möter när hon lär sig ett hantverk, desto mer erfaren och skicklig blir hon i detta. Men en människa som tillbringar sina dagar i lugn och ro uppnår aldrig en hög grad i något avseende. En gång berättade en stor general följande historia för oss: ’Medan jag fortfarande var en novis och en yngling utan erfarenhet av krigskonsten ledde jag en armékår till strid tillsammans med andra unga officerare. Så snart vi mötte den fiende som gav oss strid blev vi helt förvirrade och då vi inte visste av något annat vände vi ryggen åt striden och tog till flykten. När vi sprang för våra liv möttes vi av några veteransoldater, som bar ärr från många krig. De frågade:
”O, ni våra officerare! Vart flyr ni? Ni är våra generaler och ledare. Återvänd och befall oss att slå tillbaka fienden, så skall vi lyda er, och dagen skall sluta till vår fördel!” Vi blev uppmuntrade, återvände, ledde våra trupper och vann slaget. Nu ser ni hur prövade och erfarna soldater kunde stärka och inspirera sina generaler med mod. Detta är värdet av prov och prövningar, och fördelen med svårigheter och lidande! Prövningar och vedermödor får en sann troende att stiga upp till höga ställningar.
Man måste därför känna till deras värde och önska att de ska stå ut med allt lidande som kan drabba oss på Guds väg. Hans Helighet den Högste (Báb) har sagt i en av sina böner: ”Om jag inte hade fått genomlida olyckor på Kärlekens väg (* Han vänder sig till Honom som Gud skall manifestera. *) skulle jag aldrig ha accepterat att födas i denna värld. Detta är värdet av prövningar på Guds väg!”
En kväll befann sig ‘Abdu'l-Bahá i den lilla trädgården utanför huset. Ett antal av oss pilgrimer var närvarande. Han riktade uppmärksamheten mot träd och blommor som han hade planterat och sade bland annat: ’Det var en plats full av smuts och skräp och avskyvärd att se på. Under de dagar då ‘Akká var i förvirring (* Hänvisar till oroligheterna föregående år. *) och virvelvinden eller testerna var våldsamma, och det gick ett rykte om att de var på väg att förvisa oss till en avlägsen plats, vi var sysselsatta med att plantera dessa träd och blommor och anlägga denna trädgård. Nu har detta blivit en sådan förtjusande plats. Hur förvånande är det inte att vissa människor påstår att tillvaron inte behöver någon omvårdnad! Om det inte hade varit för det direkta resultatet av omsorg och vård, skulle denna plats alltid ha förblivit en hög med smuts och skräp.’ Sedan gick han mot huset, följd av oss alla. I vardagsrummet på nedervåningen återupptog Han ovanstående samtal med följande innebörd: ’Medan många hinder väntade från alla håll och stora olyckor omgav oss, påbörjade vi byggandet av Bábs heliga grav på Karmel berget. ’ Vi tog också hand om de välbehövliga reparationerna på andra platser. Den helige Babs heliga hus i Shiraz behövde mycket reparation, men folket i staden var så våldsamt uppretat mot tron och ställde till så mycket besvär att de troende inte ens kunde passera genom den gata där huset ligger, än mindre tillåtas arbeta på det. Befolkningen revolterade mot bahá’íerna i en sådan utsträckning att inte ens guvernören kunde kontrollera dem. Till slut sade han att ingenting kunde göras och att bahá’íerna borde lämna staden för att rädda sig själva. Sådana nyheter fick vi vid den tiden från Shiraz. Men vi meddelade dem att de inte alls skulle bry sig om orden, utan att de omedelbart skulle börja reparera det heliga huset. Vi skrev till dem: ’Gå och bygg, och låt dem direkt komma och förstöra det!’
För att fatta mig kort: De började arbeta med att reparera huset, och genom Guds försyn avbröt ingen dem eller sade ett ord mot företaget, medan de troende naturligtvis först hade trott att så snart de lagt en tegelsten skulle folket ta bort den. Sålunda fullbordades alla sådana reparationer. Under dessa dagar av förvirring och upphetsning i ‘Akká beordrade vi dessutom giftermål mellan vissa bahá'í-par i staden och spred glädjefester. Alla berörda fällde tårar och grät och sade: 'Nu är inte tiden för ett bröllop.' Men vi insisterade på att det var viktigt att sådana bröllop firades i tider av förvirring och problem. Gud gjorde verkligen stora underverk och visade en mäktig frikostighet. För tiderna var mycket hårda. Vilken kolossal våg av händelser det var! och vilka häpnadsväckande stormar som rasade! Gud gör sitt skyddsarbete när det behövs som mest. Sådana händelser är alla de medel genom vilka Gud verkställer sina planer. Ibland blir en oerhörd, oförutsedd olycka följden av medel som är avsedda för frid och ro; och ibland leder olycka till lugn och vila, förvirring föregår lugn, och en förstörelse leder till återuppbyggnad.
När ‘Aqá ‘Alí Akbar var på väg att ge sig av från Haifa, beordrade guvernören att hans tillhörigheter skulle föras tillbaka och hindrade honom själv från att ge sig av! Detta var verkligen mycket märkligt. Guvernören lät sedan noggrant undersöka hans tillhörigheter och det enda ’anstötliga’ de kunde hitta var en sida med texten ’Ya Baha-ul-Abha!’ De tog ifrån honom den, eftersom han inte borde tillåtas att inneha en sådan artikel! Konsuln protesterade hos guvernören mot en sådan behandling av utländska undersåtar och förklarade att bahá’íerna var persiska undersåtar och hade rätt till lika god behandling som andra utlänningar. Guvernören svarade att bahá’íerna inte kunde jämställas med andra utländska undersåtar, att de var hatade av den persiska regeringen och att det inte var tillrådligt för honom, konsuln, att vädja om deras gunst.
"Men se Guds kraft! En tid därefter hamnade just denne guvernör i en märklig belägenhet och befann sig i en hjälplös situation; men jag bortsåg från hans beteende gentemot bahá’íerna och behandlade honom vänligt under hans problem. Jag gav honom till och med en aba (en mantel) i present. Jag visade honom så mycket tillgivenhet att han började tvivla på att jag hade den minsta kunskap om hans dåliga behandling av bahá’íerna under de dagar då han hade makten. Han inbillade sig att han hade använt en sådan diplomati genom vilken hans uppviglande handlingar mot oss hade förblivit okända för oss. För hur skulle han annars kunna tro att det var möjligt att vi skulle behandla honom som en vän och visa honom vänlighet under hans prövningar?
För att fatta mig kort: ’När han av personliga skäl arresterades och fängslades på order av regeringen och ingen vågade umgås med honom, uttryckte jag min sympati för honom genom att sända honom ett meddelande om att jag till och med skulle ha besökt honom personligen om jag inte hade ansett det troligt att detta i detta läge skulle ge hans fiender ytterligare anledning att skada honom. Sanningen är att ingenting är ljuvare i människans smak än att göra gott mot dem som har gjort henne illa. För närhelst man minns en sådan vänlighet mot sina fiender känner man sig mycket glad. Kort sagt, jag visade vänlighet mot var och en av de tjänstemän som under dessa orosdagar hade behandlat vännerna illa. De fann min vänlighet mot dem så oväntad att de trodde att jag var okunnig om deras tidigare gärningar. Och jag visade aldrig det minsta tecken på att jag kände till detta, så att de inte skulle bli förvirrade och skämmas.
Om människor var utrustade med ett sinne för rättvisa, skulle de erkänna denna sanning när de inser att även under sådana tider av stora svårigheter och med så många hinder emot sig, fortsatte ändå Guds sak att göra stadiga framsteg. Prisad vare Gud, mitt under stor förföljelse och stora svårigheter, var Guds sak på väg framåt i Persien. Men jag nämnde inte detta för att det inte skulle kunna skapa uppståndelse! Det är således klart att om detta inte hade varit sanningens orsak, skulle sådana händelser och hinder redan ha släckt den. Men eftersom detta är Guds sak, växer den trots hinder och strömmar av motstånd bara intensifierar dess eld. Men om de hade förvisat oss till en avlägsen plats, skulle detta ha skapat en större eld av entusiasm, och Saken skulle ha gjort plötsliga och större framsteg överallt!
Om nödvändigheten av ett heligt liv för varje bahá’í sade ‘Abdu'l-Bahá bland annat: ’I dag är världens blickar riktade mot bahá’íernas liv: när de ser en troende begå en ond gärning kan de föreställa sig att det är alla bahá’íers gärning eller att den har tillåtits av trons grundare. På så sätt kan de döma hela samfundet efter en av dess medlemmars missgärningar. Den vars gärningar inte överensstämmer med hans ord är inte en sann bahá’í. Det vill säga att en icke-bahá’í som lever ett gott liv gör mindre skada för tron än en bahá’í vars liv inte är rättfärdigt.’
I sitt fördömande av drickandet sade han bland annat: ’Människan bör berusas av kunskapens vin och dricka ur visdomens kalk. För denna glädje och upprymdhet fortsätter till evigheten. Människan bör berusas av att få ökad intelligens, inte av det som släcker förnuftet och minskar medvetenheten.’
För att fira högtidsdagen[] för Babs tillkännagivelse dukades en bankett upp där alla bahá’í-pilgrimer och bahá’í-bor i ‘Akká var närvarande. På morgonen drack ‘Abdu'l-Bahá te tillsammans med de troende och skriften för högtiden, uppenbarad av Bahá'u'lláh, reciterades. ‘Abdu'l-Bahá gav mig en kopia av denna skrift för att jag skulle översätta den och skicka den till väst. Detta gjorde jag med stor glädje. Medan de drack te sade ‘Abdu'l-Bahá ord vars innebörd är följande:
"Dessa bahá'í-högtider firas i öst enligt månkalendern. Vi firar dem också här i enlighet med månens tideräkning. För detta var seden under de dagar då …[OBS: en sida saknas] … då i sin renaste form.
Guds älskade måste därför betrakta denna dag som mycket välsignad och förhärliga och prisa den i hög grad. De måste avsluta denna dag med den största glädje och lycka och samlas i en anda av oändlig kärlek och tillgivenhet. Om en sorgsen känsla skulle funnas mellan två individer, bör den kastas bort vid denna dags gryning: Stor glädje och lycka måste vara det gemensamma bandet för alla som kommer samman vid denna högtid. Av en slump ägde min födelse också rum på denna dag. Men alla måste fira denna dag som årsdagen av Babs tillkännagivelse. Och eftersom min födelse också inträffade på denna dag, får de inte anse att den är av betydelse. Låt Bábs tillkännagivelse vara av denna dags betydelse och inte min födelse. I Amerika har de troende firat denna dag som min födelsedag, men denna dag är då den första Rösten, första Anden, början på uppenbarelsen (av Bahá'u'lláhs manifestationer). Den måste firas av hänsyn till dessa fakta och för enhetens gryning som har ägt rum på denna dag, och därför att den välsignade Fulländningen har firat den och uppenbarat många Skrifter till dess minne. De troende måste högtidlighålla denna dag med all glädje och fröjd. Att fira denna dag för andra syften är emot Guds lag. Inga högtidsdagar kan avsättas eller skapas utom högtider som rör den välsignade Skönheten och Hans Höghet den Högste (Báb).” Sedan vände han sig till alla oss som var närvarande vid bordet och sade med stor eftertryck och allvar: ”Förstår ni vad jag säger? Ty om man handlar i strid med detta, skulle det bli som de många högtiderna och helgdagarna hos vissa sekter som, av årets trehundrasextiofem dagar, har omkring hundraåttio högtidsdagar. Sammanfattningsvis är syftet att denna dag är årsdagen av Babs tillkännagivelse, och den måste firas som sådan. Inte bara min födelse, utan även hundratusentals människors födelse har sammanfallit med denna dag. ’Så denna blotta tillfällighet får inte användas för att fira en fest för min födelse.’
En kväll när jag befann mig i den heliga närvaron tillsammans med andra pilgrimer sade ‘Abdu'l-Bahá bland annat: ”Vissa tjänstemän i staden har bett mig att skriva en petition som de kan använda inför de högre myndigheterna för att få mig frigiven från fängelset. Jag har svarat: ’Gud förbjude att jag skriver något sådant! Detta är långt ifrån vad jag brukar göra.’ Han fortsatte sedan: ’Denna fångenskap är en vila för mig. Det är ingen svårighet i det. Om Gud vill, med den välsignade fullkomlighetens nåd, måste jag utstå stora umbäranden och förföljelser.’ Sedan citerade han en vers ur Bahá'u'lláhs stora dikt (med titeln Warkai-yeh) där Bahá'u'lláh säger: ’Tecknen av järn är fortfarande tydligt på min hals; ärret av bojor är fortfarande synligt på mina lemmar.’ Sedan tillade han: ’När Bahá'u'lláh har lidit sådana förföljelser, förbjuder Gud att vi söker något annat än lidande, umbäranden och smärtor.’ Med hänvisning till vad han kallade ’den vila’ som hans fängelsevistelse medförde och till de många ansvarsuppgifter som drabbade honom innan han stängdes in inom murarna i ‘Akká, sade han: ’När vi var i Haifa led vi av stora problem. Det vill säga, obligatoriska ansvarsområden, såsom umgänget med utomstående, upptog vår tid avsevärt. Men nu är jag i vila, och mina sysslor utanför är inte ens hälften av vad de var då. Hur kan jag kalla detta för ett fängelse? Här finns rosor, träd, växter, havsutsikt. Dessutom är det människans skyldighet att uthärda svårigheter. För svårigheter träna människan för högre effektivitet. Lätthet och njutning har blivit något för den lägsta av massorna. Ingen som har den minsta gnutta tro på Gud söker den minsta grad av lätthet och slöhet. Om lätthet och njutning och frihet från umbäranden skulle betraktas som det högsta resultatet av människans liv, skulle ingen människa kunna mäta sig med boskapen i detta avseende. För även om en människa blir herre över stora rikedomar och uppnår världens högsta ära, kommer en enkel ko som betar på en bergssluttning att vida överträffa honom i lätthet och förnöjsamhet. För kon njuter av hela betesmarken som sin enda egendom, medan en rik man kämpar med hinder och umbäranden och hans arbete kommer andra till godo. En liten fågel som sitter uppflugen på den högsta grenen av ett träd på en bergstopp har en utsikt och en höjd som kungar skulle kunna avundas. Den har inga bekymmer eller prövningar. Men sådan frihet och upphöjdhet har ingen betydelse; medan en man som uthärdar prövningar och offrar lätthet och komfort för stora prestationer, är utrustad med sann självständighet.’
När han tog farväl av en grupp avresande pilgrimer sade han: ’Fastän jag inte hade tid att besvara alla de brev som ni kom med från era städer, är ni de sanna brev som jag sänder till dem som svar. För det finns två slags brev: skriftliga och kreativa. De kreativa är Guds älskade, ty de är den uppenbarade bok i vilken skapelsens mysterier läses. De som handlar i enlighet med den välsignade fullkomlighetens uppmaningar är som vältaliga böcker som ingen läsning någonsin kan uttömma.’
Bahá'u'lláh har sagt att: ”Det åligger var och en som har ett yrke eller ett hantverk att sträva efter att utveckla det till fulländning – även om detta yrke är så anspråkslös som att väva halmmattor. Hans Helighet Báb säger nämligen att den grad av fulländning som ett ting uppnår är dess paradis. Det vill säga, när ett ting är utvecklad till det högsta möjliga för den, har den nått sitt paradis; medan dess misslyckande är dess helvete.”
På kvällen fredagen den 6 juli 1906 satt ‘Abdu'l-Bahá i mottagningsrummet på nedervåningen, omgiven av troende. Han sände bud efter mig och gav mig ett brev att översätta. När vi alla hade satt oss talade han om nödvändigheten av att under alla omständigheter fortsätta att vara fast och ståndaktig i Guds sak. Han sade bland annat: ’De troende får inte låta sig påverkas av förhållandena i ‘Akká, vara i ‘Akká i ett tillstånd av lugn eller förvirring. Oavsett vad som händer i ‘Akká måste de troende i alla länder se på Guds sak som blir alltmer lugn och mäktig – även om ‘Akká är i uppror. Förra året när ‘Akká upprördes blev de troende överallt upprörda. Den enda plats där de troende behöll sitt lugn var Ṭihrán, där de som vanligt ägnade sig åt att lära ut sanningen och åt sina plikter i Saken. ‘Akká är den välsignade Fullkomlighetens allra största fängelse; det är därför tvunget att uppleva plötsliga förändringar och olika tillstånd – att vara lugn och uppmuntrande en tid, sedan vara i svårigheter, nu vara i frid och ro och åter falla i oro och upprördhet. Men Guds älskade måste se till Guds sak som till sin natur är oföränderlig, det vill säga de måste visa stor entusiasm och hängivenhet och handla i enlighet med Bahá'u'lláhs lagar och uppmaningar.’
’Huvudsyftet är att alla ska vara helt och hållet knutna till Guds sak. De bör inte tro att ett stort antal är nödvändigt för att fullfölja Sakens uppdrag. Nej, jag svär vid Gud, för vilken det inte finns någon annan Gud, att om fem personer står upp och handlar helt och bokstavligen i enlighet med den välsignade Fulländningens lagar och bud, skulle de motsvara fem miljoner själar i effektivitet, Därför måste de troende smycka sig med goda gärningar och rena handlingar och lyda Lagen.’ Sedan pekade han på lampan i rummet och sade: ’Denna lampa är effektiv genom sitt ljus, så människornas ljus är deras gärningar.
För att vara kortfattad: Vad som än må hända i ‘Akká får de troende i hela världen inte bli slappa i sina plikter; nej, de måste tjäna tron, vilket är av yttersta vikt. När Hans Helighet Anden (Kristus) led martyrdöden var Maria Magdalena den enda som inte alls blev störd. För resten av lärjungarna var förvirrade och modfällda. När Maria blev troende och föll ned för Kristi fötter, trots att hon var en bybo med dåligt rykte, höll Kristus inte tillbaka sina fötter från henne. Detta fick många av hans anhängare, liksom många bland judarna, att vända sig bort från honom. Men Kristus lyssnade inte till dem utan sade till Maria: ’Stå upp, dina synder är förlåtna.’ Då reste sig Maria upp och ångrade sig, och från den tiden ägnade hon sig åt att tjäna Saken. Maria hade en vän bland de romerska officerarna (som vid den tiden var mästare i de heliga länderna). Han var den som skyddade henne från fiender efter Kristi död. När hon hade samlat lärjungarna och bekräftat dem i tjänandet och inspirerat dem till mod efter korsfästelsen, begav hon sig själv till Rom i kejsarens närvaro. Hur förunderliga var inte de ord hon sade till honom! Hon sade till kejsaren: ’Jag har kommit för de kristnas räkning för att göra dig uppmärksam för att Herodes och Pilatus gjorde Kristus till martyr på judarnas anstiftan. Men nu har de båda ångrat sin gärning. För de var romerska ståthållare och för dem utgjorde judar och kristna ingen skillnad. För det var faktiskt inte romarna, utan judarna, som var Kristi främsta motståndare. Nu när de har insett det fel de har gjort och har ångrat sig, är de engagerade i att straffa och förtrycka judarna för att de anstiftade för att begå denna handling. Men jag har kommit för att vädja till kejsaren att hindra Herodes och Pilatus från att straffa judarna. För varken Kristus eller vi kristna är nöjda med att romarna straffar judarna för att de fördömt Kristus! Kejsaren blev mycket imponerad av dessa ord, och han prisade Maria mycket. Det var därför som de kristna på den tiden inte utsattes för förföljelser i dessa länder, utan ägnade sig åt att sprida evangeliet.
’Senare frågade den romerske officer som skyddade Maria om hon ville gifta sig med honom. Hon svarade att hon som Kristi efterföljare inte skulle gifta sig med honom om han inte också trodde på Kristus. Han blev omvänd och förenades med Maria enligt de ceremonier som gäller för ett kristet äktenskap.’ Genom att berätta detta ville man illustrera den ståndaktighet och fasthet som Maria visade efter Kristi korsfästelse. Nu måste Guds älskade leva upp till sina egna plikter och tjäna Saken, och de måste fortsätta att vara fasta och orubbliga oavsett vad som händer i ’Akká. De måste blicka mot Sakens horisont och lyda Bahá'u'lláhs lagar.’
En kväll sade ‘Abdu'l-Bahá att: ’Både Petrus och Paulus led martyrdöden med ståndaktighet på Neros order’. Han sade: ’Detta är ett klart och obestridligt faktum.’ Detta uttalande visade sig vara till stor nytta för mig, ty jag hade ännu inte sett någon text i denna Manifestations uppenbarade ord om Paulus martyrskap.
Om lidande och umbäranden sade ‘Abdu'l-Bahá: ‘Människor utbildas och utvecklas genom dem, det vill säga genom fattigdom, omvälvningar och nöd. Annars skulle Gud ha befallt att Hans vänner och helgon skulle bli utrustade med stora rikedomar och alla materiella medel. Alla måste be Gud om verklig avskildhet och frigörelse från världen. För detta är av yttersta vikt.’
En kväll sade ‘Abdu'l-Bahá bland annat till pilgrimerna: ’De som först reste sig för att förfölja oss och smidde ränker mot oss söker nu ett sätt att försonas. Vi har inget gräl med någon och har heller aldrig haft något. Prisad vare Gud, den välsignade Fullkomligheten gjorde oss fria och välsignade oss med frid. Han förbjöd oss alla konflikter och stridigheter och befallde oss att visa kärlek och vänlighet mot hela världen. Stridigheter bör undvikas som det värsta av allt, ty de minskar människans andliga krafter och förstör själen, och de håller en under ständig tortyr.’
Vi talade om högtiderna och om att maten som serverades var utsökt. ‘Abdu'l-Bahá sade bland annat: ’En måltid som tillagas med kärlek och intas med kärlek ger en stor glädje. Nej, allt som görs med kärlek skänker stor njutning. När vi var i Bagdad fanns det en fattig man som bodde i öknen och som brukade tjäna en sparsam slant genom att gräva upp törnen och sälja dem i staden. Han var en mycket hängiven troende. Ofta hade han bjudit in mig att äta en måltid med honom i hans hus. Till slut kom vi överens om att följa med några av de troende. Han bodde ungefär tre mil från Bagdad. Det var en varm dag och vi gick hela vägen tills vi kom fram till hans bostad. Det var en mycket liten ödmjuk hydda gjord av vass som satts ihop i en triangulär form med en liten ingång till den. Han var ensam med sin fru – en mycket gammal kvinna – de bodde i en enslig öken. Han bad oss att gå in i stugan. Vi fann den så trång och hettan så stark att vi alla beslöt att lämna hyddan och gå ut i det fria, men eftersom vi inte hade något skydd mot den heta solens strålar var vi alla tvungna att gå in i hyddan igen och göra det bästa av skyddet. Sedan grävde mannen ett litet hål i marken och tände eld på några taggbuskar. Efter att ha tänt elden kastade han på den några degklumpar som han hade bakat före oss utan jäst för att höja den. Detta var hans bröd som han kastade på elden för att baka genom att täcka det med aska! Efter några minuter tog han ut klumparna ur elden. Utsidan var bränd medan insidan var vanlig deg. Sedan tog han med sig några dadlar och serverade oss med brödet. Eftersom han var en sann troende och hade en stor kärlek, smakade den vanliga grova maten så gott att vi alla njöt av den. Han hade en stor tro och vår närvaro fyllde honom med glädje. Maten i den enkla stugan gav en så god smak att jag fortfarande kan njuta av den i minnet.
För att vara kortfattad: ’Världen är full av utsökta maträtter och mustiga kötträtter. Men det som tas i kärlek och serveras genom kärlek ger den mest utsökta smaken.’ Vi tillbringade natten hos honom och nästa morgon återvände vi till staden. Han var mycket glad över att umgås med oss och vi var glada över att besöka honom, för han hade en stor kärlek.’
