Bahá’íyyih Khánums
muntliga krönika
dotter till Bahá'u'lláh
känd för de persiska vännerna som
Varaqiyih ‘Ulya, det Största heliga lövet på livets träd.
utdrag från the Chosen Highway, Lady Blomfield
Del 4 – Konstantinopel och Adrianopel
Ṣubḥ-i-Azal var alltid i rädd för sin egen säkerhet, han lämnade Baghdad två veckor före vår avresa och anslöt till vårt sällskap längs vägen efter att ha upptäckt vår uppehållsort. Han hade därför inte hört något om tillkännagivandet i Riḍván.
När vi anlände till Konstantinopel bestod vårt sällskap av över sjuttio personer. Guvernören tog oss till ett värdshus där vi trängdes tillsammans i de små utrymmen som vi hade tilldelats. Mästaren bad guvernören låta Bahá'u'lláh och hans familj få ett eget hus. Ett hus tilldelades, men Ṣubḥ-i-Azal och hans familj var inbjudna av min far att dela huset med oss. Bland bábierna fanns medlemmar av alla grupper, enkla hantverkare, Mullor och adelsmän. Den senare under förklädnad som skräddare, kockar, konditorer, bagare, etc. så att de skulle tillåtas komma nära Honom som de vördade.
Den persiska generalkonsuln blev en vän till Bahá'u'lláh och var till stor hjälp för bahá’íerna. Han föreslog att min far skulle besöka domstolens tjänstemän. Han svarade: ”Jag har ingen önskan att be dem om någon tjänst. Jag har kommit hit på Sulṭánens befallning. Vilka ytterligare order han än utfärdar är jag redo att följa. Min uppgift tillhör inte i deras värld, den är i en annan sfär långt bort från deras provins. Varför skulle ska jag då uppsöka dessa människor.” Denna konsul var fylld av respekt för en sådan majestätisk hållning och beskrev denna händelse när han återvände till Teheran, han sade: ”Jag var väldigt stolt över min vördnadsvärde landsman. Ofta känner jag skam över mina landsmän, av goda skäl, för deras nästan oföränderliga vana att ansätta höga tjänstemän för att tigga om favörer. Bahá'u'lláhs upphöja värdighet var en mycket uppfriskande upplevelse.” Efter återkomsten till Teheran mötte denna konsul Mírzá Riḍá-Qula, till honom sade han: ”Mírzá Ḥusayn-‘Alí Núri är en underbar och stor man, jag förmodar att du är hans broder.” På vilket Mírzá Riḍá-Quli svarade: ”Nej verkligen inte, Åh nej! Jag är inte hans broder.” Sådan var attityden hos Bahá'u'lláhs släktingar och i Hans egen far hus! det vill säga när de inte var aktivt hämndlystna som Ṣubḥ-i-Azal.
Även i Konstantinopel, hade ryktet om Bahá'u'lláhs visdom spritts vida omkring och många ädelt sinnade människor var angelägna om att komma i hans närvaro. Ett sådant djupt intryck gjordes på dessa besökare att de talade med sina vänner om hans majestätiska person och heligheten i hans undervisning. Detta gjorde igen Hans fiender oroliga och de intrigerade efter en förevändning eller något annat för att få honom förflyttad från Konstantinopel. Denna plan var framgångsrik och vår älskade sändes till Adrianopel.
När vi anlände till Adrianopel var vi först i ett värdshus men till sist tilläts vi att vistas i ett hyrt hus. Bahá'u'lláh gjorde vid denna tid en fylligare förklaring om sig själv som den utlovade, ”den som Gud skall uppenbara”, och den som hade förebådats av Báb. Han skrev själv en förklarande Skrift, Lawḥ-i-Amr och instruerade sin amanuens att ta den till Ṣubḥ-i-Azal som när han hade läst den blev mycket arg och ”svartsjukans eld förtärde honom”. Han bjöd Bahá'u'lláh till en fest och delade en maträtt med honom i vilken han hade till hälften blandat med gift. Under tjugoen dagar var Bahá'u'lláh allvarligt sjuk av följderna från detta mordförsök. Rasande över detta misslyckande iscensatte Ṣubḥ-i-Azal en annan plan. Han frågade bad skötare, mot en muta att mörda Bahá'u'lláh när han tog sitt bad och antydde hur lätt det kunde göras utan rädsla för upptäckt. Den här mannen blev så chockad och upprörd att han rusade ut naken på gatan.
• • •
Mírzá Asadu'lláh Kashani berättade för författaren, att när vännerna förde Skriften från Adrianopel till Baghdad talade de om Ṣubḥ-i-Azal ondsinta beteende och att han hade förbjudit allt umgänge med den heliga familjen. Vännerna var så förbittrade på honom, att endast Bahá'u'lláhs uttryckliga befallning förhindrade dem från att befria världen från en ”falsk förrädare”. Siyyid ‘Alí Yazdí skildrar hur Mírzá Ja'far förde den underbara Skriften till Yazd, sade att Jamál-i-Mubárak, Bahá'u'lláh, i Adrianopel hade gjort ett stort offentlig tillkännagivande om att han var ”den som Gud skall uppenbara”. Så fick vi även höra den själsväckande nyheten. Vi hade alltid vetat i våra hjärtan att Ṣubḥ-i-Azal inte kunde vara den Utlovade, Han uppvisade inte några av tecknen, å andra sidan hade han många fel som var välkända för vännerna. ”Men Mírzá Ḥusayn-‘Alí Núrí”, sade de, ”han visar framvisar gudomliga egenskaper.” Därför var vi redo och väl förberedda när den välsignade Skriften kom att erkänna honom.
