Bahá’íyyih Khánums

muntliga krönika

dotter till Bahá'u'lláh

känd för de persiska vännerna som

Varaqiyih ‘Ulya, det Största heliga lövet på livets träd.

utdrag från the Chosen Highway, Lady Blomfield

Del 5 – ‘Akká

Vi hade inlett resan så hastigt att vi inte hade kunnat göra några förberedelser – några limpor och lite ost, som hade medtagits av en av vännerna var all mat vi hade för de obeskrivliga dagarna. En kär vän till familjen, Jináb-i-Muníb, blev allvarligt sjuk. När båten stannade vid Smyrna bar Sarkár-i-Áqá (‘Abdu'l-Bahá) och Mírzá Músá i land honom och förde honom till ett sjukhus. Mästaren hämtade en melon och några druvor när han kom tillbaka med den uppfriskande frukten till honom – fann han honom avliden. Arrangemang gjordes med direktören för sjukhuset för en enkel begravning. Mästaren skanderade några böner sedan återvände han bedrövad till båten.

Vid ankomsten till Alexandria, återkom spöket, ryktet om vår omedelbara separation. Vännerna låg framstupa av sjukdom, utslitna efter den eländiga resan och förkrossade av detta upprepade slag, fast beslutna att vägra underkastelse. En vän i sin förfärliga nöd hoppade i havet men räddades. Bahá'u'lláh och Mästaren tröstade oss. ”Varför hoppade du i havet? Tänkte du bjuda fiskarna på en bankett?” Frågade Bahá'u'lláh. Nabil, historikern och en annan bahá'í satt i fängelset nära hamnen i Alexandria. I sina kedjor stod de blickande ut genom de små fönstren. Till sin förvåning såg de Bahá'u'lláh och Mästaren stående bland vänner på däcket på vår båt. Fångarna lyckats fånga en av våra tjänares uppmärksamhet som mycket försiktigt gick till dem och hörde dem säga, ”Vi fördes hit för en vecka sedan och vet inte vilket öde som väntar oss.”

Därifrån fortsatte vi till Haifa. På fartyget fanns det ingen plats för att ligga ner. Det fanns också några Tartarer bland passagerarna på båten. Att vara nära dem var mycket obehagligt, de var smutsiga bortom all beskrivning. Vår brist på mat hade allvarligt försvagat vårt hälsotillstånd. Äntligen kom vi fram till Haifa, där vi var tvungna att bäras iland i kedjor. Här blev vi kvar ett par timmar. Nu gick vi åter ombord för den sista biten av vår sjöresa. Värmen i juli månad var överväldigande. Vi sattes i en segelbåt. Det finns ingen vind och inget skydd för de brinnande solstrålarna, vi tillbringade åtta timmar i verkligt elände och till sist hade vi nått ‘Akká, målet för vår resa.

Landstigningen på denna plats uppnåddes efter stora svårigheter, damerna i vårt sällskap fördes i land. Alla stadsborna hade samlats för att bevittna ankomsten av fångarna. Åskådarnas attityd var hotfull efter att de ha fått höra att vi var otrogna, brottslingar och anstiftare av uppvigling. Deras rop av förbannelser och vedervärdigheter fyllde oss på nytt med bedrövelse. Vi var livrädda för det okända! Vi visste inte vad som skulle hända med vårt sällskap, vännerna och med oss själva.

Vi fördes till den gamla fästningen i ‘Akká, där vi trängdes tillsammans. Det fanns ingen luft, en liten mängd mycket dålig grovt bröd tillhandahölls. Vi kunde inte få färskt dricksvatten, våra lidanden hade inte minskat. Då utbröt en tyfus epidemi. Nästan alla blev sjuka. Mästaren vädjade till guvernören men han var till en början mycket obenägen att lätta på de strikta regler som han var befalld att genomdriva. Muftín hade för folket i moskén läst upp en Farmán fylld av falska anklagelser. Vi beskrevs som Guds fiender och som den värsta sortens brottslingar. Folket uppmanades att sky dessa avskyvärda missdådare. Detta förorsakade givetvis en attityd av intensivt hat och bitter antagonism med vilken vi blev bemötta.

Efter ett tag övertalades guvernören av Mästaren att tillåta lite pengar i stället för de oätliga ransoner som vi hade tilldelats, han tillät också att en medhjälpare, Mírzá Ja‘far, tillsammans med en soldat gick in i staden för att köpa mat. Genom detta förbättras vår situation avsevärt. Bahá'u'lláh och hans familj var fängslade under två år i tre små rum, många trappsteg upp. Under denna tid blev Dr. Petro, en grek, en vän och när han kunde göra utredningar, försäkrade han guvernören om att dessa fångar var långt ifrån några usla brottslingar utan högt sinnade personer och oskyldiga till allt ont.