’Abdu'l-Bahá talade om oroligheterna i ‘Akká under det föregående året och om hur Bahá'u'lláh skyddade honom och de troende från deras fienders fruktansvärda seder. Han sade bland annat: ’Vårt skydd är starkt; vår beskyddare är en Mäktig. Han skyddade oss förra året när fienderna gjorde sådana falska framställningar som kunde ha lett till vår undergång. De anklagade oss inför regeringen för sådana gärningar som om någon hade begått dem skulle förtjäna att dömas till döden. De hävdade till exempel att vi hade grundat en ny dynasti och etablerat en ny religion. Fienderna gjorde till och med en banderoll vilken bar de heliga orden ’Ya-Baha-ul-Abha!’ och skickade den till den högst Porten (0smanska rikets regering) och sade att vi hade hissat den banderollen och burit den genom staden bland arabernas stammar och uppmanat araberna att samlas runt oss för att göra uppror. De sade till och med att araberna hade svarat på vår kallelse, att alla hade blivit bahá’íer och att de var redo att agera mot regeringen! De skickade till och med den absurda rapporten att vi hade skapat ett nytt Mekka, dvs. Bahá'u'lláhs heliga grav, och ett nytt Medina, dvs. Bábs grav på Karmel berget! De hade framställt oss som upprorsmakare och uppviglare och som fiender till lag och ordning, medan det är tydligt känt över hela världen att vi strävar efter fred och enighet. När Bahá'u'lláh har befallt oss att älska hela mänskligheten och arbeta för universell fred, och har förbjudit oss korruption och uppvigling, hur kan vi då någonsin ha begått sådana onda gärningar? Jag tar min tillflykt till Gud från sådana falska anklagelser! Vi önskar allas bästa. Den välsignade Fulländningen har förbjudit alla att hysa agg, hat eller fiendskap mot någon. Han har renat våra hjärtan från fientlighet och hat. Han har välsignat oss med kärlek för alla människor.’ ... Sedan sjöng han med mild röst, riktad till Bahá'u'lláh, några rader poesi, av vilka översättningen av en eller två är följande:
’O Herre! Låt vänskap råda mellan Dig och mig. Jag har ingen fruktan om hela världen är min fiende. Låt hela jorden överge mig, om du stannar hos mig som min beskyddare.’ ...
Fredagen den 29 juni 1906, på kvällen, sade ‘Abdu'l-Bahá till oss (pilgrimerna) med följande ord. Han pekade på stjärnorna på himlen och sade bland annat:
Om hela världen skulle agera tillsammans för att förhindra dessa stjärnor från att ge ljus – sannerligen kommer de att misslyckas med att göra det. Se nu hur okloka Sakens fiender är – som försöker motstå denna Sanning och släcka detta Ljus. Hur meningslösa är det inte! De ser inte Bahá'u'lláhs kraft som bevisar Kristi sanning för de icke-troende efter nitton århundraden, islams sanning efter tretton århundraden och Abrahams sanning efter fyra tusen år! De inser inte denna Manifestations frikostighet i det att den upprätthåller sanningen i alla religioner och förenar mänskligheten på grundval av tron på en enda Gud. När Sulṭán Muḥammad II belägrade Konstantinopel och bombarderade stadens murar för att ta sig in i staden med sin triumferande armé, rusade en av statsministrarna till den kristne patriarkens residens för att rapportera om det kritiska tillståndet och be om råd. Han fann patriarken lugnt sittande vid sitt skrivbord och sysselsatt med att skriva. Ministern frågade: ’Vad skriver Ers Eminens?’ Patriarken svarade: ’En bok som motbevisar Muhammeds budskap’. Ministern svarade med stor upprördhet: ’Nu är inte rätt tid att skriva mot en profet vars anhängares armé redan har intagit staden och som inom kort kommer att kontrollera allt.’
Idag visar denna Saks motståndare samma vårdslöshet. Medan tron sprider sig med blixtens hastighet och dess stora ljus välsignar nationer, försöker dess fiender att motstå dess styrka och förhindra dess välgörande effekter. När Kristus korsfästes lämnade han bara elva lärjungar, och se ändå hur kristendomen omfattade världen! Bahá'u'lláh hade vid tiden för sin bortgång mellan ett och tvåhundratusen anhängare. Medan de redan har fyllt världen med Hans ljus, se då hur underbara dess verkningar kommer att bli i framtiden! När vi förvisades till Konstantinopel från Bagdad, gjorde den persiske ambassadören i den förstnämnda staden sitt bästa för att åstadkomma vår totala förintelse. Antag att han hade lyckats förgöra oss, kunde han förgöra Guds sak? De sade att de helt och hållet skulle förinta tron genom att förinta Báb. Skulle de kunna göra det? Nej, Bábs martyrskap i sig stärkte Hans sak tusenfalt. Nu inbillar sig vissa människor att Guds sak är beroende av min existens och att de genom att förgöra mig skulle kunna förgöra saken! Sannerligen, detta är långt från verkligheten. Nej, när jag går kommer tron att göra stora framsteg efter mig. Kom ihåg detta: Ni kan inte förstöra eller avsluta Guds sak.
När ‘Abdu'l-Bahá tog farväl av några pilgrimer som var på väg bort sade han bland annat: ’Ni kom och besökte den heliga platsen och umgicks med Guds älskade. Det är vår förhoppning att ni skall bära med er effekten och resultatet av denna kontakt som en gåva till era landsmän. Resultatet av denna samvaro är goda gärningar, det glada budskapet om Guds kärlek, hängivenhet, entusiasm, kärlek till mänskligheten, rättrådighet, ärlighet, harmoni, mildhet och välvilja. Se inte på världen, deras gärningar och ord, deras fiendskap eller ovänlighet. Se till den välsignade Fullkomligheten och visa alla människor kärlek för hans skull.
Om någon gör dig illa med sin tunga eller sina händer, så var inte bedrövad, utan le och var glad, och behandla honom i sin tur med största kärlek och uppriktighet. Om någon i ditt öra smädar och avrättar dig, bry dig inte om honom. Säg till honom att ni är befallda av den välsignade Fullkomligheten att önska gott till dem som hatar er, att älska dem som vill er illa, att betrakta främlingen som en vän och att ha er blick renad och helgad från allt vad människor gör och riktad mot Gud vars frikostighet omfattar allt. Säg, att ni är befallda att inte tala ett enda ont ord mot någon eller mot regeringen.
I själva verket är Sháh Mozaffar mycket mild i sitt handlande och det är faktiskt inte möjligt för honom att visa dig mer hänsyn än han gör. Dessutom har Gud nu sett till att förvaltningen av angelägenheter ligger i händerna på både regeringen och folket. (* Detta avser den nya konstitutionella regimen i Persien. *) För att vara kortfattad: Om Gud vill, kommer ni att bistås av den välsignade Fullkomlighetens bekräftelser och kommer att gynnas av Hans beskydd och kommer att uppnå Hans goda behag. …
Florence Khánum frågade ‘Abdu'l-Bahá om utbildning av barn. Hon frågade: ’Skall föräldrar uppfostra sina barn enligt sin egen önskan och sitt eget omdöme, eller skall barnen uppfostras i linje med det som de visar en naturlig förmåga för?’
‘Abdu'l-Bahá svarade: ’Föräldrarna måste ta reda på vilket kall eller yrke som deras barn visar mest fallenhet och naturlig önskan för och sedan träna dem i detsamma genom att rikta deras uppmärksamhet i den riktningen. För ett barn kommer förr eller senare att manifestera sina naturliga förmågor och gåvor. Att träna hans naturliga förmågor på ett annat sätt än detta är inte rätt. För det har ofta visat sig att vissa föräldrar tvingade sitt barn att studera i en viss inriktning som de önskade, men som barnet inte hade någon naturlig fallenhet för. På så sätt slösade barnet åratal av sitt liv på den inriktningen, utan att göra några som helst framsteg. Detta visar att barnets förmågor var anpassade för någon annan studieinriktning.’
Sedan frågades det om den tidiga utbildningen av små barn, som till exempel om det var tillåtet att straffa barn? ‘Abdu'l-Bahá svarade: ’Om man med bestraffning menar att slå, Nej, det är mycket dåligt för barnet. Barn bör fostras genom kärlek. Men om föräldrarna visar dem den största kärlek utan att kräva gott uppförande av dem och på så sätt får dem att känna att föräldrarna i alla fall kommer att behandla dem med kärlek, kommer en sådan känsla att leda barnet till uppror och olydnad. För det kommer att se att föräldrarna kommer att älska det, oavsett om det uppför sig väl eller illa. Ett barn måste behandlas så att även om det är övertygat om föräldrarnas stora kärlek, kan det ändå vara mer övertygat om att föräldrarna har en större kärlek till höga mänskliga kvaliteter och fullkomligheter. Det vill säga, de älskar barnet på grund av dygderna trofasthet, gudsfruktan, sanningsenlighet och hängivenhet som de bör visa upp för att rättfärdiga deras kärlek för dem. När barnet ser att föräldrarna älskar dem mer för dess goda egenskaper än för dess egen skull, kommer det sträva efter att lyda sina föräldrar genom att utmärka sig själv med ädla egenskaper. De vet nämligen att deras föräldrars kärlek för dem på detta sätt kommer att öka och att de genom att försumma detta kommer att gå miste om deras större kärlek och tillgivenhet. Om detta sätt att uppfostra barnet förbises, kommer det uppfostras oartigt, olydigt och otränat. Dessa araber ger inte sina barn en god uppfostran. För när deras barn inte visar någon hänsyn till goda mänskliga egenskaper och framhärdar i olydnad, är det inte bara föräldrarna som misslyckas med att tillrättavisa eller korrigera dem, utan de kommer till och med att känna sig missnöjda eller förargade om andra människor talar om deras barns föga avundsvärda egenskaper. På så sätt växer de arabiska barnen upp olydiga och otränade. Kort sagt: Föräldrarna bör uppföra sig så att barnet vet att de älskar god karaktär och ädla egenskaper hos honom mer än de älskar barnet självt.
Men barnet får inte på något sätt bli slaget. Ty om man med slag avser att tillrättavisa och hota barnet, finns det ingen större fruktan för barnet än känslan av att det genom olydnad och ont uppförande kommer att förolämpa föräldrarna och förlora deras kärlek. Denna känsla bör utvecklas hos barnen.
Frågan ställdes: ’Hur skall små barn, som våra (då ett år gamla), behandlas för att de skall kunna utbildas?’ ‘Abdu'l-Bahá sade: ’Barn är av två slag: De som kan skilja och de som inte kan skilja (rätt och fel). Detta barn är för litet för att kunna skilja mellan olika saker och deras sinne eller känsla har ännu inte utvecklats. De bör därför tillåtas att förbli som de är tills de blir äldre och utvecklar förmåga och anpassningsförmåga till träning.
’När man uppfostrar barn är det viktigt att föräldrarna aldrig talar annat än sanning till dem och aldrig försöker lura eller blidka barnet genom osanna ord eller löften. Om föräldrarna till exempel vill gå till trädgården och föredrar att barnet stannar hemma, bör de inte försöka lura honom genom att säga att de inte ska gå till trädgården utan till badet eller till någon annan plats som det inte älskar. Nej, om det inte är tillrådligt att de tar barnet med sig, bör de säga sanningen till barnet att de ska gå till trädgården men att det på grund av detta eller något annat berättigat skäl inte är tillåtet för det att följa med dem. För om föräldrarna beger sig ut i trädgården och säger till barnet att de är på väg till en annan plats och när de sedan kommer hem och kanske av en slump har en ros eller en blomma i handen, kommer barnet som lägger märke till den att upptäcka deras falskhet och därmed lära sig att inte tro på dem.
’På samma sätt bör ett barn inte skrämmas till gott uppförande genom att nämna en varg (eller något annat osannolikt föremål), för när det en gång märker att vargen inte kom, vet det att föräldrarna inte talade sanning. Detta kommer att få honom att misskreditera deras ord, kommer att minska hans respekt för dem och slutligen leda till hans dåliga träning och dåliga beteende. Sammanfattningsvis måste föräldrar uppträda så inför sina barn att de kan vara ädla förebilder för dem i ord och handling.’
Som svar på det meddelande som jag hade med mig från en troende dikterade ‘Abdu'l-Bahá orden som jag översätter enligt följande:
’Fråga efter Fröken Farmers hälsa för min räkning och framföra min hälsning till henne och säg: ’Många idéer utformas av det mänskliga sinnet, av vilka vissa är baserade på sanningen och andra på osanning. Var och en av de idéer som reflekteras från sanningens ljus blir förverkligad och får en påtaglig existens; medan idéer som inte är baserade på sanning, som hemsöker det mänskliga sinnet, kommer och går utan att ge något påtagligt resultat, som vågor på fantasins hav. Sådana idéer förverkligas aldrig i den existerande världen.
På samma sätt har många församlingar och sammankomster organiserats under tidigare tidsåldrar och tidiga perioder, vilka alla emellertid inte gav något resultat eller någon frukt. Endast sådana församlingar som utan åtskillnad tjänar sanningens ljus blomstrade och gav världen stora resultat.
Tänk till exempel på hur tusentals religiösa, politiska och litterära sammankomster organiserades under gångna tider i Indien, Persien, Turkistan, Kinas länder och kort sagt i hela Asien. Ingen av dessa sammankomster gav något resultat, utom apostlarnas lilla sammankomst på berget, femtio dagar efter Kristi korsfästelse. Allt som har hänt inom kristendomen genom spridandet av Kristi rena doft och främjandet av hans evangelium för att lyfta mänskligheten och träna och vägleda själarna i strävan efter ett ädelt liv – kan spåras till effekterna av den tidiga återföreningen av lärjungarna. Nej, resultaten av denna sammankomst har fortsatt ända fram till våra dagar.
På samma sätt, om man i denna dag eftersträvar lovvärda resultat och eviga effekter, är det nödvändigt att Green Acre görs till en samlingsplats för Guds ord och en samlingsplats för andliga själar som längtar till himlen.
De fossila, tvåtusen år gamla vidskepelserna hos tanklösa och okunniga folkmassor i Asien eller Europa bör inte spridas på denna samlingsplats. I annat fall måste man med säkerhet veta att den sammankomsten inte kommer att ge något som helst resultat. Nej, det kommer inom kort att överges och glömmas bort, precis som de ovan nämnda församlingarna i det förgångna gjorde.
Jag ber Gud att denna uppskattade Guds tjänarinna må bli orsaken till att Guds ord sprids, så att sanningens ljus kan lysa fram och världen bli upplyst. När du tänker efter noga kommer du att inse att det som har sagts här är sanningen, medan allt annat vid sidan av detta är ren fantasi och vidskepelse, som försvinner och inte varar.
Ett träd måste ha rötter för att det skall kunna bära frukt. Träden i Asiens skogar har inte burit någon frukt på tusentals år. Men de gudomliga Manifestationernas välsignade Träd har alla blomstrat och utvecklats så att de har fött och utbildat hela världen med frukt och avkastning.
(Sig.) 'Abdu'l-Bahá Abbas
Han är Gud!
O du ‘Abdu'l-Bahás förtroliga följeslagare!
Jag har läst ert brev till den ärade Manshadi och noterat dess innehåll. Ni har skrivit angående uttalanden av vissa hinduer.
Upphöjd är Gud! (* Används som utropstecken. *) Vilket tal är det och vilken idé och vilket antagande vars felaktighet är uppenbar! I mänsklighetens värld framträdde vissa personligheter som blev världens utbildare, lyste upp som solen, pryddes av människor från alla religioner, blev mottagare av gudomliga uppenbarelser och gryningsplatser för sanningens ljus. Betrakta därför det mänskliga templet och se till vilka höjder av upphöjdhet och upphöjelse det har nått!
Å andra sidan finns det många människor som är tillbedjare och dyrkare av sten och lera, det vill säga mineral, som är den lägsta av varelser. Betänk hur låga och nedriga de är när deras föremål för dyrkan är det lägsta av ting, såsom sten, lera och mineral!
Hur kan man då jämföra de två ovanstående klasserna av människor med varandra? Nej, vid Gud, detta vore en stor olycka! Det yttre är ett uttryck för det inre. I de olika arterna och klasserna av varelser kan ingen som gör framsteg nå upp till en högre varelse. Till exempel, hur mycket mineralen än gör framsteg, kommer den inte att uppnå tillväxtens dygd i sin mineralvärld. På samma sätt är det med den vegetabiliska varelsen, hur mycket den än utvecklas i den vegetabiliska världen, kommer den aldrig att uppnå sinnesförnimmelser. På samma sätt kan djuret, hur mycket träning det än får och hur mycket det än gör framsteg, inte nå fram till den rationella förmågan.
Det har sålunda blivit uppenbart att varelserna var och en har en särskild ställning och att var och en utvecklas i sin egen ställning. På samma sätt har alla människorna en medfödd ställning och var och en gör framsteg i sin egen ställning och i sin egen klass. En vettlös människa kan, hur intensivt hon än disciplineras och hur mycket hon än anstränger sig för att bli en ny skapelse, aldrig nå upp till ställningen för uppenbarelsens gryningsplatser och inspirationens morgongryning. ’Zaqqumträdet’ (* Koranen – ett träd med de bittraste frukterna. *) kommer aldrig att bli en hög palm, och den fallna kolokvinten (dvs. det bittra äpplet) kommer aldrig att bära en söt frukt. Vilken fantasi är detta? Vilken underlig vidskepelse och vilket underligt antagande! Hur förvånande är det inte att människor lyssnar till sådan vidskepelse!
Kortfattat: O, Jenabi Khán, låt oss tala om det som berör oss själva. I dessa dagar (* Hänvisar till de stora oroligheterna under dessa tider i 'Akká. *) verkar en stor fara vara överhängande. Du och Guds älskade måste vara i ett sådant tillstånd att oavsett vad som kan hända, även om detta heliga land helt och hållet faller i förvirring, eller även om större problem uppstår, bör ni inte på något sätt bli slappa eller svika (era plikter). Nej, (i så fall) bör ni helt och hållet glömma er själva och överge vila och bekvämlighet, göra er ytterst ödmjuka och förgängliga för Guds sak, och ni bör höja er röst och ropa ut och sprida helighetens dofter.
Förmedla den mest underbara, Abha-hälsningen till Guds tjänarinna, Florence Khánum, och kyss Rahim-Qulí Kháns kinder.
(Sig.) ‘Abdu'l-Baha Abbas.
Han är Gud!
’Prisad vare Gud, det har upprepade gånger bevisats att fasthet i förbundet och aktivitet i sakens tjänst är det medel genom vilket människan gynnas av gudomliga bekräftelser både i denna värld och i den kommande världen; och människans eviga lycka är uppbyggd och beroende av att hon uppnår denna förträfflighet. Jag svär vid sanningens ljus att om någon i dessa dagar reser sig med ett uppriktigt hjärta och en helig karaktär för att tjäna Hans höghet den ende Guden, kommer alla existerande varelser att bli hans tjänare och varje dörr kommer att öppnas framför hans ansikte, och han kommer att se framgång och seger närma sig honom från alla håll. Detta är sanningen! Men detta tillstånd är villkorat av att han visar ståndaktighet, karaktärens upphöjdhet och enastående renhet och helighet, så att alla människor kan vittna om att en sådan person är trofasthetens väsen, vägledningens verklighet och Abhas rikes banér.’ (* Från en skrift av ‘Abdu'l-Bahá. *)
Han är Gud!
’O du Jenabi Khán! Uppmana alla troende och säg:
‘Abhá skönheten --------- har öppnat en stor dörr framför era ansikten och har skänkt er en stor gåva. Ni måste uppskatta dess värde och offra er själva. Nej, vi måste glömma oss själva helt och hållet; vi måste avstå från vila och inte söka någon glädje. Vi får inte söka något namn eller berömmelse, ingen lätthet eller överflöd eller bekvämlighet. Nej, vi måste offra allt för att vi skall kunna inträda i odödlighetens rike.’ (* Från en skrift av ‘Abdu'l-Bahá. *)
Han är Gud!
O du tjänare vid ‘Abhá skönhets heliga tröskel!
Jag läste vad du hade skrivit till Jenabi H Siyyid Takí. Tacka Gud som har gjort dig till en undervisare av Hans Sanning och bistått dig med att uppmuntra och vägleda sökarna. Om du och om Gud vill, står upp i allt som är värdigt denna ställning kommer du inom kort att se stora resultat och vinna omfattande segrar. Denna ställning (undervisarens) är på denna dag den högsta av alla ställningar och detta är acceptabelt vid den Allsmäktiges tröskel. Varje uppriktig själ som på denna dag reser sig upp för att sprida Rikets tecken och engagerar sig i att vägleda sökarna, kommer att bistås av de Osynliga värdarna och göras framgångsrik och segerrik av Abhá rikets armé. Men på denna väg (* I.E., Som Sanningens undervisare. *) måste människan uthärda varje lidande och olycka och hon får inte på något sätt bli lättsinnig; nej, problem och prövningar måste tendera att öka hennes ansträngningar och olyckor måste stärka hennes önskningar (av tjänande).
’Jag hoppas att du kommer att visa ett fast och stadigt fotfäste i denna ställning och vara så omärklig, ödmjuk, avskild och resignerad, att du kan bli ett tecken på den Allsmäktiges barmhärtighet och orsaken till att vägleda ett stort antal själar i det landet. .....’
’O du min vän! På grund av de smärtsamma händelser och fruktansvärda lidanden som drabbade vännerna i Persien, utgjutandet av martyrernas blod (* skriften uppenbarades för översättaren vid en tidpunkt då hundrafemtio bahá’í-män, kvinnor och barn förintades och blev martyrer i Yazd i Persien av pöbeln för ungefär fem år sedan, dvs. omkring 1902. *) och den totala hjälplösheten hos deras överlevande, mitt tillstånd var som hos en herde vars får har blivit rivna av vargar. Jag kan inte beskriva mitt tillstånd och mina sorger. I varje timme ett martyrskap och i varje andetag ett oundvikligt hårt öde och i varje ögonblick en plåga! Således har både skrivande och talande varit uteslutet. Jag skrev emellertid svar på de brev som ni skickade, för att inget avbrott skulle kunna ske i spridningen av Guds dofter; och detta berodde på min kärlek för er.’
(Sig.) A. A. <73>
Han är Gud!
O du ‘Abdu'l-Bahás förtroliga följeslagare!
Du måste sålunda hissa intighetens och den yttersta ödmjukhetens banér att du må sprida den rena doften av avskiljande i dessa länder och regioner, och sprida andan av fullständig hängivenhet, uppoffring, andlig intighet, barmhärtig, enhet, enighet, singularitet och ‘Abhás frikostighet i det landet. Detta är sakens väsen. Jag ber till Gud att vi alla må bli hjälpta och bekräftade däri.
Guds älskade måste vara en enda själ, en enda ande, ett enda hjärta, en enda tanke; nej, var och en bör vara beredd att offra livet för den andre och var och en måste i varje ögonblick framställa sig som ett offer för den andre. Inte förrän kärlek och enhet, enskildhet och gemenskap har nått denna grad kommer bekräftelsens och framgångens älskade att framträda, avtäckt på de andligas samlingsplats.
Kort sagt, vägled alla vänner till enhet, gemenskap, harmoni, samförstånd och andlig enhet. Om denna gåva, som är den eviga frikostigheten av enhetens skönhet, fritt och värdigt kan sprids i det landet, kommer sanningens mysterium förvisso att bli uppenbart och den Barmhärtiges skönhet bli avtäckt. Annars kommer varandets träd att förbli fruktlöst och alla ansträngningar kommer att vara lika improduktiva som sommarmolnet är regnlöst. Detta är sanningen i saken! Uppmana därför de älskade till vänskap och uppmana de utvalda till fattigdom och förgänglighet (i allt utom Gud); och uppmuntra de rättfärdiga till den enighet som är det starkaste medlet. (* dvs. det främsta medlet för befrielse. *) Ty den eviga frikostigheten från ‘Abhàs Skönhet är endast ren kärlek, är hjärtats fäste vid varandra och är en oblandad förening, så att alla därigenom må bli droppar i en ström, vågor i ett hav, strålar från en sol, doften från en rosenträdgård, blommorna på ett fält, näktergalarna på en äng och ljusen i en församling. Detta är de uppriktiga människornas karaktär! Detta är de gynnades egenskaper!"
Hälsad och prisad vare du!
(Sig.) ‘Abdu'l-Bahá Abbas.
Han är Gud!
O du tjänare av Abhas skönhet!
Av innehållet i dina brev har det blivit uppenbart och klart att Guds saks banér är satt i stor rörelse i dessa länder och att den myskdoftande doften är underbart spridd i dessa regioner och att sökare och frågeställare är talrika, men att undervisarna är få, ja, allra minst i antal. Detta är den Mäktiges och den Vetandes dekret!
Fram till nu har gynnsamma förhållanden inte funnits tillgängliga. Hans Helighet, Mírzá Abu'l-Faḍl, har skrivit till oss att om det fanns hundra undervisare i landet, skulle det finnas tillräckligt många åhörare för att lyssna på dem. Om Gud vill kommer bekräftelse och hjälp att nå er. ...
Nu är det nödvändigt att odla ädla egenskaper i Amerika, så att sådana själar kan hittas som verkligen är värdiga och passande för Guds sak; som kan vara helt ödmjuka och undergivna och överge sig själva och personliga begär; som kan överge sin egen önskan, sitt syfte och sina personliga mål och resignera inför Guds vilja; som kan lysa fram från Guds kärleks horisont likt de heliga själarna (bahá’íerna) i Persien och som kan hasta in på offrets väg med den största glädje och förnöjdsamhet. Inte förrän människan når denna ställning och tillägnar sig sådan moral och sådana egenskaper är det möjligt för henne att finna (andlig) framgång och välstånd. För människan måste sväva uppåt genom denna kraft. Och utan detta är (andligt framåtskridande) omöjligt. För vissa kan få en entusiasm under några dagar, som på kort tid kan släckas av en förhärskande apati.
Det som bidrar till ståndaktighet och orubblighet är avskiljande från alla vidskepelser och rang och är fasthethållandet i ett tillstånd av ödmjukhet och undergivenhet och fullständigt avskiljande från allt annat utom Gud.
(Sig.) ‘Abdu'l-Bahà Abbas.
Utdrag ur en skrift av ‘Abdu'l-Bahá.
Du har skrivit om mötena och samlingsplatserna för Guds troende. Sådana sammankomster och samlingar kommer i hög grad att hjälpa till att sprida Ordet och alla åhörare, vare sig de är vänner eller inte, blir berörda. Men när vännerna har för avsikt att delta i dessa möten och samlingar, måste de först rena sina syfte, lösgöra hjärtat från alla andra reflektioner, oavbrutet be om gudomlig bekräftelse och med yttersta hängivenhet och ödmjukhet beträda samlingsplatsen.
Låt dig inte inleda något ämne på mötet utom omnämnandet av den Sanne, de får inte heller förvirra denna barmhärtiga församling med förbryllande externa frågor. De måste antingen undervisa eller öppna sina munnar för att framföra argument, antingen umgås förtroligt eller bönfalla och be till Gud, läsa skrifter eller ge råd och uppmaningar.
Ansträng er vid varje möte för att Herrens måltid skall förverkligas och den himmelska födan stiga ned. Denna himmelska föda är kunskap, förståelse, tro, tjänande, kärlek, gemenskap, vänlighet, renhet i syftet, hjärtats dragningskraft och själarnas förening. Det var detta tillstånd av Herrens måltid som kom ned från himmelriket på Kristi dag. När mötet fortsätter på detta sätt är ‘Abdu'l-Bahá också närvarande i hjärta och själ, även om hans kropp kanske inte är med er.
(Sig.) ‘Abdu'l-Bahà Abbas.
O du högt aktade: Denna värld är lik en skog, och dess träd är fruktlösa. Nu har den gudomlige Trädgårdsmästaren kommit för att göra denna ofruktbara skog till en gudomlig trädgård och öka på trädens frukt och avkastning genom gudomlig vård. Inom kort skall du få se hur denna trädgårdsmästare kommer att ägna sig åt att pryda hjärtats alléer med betydelsefulla blommor och göra träden fulla av blommor och frukter.
Ansträng dig därför i hjärta och själ så att du kan bli en tjänare i denna gudomliga trädgård och vara orsaken till att hedra och upphöja mänsklighetens värld. Vilket arbete du än må ägna dig åt, är dess resultat tillfälliga, utom denna stora Sak, som ger resultat och skänker evigt liv.
Hälsad och prisad vare du!
(Sig.) ‘Abdu'l-Bahá Abbas.
Han är Gud!
O du uppriktiga tjänare av ‘Abhás skönhet!
Ditt brev har mottagits och dess innehåll har noterats. Det är en uppriktig förhoppning att du genom Guds nåd skall få hjälp med en stark bekräftelse, att du skall öppna dina läppar för att prisa och förhärliga den uråldrige Herren, sjunga vägledningens verser, hissa rättfärdighetens fanor, höja en klingande röst över hela världen, bli en personifierad ande, ett förkroppsligat ljus, en lysande lampa och en strålande stjärna. Var hoppfull i gåvorna från ‘Abhás skönhet, ty de gör jorden lysande, utvecklar små stenar till ädelstenar av utsökt färg, förvandlar den enkla leran till kungliga pärlor och formar den dunkla stenen till en kopp av stort pris.
Du hade frågat angående den 26:e versen i Daniels 9:e kapitel, att ’även om innebörden av den tjugofjärde versen klargörs, är verkligheten i den 26:e versen ännu okänd.’
O du tillgivne vän: Du skall veta att fyra kungörelser utfärdades från kungarna för Jerusalems återuppbyggnad.
• Den första är Cyrus order som utfärdades år 536 f.Kr. Se Ezras bok, kapitel ett.
• Den andra proklamationen är från Darius, som gjordes år 519 f.Kr. Se Ezra kapitel sex.
• Den tredje är från Artaxerxes, i det sjunde året av hans regeringstid. Detta var år 457 f.Kr. Se Ezra kapitel sju.
• Den fjärde är från Artaxerxes år 444 f.Kr. Se Nehemja, kapitel två.
Daniels referens gäller den 3:e proklamationen. Hans helighet Kristus levde 33 år. När vi lägger till siffrorna 33 till 457, blir summan 490; och detta är de 70 veckor. (dvs. 70 x 7 = 490.)
På samma sätt talar Daniel i den 25:e versen (kap. 9) om ’sju veckor och sextiotvå veckor’. Sedan omnämns ytterligare en vecka som fullbordar de 70 veckorna, mitt under vilken vecka ’offret och förpliktelsen’ upphörde genom Hans Helighet Kristi martyrskap.
Denna fråga i detalj är denna: Det finns två datum som anges (av Daniel). Ett av dessa datum har sin början i det dekret som Artaxerxes utfärdade för Esra angående återuppbyggnaden av Jerusalem, och slutar i Hans Helighet Kristi himmelsfärd (martyrskap). Detta datum omfattar sjuttio veckor.
Det andra datumet börjar med att Jerusalems återuppbyggnad fullbordas och slutförs och slutar med Kristi himmelsfärd.
Detta datum omfattar 62 veckor. Ty återuppbyggandet av Jerusalem tog sju veckor i anspråk, och varje dag i dessa veckor är ett år. Det vill säga, det fullbordades under den sjunde veckan. Och tidsintervallet från det att Jerusalems återuppbyggnad fullbordades till Kristi himmelsfärd är sextiotvå veckor; och under den 63:e veckan, som omedelbart följer på och står i samband med de 62 veckorna, ägde Kristi himmelsfärd rum. Detta datum för ’de sju veckorna’ är den period då Jerusalem återuppbyggdes.
Om man således räknar datumet från och med utfärdandet av Artaxerxes dekret, omfattar det sjuttio veckor, och om man räknar det från och med slutförandet och avslutandet av Jerusalems återuppbyggnad, blir det sextiotvå veckor; och i mitten av den 63:e veckan avslutades offret genom Hans Helighet Kristi martyrskap.
[Daniel 9:24-25] “Sjuttio veckor är bestämda över ditt folk och över din heliga stad för att göra slut på överträdelse, försegla synder, försona skuld, föra fram en evig rättfärdighet, fullborda syn och profetia och smörja den Allraheligaste. Det ska du veta och förstå: Från det att ordet gått ut om att Jerusalem ska återställas och byggas upp till dess att den Smorde Fursten kommer, ska det gå sju veckor och sextiotvå veckor. Gator och vallgravar ska byggas upp igen, trots svåra tider.”
[Daniel 9:26] “Men efter de sextiotvå veckorna ska den Smorde förgöras, helt utblottad. Och staden och helgedomen ska förstöras av folket till en furste som kommer. Men slutet kommer som en störtflod. Ända till slutet ska det råda krig. Förödelse är fast besluten.”
[Daniel 9:27] “Han ska stadfästa ett förbund med de många under en vecka, och mitt i veckan ska han avskaffa slaktoffer och matoffer. Och på styggelsers vinge ska förödaren komma, till dess att förstöring och fast beslutad straffdom utgjuts över förödaren.”
O du Guds tjänare! Jag är informerad om dina prövningar och olyckor. Det finns en visdom i detta, som du personligen skall bli informerad om efteråt. För närvarande måste du bära dem med största möjliga tålamod och uthållighet. Dessa svårigheter och bekymmer skall försvinna och lyckliga tider skall komma, och dessa olyckor och lidanden beror inte på någon brist från din sida utan på fulländad (gudomlig) visdom.
Du hade skrivit om andliga upptäckter. Den mänskliga anden är en kraft som förstår tingens realiteter. Allt det som du ser, såsom konst, uppfinningar, förlopp och upptäckter, var en gång i tiden i det okändas rike och var en fördold sak. Men den människliga anden upptäckte sådana fördolda mysterier och förde dem från det okändas sfär till den synliga världen.
Exempelvis var ångkraften, fotografering, fonografi, telegrafi och matematiska problem alla en gång ett fördolt mysterium och en okänd hemlighet; men den mänskliga anden upptäckte sådana osynliga mysterier och förde dem från det fördolda till den synliga världen. Följaktligen är den en omfattande energi som har kontroll över tingens realiteter och som upptäcker de dolda hemligheterna inom den fysiska världens domän. Men den gudomliga anden upptäcker gudomliga realiteter och kosmiska mysterier i den gudomliga (överjordiska) världens rike. Jag hoppas att du må nå den gudomliga anden, upptäcka den gudomliga världens mysterier och förstå den fysiska världens hemligheter.
Du hade frågat om den 30:e versen i det 14:e kapitlet i Johannes bok, där Hans Helighet Kristus har sagt: ’Jag ska inte säga er mycket mer, för denna världens furste är på väg. Han har ingen makt över mig, …’ Med ’världens furste’ menas den välsignade Fullkomligheten. Och ’Han har ingen makt över mig’, betyder att efter honom (dvs Jesus) får alla gåvor från honom, men att han (den välsignade Fullkomligheten) är oberoende av honom och inte söker gåvor från honom (Jesus), dvs inte är i behov av gåvor från honom.
[Johannesevangeliet 14:30 “Jag ska inte säga er mycket mer, för denna världens furste är på väg. Han har ingen makt över mig, …”]
Du hade frågat om andarnas uppenbarelse efter kropparnas upplösning. Otvivelaktigt är den andra världen en värld av avslöjanden och visioner, ty där kommer slöjan att avlägsnas och den mänskliga anden kommer att bevittna själarna ovanför den, under den eller av samma rang som den. Som exempel på detta kan nämnas att när människan befann sig i fostervärlden hade hon en slöja för ögonen och allting var därför dolt för henne. När vi föds ut ur livmodern till denna värld, eftersom denna värld i jämförelse med fostervärlden är en värld av uppenbarelse och seende, kan vi bevittna allting här med vårt yttre öga. På samma sätt kommer allt som var beslöjat för honom i denna värld att bli uppenbarat för honom i den andra världen, när han lämnar denna värld och går in i den andra. Och i den världen kommer den förstå och uppfatta alla ting med insiktens öga och kommer bevittna dem som är lika honom, jämställda med honom, ovanför eller utanför honom.
Beträffande andarnas jämlikhet i den Högsta världen: Med detta menas att de troendes andar, vid den tid då de framträder i kropparnas värld, är lika och alla är rena och obefläckade, men i denna värld kommer de finna åtskillnad: Somliga uppnår en hög ställning, andra söker sig till ett mellanstadium eller stagnerar i ett tidigt stadium. Denna jämlikhet (hos andarna) är i deras ursprungliga tillstånd, och denna åtskillnad är efter deras uppstigning (eller avfärd från detta liv).
Du hade skrivit om ’Seir’. Seir är en ort i riktning mot Nasaret, belägen i Galileen.
Vad beträffar Jobs ord, som omtalas i verserna 25 och 27 i 19:e kapitlet: ’Men jag vet att min återlösare lever, att han till sist ska träda fram över stoftet.’, … Men på denna plats är syftet med dessa ord att "jag (Job) inte skall fortsätta att förnedras och jag har en skyddande vän och min hjälpare och Förlossare skall till slut framträda. ’När sedan min sargade hud är borta, ska jag i mitt kött skåda Gud. Jag själv ska få skåda honom, jag ska se honom med egna ögon, inte med någon annans.’ Dessa ord uttalades av honom efter det att han hade blivit klandrad och efter det att han själv också hade talat om hur svåra hans lidanden var och efter det att hans kropp hade drabbats av maskar genom sjukdomens våld, ville han säga att han skulle bli botad från alla sina sjukdomar och se sin Frälsare med sitt eget öga i sin egen kropp.
[Job 19:25-27] “Men jag vet att min återlösare lever, att han till sist ska träda fram över stoftet. När sedan min sargade hud är borta, ska jag i mitt kött skåda Gud. Jag själv ska få skåda honom, jag ska se honom med egna ögon, inte med någon annans. Därefter längtar jag i mitt innersta.”
Beträffande ’kvinnan’ som sökte sig till vildmarken, såsom omtalas i Johannes Uppenbarelse 12:e kapitel, och det stora under som visade sig på himmelen, och ’en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter’. Med denna kvinna avses Guds religion, som här omtalas under beteckningen "kvinnan", och de två kloten ’solen’ och ’månen’, det vill säga de två imperierna Turkiet och Persien, står i skuggan av Guds religion. Solen är det persiska rikets emblem, och månen, det vill säga halvmånen, är det turkiska rikets tecken. Och med ’kronorna’ (* Även om ’kronorna’ benämns som ’sju’, betyder de ändå de tolv imamerna, eftersom det fanns fem egennamn som var gemensamma för de tolv imamerna, medan sju olika namn tillhörde de tolv. Därav ’sju kronor’ (dvs. Tolv Imamer). *) avses de tolv imamerna som bistod Guds religion likt apostlarna. Och vad beträffa ’mansbarnet som föddes’, så är detta barn den utlovade skönheten (dvs. Bahá'u'lláh) som föddes ur denna Guds religion.
Därefter sägs det att kvinnan flydde ut i öknen, det vill säga att Guds religion flyttades från Palestina till Hijaz ödemark och stannade där i ettusen tvåhundrasextio år, det vill säga till den dag då det utlovade ’mansbarnet’ manifesterades. Och det är uppenbart att i de heliga skrifterna anges varje dag som ett år.
Hälsad och prisad vare du!
(Sig.) ‘A. A.
[Johannes Uppenbarelse 12:1-6]Ett stort tecken visade sig i himlen: en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krona av tolv stjärnor på sitt huvud. 2 Hon är havande och ropar i barnsnöd och födslovånda. 3 Ett annat tecken visade sig också i himlen, och se, en stor eldröd drake med sju huvuden och tio horn och med sju kronor på sina huvuden. 4 Hans stjärt drog med sig en tredjedel av himlens stjärnor, och han kastade ner dem på jorden. Och draken stod framför kvinnan som skulle föda för att sluka hennes barn, så snart hon hade fött det. 5 Och hon födde ett barn, en son, som skall styra alla folk med järnspira, och hennes barn blev uppryckt till Gud och hans tron. 6 Kvinnan flydde då ut i öknen, där hon har en plats som Gud har berett åt henne, så att hon får sitt uppehälle i ettusen tvåhundrasextio dagar.
I Hans namn, Givaren, den frikostige!
Prisad vare Gud, den Förutvarande, den Beständige, den Evige, den Oföränderlige – till Honom som har vittnat om Sitt väsen genom Sitt eget väsen. Sannerligen, Han är den Ende, den Oberoende, den Upphöjde!
Vi vittnar om att det inte finns någon Gud utom Han, och vi erkänner Hans Singularitet och bekänner Hans Enhet. Han har evigt varit på höjden av Sin upphöjdhet och på toppen av Sin ogenomtränglighet helgad bortom åminnelse av alla andra utom Honom och renad och oberoende bortom all åminnelse av alla andra utom Honom.
Och när Han ville fullborda världens ordning och visa sin frikostighet och välvilja mot nationerna, stiftade Han lagar och etablerade vägar, där Han fastställde äktenskapslagen och utsåg den till en fästning för välstånd och frälsning; och Han befallde oss att handla i enlighet med vad Han uppenbarade från det heliga riket i sin ’Kitab-i-Aqdas’ (dvs. bahá'í-lagens bok), och detta är Hans ord, förhärligad är Hans makt: ‘O ni människor! Ingå äktenskap, för att det må framträda från er den som (eller de som) kan minnas och prisa Mig bland Mina tjänare. Detta är Min befallning till er, ta den om ni vill som en hjälp för er själva!’
Och vi hälsar och välsignar Bayans anhängare som är bahás folk – de som lade ner sina ansträngningar på att främja denna manifesterade religion och som inte hindrades av klandrarnas förebråelser att följa Gud.
Prisad vare Gud, alla skapade varelsers Herre!
I hela världens åstundade namn!
Lovprisning tillhör och tillkommer den Älskade som alltid har varit och som kommer att förbli i all evighet. Hans Barmhärtighet har omfattat allt som existerar. Denna barmhärtighet är i sitt ursprungliga tillstånd den bevisförklaring som blir uppenbar från den Barmhärtiga försynens morgongryning för alla skall därigenom nå fram till kunskap om det förutvarande havet som är det väsentliga motivet för världens skapelse.
I sitt andra tillstånd är denna barmhärtighet de Gudomliga befallningarna, genom vilka mäktiga och stora stegar må alla resas upp till Helighetens, Singularitetens ställning och Enhetens ärofulla toppar.
Välsignade är de som i denna dag reser sig för att bistå mänsklighetens Herres sak med andliga egenskaper och rena gärningar. Om Gud vill måste alla de älskade vara i den yttersta kärlek och vänskap och aldrig komma till korta när det gäller att hjälpa varandra. Detta är innebörden av godhet ’Mowasat’. Och den gräns som är avsedd för godheten ’Mowasat’ (i Boken) har varit den grad – att överskrida en sådan gräns är att inför Gud redovisa själviska egenskaper och egoistiska önskningar. Nej, Gud förbjude att vi gör så! Akta er så att ni inte begår något som inte är älskat av Gud. Om Gud vill, måste alla delta i denna minneshögtid med största helighet och renhet.
Sannerligen, Han är befälhavaren, den som hör, den som vet!
Ett ord sågs i ditt brev som verkligen är ett ’perfekt ord’. Om någon själ handlar (i andan av) det ordet, kommer han att uppnå allt gott, och det är detta: 'O min Gud! O min Mästare! Min önskan är Ditt goda behag.
Be Gud att du må förbli fast vid detta ord. Välsignad är den som dricker ur denna bägare och tillhör dem som vet! Guds frikostighet är gränslös och Hans nåd är oändlig; Det finns aldrig något avbrott i den Frikostiges frikostighet. Han har alltid uppfyllt allas önskningar; i vissa fall har Han fördröjt det, eftersom det har ansetts tillrådligt för den person som gjorde önskningen. Annars kommer han att nå fram till det bästa av det han har önskat. Men för de själar som verkligen håller fast vid Guds goda behag, är en annan (högre) ställning förordnad. Välsignade är de! Välsignade är de! ...
Ni har frågat om föräldrarnas ställning i nästa liv. En av de speciella gåvorna i denna Manifestation är att varje själ som tror på Sakens gryningsplats, kommer strålarna från den gudomliga gunstens sol att omge hans föräldrar, även om de kanske inte har nått fram till tro på Manifestationen. Detta är Hans frikostighet mot Sina älskade. Prisa Gud och var av dem som är tacksamma!
Jag uppmanar er, o ni mina älskade, att framvisa den allra störst pålitlighet bland mina tjänare och skapade varelser. Ty genom pålitlighet kommer Guds Sak att upplyftas i världen och Sakens helighet kommer att bli uppenbar bland människorna. Var tjänarnas förvaltare!
Så har Vi förmanat dem i skrifterna. Sannerligen, din Herre är den som Vet, den Vise! Säg: Förlita er i alla frågor på den sant Förlåtande. Sannerligen Han skänker det Han vill åt vem Han vill och Han hindrar vem Han vill från det Han vill. Sannerligen, Han är den mäktige, den kraftfulle!
"Låt inte världens ting bedröva er. Gud har sannerligen givit er det som inget i skapelsen kan mäta sig med, om ni vore av dem som vet. Var fasta i Saken på ett sådant sätt att de vilseledande människornas stormar inte kan skaka er.
Beträffande din fråga om själarna och deras bekantskap om varandras tillstånd efter deras uppstigning (från detta liv): Sannerligen, vet att Bahás folk som är etablerade i den ’Röda Arken’ kommer alltid umgås, sällskapa och harmonisera tillsammans och sväva och resa och stiga upp i sällskap med varandra, som om de vore en själ. Sannerligen, de tillhör dem som är informerade, som kommer uppfatta och som kommer ha kunskap. Sålunda har saken bestämts från den Vetandes, den Vises sida!
Bahás folk som bor i den Gudomliga arken är alla informerade om varandras tillstånd och de befinner sig i varandras sällskap och umgänge på ett nära sätt. Denna ställning beror på dessa själars tillförsikt och gärningar. De som vistas på samma plan är informerade om varandras tillstånd, detaljer och ställning. De som befinner sig på ett lägre plan än dessa själars är inte helt och fullt informerade om graden och ställning hos dem som befinner sig på ett högre plan. Var och en har sitt (särskilda) öde inför sin Herre. Välsignad är den själ som vänder sig till Gud och är ståndaktig i sin kärlek, tills hans ande svävar upp till Gud, den Suveräne, den Mäktige, den Förlåtande, den Barmhärtige! Beträffande själarna hos dem som inte tror (på Gud): Vid mitt liv; de kommer att känna till sina brister och kommer att gråta och klaga både vid dödsögonblicket och efter det att deras själar har lämnat deras kroppar.
Detta är mycket uppenbart och klart att alla efter sin död kommer att bli informerade om sina egna gärningar och handlingar. Jag svär vid solen på maktens horisont att vid den tiden kommer en sådan glädje att komma över sanningens folk som det är omöjligt att nämna. Likaså kommer vid den tiden en sådan fruktan och sådana svårigheter och en sådan oro att drabba villfarelsens folk som är svårare än vad som kan föreställas.
Utmärkt är tillståndet för den som tar emot den rena odödliga kalken – trons vin – från religionsinnehavarnas hand och dricker av den. ...
Mirzá ‘Alí-Qulí Khàn (1879 - April 7, 1966) was a Persian Bahá’í who served as an amanuensis for ‘Abdu’l-Bahá and as an interpreter for Mírzá Abu'l-Fadl when he visited America. He lived in the United States where he served on the National Spiritual Assembly of the United States and Canada and produced some of the earliest English translations of the Bahá’í Writings. In his career he was a Diplomat.
Early LifeKhàn was born in Kashan, Persia, around 1879, the ninth of ten children, although only he and three of his siblings survived to maturity. His father was Mirzá 'Abdu'r-Rahim Khàn Zarrábi, a descendant of King Nawshirván the Just, nephew of the Chief Court Minister of Persia, a poet, and eldest of five brothers. His mother was Khadija, a cousin of his father.
Khàn's father became a Bábi in 1847 after meeting the Báb Himself when He was in Kashán, en route to Mah-Ku. He became the Kalántar, or Mayor, of Tehrán in 1880 through the influence of his Uncle. He corresponded with Bahá'u'lláh via pilgrims to the Holy Land, and secured the safety of imprisoned Bahá’ís, including Mírzá Abu'l-Fadl. Despite this, Khàn was raised as a Shia Muslim by his eldest sister, Marzieh, in accordance with his mothers wishes. Khàn moved residence from Kashán to Tehran to live with his father, meeting him for the first time, when he was four years old.
Khàn was educated at the Shah's Royal College, established by the Shah after a visit to Europe with a student body selected from the nobility, enrolling at the age of nine after impressing the Minister of Education and he attended the College for six years. He specialized in studying English and French at the College, and his excellence in studies led to him being bullied by his brother and fellow students at times. He met the Shah when he was twelve, being presented as the best student of English at the College. Khàn's father passed when he was fourteen, and his brother Husayn succeeded him as Kalántar of Tehran.