Vi hade vaktats så noga att vi inte hade varit i ‘Akká under sex eller sju månader och inte kunna komma i kontakt med Mírzá ‘Abdu'l-‘Aḥad, en hängiven bábi anhängare, som ‘Abdu'l-Bahá hade skickat till ‘Akká en kort tid innan vår ankomst och han hade öppnat en butik. Faran skulle vara så stor för honom om det misstänktes att han hade förbindelser med bahá'íerna att den strängaste försiktighet var absolut nödvändigt. Efter att ha hört ryktet om att den Älskade hade sänts till ‘Akká, gjorde en vän, ‘Abu'l-Qásim Khán och hans fru, den långa och farliga resan från Persien för att ta reda på sanningen. De anlände till ‘Akká och träffade Mírzá ‘Abdu'l-‘Aḥad. Av fruktan för att hans hemlighet skulle offentliggöras gömde han paret hastigt bakom högar av lådor på baksidan av sin butik. Nyheten om deras ankomst förmedlas med stor svårighet till Bahá'u'lláh. Han skickade dem tillbaka till Persien efter att bara hade stannat i tre dagar, så stor var faran. Dessa vänner lämnade följaktligen ‘Akká. De hade inte ens sett Bahá'u'lláh, men de kunde föra nyheten tillbaka till Persien om att den Älskade verkligen hade fängslats på denna ödsliga plats. De första persiska vännerna som telegraferade till ‘Akká var ”martyrernas Kung” och hans bror, ”den Älskade martyren”. Vi hade stort behov av den hjälp de lyckades sända när vi hade slut på våra tillgångar.

Så småningom spreds nyheten om vår uppehållsort genom andra vänner i Persien. Shaykh Salmáns själv påtagna uppdrag var att föra nyheter från Bahá'u'lláh till Persien och föra tillbaka brev till honom. Många var de svåra och farliga resor som genomfördes, främst till fots. Det var Shaykh Salmán som när han greps i Aleppo med en mycket viktig bön från en vän i Persien till Bahá'u'lláh, som funderade över hur han skulle kunde förhindra att den kom i fiendens händer, vilket skulle ha fått ödesdigra konsekvenserna, som svalde den. Det var denna hängivna och rådiga vän som anförtroddes det betydande uppdraget att föra Munírih Khánum från Iṣfáhán till ‘Akká, hon som skulle komma att bli hustru till Sarkár-i-Áqá (‘Abdu'l-Bahá), Mästaren och min mycket älskade svägerska.

När Nabil, historikern, kom till ‘Akká var han oförmögen att komma in i staden. Han bodde under en tid i Elias grotta på berget Karmel. Därifrån brukade han gå (cirka 16 km) till en plats på andra sidan av fästningens mur. Från denna plats kunde han se fönstren till de tre små rummen i vårt fängelse, där skulle han vänta och hålla utskick efter det ovanliga och den mycket eftertraktade lyckan att få se Bahá'u'lláhs hand vinka från det lilla mellersta fönstret. Samtidigt pågick kriget mellan Ryssland och Turkiet. Mer baracker behövdes för soldater. Vid det laget hade guvernören blivit vänligt inställd och samtyckte till att låta familjen lämna fästningen och bosätta sig i ett litet hus som en kristen köpman hade upplåtit för oss. Hur vi gladde oss över vår frihet, även om den var begränsad. Endast tre gånger hade vi fått tillåtelse att gå ut, för en timme, från fängelse baracken under de två första åren. Hur trötta vi var på dessa tre små rum!

• • •

Under den period då Bahá’íyyih Khánum, det Största heliga lövet, vistades i Baghdad, var hon hennes moders kärleksfulla hjälpare, arbetade alltid mer än hennes krafter tillät med olika hushållssysslor. Inga barnsliga nöjen eller kamrater hade hon. Alltid med ögonen på sin mor, för att alert kunna skona henne någon trötthet, hon gladde sig med övermåtta när hon kunde på något sätt kunde tjäna henne eller hennes berömda far. ”Min mor”, sade hon, ”hade ibland lektioner till min bror ‘Abbas, vid andra tillfällen skulle Mírzá Músá lära honom och vid några tillfälle undervisas han av sin far.” ”Och dina lektioner?” frågade jag. ”Jag har aldrig haft någon tid för studier”, sade hon i en ton som uttryckte omfattning av absolut självutplåning och detta var grundtonen i hela hennes liv, ingen tanke på osjälviskhet fanns i hennes sinne. Hennes omtanke och hänsyn till alla som kom i hennes närhet, de oräkneliga handlingar av en aldrig svikande vänlighet, var frågor som i hennes ögon skulle ses som en självklarhet. Hennes glädje var att ägna varje ögonblick av sitt liv till att vara till nytta för sin mor och far som hon var passionerat fäst vid. Denna kärleksfulla tjänst utvidgades till hennes broder, ‘Abbas, Sarkár-i-Áqá, när han blev äldre och dessa tre var hennes väsen enda mål och syfte.

Hennes liv ägnades åt åkallan av Gud och tjänande av sina nära och kära, från den tid då hon som ett litet barn på sex, hopkrupen i mörkret i huset ensam med den lille, den renaste Grenen, ett barn av två, i sina små armar, lyssnande skräckslagen till skriken av en rasande, grym mobb, utan att veta om de mördat hennes far eller om de hade gripit hennes mor och den lilla åttaårige ‘Abbas. Efter de fruktansvärda dagarna i Teheran och den inte mindre fruktansvärda resan till Baghdad och under vistelsen i denna stad växte hon till en vacker flicka, mycket lik hennes vackra moders graciösa kropp och karaktär, en mild, smal jungfru med stora, gråblå ögon, gyllenbrunt hår, och en varm elfenbensfärgad hud. Hennes sinne för humor var bitande och hennes intelligens anmärkningsvärd. När hon växte upp, bönföll hon sin far att låta henne förbli ogift, för att hon bättre skulle kunna ägna sig åt sina tre dyrbara nära och kära. Och så blev det. En gammal man, en vän till Bahá'u'lláh, berättade för mig att han en gång sade till honom: ”Jag känner ingen man värdig att gifta sig med en sådan renhet som min dotter.” Jag sa, ”Khánum måste ha varit mycket vacker?” ”Jag har hört det sägas, naturligtvis träffade jag aldrig henne.”