After finishing his studies Khàn lived with an uncle, and tutored his nephews in French and managed the household affairs. He began working as an interpreter for a British tobacco corporation which was to be granted a monopoly on Persian tobacco through his uncle, however these plans were cancelled when there were riots protesting the decision, leaving Khàn unemployed. He began interpreting for an American Doctor treating a teenage noble who was an invalid, and befriended the young noble, named Qulam-Ali Mirza, whose father gave Khàn a room at their estate. The father was oppressive towards his staff which led to conflict between him and Khàn. Khàn became disillusioned with religion during this time, and began engaging in gambling, drinking, and smoking hashish.
Becoming a Bahá’íKhàn's brother Husayn, a devote Shia Muslim, became a Bahá’í and many of Khàn's friends were converted to the religion by him and stopped attending parties which Khàn attended. Khàn resisted efforts from them to have him investigate the religion, but eventually began attending meetings, although at first he did not pay attention to what was said. After several months he accepted the Faith, in approximately 1895. Khàn's uncle secured a position for him as translator of foreign documents for the Persian Prime Minister around this time. Khàn accompanied Qulam-Ali Mirza's family on a Shia pilgrimage to Baghdad shortly after declaring, but departed the group mid-pilgrimage, although he did accompany it back to Tehran.
In 1897 Khàn went to Kirmanshah, where was summoned by the Prince Governor and appointed as his French tutor. He secured his freedom from this position through befriending another Prince, named Ihtisham, and entered his service in Hamadan and eventually introduced him to the Faith. Khàn returned to Tehran from Hamadan and began openly teaching the Faith, which alienated him from the community, and he relocated to Sultanabad as French tutor to a newly appointed Province Governor's sons. He was targeted for assassination there due to his religion, and the Governor advised him to depart for the Holy Land, where he could translate for the new American Bahá’í community. He departed Sultanabad on foot dressed as a dervish and living off the land. He secured a passport in Rasht, against his families wishes, who felt the journey was too difficult, and traveled to Enzeli where he crossed the Caspian Sea to Baku. He made his way to Constantinople, and then set sail for Beirut, where he and other pilgrims stayed with Mírzá Muhammad Mustafá Baghdádí, and then finally he sailed to Holy Land.
Service to ‘Abdu’l-BaháKhàn arrived in Haifa in Spring 1899. When he first met ‘Abdu’l-Bahá he mistook him for Bahá'u'lláh, as he had only seen a photograph of ‘Abdu’l-Bahá taken decades before, and he collapsed. ‘Abdu’l-Bahá lifted him up and had him taken to a room where he was given tea and waited for a few minutes before having an audience with ‘Abdu’l-Bahá, who gave him a collection of Arabic Tablets addressed to American believers to translate. Khàn served as ‘Abdu’l-Bahá's amanuensis until 1901 when ‘Abdu’l-Bahá instructed him to accompany Mírzá Abu'l-Fadl and Mírzá Asadu’llah Isfahani to America in order to serve as interpreter. They visited France and England en route, and Khàn arrived in Chicago ahead of Fadl where he was greeted by Thornton Chase.
Khàn initially translated for Asadu'lláh, and they deepened the community and corrected confusion brought about by Kheiralla, the teacher who had brought the Faith to America, but tried to usurp control of the religion. Fadl arrived in America a few months after Khàn, and Khàn translated for him after his arrival. Khàn became concerned that Asadu'llah was teaching in a very different manner to Fadl, and requested that Asadu'llah's son be sent to translate for him to allow Khàn to dedicate himself to translating for Fadl, however after Asadu'llah's son arrived Khàn became concerned that they were emphasizing occultism and teachings not based in the Faith in the same manner as Kherailla had. Fadl did not wish to burden ‘Abdu’l-Bahá with the concern, but Khàn did request that Asadu'llah be sent to teach away from Chicago. In 1902 ‘Abdu’l-Bahá recalled Asadu'llah to the Holy Land, and Asadu'llah later broke the Covenant. In 1902 Khàn found employment as secretary to the Persian Minister in Washington D.C. allowing him to remain in the U.S..
Khàn began translating Bahá’í literature into English while in America, beginning with a work of Fadl's in 1902 which he translated as it was being written by Fadl. He translated the Kitáb-i-Íqán into English with the assistance of Howard MacNutt in 1904. He translated the Seven Valleys in 1906, and a collection of Tablets in 1913.
In 1904 Khàn married Florence Breed, which was one of the earliest inter-racial marriages in the American Bahá’í community, and ‘Abdu’l-Bahá said the following regarding their marriage:
"This marriage is the first fruit of the prophecy of Bahá'u'lláh that the East and the West shall be united like unto two beloved ones."
In 1906 he returned to the Holy Land on pilgrimage with his wife and infant son, Rahim. They visited Persia before returning to America.
Service in AmericaIn 1907 Khàn secured American financial and technical assistance for Persia, which was in a crisis. In 1909 he visited Robert Turner, the first African-American Bahá’í, who was ill and he informed ‘Abdu’l-Bahá that Robert was close to passing. Khàn donated a Bahá’í burial ring-stone which Robert was buried with that year.
In 1910 he was appointed Chief Diplomatic Representative and Charge d'Affaires of Persia in Washington while in Persia. He was in Iran for much of the year, and while in Tehran he had six young men in his care who he was to take to Europe and America to be educated. By the end of 1910 he had arrived back in the United States where he presented his new credentials as Charge d'Affaires to the State Department in Washington D.C., then went to California where his family was living so that they could move to Washington together. Three of the young men who had been in his care in Iran joined him Washington to further their education.
In 1911 Ahmad Sháh Qajar granted Khàn the title Nabilu'd-Dawlih, and he adopted Nabil as his family name. Also in 1911 Khàn sent a communication and address to the first Conference of the Persian-American Educational Society, a group founded by Bahá’í's to facilitate Americans funding scholarships for Persian children to receive education. He was offered honorary Presidency of the body, but deferred acceptance of the position as he was unsure if the Persian Government would permit him to serve in the role.
When ‘Abdu’l-Bahá visited America in 1912 Khàn and his family greeted him in Washington when he arrived via the Pennsylvania Railroad on April 20, and received him at the Persian Legation on April 23, at a luncheon arranged for prominent Americans, at which ‘Abdu’l-Bahá seated Louis Gregory at a seat of honor. Khàn also translated some of ‘Abdu’l-Bahá's talks while he was in America.
In 1913 Khàn was elected to the Bahá’í Temple Unity, a precursor to the National Spiritual Assembly which administrated the Faith in America, specifically in its efforts to construct a House of Worship, and he served for one year. In 1915 he gave an address on Universal Peace at the International Bahá’í Congress in San Francisco. In 1916 he spoke to 1800 people at the Shortridge High School in Indianapolis, and also spoke at a Church and at other meetings, and he noted that Indinapolis had potential to become a center for the Faith. He was re-elected to the Bahá’í Temple Unity in 1917 and served for another year.
Khàn was a member of a Persian Peace Delegation sent to the Versailles Conference in 1919. Khàn served as head of the Persian Embassy in Istanbul for a time, and was named Head of the Imperial Court by the Crown Prince of Iran while in the position. In 1921 he was appointed as Chief Minister of the Crown Prince Regent's Court in Tehran, and later as a Minister Plenipotentiary to the Five Republics of the Caucasus. He served in the position until retiring in 1923, and in 1924 he went on pilgrimage to the Holy Land again. He then returned to the United States.
In 1925 Khàn was elected to the National Spiritual Assembly of the United States and Canada, and he served on the body until 1927. In 1927 he was a guest of honor at a Naw-Ruz celebration in San Francisco. In 1928 Khàn and his wife Florence visited Portland, Oregon, for three weeks to teach the Faith, with both of them giving talks at public meetings.
In June 1931 Khàn and his family visited Laguna Beach where he spoke on the Faith at many social gatherings, and was guest of honor at a banquet of the Art Association. In 1932 Khàn was cleared of any dishonesty by the National Spiritual Assembly in a complicated case in which he had traded stock in exchange for goods which he was to sell, but which were then donated to the Assembly after the trade by the individual who had traded them in 1927. Khàn informed the Assembly that he was happy to provide the items upon the return of the stock which was traded. The Assembly resolved the issue and stated that backbiting in the community regarding the case had caused disunity.
The New York Assembly sponsored a series of talks by Khàn in 1933. The same year he spoke on the Faith as a solution to world problems at a Conference attended by a few hundred people in West Englewood. In 1934 Khàn spoke at public meetings in Milwaukee, Chicago and Urbana, and lead a study of Tablets at the Green Acre Summer School. Khàn retranslated the Seven Valleys, and translated the Four Valleys, in 1934 at the request of Shoghi Effendi. He returned to Urbana to teach the Faith in 1935. In 1937 Khàn lectured on Islam at Green Acre.
In 1940 Khàn spoke at an Inter-Racial Unity program in New York. Later that year he chanted the Victory Tablet at a memorial for May Maxwell. In 1941 Khàn began preparing a glossary of Bahá’í terms required to study the Writings for the National Spiritual Assembly. In 1942 he spoke at a Ridvan celebration in Milwaukee on the meaning of the festival. The same year he spoke at a Race Unity Banquet. In 1943 Khàn taught on the Islamic background of the Faith at Green Acre. He assisted in a teaching campaign in Brattleboro, Vermont, in 1943. In 1945 Khàn conducted a teaching tour of four Southern States, including South Carolina, and he spoke at a Race Unity Conference at Green Acre. In 1948 he attended the Thirty-Sixth Annual Gathering to commemorate the Master's visit to America. He also taught at the Lautentian Bahá’í School held in Beaulac, Quebec, Canada in 1948. His wife Florence passed in 1949 while he was in Iran on business.
Khàn lived in Washington D.C. towards the end of his life, and continued to speak regularly at public meetings. In 1965 he was honored with a surprise party held by the local community, which he expressed his appreciation for. He fell ill and was hospitalized in 1966, and passed. He was laid to rest in Rock Creek cemetery following his passing. The Universal House of Justice conveyed the following message after his passing:
"Grieved learn passing ‘Alí Qulí Khàn. His long life distinguished services through his translation work worthy participation administrative teaching field extending over both Heroic Formative ages unforgettable. Please convey loving sympathy family and assure prayers progress his soul."
These Pilgrim Notes are a graphic record from the pen of the highly-esteemed ‘Alí Qulí Khán, of the words, stories and actions of ‘Abdu'l-Baha that he witnessed. He spoke Persian fluently, was used by ‘Abdu'l-Baha as a translator, and submitted the most important of these notes for correction by ‘Abdu'l-Baha. Many works were translated by him early this century. Given these details and the wide scope and substantial length of the topics addressed, these are very important pilgrim notes. At the same time, like all Pilgrim Notes they are not necessarily the exact words of ‘Abdu'l-Baha and this must always be borne in mind when weighing matters up. Please note that page 50 was missing.
‘Ali-Qulí Khàn, also known as Nabílu'd-dawlih, was an eminent Iranian Bahá'í. He was born in Káshán (Persia) about 1879; his father was a mayor. About 1898, he became a Bahá'í and served briefly as ‘Abdu'l-Bahá's English-language secretary (1899-1901), and was subsequently sent to America where he translated several Bahá'í books into English as well as continuing to translate ‘Abdu'l-Bahá's correspondence with the American Bahá'ís and to act as a teacher. He was appointed Iranian chargé d'affaires in Washington in 1910 and later served in various high-ranking diplomatic posts, becoming Head of the Court of the Crown Prince Regent (Qájár), and ever maintaining a passion for linking together Persia and America. He married the American Florence Breed (1875-1950) in 1904, praised by ‘Abdu'l-Bahá for being the first marriage between an Eastern and Western Baha'i, and served the Faith for almost seventy years until his death in Washington DC on 7 April 1966. Their daughter, Marzieh Gail (1908-93), also became an eminent Bahá'í translator.
<1> In 1906, when we (my wife and our baby son, Rahim, about eleven months old) were on the point of leaving America for Akka, a number of Baha'i friends requested me to take notes of ‘Abdu'l-Baha's conversations during our visit, in order that these might be translated and published for the benefit of the Baha'is in America. This I did, and towards the end of our visit, I copied my Persian notes and submitted the most important among them to ‘Abdu'l-Baha for revision.
My translation of those notes (done in 1907) appears in the following pages. In rendering these beautiful Episodes and Teachings into English, my purpose has been to retain as much of the literal sense and the atmosphere of the original as possible.
By request, I also supplement these notes with my translation of some hitherto unpublished instructive Tablets of Baha'u'llah and ‘Abdu'l-Baha, bearing upon the subjects treated in the above conversations.
After two days' stay in Haifa, we proceeded to Akka where we arrived early in the afternoon of Saturday, June 9, 1906. As ‘Abdu'l-Baha and others had already had the mid-day meal, my wife and I were served separately in our room. After the meal, we were called into the side-room where ‘Abdu'l-Baha was awaiting us.
He embraced me and kissed me on the cheeks. He also most warmly welcomed my wife, and took Rahim from my arms. He then sat on the sofa holding Rahim on His lap, and while He gave the Baby His rosary to play with, He lovingly inquired after our <2> health, and asked if we had had a good journey. Then looking at me, my wife and the Baby, He said to me while smiling, "O Khán! This is the sign of blessing and increase; you went to America one and returned three." These words we took to mean that He blessed our conjugal family life with unity and harmony, and that He bespoke for us Divine bounty and increase. He asked for the Baby's age and I answered that he was one year and four days old. Turning to my wife He said in part, while showing her great kindness and favor: "Welcome! Welcome! Marhaba! Praise be to God, that as a result of the Revelation of Al-Abha, the East and the West have embraced each other like unto two beloved ones. You are the first American bride to be united to a Baha'i from Persia. Praise God, for this great favor."
Before being seated, and while I had the Baby in my arms, ‘Abdu'l-Baha looked at Rahim with His glorious face illuminated with joy, and He said in part: "This is the fruit of the union between the East and the West." Turning to my wife, He said: "I see that you love Rahim Khán very much." Upon other occasions during our visit ‘Abdu'l-Baha often said: "As Rahim Khán is the first fruit of the union of the East and West, whoever looks upon his face loves him."
He inquired of Mrs. Maxwell. I spoke of my visit of nine days at her house in Montreal before sailing, where I taught the Truth and spoke to large gatherings every night. He asked if I had remained there nine days and I said yes. Then I said how Mrs. Maxwell was wholly devoted to teaching and to service of the Cause, and how she had specially rented a house with a <3> large parlor to hold meetings therein. He inquired after her health, and when I said that she seemed better than ever since she had become a Believer, ‘Abdu'l-Baha said, "Some years ago when Mrs. Maxwell came to Akka, she was very weak and seriously ill, - so much so that no one could believe she would ever get well. But God healed her." Then in connection with Montreal, I spoke of Mr. Woodcock and his work, and He was greatly pleased to hear it.
Later in the day He showed me a letter which He had received from Persia. He told me to read it and to see how the Cause of God was growing in Persia, and with what devotion the Believers were bringing many new souls to the Truth.
The next morning while I was in our room with my family, a gentle rapping attracted me to the door. There I found ‘Abdu'l-Baha standing with a large white handkerchief full of flowers. He said, "Give these flowers to Florence Khánum and bring me back the handkerchief." This I obeyed instantly. To our joy and delight, we found the flowers to be no other than a bridal bouquet of white roses. In them I found another small bouquet. It was easy to see its significance! All can imagine our joy upon receiving that blessing! My wife burst into tears of joy; for in this lovely act of ‘Abdu'l-Baha's she found the fulfilment of a prayer she had offered for a long time. The prayer was that she might receive a rose from the hand of ‘Abdu'l-Baha.
In the morning, while I was in His presence with other pilgrims, He said in part: "I have just been telling Haji <4> (Khurasani) that there is no real pleasure in freedom from pains and ailments as such freedom is not permanent. For if a man who suffers from a fever is freed from it, he shall sooner or later have other ailments and finally he will die and depart from this life.
"But real pleasure is this that a hundred thousand bullets may be fired at a person from all directions by those who seek to destroy him, and none of these should touch him. Or that enemies try to drown him in the Sea and their efforts fail in so doing." By these and similar utterances, He referred to His own calamities and to the efforts of His many enemies who had quite recently exerted themselves to bring about His exile unto the burning deserts of Arabia or Africa, or to effect His total destruction. While speaking these words, His joy was so great that one could not help feeling that real faith is the only source of real joy and that Truth makes one invulnerable and immune to all attacks and oppositions.
I spoke of Mrs. Cowle's (* Later Mme. de Lagnielle *) love and devotion.
‘Abdu'l-Baha said in part: "She came here with Mrs. Jackson and remained for sometime. Though she was poor, she was always happy, I had her stay with us in the Household. Here she labored very hard in cooking certain dishes. She said she <5> wished to learn how to cook Persian dishes in order to make them for the Baha'is in America. Her only son had died and this had given her great sorrow. She continued sad until she became a Believer in the Cause of God. This brought her true happiness. If she had not become a Believer in this Manifestation, sorrow would have destroyed her; for she had no other attachment or hope in the world."
Then He spoke at length of the "Composure of Heart," or "Tranquility of the Soul." "This", He said, "is a state of true faith which gives man such assurance and conviction of God's bounty, that all the trials and sufferings of this earth cannot affect him."
Speaking of true joy and happiness. He said in part: "If a man is not happy in his life, death is better than such a life. True joy comes from the tranquility of heart, and this state comes from faith! Praise be to God who gave us tranquility of heart! This is why we are always happy. I pray and supplicate to the Beauty of Abha to bless all the servants and maid-servants with true happiness resulting from the tranquility of heart."
Speaking of a Believer He said: "She is a courageous woman, and she is firm. In a recent letter she said how happy she was, for while traveling in different districts to teach the Truth, children had pursued her in the streets, and had insulted, ridiculed, and reviled her. As all this was in the path of God, it gave her great joy."
In this connection He said in part: "In America certain <6> men of religious influence will arise against the Cause, and will try to prevent people from this Truth. When this comes to pass, the Cause will progress, and joy and fragrance will increase in the Believers."
The second day at luncheon in the small room beside ours, opening to the Sea, (* A room attached to ‘Abdu'l-Baha's reception room, a room which was memorable to me as my work and living room during many months of my last long stay in Akka in 1899 to 1900! *) I took occasion to mention our departed sister Mrs. Coles, and to say how I was grieved at her death, and how I had been often thinking of her and praying for her since reaching Akka. ‘Abdu'l-Baha said in part: "I was very much grieved at Mrs. Coles' death. She was very pure in spirit, and she was very devoted and firm. She never fell short in serving the Cause, for she exerted her utmost in assisting the friends. She was therefore an esteemed maid-servant of God and a child of the Kingdom."
While we were at table, little Rahim came tripping into the room. ‘Abdu'l-Baha most lovingly greeted him. Then He gave him a piece of bread with His blessing. My wife thanked Him for the restful sleep she had enjoyed in the Holy Household. He said she had not yet had sufficient rest but that she shall enjoy real rest during her visit.
In the afternoon, He summoned me and enquired concerning the news of the Cause in the leading cities of America, and at <7> San Francisco. I spoke of the untiring devotion of Mrs. Goodall and her daughter in the great work they do in Oakland. This rejoiced Him greatly. He then inquired concerning certain Baha'is, and spoke to the Baha'i Publishing Society of Chicago (* Whose message I had already given Him. *) in part:
"The assemblies of Chicago, Washington and New York must be in harmony with each other in the matter of printing and publications. The publication of any matter by any one of these Assemblies must be at first reported to the respective publishing societies of the other cities,- thus removing all causes for inharmony." Speaking of the then prospective trip of Mr. Harris to India, He said in part: "If Harris and MacNutt travel to India in company, this will be very useful for the Cause."
As a nursing mother, my wife apologized to ‘Abdu'l-Baha for what she spoke of as her "great appetite." He however referred to her duties as a mother and the labors which make part of that calling, and to the need therefore for more than usual nourishment. Speaking of appetite and taking food, He said further in part: "Virtue and excellence consist in true faith in God, not in having a small or a large appetite for food, or in similar matters. Jinabi Tahirih (* Qurrat-ul-Ayn *) had a good appetite. When asked concerning it, she would answer, 'It is recorded in the Holy traditions that one of the recorded attributes of the people of paradise is "partaking <8> of food, continually."' (Whatever may be the outward meanings of this tradition, in its spiritual sense it means that when man is brought into the Paradise of Divine Nearness, through faith, he perennially and perpetually partakes of the food of Divine Bounties and Favors.)
"To be brief; when man takes food, it strengthens him in whatever mood or state of mind or condition he may be in at the time of eating. For instance, if a man is full of love, eating food increases his love; on the contrary, when a man is angry and eats food it intensities his anger. Thus it is necessary that man think only of the Love of God. Then if he eats a little more food than may seem usual, it does no harm. But otherwise, that is, if he does not possess the Love of God, to eat little or much food is all the same."
Then turning to Haji Khurasani (* Who was just recovering from a long period of mental and physical indisposition. *) He said in part: "Joy is the best cure for your illness. Joy is better than a hundred thousand medicines for a sick person. If there is a sick person and one wishes to cure him, let one cause joy and happiness in his heart."
Concerning the fact that blows, suffering and tribulations and trials endured by true believers are conducive to the progress and advancement of the Cause of God, ‘Abdu'l-Baha said in part: [see Acts 17:15++] "Paul and Peter, the Apostles, once went into one of the cities <9> of the Greeks and engaged in teaching the Truth. In that city, there was a temple which bore the inscription, 'To the Name of the Unknown God.' Paul arose and, addressing himself to the multitude, said: 'We bring you tidings from the same "Unknown God,"' thus preaching to them the message of Christ. A great number of the Greeks became interested in the Cause. This aroused jealousy in the Jews who began to make trouble. The multitude, aroused by these seditions, attacked the Apostles and beat them until they fell unconscious. Then their bodies were dragged along the road and thrown outside the city. Paul and Peter continued in a death-like unconsciousness all night. Early in the morning, Paul, who was brought to himself, said to Peter: 'There is a fair today in a place in this neighborhood, at which many people will be present. Let us move along to preach the Gospel in that place.' Peter celled attention to their wounded and bruised bodies; and although at first too weak to move, they finally arose and betook themselves to the fair and preached. Briefly, these persecutions caused a further spread of the Cause of Christ, in that they caused them to be removed into a new place and preach to a new multitude."
On June 11, 1906, ‘Abdu'l-Baha summoned me into the garden within the house-walls where He was walking alone. As the time seemed opportune, I spoke of my great sorrow in finding Him a close prisoner within the walls of Akka, and I remarked that His imprisonment had already lasted for a long time. To console me, ‘Abdu'l-Baha said in part: "We have wished it to be such. For <10> many reasons, this incarceration is useful for me. One is that this is conducive to protection; for our enemies, finding us imprisoned, would not think of further steps (to harm the Cause). Moreover, after the Blessed Perfection (who died a Prisoner), we must delight in being a prisoner; and no other state is good for us and no freedom can give us rest. Our purpose is to serve the Threshold of the Almighty, whether imprisoned or free. If we dwell in a royal palace surrounded by delectable meadows and gardens and have every means for rest and composure at our disposal, but news comes to us that the believers are not filled with the fire of faith and do not act in accord with the laws and exhortations of God,- what good could all the luxury of a palace do to comfort us? Nay, such news would make a palace seem to us darker then a dungeon and our hardships increase. But now that I am in prison and you have come here from America and tell me that since his return from Akka Mr. MacNutt continually spoke at the Baha'i Meetings with great enthusiasm and love and attracted the hearts of the believers,- this good news transforms this prison into a paradise. Therefore, imprisonment gives us no pain; for our purpose is to act in accord with the commandments and exhortations of God."
Aqa Mihdi, the Gardener of Bahji, came in and brought a bunch of white jasmine. ‘Abdu'l-Baha gave me one-half of the flowers to share with my wife, and we walked back to the court-yard. There was brought a basket of apricots into His presence. He took the fruit and distributed it to the pilgrims and the believers. He also gave several to me, and several others "to take to Florence <11> Khánum." He then especially gave me an extra one which He said was "For Rahim Khán."
On Tuesday, June 12, 1906, after partaking of the midday meal with Him, ‘Abdu'l-Baha commanded me to go to visit the Holy Tomb at Bahji in company with my wife. She donned the Persian chader and veil (* As she did all through our visit to Akka and then during the entire length of our stay in Persia, in accord with the Command of ‘Abdu'l-Baha. *), and we took the baby with us. While my joy was great in revisiting the Holy Tomb, after years of separation, and in presenting Wife and Child at the Holy Threshold, the memory of the past years when I often visited the Tomb and Bahji with ‘Abdu'l-Baha, as well as the thought of the present changed conditions due to His imprisonment, weighed heavily upon my heart.
Upon our return to the town, I went to ‘Abdu'l-Baha who was in the tent in His little garden outside the house. He inquired of our visit to the tomb. I answered that by referring to the visits of years before when He would lead large gatherings of believers of all lands and nations to that Holy Threshold, and saying that because those days are no more makes me disconsolate and dejected. He lovingly spoke words of comfort to me. Among other things He said in part: "In the end, all will be well and happy times will come. 'Once again a time will come as sweet as sugar.' The time will come when the procession of pilgrims of all lands will be densely extended from the gate of Akka to the <12> Holy Tomb without any interruption. Thus men of all nations and districts will come to visit this Sacred Spot." "O Khán, do you remember the days of Haifa? (* Referring to my first visit during 1900, when I had the blessed privilege to be His amanuensis and translator and enjoyed His presence night and day. We remained for long months in Haifa where visitors, formerly of all creeds and of all nationalities and races, successively came and partook of physical and spiritual food at His Holy Table. *) What happy times were those! Do you remember that night in Haifa when people of many lands and nationalities were present at dinner,- Americans, Persians, Europeans, Persian Turks in huge sheep-skin head-gears, and European and American ladies in their wonderful hats, made part of the same meeting, which was also attended by Qayim Maqam (Governor of Haifa) and the turbaned Turkish Judge? How words and explanations were continuous? Great joy and fragrance indeed predominated in that gathering. Indeed, all those present were sincere and deeply impressed and even the Governor and the Judge were fully possessed with joy and fragrance! What a wonderful night it was!"
On Wednesday, June 13, 1906, while at luncheon, my wife asked ‘Abdu'l-Baha concerning the interpretation of the following verse of the Gospel: "To him that hath shall be given, and from him that hath not shall be taken away even that he hath." [Mt 13:12, 25:29; Mk 4:25; Lk 8:18, 19:26]
In answer ‘Abdu'l-Baha said in part: "This is the exposition of one of the great questions of Divine Wisdom which Christ has <13> couched in this brief and simple utterance. The great question is this: In the world of existence, pause (or discontinuation of progress) marks the beginning of fall and decadence. For instance, as long as the bird soars or moves upward in the air, it is in progress. But no sooner it pauses than it begins to descend. Or, as long as a merchant lives on the interest or income produced by his capital his business is successful and in progress. But no sooner he begins to consume his capital than the beginning of his decadence is reached and he inclines toward bankruptcy. Hence it is customary amongst men of trade and business to say of one who draws on his capital for self-sustenance, 'It is all over with him.' Now by the word of Christ, To him that hath shall be given,' is meant briefly: To him that hath the capital of Truth and Faith shell be given an increase of such when he employs this capital by living up to the requirements of Faith, and by communicating them to others in word and deed. Thus he who is endowed with any degree of capacity and ability must constantly exert himself in order to increase them, or he will see the beginning of failure and decadence. For this pause is like unto consuming ones capital, or allowing his capacity to decrease and thus fulfilling in himself the verdict, 'And from him that hath not shall be taken away even that he hath.'"
Florence Khánum spoke concerning a certain sect which is interested in healing physical ailments and devoted to what is called a better life than that of the usual sects. She then asked, "Are these people who claim to surpass the other Christian sects in charity and good deeds to be considered possessors of a <14> special excellence or are they one of the new sects of Christianity?"
‘Abdu'l-Baha answered in words to the following effect: "Whatever good deeds man performs in this world have originally inculcated by the Prophets and Manifestations of God. Were it not for the Prophets' teachings, man would remain ignorant and heedless like unto the brute beasts. For instance, if out of one thousand sheep nine hundred and ninety-nine be slaughtered before the eyes of each other, the last sheep would remain unmindful and continue heedless, diligently engaged in grazing. Material Philosophers say that they perform good deeds and therefore need no religion; not knowing that the very 'Good Deeds' they claim to perform have originally been taught by Divine Prophets. Hence true excellence consists in acknowledging the Manifestations of God and living up to their teachings. (For they set the standard of a truly good life and enable men to perform Good Deeds.)"
"As to healing the ills of the body and caring for the sick and the poor. This is very good, but its effect or result is not a permanent one. For when man is healed of one physical pain, another will sooner or later affect him; and finally as a result, bodily death will overtake him. But the healing performed by the Manifestation of God is of the Soul and is permanent, and the Life conferred by them is spiritual and therefore keeps man alive forever."
Florence Khánum asked: "If one is situated with a family or a number of people who are in need of help and assistance, and one should have tried his best to assist them with, however, no cooperation <15> or encouragement on their part,- until one feels utterly impotent to render them any further assistance,- should he still remain with them and endeavor to offer them help, or should he leave them and go after his own business?" ‘Abdu'l-Baha answered: "Man is responsible to the degree of his power and capacity." (That is, man should do his best to help his fellowmen as much as it is possible for him.)
He was further asked: "If one feels grieved at his failure to help others much more than one actually could, while one had the desire and intention of rendering them greater help, what should he do?" ‘Abdu'l-Baha said in part: "In this case, the fact that one had the desire and the intention of helping is enough for him. For 'God judges man's deeds according to the intention which actuated them.' This authentic tradition has come down from the Prophet, to wit: 'A man's intention or will is better than his act.' This means that when a man has a good intention, that is, cherishes the desire In his heart for a righteous act, it is impossible that such an intention be anything but pure. Whereas, in acting, it is possible that selfish reasons may have prompted it. For instance, it is possible that a man performs a good deed with a view to personal interest; such a good deed done is not separated from hypocrisy and insincerity. But when a man cherishes a good intention, it is impossible that it be prompted by any prejudice or be intended for anything but good. In this sense, 'A man's intention is better than his act.'"
He further said in part: "It is possible that men may have a good intention to perform a worthy deed, but be without the means <16> to execute it. For instance, a man may have the intention to succor the poor and assist the orphan, but be without the necessary means with which to carry it out. Such an intention will have its effect in the world of Existence, and will be accepted in the Kingdom of God. And if a man be enabled to put it into deeds it will be 'light upon light' (i.e. doubly acceptable, as is commonly expressed)."
We asked as to the difference between Sagacity and Intelligence (or intellect). ‘Abdu'l-Baha answered in part: "Sagacity is a power which enables one to become cognizant of the existence of a thing by means of the outward senses, or to feel the presence of a thing through certain outward signs. For instance, the slightest motion felt in a room makes one conscious of the presence of some one upon the roof, without, however, knowing who or what or which he or it may be. This Is the limit of the knowing power of
Sagacity. (* The term "Zikavat" used by ‘Abdu'l-Baha which is here translated "Sagacity" better corresponds to the terms "Quickness of parts" or "The power of instinct," as differentiated from "Intellect" or "Conscious intelligence" which I give as equivalent to the word "Aql" used here by ‘Abdu'l-Baha. *) This 'sagacity' or 'Quickness of parts' is to be met with in most animals, while in man this is found in a much less degree. For instance, if, during the night, some one enters your house clandestinely, the man of the house may not feel conscious of such presence, while the dog of the house will instantly become <17> aware or it. Thus a dog is more sagacious than his master in the matter of the power of the instinct, but the dog has no intellect which is a gift particular to man. But the intellect is a power by which man ponders over things and secures tangible results from them. (* Or, as ‘Abdu'l-Baha has said elsewhere, "The intellect is a power by which man comprehends the realities of things. Or, it is a power by which man reasons from the part to the whole, or is consciously led from premises to the conclusion." *) Among children, some comprehend things quickly, while others take time to reach a conclusion. The former are called intelligent and are praised by some as being superior to the latter who are laughed at and considered stupid. But often the child of the latter class, who seems slow, is endowed with superior intellect, and he therefore needs to ponder over things before pronouncing a judgment upon them. While having less sagacity and quickness of parts as possessed by the other, he surpasses him in real intellect."
We asked ‘Abdu'l-Baha concerning Intuition, or what is called "The Sixth Sense" (Or inner perception or insight. I translate it "inner perception" as this is nearer the sense of the word used by ‘Abdu'l-Baha). He said in part: "Intuition (or inner perception) is a power or a light by which man comprehends and perceives the realities of things without the mediumship of the outward senses. To illustrate: There are four kinds of light: 1- The outward (or phenomenal) light, which makes things manifest or <18> visible, but which does not discover them. 2- The light of the eye or Eye-sight. This makes things manifest and also discovers them, but it does not comprehend them. 3- The light of the Intellect (or reason). This light makes things manifest, discovers them, comprehends them, but things pre-exist it, (i.e., its existence is posterior to the creation of things). 4- The Light of God. It is the revealer of things (i.e., by it things are made manifest), the discoverer of things, the comprehender of things, and it precedes the creation of all things and follows the existence of all things, as it is said, 'God is the Light of the Heaven and Earth' (Quran).
"To be brief: The light which is the manifestor of things makes things manifest; the light which is the discoverer of things discovers them; the light which is the comprehender of things comprehends things. Likewise, the outward faculties and senses of man discover and perceive the appearance of things. But the light of Intuition (or Inner Perception) is a light which comprehends the realities and the core of things. Intuition (or Inner Perception) means the Divine Universal Reason, and it comprehends and grasps supernatural things and conditions which cannot be grasped by the outward senses.
The Prophets and Divine Manifestations have taught that this sense of Intuition, Inner Perception, or Innate Reason exists in man. Philosophers are also in accord with the Prophets in this matter, that is, to the degree of believing it possible that such a power may exist in man. For Philosophers do not deny the existence of powers which are supernatural. But Prophets demonstrate <19> the existence of this Inner Perception and Intuition in man in a practical way. They show forth this power first in themselves by inspiring men with the faculty of comprehending the realities of things and grasping things supernatural." (That is, the Prophets prove the existence of Intuition or Inner Reason, by showing forth themselves such a comprehension which is beyond the power of any man. They also inspire their disciples with, and develop in them, the same power. This is illustrated in the life, prophetic vision and deeds the Prophets and their true followers.
One morning, the Greatest Holy Leaf [Bahiyyih Khánum] gave Rahim a gold ring in which the Greatest Name engraved on a pretty black agate was mounted. This made my wife very happy. At luncheon she spoke of this to ‘Abdu'l-Baha and thanked Him for this great favor shown to our Baby. ‘Abdu'l-Baha said in part: "This Greatest Name ring was the dearest of possessions to my sister. This is why she gave it to your son." Then my wife thanked Him for His kindness to her for the rest she was enjoying in the Household. He lovingly answered: "We have done nothing for you and we have been able to do nothing worth mention, but we have heart-felt love and this is the principle thing and of great importance."
One morning, I was in the presence of ‘Abdu'l-Baha with the other pilgrims. A believer from one of the towns in the vicinity of Akka was also present. ‘Abdu'l-Baha inquired of him concerning a certain Turkish official. He said that this official was now imprisoned and closely guarded by four soldiers; that he was not allowed to see or converse with anyone. ‘Abdu'l-Baha, turning to <20> us, said: "See, how for the sake of a trifling gain, people subject themselves to terrible difficulties and suffering and trial, though it gives them no result or benefit whatever. This is the consequence of exerting one's self to gain the things of the world. But such is not the case in the Cause of God: for whoever takes a single step or endures the least hardship for the sake of God, it will never be lost or prove fruitless. Consider, how many people in this world have given life and property and sacrificed their families to bondage and captivity! But as they did not suffer this in the path of God, they profited nothing, nor were their names highly spoken of or even mentioned among them. But consider Husayn who suffered martyrdom for the sake of God. He was refused water by his enemies. His family were made captives. But his very cry for water at the time of death was so far reaching that it still dings in the ears of the multitudes,- for he suffered martyrdom for the sake of God. On the other hand, consider the war between Japan and Russia: How about one million people perished during that war, either in actual battle, or from disease, or from fatigue in the deserts and mountains! Yet no one hears any mention of them, although there were many men of fame and glory among them. But when a single person suffers martyrdom in the Cause of God and gives up family and property, his name and mention continue forever. For he suffered this for an immortal Cause and endured trials for a Divine purpose."
Speaking on the same theme ‘Abdu'l-Baha continued: "When we were in Tihran, Mirza ‘Aqá Khán of Nur was the Prime Minister, and the Nuri family held official honors and positions, and had a great distinction among men. A little while, and that court of glory was <21> closed and it became the turn of Amin-id-Dawlih of Kashan to be the appointed Prime Minister. His carpet was also folded up and his time ended. Then Mirza Husayn Khán "The Commander in Chief" was given the rein of affairs. He too passes away and was no more. Then Mustawfi-ul-Mamalik became the Premier. He too went by and his time changed. Finally Amin-us-Sultan became Prime Minister. He too went by, his carpet of fame was folded up. (* At the time ‘Abdu'l-Baha spoke these words, Amin-us-Sultan was in Europe. A year hence, 1906-1907, he was recalled to Tihran and reappointed Prime Minister, but he was assassinated in the same year. Hence the prophetic words of ‘Abdu'l-Baha. *)
"To be brief: All these events transpired. Men come and men went by. But during all these transformations and changes in Persia, we have continued here in a uniform condition, occupied with our own affairs without suffering any change of position. All this, because our whole interest is confined to the Cause of God, and we have no attachment to the things of this world." Then reverting to the Turkish official, He said: This official suffered such hardships and imprisonment for the mere reason that he had a salary of one thousand piastres, and he wished to raise it to fifteen hundred."
In the evening at dinner, ‘Abdu'l-Baha inquired of Mr. Harris. I spoke of him highly and praised him because of his eloquence and service to the Cause. ‘Abdu'l-Baha was rejoiced and, referring to the false statements of the Naqidin, He said to us in part: "See how Mirza Muhammad Ali has said that 'Aqa (i.e., ‘Abdu'l-Baha Himself) <22> has abolished and effaced the Cause of God!" By the life God, see you whether I,- who have caused the Cause of the Blessed Perfection to reach the East and the West until numerous devoted and eloquent souls like Mr. Harris have appeared therein,- have effaced the Cause, or Mirza Muhammad Ali who has done so much harm by arising against me!" On the same subject He said in part: "That Baha'u'llah appointed me as the Center of His Covenant was not because I was His Son. Nay, I swear by His Holy Spirit, that had He found a negro of Zanzibar more capable than I am, He would have appointed him preferably to me!..."
"Mirza Muhammad Ali exerted his utmost to bring about my exile from Akka, in the vain hope that in my absence the believers would obey him, or that he would be protected! But he is too heedless to know that in case my life is destroyed, he too shall be afflicted with a great calamity.... Mirza Muhammad Ali went even so far as to occasion the shedding of my blood. That is, he sent Jamal (* One of the Chief Naqichin. *) directly from here to Tihran. The latter went to the Ottoman Ambassador and said that he 'had lived for years in the Turkish countries and enjoyed the blessings of peace and freedom under that government; that he had thereby become such a well-wisher of Turkey that in order to express his gratitude to the authorities, he deemed it his duty to inform them of a matter which is vital to the protection of Turkey,' etc. Then he said to the Ambassador of that 'vital matter' to wit:
"'Abbas Effendi has brought the British people into Akka and is considering turning over Syria to Britain, that he is in cooperation <23> with the young Turk party, the Sultan's enemies,' etc...
"To be brief, by stating such falsehoods, Jamal stirred up such sedition and made such misrepresentations it seemed very difficult to explain or remedy them! Finally to prove the utter falsity of such assertations, Jinabi Adilih (one of the venerable Baha'i teachers in Tihran) gave a copy of the "Book of Aqdas" to the Turkish Ambassador to see for himself. We too sent directly to the confidants of the Sultan two hundred and fifty petitions, letters received by us from the American Baha'is, for his consideration. Thus it was made known to him that our work is wholly of a spiritual nature and that our mission is entirely removed from such accusations; and that by the Command of the Blessed Perfection we are obedient to governments and are far from seditious."
Referring to the two trips to India taken by Muhammad Ali for seditious purposes during the life-time of Baha'u'llah, and to the fact that he even tried to set up a party by the help of Nazir (who became a Naqiz) against the Covenant, ‘Abdu'l-Baha said in part: "I swear by His Holy Spirit that one day Baha'u'llah called me to Him saying, 'Aqa! 'Aqa! (* i.e., Master, Master!, the term by which Baha'u'llah addressed ‘Abdu'l-Baha *) See how limited is your brother's intelligence, for a man like this Nazir has succeeded in leading him twice to India and bringing him back.'" (* This refers to the plots in which Muhammad Ali and Nazir were engaged to prepare the way for supremacy and become the leader of <24> the Cause after the Departure of Baha'u'llah. Baha'u'llah knew of these too well, as is testified by many Tablets and incidents, especially by the Revelation of the "Book of His Covenant" prior to His departure, in which He clearly appoints ‘Abdu'l-Baha as the One to whom all, including the Branches, are to turn for light and guidance. *)
One morning while speaking on various topics, ‘Abdu'l-Baha said in part: "Voting is a practical means for the settlement of any matters under consideration, especially because those who deliberate may naturally advance various opinions pertaining to it."
He then dwelt at length upon the subject of the House of Justice, and spoke words to the following effect: "The House of Justice is so mighty an organization that no one shall have the right to resist or oppose it. By that is meant the Universal House of Justice. That is, when all the local Houses of Justice of the different countries will be represented in the organization of a General House of Justice, that House will rule over all. For such a House of Justice shall be under the protection and infallibility of the Blessed Perfection and favored by His confirmation."
In this connection I asked concerning infallibility, whether by this is intended the Power of the House of Justice to do and order that which it willeth, or whether it refers to another state. (* In the Tablet of Infallibility preceding the Tablet of Ishraqat - my translation - Baha'u'llah speaks of the Infallibility of the Manifestations of God to be their unquestioned authority to do that which <25> they will or desire, for they are Manifestations of the Almighty, who is the possessor of Omnipotence and unquestioned authority. Baha'u'llah has conferred such absolute authority upon the House of Justice. For it is a foundation which safe-guards the order and unity of the world and the peace of society, and it would fall short of this vital accomplishment were its authority to be questioned by any one. *)
‘Abdu'l-Baha said in part: "Infallibility is of two kinds;
• Intrinsic or immediate Infallibility,
• Conferred, extrinsic or mediate Infallibility.
Intrinsic or immediate Infallibility means that God, exalted is His Glory, and none else save Him has any portion thereof. He is the doer of that which He willeth. And His Infallibility is especialized to His Universal Manifestations who appear at the head of each great Cycle.
"The conferred, extrinsic or mediate Infallibility is that of those Holy Souls who are under the protection of the Divine Manifestations, for preservation from error is conferred upon souls as a pure gift of God. God's Infallibility is intrinsic, whereas that of the Holy Souls under the protection of His Manifestations is extrinsic, for it is acquired as a gift or quality from them. For instance, the light of the Sun is intrinsic or immediate, but the light of the planets is acquired from the Sun and is therefore extrinsic. The light of the Sun is independent of the planet, while that of the planet is dependent upon the light of the Sun. To be brief, God will raise pure, righteous and sincere beings for the House of Justice who will be under His protection and the decrees <26> of the House of Justice shall be effective in all matters not especially 'provided for in the Book.'"
Being asked as to the sex of its membership, ‘Abdu'l-Baha answered: "The membership of the House of Justice shall be all men." Being asked if the members of the General House of Justice will be nine in number, He answered: "The membership is not limited to nine. Nay, nine is the minimum number and it will gradually be increased nine by nine. For instance, it will be raised to numbers which are multiples of the number nine, such as eighty-one which is equal to nine times nine, and so forth." Supplementary to the above utterances, I hereby translate an important Tablet, concerning the House of Justice, revealed by ‘Abdu'l-Baha, for a Persian believer in the early years of this century:
He Is Al-Abha!
O thou who art holding fast unto the hem of the Covenant!
Thy letter came and the questions mentioned therein were considered. ... Thou hast asked as to the wisdom of the formulation of certain important laws having been (in this Manifestation) relegated to the care of the House of Justice. It is to be known primarily that this Divine Dispensation is a purely spiritual and merciful one dealing with the things of the soul. It has hardly any direct relation with the physical and temporal affairs or with the worldly concerns. Similarly, the Dispensation of Christ was a purely spiritual one. In the whole of the Gospel, excepting the law prohibiting divorce and the reference made to the Abolition of the (Jewish) Sabbath, all laws were spiritual ones and directed to the cultivation of divine morals. Thus it was said, "The Son of Man <27> has not come to judge the world."
Now this Most Great Cycle is also purely spiritual and confers the Life Eternal. For the basic principle of the Cause of God is to purify morals, to beautify attributes and to moderate and adjust (Human) manners. And by this it is intended that beings veiled from the Truth may attain the station of Meeting, and darkened and imperfect souls may be illumined.
As to other laws (than those which concern the spiritual side of man), these are secondary to Certitude, Faith, Inner conviction, and Knowledge. Nevertheless, because this blessed Cycle is the greatest of All Divine Cycles, (laws concerning) all temporal as well as spiritual matters are laid down therein with the utmost power and authority. Consequently principle questions which constitute the chief foundation of the Law of God have been enacted and written (in the Book); but secondary questions (or those of less importance than the principal laws), have been referred to the House of Justice, The wisdom of the latter case is this that times do not always continue the same, and that change and vicissitudes are among the essential characteristics of the world of time and place. Therefore the House of Justice will act and order (those non-principal cases) in accord with the requirement of the times.
Moreover, let it not be supposed that the House of Justice will settle any matter in accord with its own thought and opinion. I ask forgiveness from God! (* This expression means, "No! Far from it!" *) Nay, the House of Justice will execute laws and settlements through the Confirmation and Inspiration <28> of the Holy Spirit. For this House of Justice is under the protection, preservation and keeping of the Pre-existent Beauty (i.e., Baha'u'llah), and whatever it may decide must be followed by all as a fixed necessity and as a decreed obligatory duty, and there is no other refuge (or choice) for any one.
Say, O people! Verily the greatest (or universal) House of Justice is under the wings of Our Lord the Clement, the Merciful, that is, under His protection, supervision, preservation and guardianship. For verily He hath commanded the assured believers to obey that pure and sanctified Body and that Holy and Mighty Gathering. Its dominion is heavenly and divine, and its ordinances are spiritual and inspired.
To be brief, this is the purpose and wisdom of committing such civil laws (or secular, administrative ordinances) to the care of the House of Justice.
Similarly in the Religion of the Quran, all laws were not revealed as Sacred Texts; nay, even the tenth of the tenth of a tenth of them was not revealed (by the Prophet). Although the principal questions of importance were revealed, yet most assuredly some half a million of its laws were not put down (in the Book). Subsequently, these were legislated through the "Method of .Analogy". (* Or rules of deducting new laws from essential roots as revealed in the Text. *) During the early legislations, various individuals among the legislators advanced different opinions through their various applications of the method of Analogy, and these were enforced as laws. <29>
No such legislation is entrusted to the body of the House of Justice and any deduction and selection (of laws by the "Method of Analogy") by any individual doctor of laws Is of no importance, unless it is submitted for approval to the House of Justice. The difference (* Between this system and that of legislation through analogical deduction by individual doctors as was the case with subsequent legislation in Islam. *) is this that by submitting such analogical deduction for the approval of the House of Justice, no disagreement will arise among different legislators; for the members of the House of Justice are elected and trusted by the whole community; while legislation based on individual doctors' analogical deductions will necessarily result in discordant opinions and conduce to indecision, inharmony and dissension, destroying the oneness of the Word and the unity of the Religion of God and shaking the foundation of the Law of God.
As to the matter of Matrimony: This is entirely one of the laws of civil society, and yet its conditions have been revealed and its essentials explained in the Law of God (Book of Aqdas, etc.). But the marriage of kinsfolk has not been revealed in its details, and this matter has been referred to the House of Justice to settle according to the rules of Civilization and in keeping with wisdom and medical science and with the requirements of the human nature. There is no doubt that in accord with the rules of Civilization, medical science and human nature, the marriage of remote individuals (or non-relative or distant relatives) is better than the marriage of near kin. Although in the Law of Christianity the marriage of <30> kinsfolk is in reality allowable, for a law prohibiting it has not been revealed in the Book,- yet due to the above consideration, the early Christian Councils prohibited the marriage of relations. Otherwise, this would be in force in all the sects of Christianity even at present, for this question is a purely civil (or secular) one.
In short, whatever decision the House of Justice may make in this matter, it will be a conclusive and inviolable Divine Law, and no one shall depart therefrom. With due consideration, you will clearly see how this matter of relegating civil (or secular) legislation to the House of Justice is in accord with a great wisdom. For whenever a new difficulty may arise, and an unexpected phase may come up in a question already decided by the House or Justice, a special session of the House can again be called to decide upon the new case under consideration, and remove the unforeseen difficulty. For the House of Justice has also the authority to abolish a decision that it itself has already made.
Such special phase in legislature was also allowed in the Quran, for it was referred to the Judgment (or will) of the Man of Authority (i.e., a ruler, chief, or head). No rules were revealed in the Quran concerning the different degrees or the limit of its application, but it was relegated to and made dependent upon the opinion of the "Chief Executive", whose authority in the matter included the pronouncing of verdicts and even the death sentence; for the administration of affairs in the Islam community mostly revolve around this axis.
To be brief, the foundation of this Most Great Dispensation has been laid in such a comprehensive manner that its laws and ordinances are agreeable to and in accord with all future cycles and ages. It is <31> not like unto the laws of the former Religions, the application of which is impossible and impracticable at the present time. For instance, consider the laws of the Torah (the Old Testament) which it is impossible to execute in this day; for they contain ten death sentences. Likewise in accord with the Law of the Quran, the hand of a man who may steal ten Dirhams is to be amputated. It is now impossible to execute such. No, by the Life of God!
But this Holy and Divine Law (The Baha'i Revelation) is in accord with all times, ages end cycles. ... etc.
Upon thee be Al-Baha!
(Sig.) 'A. 'A.
One day, ‘Abdu'l-Baha, speaking of the early stages of the Cause in America, said in part: "That which is always the cause of inharmony and delays the progress of the Cause of God is love for leadership and self-interest. Those who cherish such tendencies imagine that these will be concealed from others. But they know not that if anyone possess a quality, whether praiseworthy or objectionable, it is impossible that it may not become known to others, sooner or later. If it remain concealed today, it will be exposed tomorrow. And if a man do not possess a certain quality, he cannot persuade others of his possession thereof by dint of proclaiming it.
"That which is conducive to the progress of souls, is humility and meekness, gentleness and evanescence. Every individual must suppose another to be the possessor of a gift of which he himself is deprived. This will cause every one to be humble and meek before another. One must not think of becoming leader. If anyone <32> imagines himself the possessor of this or that high quality, and of certain superior powers not possessed by others, this will fill him with pride and haughtiness. But when each one supposes the other to be the possessor of a high gift, and therefore humbles himself before him, by this means all men will become humble before one another and love for leadership will wholly vanish. This then will conduce to the progress of individuals and to the advancement of the Cause of God. But he who entertains the desire to live for leadership will in the end be deprived. He will never succeed to serve the Cause of God. For instance, everyone in Persia praises Haji Mirza Haydar Ali in writing to us. But everyone used to complain of Jamal in their letters. (* Jamal was the Baha'i teacher who always posed a leader and tried to exact homage from all. He became a Naqidh after the departure of Baha'u'llah. *) The reason was that Haji was humble and meek before all. He has been highly successful in the service of the Cause, and all believers love him. But Jamal was disliked by all because of his haughtiness, and you see what he came to in the end.
"To be brief: each one of the believers in mentioning the other must praise and speak highly of him. On a certain occasion some of the believers inquired of Haji Siyyid Yahya or Darab (* One of the martyred nineteen Letters of the Living. *) concerning Jinabi-Bab-ul-Bab (* Bab'u'l-Bab was Mulla Husayn Boshroui, the first believer in the Bab's Message. *) and his character. He answered, 'O that I were as <33> worthy as a single hair of his body.' This was the degree of his meekness, though he - Aqa Siyyid Yahya - was of so high and lofty a rank (while a pontiff) that whenever he went to Tihran over thirty thousand Mullas, grandees and other city people would go out of town to meet him and show him the utmost respect.
"Upon another occasion Bab-ul-Bab was asked concerning Aqa Siyyid Yahya, and he answered, 'I can not be counted as worthy as the dust of his feet.' To be brief, this is the meaning of meekness and humbleness, and this is the highest attribute of the people of faith.
"One evening Hazrati Quddus (* The great soul who led the Babis in the Shaykha Tabarsi fortress. *) went to the house of the Bab-ul-Bab. In those days, Hazrati Quddus was not recognized as a man of high rank and authority. He was only accounted as a religious scholar. Bab-ul-Bab occupied the highest seat, and Jinabi Quddus occupied a place near the door. During that night various conversations and explanations took place between the two. This acquainted Bab-ul-Bab with the lofty degree of knowledge possessed by the young scholar, as a consequence of which he made himself humble before him. On the following morning, when the party of the preceding day went again into the presence of Bab-ul-Bab, they discovered a great change:
They found the young scholar occupying the highest seat, while in his presence stood Bab-ul-Bab with the utmost humility and meekness.
"To be brief: the principal thing in the Cause of God is <34> humility, meekness and service to the Cause, and not leadership. I remember once when I was a child, I was in the arms of Jinabi Tahirih (Qurrat-ul-Ayn), and while Aqa Siyyid Yahya of Darab was outside the room. He possessed great learning and was a man of high endowments. Among other things, he knew thirty thousand traditions and quoted verses of the Quran in demonstration of the Bab's Manifestation. Jinabi Tahirih, addressing herself to him said: 'Oh, Jinabi Siyyid! Bring forth a deed if thou art a man of mighty action.' (Quran) Hearing this, Aqa Siyyid Yahya was suddenly so impressed that he became submissive and humble. It then dawned upon him that the matter is a different matter, and that it is not only to prove the claim of the Bab, but to sacrifice one's life in spreading His Teachings. He traveled and taught the Truth in various cities until he finally suffered martyrdom."
One day, while in His Holy presence, I spoke of Mrs. Watson and certain other American believers who, notwithstanding physical ailments and paucity of worldly means, are so devotedly active in the service of the Cause that it is a matter of astonishment to all. ‘Abdu'l-Baha said in part: "This is one of the conditions of the teachers of the Truth; he must possess pure severance, so that his words may produce such an effect on /the/ hearers that even if they do not become believers and approve the Truth, yet they will be impressed by his sincerity and devotion, and testify that he has no attachment whatsoever to the world, and his only purpose is Truth." Then He gave the following illustration: <35>
"During the years of (Baha'u'llah's residence at) Baghdad, word was brought that Mirza Yahya Khán, the Governor of Mazindaran, a nephew of Mirza Aqa Khán of Nur, the Prime Minister, had come to perform the pilgrimage of the Shrines (at Karbila and Najaf, etc.), and that he was now in Kazimayn. (* A city within three miles of Baghdad, where two of the twelve Imams are buried. *) Because of former acquaintance the Blessed Perfection bade me go and call upon him. On arriving at his house, I found Siyyid Ibrahim, a Muhammadan Mujtahid, was calling on the Persian Grandee, and was engaged in various conversations. Among other things, he asked the Khán as to the destination of his journey. In answer he named it to be Najaf (where the Tomb of Ali is situated). The Siyyid said, 'Oh no! Now that you have come this far, it is well that you go also to Mecca and have me also in your company to the pilgrimage of that Sacred Spot.' The Khán answered, that as manifold occupations awaited him in Persia, he was bound to be back in that country within three or four months, but that after returning thither and transacting his business, he hoped, God willing, he would start for the pilgrimage of Mecca in the following year, etc. The Mujtahid again persisted in his attempt to persuade the Khán by saying how many people had come this far and returned In hope of coming back at a future time and proceeding toward Mecca, and how they either had died or were unable to return and were finally deprived of visiting the House of God! etc etc.
"To be brief: He finally succeeded to the point of persuading <36> the Khán to 'Consult the Quran' and then to act accordingly. (* This means taking omen from the verse appearing at the top of the page, when opened at random. This form of taking omen is frequently practised by Muslims in Persia. *)
The Khán consented and ordered the Quran to be brought. The Mujtahid, himself performing the ablution of the face and hands, took the Quran and opened it for consultation. But to the utter amazement of the Siyyid, the verse at the top of the page, on which depended the whole decision, was a prohibitive verse, that is, a verse which seriously advised against the proposed undertaking. For a whole quarter of an hour, the Siyyid was lost in meditation, wondering what to say and what to do. Finally he said the verse was subject also to a different interpretation and he explained it in such a way as to mean a decisive command. Nevertheless, the Khán protested while astonished at the liberty taken by the Siyyid in controverting the meaning of the verse. In reply, the Siyyid, intent upon proving his own position, offered to cite an illustration. He began by saying: 'When Siyyid Ali Muhammad the Bab...' No sooner had he mentioned the name Bab than Mirza Yahya Khán realized that the Siyyid did not know me, and that he might offend me if allowed to continue talking against the Cause. In order to avoid such an awkward dilemma, the Khán seemed determined to make a sign to the Siyyid in order to stop him. As I wished to hear what the Siyyid would say in regard to the Bab, I so fastened my eyes upon the Khán that he found it impossible to use a gesture to the Siyyid without my noticing it. So he was obliged to remain <37> silent, and the Siyyid continued: 'When the Bab appeared, and his followers were on their way to the fortress of Shaykh Tabarsi, there was a man in Karbila (* In Iraq. *) called Haji Muhammad Taqi of Kirman who was also one of the Bab's followers. He was, however, a man of lofty character, and showed forth all the high attributes of the people of faith. That is, he was well known for faithfulness, rectitude, trustworthiness, sincerity, generosity, charity and obedience to the Divine Laws. As he was also a man of means, he greatly assisted poor religious students with funds. In short, he was so perfect in his life and deeds, that no one could find the least flaw or defect in his character. But alas! such a noble soul was a Babi, and was intent upon traveling to the fortress of Shaykh Tabarsi to join the rank of his co-religionists. The Muslem Doctors and the Mullas in Karbila who knew him to be such a good man, did their utmost to prevent him from the error of following the Cause of the Bab and traveling to Persia. But he would bring many proofs as the truth of the Bab's claim and persisted in going to Persia to help His followers. The Mullas who were extremely anxious for his salvation, vainly endeavoured to prove to him his ignorance and his error. Finally they persuaded him to accompany them to the Shrine of Husayn and stand with all humility before the Imam's Tomb, and after earnest prayer, to open the Sacred Volume and ask for guidance in the matter. They agreed, that if the verse should contain a command, the Haji would be convinced of the righteousness of the Cause and proceed on his journey, without any further <38> interference on their part.
"To be brief: At dawn a body of the Mullas, accompanied by the Haji, proceeded to the Holy Shrine, and after chanting the visiting Tablet, and performing the morning prayer, they made the following wish: "O Holy Imam: We pray that thou make clear to us through the verse in the Sacred Volume that we are about to consult, if this Bab is in error or his claim is true and sanctioned by God."
"'Then they took the Quran and opened it with all reverence, when, lo! the verse in their answer was the following: "Whoever turns aside from my Admonition, verily, he shall lead a miserable life." (K. 8. 20) This verse astounded all the Mullas present. For they had all heard that in those days the Bab had already declared himself to be "The Admonition (i.e., Dhikr) of God." (* The above verse is pronounced by many of the past commentators of the Quran to be a clear reference to the Manifestation of Qa'im. *) Great uproar and agitation arose among them, and they knew not what course to pursue. At last, they attempted to offer an explanation. They said: "The Quranic verses are of two kinds: 'Perspicuous Verses' and 'Ambiguous Verses.' And now this verse is not to be taken in its literal sense. Nay, we should interpret the word, 'Admonition', to be the 'Holy Religion of Muhammad' and not a reference to the Bab."' The Siyyid resumed: 'To be brief, Haji Muhammad Taqi would not listen to any further explanation, for the verse had added to his conviction. He, therefore, started for Persia to join the Babis at Shaykh Tabarsi. He, however, did <39> not reach his destination, for upon his arrival in Tihran he was arrested and put to death as a Babi!'"
Then ‘Abdu'l-Baha continued: "I turned to the Siyyid and said, 'O, eminent Sir! What is your authority in considering the above verse as being "an ambiguous verse," needing an allegorical interpretation? Do you not know that all authoritative commentators of both the Shi'ah and Suni Schools have considered this a "perspicuous verse?"' The Siyyid answered haughtily, "We have the authority and the right to interpret the last verse as an ambiguous one, and we also have the right to interpret the present verse dealing with the Khán's pilgrimage to Mecca, in a similar way ' I answered: 'You are plainly wrong in your interpretation of both verses. For by ambiguous verses is meant those whose literal sense is not in accord with the fundamental principles of the Law. Such verses are therefore liable to an allegorical interpretation. By perspicuous verses is meant those whose literal sense is plainly in accord with the general laws and fundamental rules of Faith. Such verses are therefore taken literally.' This explanation admonished the Siyyid to some extent.
"Sometime after, this Siyyid Ibrahim attained to the Presence of the Blessed Perfection. During subsequent years, I heard Siyyid Muhammad of Isfahan say that this Siyyid finally became devoted to the Cause of Karbela. For when Siyyid Muhammad had called on him, he had returned the call and expressed his love for the Truth. This story was cited to illustrate the fact that although Siyyid Ibrahim considered Hoji Mirza Muhammad Taqi of Kirman a man of error religiously, yet he fully testified to his lofty character and noble life. <40> Thus the Baha'is must live such a perfect life among men, that even those who will not see this Truth or believe in it, would not fail to be impressed by the noble life they live as Baha'is."
One night at dinner, ‘Abdu'l-Baha spoke joyfully of my wife as one endowed with great Faith. He testified to her sincerity, faithfulness and assurance in the most impressive tone of voice. He ended by saying: "This is the meaning of Faith! This is but true Faith. She is indeed possessed with perfect assurance. She shall indeed rest, she shall enjoy perfect peace."
Speaking at length concerning true faith, ‘Abdu'l-Baha spoke thus: "When man has faith, even the mountains of the world can not oppose him, nay, he bears every trial and calamity, and nothing can conduce to his weakness. But one who is not a true believer, and does not possess real faith will lament over the least disappointment and complain of the slightest thing which may mar his peace and pleasure. When in company with the Blessed Perfection we arrived in Constantinople as exiles, we were all filled with joy and gladness and enjoyed great peace of mind. Then when we were removed to Adrianople we still continued in the same spirit in our new place of exile. None among us offered any complaint, except three persons: Mirza Yahya (Azal) who was extremely downhearted and confused: Siyyid Muhammad of Isfahan; and Haji Mirza Ahmad of Kashan. (* The latter two also finally denied Baha'u'llah and became Azalis. *) These three constantly complained of the hardships and bothered and troubled the believers. At least Mirza Yahya and <41> Haji Siyyid Muhammad of Isfahan appeared morbid and sullen without complaining openly to others; they only seemed dissatisfied and lost in melancholy. But Haji Mirza Ahmad, though a brother of Jinabi Zabih (one of the great Baha'i Martyrs) constantly troubled the believers with fits of impatience, complained of the violence of the cold weather, and the severity of the snow and frost, often saying sarcastically: 'Though I often said at Baghdad that this Shaykh Abdul Husayn Mujtahid is busily engaged in making trouble for us, in company with the Persian Consul, working for our exile, no one listened or headed my warnings. Now you all see how they brought about our exile to this wretched place, and afflicted us with great calamities in these cold countries. And now we are God's faithful servants and must need suffer these trials! etc.
"To be brief, He so constantly found fault with everything and showed impatience, that on several occasions the believers were provoked to the point of beating him, so that he might perhaps abandon us and leave the place. But each time I prevented them from so doing. But the rest of us, who were over fifteen in number and yet were obliged to live in one single room, were nevertheless filled with joy and composure, for we were blessed with exile for the sake of the Cause of God. And in order to pass the time, each day one of us cooked a certain dish for the rest to enjoy. So the severe winter went by and in the course of a few months the snow and cold passed away and the famous delectable spring-time of Rumelia came on. Then the weather was so delightful, that even the above Haji Mirza Ahmed began to praise the glorious air of Rumelia. <42>
"To be brief; as he had no faith, he could not endure the winter or restrain himself from complaining and remain patient until the cold weather would be superseded by fine weather.
"Now this is the difference between a man of Faith and one without Faith. A man of Faith endures every hardship and suffering with patience and self-restraint. But one without Faith bewails and mourns, and utters complaint. He has no power to endure hardships and fails to think of the future when better times will come as a substitute for present hardships. (* In these utterances we later saw a prophetic vision into the suffering my wife was to endure in Persia, during her long illness, the perfect patience she showed during that period and the coming of spring-time which brought on sufficient change for the better in the invalid, to allow our return to this country, where once again she was restored to perfect health. These words of ‘Abdu'l-Baha proved my chief stand-by during the many weeks when I was in constant attendance in my wife's sick-room. For nothing but the prophetic nature of these words spoken months before, could convince me that my wife would survive what seemed to be unfailing signs of an imminent death! *)
During our visit there was in Akka a Zoroastrian Baha'i from India, named Mihrdban, who was a strong athletic young man. One day on his way to the Ridhvan in company with other pilgrims, he and a Baha'i Siyyid from Persia started to wrestle together. The <43> Zoroastrian, believing in his superior strength, underestimated his opponent's physical ability. So, the wrestling which started in a pleasantry ended by giving the Zoroastrian youth a broken leg. He was obliged to remain in Akka and treat his leg for a number of weeks before he was able to return to his country. On our arrival he was beginning to go on crutches to ‘Abdu'l-Baha's house daily with the other pilgrims. He was, however, extremely happy over his broken leg which had allowed him such a long stay in Akka. Besides, ‘Abdu'l-Baha had visited him often at Musafir Khánih to inquire after his health.
One evening I was in the Holy Presence with other pilgrims including the Zoroastrian young man. ‘Abdu'l-Baha spoke of Mirraban and how a broken leg which was a great physical suffering became the means for the great joy the Zoroastrian's long stay in the Holy City gave him. He then continued in part: "Many a time, a calamity becomes the means to a bounty. Not until man has endured hardship because of a thing will he appreciate the full value of the thing. The more one suffers on account of an object, the greater he realizes its worth. It is said in the Quran: 'They will never attain (unto Divine Bounty) except through severe trials.' The more you search the earth and the deeper you dig into its bosom with the plough, the more fertile it becomes. For the people of Faith, calamities, trials and tribulations are conducive to spiritual progress; provided one endures them patiently and with severance for all else save God. It is said in the Quran: 'Did ye suppose that ye will enter the Paradise, but when trials, similar unto those suffered by men <44> before you, come upon you, you were overcome with grief and afflictions?' Man cannot find intoxication without drinking from his cup. Man cannot take part in the hilarity of those drunk from the wine of the love of God without quaffing the cup of calamity. The more you beat the iron, the sharper it becomes; the longer you subject gold to red-hot fire, the purer and clearer it becomes.
"Even among the people of the world, and even in worldly pursuits, trials and tests play a similar part. The more a man endures hardship in a matter and the more trials one meets in learning a handicraft, the more experienced and skillful he becomes therein. But a man who spends his days in quiet and ease never attains a high degree in any matter. Once a great general told us the following story: 'While still a novice and a youth inexperienced in the art of war, I led an army corps to battle in company with other young officers. As soon as we encountered the enemy who gave us battle, we became wholly confused, and knowing of naught else, we turned our back to the battle and set to flight. While running for our lives, we were met by some veteran soldiers, who bore the scars of many wars. They asked,
"O ye our officers! Where are you fleeing? Ye are our generals and leaders. Return and command us to repel the enemy and we will obey you, and the day will end in our favor!" We were encouraged, returned, led our troops and won the battle.' Now you see how tried and experienced soldiers could strengthen and inspire their generals with courage. This is the worth of tests and trials, and the benefit of hardships and suffering! Trials <45> and tribulations cause a true believer to ascend unto high stations.
One must therefore, know their value and wish for whatever suffering may befall us in the path of God. His Holiness the Supreme (The Bab) has said in one of His supplications: 'Were it not to suffer calamities in the path of Love (* Addressing Himself to Him whom God shall Manifest. *) I would never have accepted to be born into this world.' This is the worth of trials in the path of God!"
One evening ‘Abdu'l-Baha was in the little garden outside the house. A number of us pilgrims were present. Calling attention to trees and flowers he had planted, He said in part: "This was a place of dirt and refuse and loathsome to look upon. During the days when Akka was in confusion (* Referring to the troubles of the previous year. *) and the whirl-wind or tests was violent, and a rumor persisted that they were about to banish us to a remote place, we were engaged in planting these trees and flowers, and laying out this garden. Now this has become such a delightful place. How surprising indeed is the assertion made by some people that existence needs no trainer! Were it not for the direct result of care and training, this place would have ever remained a heap of dirt and refuse." Then He walked toward the house, followed by us all. In the sitting-room downstairs, He resumed the above conversation to the following effect: "While numerous obstacles were pending from all directions and great calamities surrounded us, we took up <46> the building of the Bab's Holy Tomb on Mt. Carmel. We also attended to the much needed repairing of other places. The Sacred House of the Holy Bab at Shiraz needed much repairing; and yet the people were so violently aroused against the Cause in the City and made so much trouble, that the believers could not even pass through the street in which the House is situated,- how much less to be allowed to work at it. The populace revolted against the Baha'is to such an extent, that even the Governor was made incapable of checking them. He finally said that nothing could be done, and that the Baha'is should quit the city in order to save themselves. Such was the news we received at the time from Shiraz. But we notified them not to mind the words at all, but to engage in repairing the Sacred House immediately. We wrote them: 'Go and build, and let them come and destroy it directly!'
"To be brief: They began to work in repairing the House, and by God's providence no one interrupted them, nor said a word against the undertaking, whereas the believers had at first thought that naturally no sooner they laid down one brick than the people would remove it. Thus all such repairing was completed. Moreover during those days of confusion and excitement at Akka, we ordered the marriage of certain Baha'i couples in the city, and spread feasts of rejoicing. All concerned shed tears and wept, saying, 'Now is not the time for a wedding.' But we insisted that it was essential for such weddings to be celebrated during times of confusion and trouble. Indeed God worked great wonders, and showed mighty munificence. For the times were very hard. What a colossal wave it was! and what an astounding storm raged! God does His work of protecting <47> when it is most needed. Such events are all the means by which God executes His plans. Sometimes a stupendous, unforeseen calamity results from the means intended for peace and quiet; and sometimes calamity leads to tranquility and rest, confusion precedes composure, and a destruction results in rebuilding.
"When Aqa Ali Akbar was on his way to embark from Haifa, the Governor ordered his effects to be brought back and himself prevented from leaving! This was indeed very strange. The Governor then had his effects minutely examined, and the only 'objectionable thing' they could find was a page bearing, 'Ya Baha-ul-Abha!' They took this away, as if he should not be allowed to possess such an article! The Consul protested to the Governor for such treatment of foreign subjects, stating the Baha'is to be Persian subjects and entitled to equally good treatment with other foreigners. The Governor answered that the Baha'is were not to be classed with other foreign subjects; that they were hated by the Persian Government and it was not advisable for him, the Consul, to make a plea for their favor.
"But see God's power! Some time after, this very Governor fell into a strange plight and was found in a helpless position; but overlooking his behavior towards the Baha'is, I treated him with kindness during his troubles. I even made him the present of an Aba (robe). I showed him so much affection that he began to doubt my having the least knowledge of his ill-treatment of the Baha'is during the days of his authority. He imagined himself to have used such diplomacy by which his acts of sedition against us had remained unknown to us. For how could he, other-wise, think it possible that we would treat him as a friend and show him kindness in the days of his trials? <48>
"To be brief; When he was for personal reasons arrested and imprisoned by the order of the government, and no one dared associate with him, I expressed sympathy for him by sending him word that I would have even called on him in person had I not thought it probable that, at this juncture, this might give his enemies further occasion to do him harm. In truth nothing is sweeter in man's taste than to do good toward those who have done him ill. For, whenever one remembers such kindness to one's enemies, one feels highly rejoiced. In short, I showed kindness to each one of the officials who, during those days of trouble, had ill-treated the friends. They found my kindness to them so unexpected that they imagined me ignorant of their former deeds. And I never displayed the slightest sign of my knowledge thereof, lest they might be confused and feel ashamed.
"Were men endowed with a sense of justice, when they realize that even during such times of great troubles and with so many obstacles against it, nevertheless the Cause of God continued in steady progress,- they would acknowledge this Truth. Praise be to God, in the very midst of great persecution and troubles, the Cause of God was in progress in Persia. But I did not mention this lest it might create an uproar! Thus it is clear that had this not been the Cause of Truth, such events and obstacles would have already extinguished it. But, as this is the Cause of God, it grows in spite of obstacles, and torrents of opposition but intensify its fire. But if they had exiled us to a remote place, this would have created a greater fire of enthusiasm, and the Cause would have made sudden and greater progress progress everywhere!" <49>
Concerning the necessity of a holy life for every Baha'i, ‘Abdu'l-Baha said in part: "Today the world's gaze is extended to the lives of the Baha'is: when they find a believer committing an evil deed, they may imagine such to be the deed of all the Baha'is or permitted by the Founder of the Cause. Thus they may judge the whole community by the misdeeds of one of its members. He whose deeds do not accord with his words is not a true Baha'i. That is, a non-Baha'i who leads a good life does less harm to the Cause than a Baha'i whose life is not righteous."
In condemning drinking, He said in part: "Man should be intoxicated with the wine of Knowledge and drink from the Chalice of Wisdom. For this joy and exhilaration continues to Eternity. Man should be intoxicated by gaining increased intelligence, not by that which quenches reason and decreases consciousness."
In celebrating the Feast Day [Holy Day] of the Bab's Declaration, a Banquet was spread at which all the Baha'i pilgrims and Baha'i residents of Akka were present. In the morning ‘Abdu'l-Baha took tea, with the believers, and the Tablet of the Feast, revealed by Baha'u'llah, was chanted. ‘Abdu'l-Baha had a copy of this Tablet given to me to translate to be sent to the West. This I did with great joy. While at tea ‘Abdu'l-Baha spoke words the gist of which is the following:
"These Baha'i Feasts are celebrated in the East according to the lunar calendar. We also celebrate them here in accord with the lunar reckoning. For this was the custom during the days of the [NOTE: page 50 missing] … then at its purest
"The beloved of God must therefore consider this Day highly blessed, and glorify and praise it greatly. They must bring this Day to a close with the utmost joy and happiness and gather together in the spirit of infinite love and affection. If a sad feeling should have existed between two individuals, it should be cast away with the dawn of this Day: Great joy and happiness must be the common bond of all who come together at this feast. By chance my birth has also taken place on this Day. But all must celebrate this Day as the Anniversary of the Bab's Declaration. And because my birth also happened on this day, they must not consider it of importance. Let the Declaration of the Bab be the significance of this Day, and not my birth. In America the believers have celebrated this as my birthday; but this Day is the beginning of the Voice, the beginning of the spirit, the beginning of the Effulgence (of the Manifestations of Baha'u'llah). It must be celebrated out of regard for these facts, and for the dawn of Unity which has taken place on this day, and because the Blessed Perfection has celebrated it and has revealed many Tablets in its commemoration. The believers must commemorate this Day with all joy and gladness. To celebrate this for other purposes is against the Law of God. No feast days can be set aside or created except [i.e. which are not the] Feasts which concern the Blessed Beauty and His Highness the Supreme (the Bab)." Then turning to all of us present at table, He said with great emphasis and earnestness: "Do you understand what I am saying? For if contrary to this be acted upon, it would become like unto the numerous feasts and holidays of certain sects which, out of the three hundred <52> and sixty-five days of the year, have some hundred and eighty feast days. To sum up, The purpose is that this day is the anniversary of the Bab's Declaration, and it must be celebrated as such. Not only my birth, but the birth of hundreds of thousands of people has coincided with this Day. So, this mere coincidence must not be used for celebrating a feast for my birth."
One evening while I was in the Holy Presence with other pilgrims, ‘Abdu'l-Baha said in part: "Certain officials in the City have requested me to write a petition for them to use before the higher authorities to bring about my release from incarceration. I have answered, 'God forbid that I write such a thing! This is far from being my wont [=custom; or want?]'." He then continued: "This imprisonment is a rest for me. There is no hardship in it. God willing, by the Grace of the Blessed Perfection, I must suffer great hardships and persecutions." Then He quoted a verse from Baha'u'llah's great poem (entitled Warkai-yeh) in which Baha'u'llah says: "The sign of irons is still manifest on my neck; the scar of fetters is still visible on my limbs." Then He added, "While Baha'u'llah has suffered such persecutions, God forbid that we seek anything but suffering, hardships and pains." Referring to what He called "the rest" occasioned by His imprisonment, and to the many responsibilities that afflicted Him before being confined within the walls or Akka, He said: "When we were in Haifa, we suffered great troubles. That is, compulsory responsibilities, such as those of intercourse with outsiders, occupied our time considerably. But now I am at rest, and my outside occupations <53> are not even one-half what they were then. How can I call this a prison? Here are roses, trees, plants, the sea view. Moreover, it behooves man to endure hardships. For hardships train man for higher efficiency. Ease and pleasure are becoming to the basest of the multitude. No one who has the least particle of Faith in God seeks the least degree of ease and indolence. Were ease and pleasure and freedom from hardships to be considered the highest result of human life, no man could equal in this the cattle. For even when a man becomes the master of great wealth and attains the loftiest honor in the world, a mere cow grazing on the hill-side will by far surpass him in ease and contentment. For the cow enjoys the whole pasture as her sole property, while a man of wealth wrestles with obstacles and hardships and his labors benefit others. For a little bird perched upon the loftiest branch of a tree on a hill-top commands a view and occupies a height that Kings might envy. He has no troubles or trials. But such freedom and loftiness are of no consequence; while a man who endures trials, and sacrifices ease and comfort to great achievements, is endowed with true independence."
In bidding farewell to a party of departing pilgrims He said: "Though I had not time to answer all the letters you brought from your cities, you are the true letters that I send unto them as answer. For there are two kinds of letters: Written and creative. Creative letters are the beloved of God, for they are the manifest book in which the mysteries of creation are read. Those who act in accord with the Exhortations of the Blessed Perfection are as eloquent books <54> which no reading can ever exhaust."
"Baha'u'llah has said that whoever has an art or handicraft, it is incumbent upon him to endeavor to develop it to the point of perfection - even though that art be as humble as that of weaving straw matting. For it is said by His Holiness the Bab that the degree of Perfection reached by a thing is its Paradise. That is, when a thing is developed to the highest point possible for it, it has reached its paradise; while its failure is its hell."
On Friday, July 6, 1906, in the evening, ‘Abdu'l-Baha was seated in the reception room downstairs, surrounded by believers. He sent for me and gave me a letter to translate. When we were all seated, He spoke concerning the necessity of continuing firm, and steadfast in the Cause of God under all circumstances. He said in part: 'The believers must not be influenced by the conditions in Akka, be Akka in a state of calm or confusion. No matter what happens in Akka, the believers in every country must look upon the Cause of God which is increasingly Calm and Mighty - even if Akka is in turmoil. Last year when Akka was disturbed, the believers became agitated everywhere. The only place where the believers kept their poise was Tihran, where they attended to teaching the Truth and to their duties in the Cause as usual. Akka is the Most Great Prison of the Blessed Perfection; it is therefore bound to experience sudden changes and various conditions,- to be calm and cheering for a time, then to be in trouble, now to be in peace and quiet and again fall into turmoil and agitation. But <55> the Beloved of God must look to the Cause of God which is unchanging in its general aspect; that is, they must be in great enthusiasm and devotion, and act in accord with the Laws and Exhortations of Baha'u'llah.
"The main purpose is that all should be wholly attached to the Cause of God. They should not suppose that the greatness of number is necessary to accomplish the Mission of the Cause. Nay, I swear by God, than whom there is no other God, that if five persons arise and act wholly and literally in accord with the laws and commandments of the Blessed Perfection, they would equal five million souls in efficiency, Thus, the believers must adorn themselves with good deeds and pure actions, and obey the Law." Then pointing to the lamp in the room, He said: "This lamp is efficient through its light, so the light of men is their deeds.
To be brief: Whatever may happen in Akka, the believers throughout the world must not become lax in their duties; nay, they must serve the Cause which is of the utmost importance. When His Holiness the Spirit (Christ) was martyred, the only one who was not disturbed at all was Mary Magdalene. For the rest of the disciples were confused and discouraged. When Mary became a believer, and fell upon the feet of Christ, although she was a villager of no good repute, Christ did not withhold His feet from her. This caused many of His followers, as well as many among the Jews, to turn away from Him. But Christ heeded them not, and said to Mary: 'Arise, thy sins are forgiven.' Then Mary arose and repented; and from that time on devoted herself to the service the Cause. Mary had a friend among the Roman officers (who at that time were <56> Masters of the Holy Lands). He was the one who protected her from enemies after the death of Christ. When she had brought the disciples together and confirmed them in the service and inspired them with courage after the Crucifixion, she herself went to Rome into the presence of the Emperor. How marvellous indeed were the words she spoke to him! She said to the Emperor: 'I have come in behalf of the Christians to bring to your notice the fact that Herod and Pilate martyred the Christ at the instigation of the Jews. But now they have both repented of their deed. For they were Roman Governors and to them Jews and Christians made no difference. For, indeed it was not the Romans, but the Jews who were the chief antagonists of Christ. Now that they have realized the wrong they have done and have repented, they are engaged in punishing and suppressing the Jews for instigating them to commit this act. But I have come to appeal to the Emperor to prevent Herod and Pilate from punishing the Jews. For neither Christ nor we Christians are pleased that the Romans punish the Jews because of their condemnation of Christ!' The Emperor was greatly impressed by these words, and he praised Mary highly. This was why in those days the Christians did not suffer persecutions in those lands, and engaged in spreading the Gospel.
"Later the Roman officer who protected Mary asked her to marry him. She answered that, as a follower of Christ, she would not marry him unless he believed in Christ also. Thus he was converted and then joined to Mary according to the ceremonies of a Christian marriage. By relating this, it was meant to illustrate the steadfastness and firmness which was manifested by Mary after Christ's Crucifixion. Now the beloved of God must live up to their own duties and <57> serve the Cause, and they must continue firm and steadfast no matter what may happen in Akka. They must gaze toward the horizon of the Cause and obey the Laws or Baha'u'llah."
One evening ‘Abdu'l-Baha said that "both Peter and Paul suffered martyrdom with all steadfastness by the order of Nero." He said, "This is a clear and indisputable fact." This statement proved of great benefit to me; for I had not yet seen any text in the revealed words of this Manifestation in regard to the martyrdom of St. Paul.
Concerning sufferings and hardships, ‘Abdu'l-Baha said: "Men are trained and developed through these; that is, through poverty, vicissitudes and want. Otherwise, God would have ordered that His friends and Saints become endowed with great wealth and every material means. All must beg of God for real severance and detachment from the world. For this is of the utmost importance."
One evening ‘Abdu'l-Baha addressed the pilgrims in part: "Those who first arose to persecute us and plotted against us are now seeking a means for reconciliation. We have no quarrel with anyone, nor have ever had any. Praise be to God, the Blessed Perfection made us free and blessed us with peace. He forbade us all conflict and strife and commanded us to show love and kindness to all the world. Strife is to be shunned as the worst of things, for it diminishes man's spiritual powers and ruins the soul; and it keeps one subjected to constant torture." <58>
We spoke of the Feasts and how the food served was delicious. ‘Abdu'l-Baha said in part: "A food that is prepared in love and partaken of in love gives one great delight. Nay, whatever is done with love imparts great delight. When we were in Baghdad, there was a poor man living in the desert who used to earn a scanty living by digging up thorns and selling them in the city. He was a very devoted believer. Often he had invited me to take a meal with him at his house. Finally we agreed to go with some of the believers. He lived about twenty miles away from Baghdad. The day was hot and we walked the whole distance until we reached his dwelling. It was a very small humble hut made with reeds put together in a triangular shape with a small entrance to it. He was alone with his wife - a very old woman - located in a lonely desert. He asked us to enter the hut. We found it so narrow and the heat there was so excessive that all decided to leave the hut for the open; but having no shelter from the darting rays of the hot sun, we were all obliged to reenter it and make the best of the shelter. Then the man dug a little hole in the ground and set fire to a few thorn bushes. Having made the fire, he threw upon it some lumps of dough which he made before us with no yeast to raise it. This was his bread which he threw upon the fire to bake by covering it with ashes! After a few minutes he took the lumps out of the fire. The outside was burnt while the inside was plain dough. Then he brought some dates and served us with the bread. Because he was a true believer and had a great love, that plain coarse food tasted so delicious that we all enjoyed it. He had great faith and our presence filled him with joy. The food in that humble hut gave such a good taste that I can still relish <59> it in memory.
"To be brief: The world is full of delicious foods and rich meats. But that which is taken in love and served through love gives the most delicious taste. We spent the night with him, and next morning we returned to the city. He was very happy to entertain us and we were delighted to visit him, for he had a great love."
‘Abdu'l-Baha spoke of the troubles in Akka in the preceding year, and how Baha'u'llah protected him and the believers against the terrible seditions of their enemies. He said part: "Our shelter is strong; our protector is a Mighty One. He protected us last year when the enemies made such false representations which might have resulted in our destruction. They accused us before the government of such deeds which if any one had committed he should deserve to be condemned to death. For instance, they asserted that we had founded a new dynasty and established a new religion. The enemies even made a banner on which they displayed the Holy Words 'Ya-Baha-ul-Abha!', and sent it to The Porte [Constantinople], saying that we had hoisted that banner and carried it through the city among the tribes of the Arabs and incited the Arabs to rally around us to raise a revolt. They even said the Arabs had responded to our summons, had all become Baha'is and were ready for action against the government! They even sent the absurd report that we had created a new Mecca, i.e., the Holy Tomb of Baha'u'llah, and a new Medina, i.e., the Tomb of the Bab on Mt. Carmel! They had represented us as men of revolt and sedition and as enemies of law and order; while it is known clearly throughout the world that we seek for peace and unity. While <60> Baha'u'llah has commanded us to love all mankind and work for universal peace, and has forbidden us corruption and sedition, how can we ever have committed such evil deeds? I take refuge in God from such false accusations! We wish for the good of all. The Blessed Perfection has forbidden all to bear rancor, hatred or enmity towards anyone. He has purged our hearts from animosity and hatred. He has blessed us with love toward all men." ... Then in a gentle tone of voice, addressing Himself to Baha'u'llah, He chanted a few lines of poetry, the translation of one or two of which is the following:
"O Lord! Let friendship exist between Thee and me. I have no fear if the whole world is my foe. Let the whole earth abandon me, if Thou abide with me as my Protector." etc. ...
On Friday, June 29, 1906, in the evening, ‘Abdu'l-Baha addressed us (the pilgrims) in the following words. Pointing to the stars in the Heavens, He said in part:
"Were the whole world to act together in order to prevent these stars from giving light - verily they will fail to do so. Now, see how unwise are the enemies of the Cause - who are endeavoring to resist this Truth and quench this Light. How senseless are they! They do not see the Power of Baha'u'llah who proves the Truth of Christ to unbelievers after nineteen centuries, the Truth of Islam after thirteen centuries and the Truth of Abraham after four thousand years! They do not realize the Bounty of this Manifestation in that it upholds the Truth of all the Religions and unifies mankind upon the basis of faith in one God. When Sultan Muhammad II besieged Constantinople and was bombarding the walls of the city to <61> enter it with his triumphant army, one of the Ministers of State rushed to the residence of the Christian Patriarch to report the critical condition and ask for advice. He found the Patriarch calmly seated at his desk engaged in writing. The Minister asked: 'What is your Eminence writing?' 'A book disproving the mission of Muhammad,' answered the Patriarch. The Minister rejoined with great emotion: 'Now is not the time to write against a Prophet, the army of whose followers has already entered the city, and will in a little while control everything.'
"Today the opposers of this Cause show the same heedlessness. While the Cause is spreading with the swiftness of lightning, and its great light Is blessing nations, its enemies attempt to resist its strength and prevent its beneficent effects. When Christ was crucified He left only eleven Disciples, and yet see how Christianity encompassed the world! Baha'u'llah at the time of His Departure had from one to two hundred thousand followers. While they have already filled the world with His light, see how marvellous will be its effects in the future! When we were exiled to Constantinople from Baghdad, the Persian Ambassador at the former city did his best to bring about our total destruction. Supposing he had succeeded in destroying us,- could he destroy the Cause of God? They said they would wholly annihilate the Cause by destroying the Bab. Could they do so? No, the very martyrdom of the Bab strengthened His Cause a thousand-fold. Now some people imagine the Cause of God depends upon my existence; and that by destroying me they could destroy the Cause! Verily, this is far from reality. Nay, when I go, the Cause will make great progress after me. Remember this, Ye can <62> [not] destroy and finish the Cause of God."
In bidding farewell to some departing pilgrims, ‘Abdu'l-Baha said in part: "Ye came and visited the Holy Place and associated with the Beloved of God. It is hoped ye will carry with you the effect and result of this contact as a present to your countrymen. The result of this association is good deeds, the glad tidings of the Love of God, devotion, enthusiasm, love towards mankind, rectitude, honesty, harmony, gentleness and benevolence. Do not look to the world, their deeds and words, their enmity or unkindness. Look to the Blessed Perfection, and show love to all men for His sake.
"If a man does you harm with his tongue or his hands, be not grieved; but smile and be rejoiced, and treat him in turn with utmost love and sincerity. It in your hearing anyone reviles and execrates you, heed him not. Say unto him that you are commanded by the Blessed Perfection to wish good to those who hate you, to love those who wish you evil, to consider the stranger as a friend, and to have your gaze purified and sanctified from all that men do and extended toward God whose Bounty comprehends all. Say, ye are commanded to speak not a single word of evil against any one nor against the Government.
"In reality, Shah Mozaffar is very gentle in his action and it is not indeed possible for him to show you more consideration than he does. Besides, God has now brought it about that the administration of affairs be in the hands of both the Government and the people. (* This refers to the new Constitutional Regime in Persia. *) To be brief: God willing, ye will be assisted <63> by the Confirmations of the Blessed Perfection and will be favored by His Protection and will attain to His Good Pleasure." etc. ...
Florence Khánum asked ‘Abdu'l-Baha concerning the training of children. She asked: "Should parents train their children according to their own wish and judgment, or should the children be trained along lines for which they show a natural ability?"
‘Abdu'l-Baha answered: "Parents must find out as to that calling or profession for the acquisition of which their children show the most aptitude and natural desire,- and then they must train them in the same, by engaging their attention in that direction. For a child will sooner or later make manifest his natural abilities and gifts. To train his natural abilities in a manner different from this is not right. For it has often been found that certain parents forced their child to study a certain line desired by them for which, however, the child had no natural aptitude. Thus the child lavished years of his life in that line, with no progress whatever. This shows that the child's abilities were adapted to some other line of study.
Then it was asked as to the early training of small children, as for instance if it were allowable to punish children? ‘Abdu'l-Baha answered: "If by punishing is meant striking, No, this is very bad for the child. Children should be trained through love. But if parents show them the utmost love without requiring of them good behavior, and thus make them feel that in any case the parents will treat them with love, such a feeling will lead the child to rebellion and disobedience. For he will see that, whether he behave well or <64> ill, the parents will love him. A child must be so treated that even though he is convinced of the parents' great love towards him, he may still be more convinced that the parents have a greater love for lofty human qualities and perfections. That is, they love the child because of the virtues of faithfulness, godliness, truthfulness and devotion which he should show forth in order to justify their love for him. When the child see that the parents love him more for his good qualities than purely for his own self, then he will endeavor to obey his parents by characterizing himself with noble qualities. For he will know that by this means, his parents' love for him will increase, and that to neglect this, he shall forfeit their greater love and affection. If this course in training the child be overlooked, he will be raised discourteous, disobedient and untrained. These Arabs do not give their children good training. For when their children show no regard for good human qualities and persist in disobedience, not only the parents fail to reprimand or correct them but they will even feel displeased or resent it if other people speak of their children's unenviable qualities. Thus the Arab children grow up disobedient and untrained. To be brief; parents should so conduct themselves that the child shall know that they love good character and noble qualities in him more than they love the child himself.
"But by no manner of means should the child be beaten. For if by beating, it is meant to correct and threaten the child no fear is greater to the child than the feeling that he will offend the parents and forfeit their love through disobedience and evil conduct. This feeling should be developed in children." <65>
It was asked, "How should little children, such as ours (then one year old), be treated in order to be trained?" ‘Abdu'l-Baha said: "Children are of two kinds: Those capable of distinguishing and those incapable of distinguishing (right and wrong). Now, this child is too young to have the power of distinguishing and his sense or feeling has not yet developed. He should therefore be allowed to remain as he is until he grows older and develops capability and adaptability to training.
"In training children, it is essential that the parents never speak to them anything but the truth, and never try to cheat or appease the child through untrue words or promises. For instance, when the parents wish to go to the garden and prefer that the child remain at home, they should not try to cheat him by saying that they are not going to the garden but to the bath or to any other place not loved by him. No, if it is not advisable that they take the child with them, they should tell the child the truth that they are going to the garden but that, because of this or other justifiable reason, it is not allowable for him to accompany them. For if the parents start for the garden, and tell the child that they are bound for another place,- then when they return home and may have by chance a rose or a flower in their hand, the child noting it will detect their falsehood and thus learn to disbelieve them.
"Likewise, a child should not be frightened into good behavior by the mention of a wolf (or any improbable object), for when he once noticed that the wolf did not come, he would know that the parents did not tell the truth. This will make him discredit their words, will diminish his respect for them, and finally will lead to his <66> ill-training and bad behavior. To sum up, parents must so behave before their children that they may be noble examples to them in words and deeds."
In answer to the message which I brought from a believer, ‘Abdu'l-Baha dictated the words which I translate as follows:
"Inquire after Miss Farmer's health on my behalf and convey to her my greeting and say: "Many ideas are conceived by the human mind, some of which are based on the truth and others on untruth. Each one of those ideas which is reflected from the light of truth becomes realized and attains a tangible existence; whereas ideas not based on truth, which haunt the human mind, come and go, producing no tangible result, like unto waves on the sea of imagination. Such ideas are never realized in the world of existence.
"'Similarly, numerous assemblages and gatherings have been organized during past ages and early periods, all of which however produced no result or fruit. Only such assemblages which render unmixed service to the Light of Truth flourished and conferred great results upon the world.
"'For instance, consider how thousands of gatherings religious, political and literary, were organized during the past ages in India, Persia, Turkistan, the lands of China, and in short, throughout all Asia. None of these gatherings produced any result, except the little gatherings of the Apostles upon the Mount, fifty days after the Crucifixion of Christ. All that transpired in Christianity through the diffusion of the pure fragrance of Christ and the promotion of His Gospel in uplifting humanity and training and guiding the <67> souls in the pursuit of a noble life - are traceable to the effects of that early reunion of the Disciples. Nay, the results of that gathering have continued even to the present day.
"'Similarly if in this day praiseworthy results and everlasting effects are sought after, it is necessary that Green Acre shall be made a gathering place for the Word of God and an assemblage for heaven-aspiring spiritual souls.
"'The fossilized, two-thousand-years-old superstitions of heedless and ignorant multitudes of Asia or Europe should not be spread in that gathering-place. Otherwise, it must be known for a certainty that that Assemblage will produce no result whatsoever. Nay, it will before long be abandoned and forgotten, even as did the above-mentioned assemblages of the past.
"'I beg of God that that esteemed maid-servant of God may become the cause of spreading the Word of God, so that the Light of Truth may shine forth and the world be illumined. When you consider attentively, you will realize that what has been said here is but the truth, while all else beside this is pure imagination and superstition, which is vanishing and unenduring.
"'A tree must possess roots, in order that it may bear fruit. The trees of the forests of Asia have imparted no fruit for thousands of years. But the Blessed Trees of the Divine Manifestations have each so flourished and developed that they have fed and trained the whole world with fruit and yields. Upon these be greeting and praise!'"
(Sig.) ‘Abdu'l-Baha Abbas. <68>
He is God!
O thou intimate companion of ‘Abdu'l-Baha!
I pursued your letter to His Honor Manshadi and noted its contents. You have written concerning the statements of certain Hindus.
Exalted is God! (* Used as a note of exclamation. *) What speech is that and what an idea and supposition whose error is obvious! In the world of humanity, certain personages appeared who became the trainers of the world, shone forth like unto the sun, were adorned by the people of all religions, became recipients of Divine Revelations and dawning places of the light of Truth. Consider, therefore, the human temple, and see to what heights of loftiness and exaltation it has reached!
On the other hand, many exist as human beings who are adorers end worshippers of stone and clay, that is, the mineral, which is the lowest of beings. Consider how base and low are they when their object of worship is the basest of things, such as stone, clay and mineral!
How then can one compare the two above classes of human beings with each other? No, by God, this were a great calamity! The outward is the expression of the inward. In the different species and classes of beings, none that progresses can reach the station of a higher being. For instance, no matter how much the mineral may <69> progress, it will not attain the virtue of growth in its mineral world. Likewise the vegetable, no matter how much it may progress and develop in the vegetable world, it will never attain sense-perception. Similarly the animal, no matter how much training it may receive or make progress, it can not attain the rational faculty.
It has thus become evident that the beings have, each of them, a particular station, and that each progresses in its own station. Similarly, human beings have each an innate station, and each progresses in its own station and grade. A witless person, no matter how intense a discipline he endures and how abundant an exertion it may make to become a new creation, he never can attain the station of the Dawning-places of Revelation and Day-springs of Inspiration. The "Tree of Zakus" (* Koran - a tree of bitterest fruit. *) will not become a lofty palm tree, and the fell colocynth (i.e., bitter-apple) will never bear a sweet fruit. What imagination is this? What a strange superstition and supposition is this! How astonishing that people listen to such superstition!
To be brief: O, Jenabi Khán, let us refer to that which concerns ourselves. These days (* Referring to the great troubles of those times in Akka. *) a great danger seems imminent. You and the beloved of God must be in such a state that no matter what may happen, even if this Holy Land fall wholly into confusion, or even if greater troubles come up, you should by no means become lax or fail (in your duties). Nay, (in that case) you should wholly forget <70> yourselves and abandoning rest and ease, make yourselves extremely humble and evanescent in the Cause of God, and you should raise your voice and call out and spread the Fragrances of Holiness.
Convey Most Wonderful, Abha greeting to the maid-servant of God, Florence Khánum, and kiss the cheeks of Rahim-Qulí Khán.
(Sig.) ‘Abdu'l-Bahá Abbas.
Han är Gud!
"Praise be to God, it has been repeatedly proven that firmness in the Covenant and activity in the service of the Cause is the means by which man is favored with Divine Confirmations both in this world and in the world to come; and Man's eternal felicity is built and dependent upon his attainment to this excellence. I swear by the Light of Truth, that if anyone arise with a sincere heart and sanctified character to serve His Highness the One God in these days, all the existent beings will become his servants and every door will be opened before his face, and he will see success and victory approaching him from every direction. This is but the truth! But this state is conditional upon his showing steadfastness, loftiness of character and exceeding purity and sanctity; in order that all men may testify that such a person is the essence of faithfulness, the reality of guidance and the banner of the Kingdom of Abha." (* From a Tablet of ‘Abdu'l-Baha. *) <71>
Han är Gud!
"O Thou Jenabi Khán! Exhort thou all the believers, and say:
"The Beauty of Abha --------- has opened a great door before your faces, and has bestowed a weighty gift upon you. Ye must appreciate its value and sacrifice yourselves. Nay, we must forget ourselves entirely; we must wish for no rest and seek no joy. We must seek no name or fame, no ease nor abundance nor convenience. Nay, we must sacrifice everything, in order that we may enter the Kingdom of Immortality.'" (* From a Tablet by ‘Abdu'l-Baha. *)
Han är Gud!
"O thou servant of the Holy Threshold of the Beauty of Abha!
I read what you had written to Jenabi H Seyed Taki. Thank thou God who has made thee a teacher of His Truth and assisted thee in encouraging and guiding the seekers. If, God willing, thou arisest in all that is worthy <of> this station, before long thou wilt see great results and gain extended victories. This station (that of teacher) is in this Day the greatest of all stations, and this is acceptable in the Threshold of the Almighty. Every sincere soul who arises in this Day to spread the signs of the Kingdom and engages in guiding the seekers, will be assisted by the Invisible Hosts and rendered successful and victorious by the army of the Kingdom of <72> Abha. But in this path (* I.E., As a Teacher of Truth. *) men must endure every suffering and calamity, and one must by no means become lax; nay troubles and trials must tend to increase his efforts and calamities must strengthen his wishes (for service).
"I hope you will show a firm and steadfast footing in this station, and be so evanescent, humble, detached and resigned, that thou mayest become a sign of the Almighty's Mercy, and the Cause of guiding a great number of souls in that country. .....
"O thou my friend! Because of the painful occurances and frightful sufferings inflicted upon the friends in Persia, the shedding of the blood of the Martyrs, (* The Tablet was revealed for the translator at a time when one hundred and fifty Baha'i men, women and children were destroyed and martyred in Yazd Persia by the mob, about five years ago, i.e., about 1902. *) and the utter helplessness of their survivors,- my condition was like unto that of a shepherd whose sheep have been torn by wolves. I cannot describe my state and my sorrows. In every hour a martyrdom and at every breath an unavoidable hard fate, and at every instant an affliction! Thus both writing and speech have been out of the question. I however, wrote answers for the letters sent by you, in order that no interruption may intervene against the spread of the Fragrances of God; and this was due to my love for you."
(Sig.) A. A. <73>
Han är Gud!
"O thou intimate companion of ‘Abdu'l-Baha!
You must so hoist the banner of nothingness and utter humility that thou mayest diffuse the pure fragrance of Severance in those lands and regions, and spread the spirit of entire devotion, sacrifice, spiritual nothingness, Merciful Unity, oneness, singleness and the Abha Bounty in that country. This is the essence of the Cause. I beg of God that we may all be assisted end confirmed therein.
The beloved of God must be as one soul, one spirit, one heart, one thought; nay each should be ready to sacrifice life for the other, and each must present himself as an offering for the other in every instant. Not until love and unity, singleness and fellowship have reached this degree will the loved one of confirmation and success become manifest, unveiled in the gathering place of the spiritual ones.
To be brief, guide thou all the friends unto unity:, fellowship, harmony, accord and spiritual oneness. If this gift, which is the eternal Bounty of the Beauty of Oneness, be freely and worthily spread in that country, the mystery of Truth will certainly become manifest, and the Beauty of the Merciful One become unveiled. Otherwise, the tree of being will remain fruitless, and all efforts will be as unproductive as the summer cloud is rainless. This is the truth of the matter! Wherefore exhort the beloved ones <74> in friendship, and urge the chosen ones on to poverty (of all else save God) and evanescence; and encourage the righteous ones in that unity which is the Strongest Handle. (* i.e., chief means for deliverance. *) For the everlasting Bounty of the Beauty of Abha is but pure love, is the attachment of hearts to each other, and is unmixed union, in order that all may thereby become drops of one stream, waves of one sea, rays of one sun, the fragrance of one rose-garden, the flowers of one field, the nightingales of one meadow and the lights of one assemblage. This is the quality of the sincere ones! This is the attribute of the favored ones!"
Upon thee be greeting and praise!
(Sig.) ‘Abdu'l-Baha Abbas.
Han är Gud!
"O thou servant of the Beauty of Abha!
From the contents of thy letters it has become evident and clear that the standard of the Cause of God is in great motion in those lands, and the musk-scented fragrance is wonderfully diffused in those regions; and that seekers and inquirers are numerous, but that teachers are few, nay fewest in number. This is the Decree of the Mighty and Knowing One!
Up to the present time, favorable conditions have not been available. His Holiness, Mirza Abul-Fadl, has written us that were there one hundred teachers in the land, there would be enough hearers <75> to listen to them. God willing, confirmation and assistance will reach you. ...
Now it is necessary to cultivate lofty attributes in America, so that such souls may be found who will be truly worthy and befitting the Cause of God; who may be wholly humble and meek and quit of self and personal desire; who may abandon their own wish, purpose and personal aims; and be resigned to the will of God; who may shine forth from the horizon of the Love of God like unto the Holy Souls (Baha'is) in Persia, and may hasten into the field of sacrifice with the utmost joy and gladness. Not until man reaches this station and acquires such morals and qualities is it possible for him to find (spiritual) success and prosperity. For, man must fly upwards through this power. And without this, (spiritual progress) is impossible. For some may gain an enthusiasm for a few days, which in a short time may be extinguished by a prevailing apathy.
That which is conducive to constancy and steadfastness is severance from all superstitions and grades, and is firmness in a state of humility and meekness and utter separation from all else save God."
(Sig.) ‘Abdu'l-Baha Abbas.
Portion of a Tablet from ‘Abdu'l-Baha.
"Thou hast written concerning the meetings and the gathering-places of the believers of God. Such assemblies and congregations will greatly aid the promotion of the Word,- and all the audience, whether friends or not friends, become affected. But when the friends have the intention of entering these meetings and assemblies, they must first make their purpose pure, detach the heart <76> from all other reflections, ask ceaseless Divine Confirmation and with the utmost devotion and humility set their feet in the gathering-place.
"Let thee not introduce any topic in the meeting except the mentioning of the True One, neither must they confuse that merciful assembly with perplexing outside questions. They must either teach or open their tongues in propounding argument, either commune or supplicate and pray to God, read Tablets or offer counsel and exhortations.
"Make an effort in every meeting that the Lord's Supper may become realized and the Heavenly Food descend. This Heavenly Food is knowledge, understanding, faith, servitude, love, fellowship, kindness, purity of purpose, attraction of hearts, and the union of souls. It was this state of the Lord's Supper which descended from the Heavenly Kingdom in the Day of Christ. When the meeting is continued after this manner, then ‘Abdu'l-Baha also is present in heart and soul, though His body may not be with you.
(Sig.) ‘Abdu'l-Baha Abbas.
"O thou esteemed one: This world is like unto a forest, and its trees are fruitless. Now the Divine Gardener hath come in order to make this unfruitful forest a Divine Garden and increase its trees in fruit and yield, through Divine training. Before long thou shalt see how this Gardener will engage in adorning the avenues <77> of hearts with the flowers of Significances, and make the trees full of blossoms and fruits.
"Accordingly, exert thyself in heart and soul so that thou mayest become a servant in this Divine Garden and be the cause of honoring and exalting the world of humanity. In whatever work thou mayest engage, its results are temporary, except this great Cause, which gives results and imparts Eternal Life.
Upon thee be greeting and praise."
(Sig.) ‘Abdu'l-Baha Abbas.
Han är Gud!
O thou sincere servant of the Beauty of Abha!
Thy letter was received and its contents were noted. It is earnestly hoped that, by the Grace of God, thou wilt be assisted with strong Confirmation, wilt open thy lips in praising and glorifying the Ancient Lord, chant the Verses of Guidance, hoist the banners of Righteousness, raise a ringing voice throughout the world, become a personified spirit, an embodied light, a shining lamp and a beaming star. Be thou hopeful in the gifts of the Beauty of Abha, for they make the earth luminous, develop pebbles into gems of exquisite color, change the mere clay into royal pearls and mold the dusky stone into a cup of great price.
You had asked concerning the twenty-sixth verse of the ninth chapter of Daniel, that 'though the meaning of the twenty-fourth Verse is made clear, the reality of the twenty-sixth verse is yet unknown." <78>
O thou affectionate friend: Know thou that four proclamations were issued from Kings for the rebuilding of Jerusalem.
• The first is the order of Cyrus issued in the year five hundred and thirty-six B. C. See the Book of Ezra, Chapter One.
• The second proclamation is from Darius, which was made in Five Hundred and Nineteen B. C. See Ezra Chapter Six.
• The third is from Artaxerxes, in the seventh year of his reign. This was in Four hundred and fifty-seven B. C. See Ezra Chapter Seven.
• The fourth is from Artaxerxes in Four hundred arid forty-four B. C. See Nehemiah, Chapter Two.
Daniel's reference concerns the third proclamation. His Holiness Christ lived thirty-three years. When we add the figures thirty- three to Four hundred and fifty-seven, the total is four hundred and Ninety; and this is the Seventy weeks complete. (i.e., 70 x 7 = 490.)
Likewise, in the twenty-fifth verse (Ch.9), Daniel speaks of "Seven weeks, and three score and two weeks." Then mention is made of another week which completes the seventy weeks, in the midst of which week the "Sacrifice and the obligation", ceased by the Martyrdom of His Holiness Christ.
This matter in detail is this: There are two dates stated (by Daniel). One of these dates has its start in the decree issued by Artaxerxes for Ezra concerning the rebuilding of Jerusalem, and terminates in the ascension (Martyrdom) of His Holiness Christ. This date comprises seventy weeks.
The second date begins with the finishing and completing of the rebuilding of Jerusalem, and ends in the ascension of Christ. <79>
This date comprises three-score-and-two weeks. For, the rebuilding of Jerusalem took seven weeks,- each day of which weeks is one year. That is, it was completed in the seventh week. And the interval of time beginning with the completion of the building of Jerusalem until the ascension of Christ, is sixty-two weeks; and in the sixty-third week, which immediately follows and is connected with the sixty-two weeks, the ascension of Christ took place. This date of "Seven Weeks" is the period of the rebuilding of Jerusalem.
Thus if you take the date to begin with the issuing of the decree of Artaxerxes, it will comprise seventy weeks, and if you take it from the completing and finishing of the construction of Jerusalem, it will be sixty-two weeks; and in the midst of the sixty-third week the sacrifice ended by the martyrdom of His Holiness Christ.
O thou servant of God! I am informed of thy trials and calamities. There is a wisdom in this, of which you shall personally be informed afterward. At present you must bear them in the utmost patience and endurance. These hardships and troubles shall vanish, and happy times shall arrive, and these calamities and afflictions are not due to any shortcoming on your part, but are because of consummate (Divine) wisdoms.
You had written concerning spiritistic discoveries. The human spirit is a power which comprehends the realities of things. A that thou seest such as arts, inventions, traces and discoveries, were once in the realm of the unknown, and were a hidden matter. But the human spirit discovered such hidden mysteries and brought <80> them out of the sphere of the unknown into the visible world.
For instance, the power of steam, photography, phonography, telegraphy and mathematical problems were all once a hidden mystery and unknown secret; but the human spirit discovered such invisible mysteries and brought them from the hidden into the visible world. Consequently, it is a comprehensive energy, and has control over the realities of things, and discovers the hidden secrets in the domain of the physical world. But the Divine Spirit discovereth Divine realities and cosmic mysteries in the realm of the Divine (Supernal) World. I hope thou mayest attain the Divine Spirit, discover the mysteries of the Divine World and comprehend the secrets of the physical world.
You had asked concerning the thirtieth verse of the fourteenth chapter of the Book of St. John, where His Holiness Christ has said: "I will no more speak much with you, for the Prince of the World cometh, and hath nothing in me." [Jn 14:30] By "The Prince of the World," is meant the Blessed Perfection. And "He hath nothing in me," signifies that after Him (i.e., Jesus), all receive bounty from Him; but that He (Blessed Perfection) is independent of, and does not seek bounty from Him (Jesus), that is, is in no need of bounty from Him.
You had asked concerning the disclosure of spirits after the dissolution of the bodies. Undoubtedly the Other World is a world of disclosures and vision, for there the veil will be removed, and the human spirit will witness the souls above it, beneath it, or of an equal rank with it. As an example to this, when man was in the foetal world, he had a veil before the eyes, <81> and all things were therefore covered from him. When he is born out of the womb into this world, because this world in comparison to the foetal world is a world of disclosure and vision, he can witness all things here with his outward eye. Likewise, when he departs from this world into the Other World, whatever was veiled from him in this world will become disclosed unto him in the Other. And in that World he will comprehend and perceive all things with the eye of Insight, and will witness those like him, equal unto him, above him or outside him.
As to the equality of spirits in the Supreme World: By this it is meant that the spirits of the believers, at the time of their appearance in the world of bodies, are equal; and are all pure and unsullied, But in this world, they will find distinction: Some attain to a lofty station, some seek an intermediate grade or stagnate in the early stages. This equality (of the spirits) is in the original state of their being, and this distinction is after their ascension (or departure from this life).
You had written concerning "Seir". Seir is a place in the direction of Nazareth, situated in Galilee.
As to the words of Job, spoken of in verses twenty-five and twenty-seven, chapter nineteen: "For I know that my redeemer liveth, and that he shall stand at the latter day upon the earth", etc. But in this place, the purpose of these words is that "I (Job) shall not continue abased, and I have a protecting friend, and my helper and Redeemer shall in the end appear. And though, now my body is body is weakened and afflicted with worms, yet I shall again be healed, and shall see Him with this mine eye, that is with mine <82> Insight." These words were spoken by him after he had been blamed, and after he had himself too spoken of the intensity of his afflictions; and after his body was suffering from worms by the violence of disease, he wished to say that he shall be healed from all his diseases and shall see his Redeemer with his own eye in his very body.
As to the "Woman" who betook herself to the wilderness, as spoken of in the Twelfth Chapter of the Revelation of St. John, and the great wonder which appeared in heaven, and "the woman who was clothed with the sun and the moon under her feet." By this woman is meant the Religion of God spoken of here under the term "Woman"; and the two orbs of "Sun" and "Moon", that is the two empires of Turkey and Persia, are under the shadow of the Religion of God. The sun is the emblem of the Persian Empire, and the moon, that is, the Crescent, is the sign of the Turkish Empire. And by the "Crowns" (* Though the "Crowns" are mentioned as "Seven", yet they mean the Twelve Imams, because there were five proper names common to the Twelve Imams, whereas Seven different names belonged to the Twelve. Hence "Seven Crowns" (i.e. Twelve Imams). *) is meant the Twelve Imams Who assisted the Religion of God like unto the Apostles. And as to the "Man-child which was brought forth"; This child is the Promised Beauty (i.e. Baha'u'llah) which was born out of that Religion of God.
Afterward it is said that the woman fled into the wilderness, that is the Religion of God was transferred from Palestine unto the wilderness of Hijaz, and remained there for One Thousand Two Hundred <83> and Sixty Years, that is unto the day of the Manifestation of the Promised "Man-child.". And it is evidently that in the Holy Scriptures each day is given as one year.
Upon thee be greeting and praise!
(Sig.) A. A.
"In His Name, the Giver, the Bounteous!
Praise be to God, the Pre-existent, the Everlasting, the Eternal the Changeless,- to Him who has testified to His Essence by His Own Essence. Verily, He is the One, the Independent, the Lofty!
We testify that there is no God but He, and we acknowledge His Singleness and Confess His Oneness. He has been everlastingly in the height of His loftiness and in the summit of His Impregnability sanctified beyond the commemoration of all else save Him, and purified, and independent above all commendation by all else beside Him.
And when He desired to accomplish the order of the World and show His Bounty and Beneficence unto nations, He enacted Laws and established Paths, wherein He laid down the Law of Matrimony, and appointed it to be a fortress for prosperity and salvation; and He commanded us to act In that which He revealed from the Holy Kingdom in His "Ketabil-Akdas" (i.e. Book of Baha'i Laws), and this is His saying, Glorified is His Might, 'O ye people! Engage in matrimony, in order that there may appear from you that which (or those who) may commemorate and praise Me among My servants. This is My command <84> unto you, if ye will take it as a helper unto yourselves!'
And we salute and bless the followers of El-Bayan who are the people of Baha,- those who expended their efforts in promoting this Manifest Religion, and whom the reproaches of blamers did not prevent from following God.
Praise be to God, the Lord of all the Creatures!"
"In the Name of the Object of the Whole World!
Praise beloveth and befitteth that Beloved One who has ever been and Who will remain unto all Eternity. His Mercy has encompassed all in existence. This Mercy, in its primary state, is the declaration of proof which becomes manifest from the day-spring of Providence of the Merciful One,- in order that all may thereby attain unto knowing that Sea of Pre-existence which is the Essential Motive for the creation of the world.
"In its secondary state, this Mercy is the Divine Commands, through which mighty and great ladder all may ascend unto the station of Sanctity, of Singleness and unto the summits of Glory of Oneness.
"Blessed are those who in this day arise to assist the Cause of the Lord of Mankind with spiritual attributes and pure deeds. God willing all the beloved ones must be in the utmost love and friendship, and never fall short in helping one another. The meaning of the term "Mowasat" (i.e. fellowship) revealed in the Divine Book is this,- That each one of the believers must consider the others like unto himself, that is, he should not count himself superior to other; that the rich should not withhold their goods from the <85> poor, and that they make equal choice for other believers of whatever benevolent deeds they choose unto themselves. This is the meaning of "Mowasat". And the limit intended for "Mowasat" (in the Book) has been to this degree,- to exceed such limit is accounted before God of selfish grades and egotistical desires. Nay, God forbid that we do so! Beware lest ye commit that which is not loved by God. God willing, all must engage in this commemoration with the utmost sanctity and purity.
"Verily He is the Commander, the Hearer, the Knower!"
"A word was seen in thy letter which is indeed a "perfect word." If any soul acts (in the spirit of) that word, he will attain to all good, and it is this: 'O my God! O my Master! My wish is Thy Good Pleasure.'
"Ask thou God that thou mayest continue firm in this word. Blessed is whosoever drinks from this Cup and is of those who know! God's munificence is boundless and His Grace is endless; There never is any interruption in the Bounty of the Bounteous One. He has ever granted the wishes of all; In some instances, He has delayed this, as it has been deemed advisable for the person who made the wish. Otherwise, he will attain unto the best of that which he has wished. But for those souls who are indeed holding fast unto God's Good Pleasure, another (loftier) station is ordained. Blessed are they! Blessed are they! ..."
"You had asked concerning the station of parents in the next life. One of the special bounties of this Manifestation is this that every soul who believes in the Dawning Place of the Cause, the <86> Rays of the Sun of Divine Favor will surround his parents, although they may not have attained to belief in the Manifestation. This is His Bounty unto His beloved Ones. Praise thou God, and be of those who are thankful!"
"I exhort you, O ye my beloved, to show forth the utmost great Trustworthiness among my servants and creatures. For, through trustworthiness the Cause of God will be uplifted in the world, and the sanctity of the Cause will become manifest among men. Be ye trustees among the servants!
"Thus have We exhorted them in the Tablets. Verily, thy Lord is the Knower, the Wise One! Say: Trust ye in all matters in the forgiving True One. Verily He bestoweth that which He willeth upon whomever He willeth and He prevents whomsoever He desireth from that which He desireth. Verily He is the powerful, the Mighty!
"Let not the things of the world grieve you. God has indeed ordained unto you that which naught in creation can equal, were ye of those who Know. Be ye firm in the Cause in such wise that the storms of the misleading ones may not shake you."
"As to thy question concerning the souls, and their acquaintance concerning the condition of each other after their ascension (from this life): Know thou, Verily the people of Baha who are established in the "Red Ark" [Crimson Ark] will ever associate, consort and harmonize together and soar and travel and ascend in company with each other, as though they were one soul. Verily, they are of those who are informed, who will perceive and who will have knowledge. Thus has the matter been decreed on the part of the Knowing One, the Wise <87> One!
"The people of Baha who dwell in the Divine Ark are all informed of each other's conditions, and they are in the society and company of each other intimately. This station depends upon the Assurance and the deeds of those souls. Those who dwell upon the same plane are informed of the state, particulars and degrees of each other. Those who are situated on a plane lower than that of these souls are not entirely and duly informed of the degrees and stations of those on a higher plane. Each has his (particular) portion before thy Lord. Blessed is the soul who turns unto God and is steadfast in His Love, until his spirit soars up unto God the Sovereign, the powerful, the Forgiving, the Merciful! As to the souls of those who do not believe (in God); By my life; they will know of their failings, and will cry and lament both at the time of death and after the departure of their souls from their bodies.
"This is very evident and clear that after their death, all will be informed of their own deeds and actions. I swear by the Sun of the horizon of Power that at that time such a joy will come upon the people of Truth which it is impossible to mention. Likewise at that time, such fear and trouble and anxiety will come upon the people of error harder than which can not be imagined.
"Excellent is the condition of whomsoever receives the pure immortal Chalice - wine of Faith from the hand of the Possessors of Religions, and drinks thereof'". ... <88>
Notes: This copy of Dr. Khán notes made by Harriett Bush - during and after - Marzieh Carpenter's October 7th and 10th 1938 Circuit Addresses.
Buffalo New York
They are an exact copy of the notes.