• • •
Ṣubḥ-i-Azal höga anspråk visade sig vara absurda samt falska och när vännerna inte var förbittrade över hans undervisning, skrattade de hånfullt åt honom. Det besvär och det onda som Ṣubḥ-i-Azal orsakade och gjorde vid denna tid var så ihållande att myndigheterna förlorade tålamodet och de beslutade att förvisa den älskade och hans familj ännu en gång. Ṣubḥ-i-Azal agerande var dock inte den enda orsaken till denna ytterligare exil. Våra ständigt vakande fiender, fruktade Bahá'u'lláhs stora påverkan, utnyttjade den ihållande irritation från den förrädiska halvbrodern som en förevändning för att förmå regeringen att förvisa den vördnadsvärde fånge till en plats där ingen lärd och viktiga personer skulle ha tillgång till honom. Ṣubḥ-i-Azals smädelser förstärktes och regeringstjänstemän förmåddes att tro dem med detta resultat:
En dag när vi satt i vårt hus hörde vi skärande musik, hög och ihållande! Vi undrade vad som kunde orsaka detta oväsen. När vi tittade ut genom fönstren fann vi att vi var omringade av många soldater. Guvernören var ovillig att berätta för Bahá'u'lláh om ordern som hade kommit om ännu en förvisning. Han förklarade detta för Sarkár-i-Áqá,[1] ‘Abdu'l-Bahá och vi fick höra att vi hade tre dagar på oss att förbereda resan till ‘Akká. Sedan fick vi veta att vi alla skulle skiljas åt. Bahá'u'lláh till ett ställe, Mästaren till ett annat och vännerna till ännu en annan plats. Jag minns det väl som det var i går, den nya misären i vilken vi var försatta, som skulle separera oss från vår älskade och för han, vilka nya sorger väntade på honom? Han accepterade alla förändringar med Hans lugna, vackra leende och uppmuntrade oss med underbara ord.
En av de vänner, Karbilá'í Ja'far, försökte i förtvivlan över den hotande separationen ta sitt liv, han räddades, men var för illa däran för att resa. Bahá'u'lláh vägrade att lämna honom om inte guvernören i Adrianopel åtog sig att få honom väl omhändertagen och skulle sända honom efter oss när han hade tillfrisknat. Detta gjordes och fyrtio dagar efter det att vi kommit fram till ‘Akká, anslöt Karbilá’í Ja‘far sig till oss.
Under vår vistelse i Adrianopel hade Bahá'u'lláh för vana att endast gå till husets trädgård, som också var hans fängelse. Där trängdes vännerna otröstliga, gråtande och klagande. De var fast beslutna att motsätta sig separationen, stort tumult rådde. Många telegram skickades till regeringen i Konstantinopel. Till sist påbörjade vi resan tillsammans till Gallipoli och tre dagar senare kom vi fram efter att ha rest i kärror och vagnar. Här meddelade guvernören att han hade fått order om vår separation. Han kom för att träffa Bahá'u'lláh och Mästaren och när han var vänligt sinnad försökte han hjälpa oss i vår nöd. Återigen sändes många telegram till Konstantinopel. Vi stannade en vecka i väntan på svar. Äntligen gavs tillstånd för oss alla att gå ombord tillsammans på en turkisk båt. I denna lilla båt var sjuttiotvå personer sammanträngda under outsägliga förhållanden under elva dagar av fasa. Soldater och två officerare var vår eskort. Det rådde en förfärlig lukt i båten och de flesta av oss var faktiskt mycket illa däran.
• • •
I Adrianople skrevs några av epistlarna till jordens kungar och drottningar, där Bahá'u'lláh uppmanade dem som var ”tjänare av den högste Guden och beskyddare under Honom av folken som anförtrotts deras vägledning”, att förena sig med Honom, Bahá'u'lláh, att bilda en internationell skiljedomstol för att mänskligheten aldrig mer skulle behöva drabbas av krigets skam och elände. Han förkunnade nu mer offentligt att hans myndighet var gudomlig, given honom direkt av Gud, att han var den utvalde som, under olika namn, var alla jordens religioners utlovade. Oron var stor, den heliga påverkan som utstrålade från honom nådde en allt bredare och större krets. Fanatiker, som på nytt fruktade denna underbara gestalt och förutsåg förlusten av sin prestige och slutet för deras förvärvande av världslig makt och rikedom om hans läror antogs, att heliga saker inte längre kunde säljas till mänskligheten utan måste givas obefläckade ”utan pengar och pris”, bestämde att förnya sina attacker på honom.
Resultatet blev en förvisning ännu längre bort, till ‘Akká en farlig stad, staden för straffångar dit Turkiet skickade sina mest förhärdade brottslingar. Tanken var att Bahá'u'lláhs inflytande inte kunde utstråla från den förpestade stad där han skulle vara väl bevakad, det fanns också hopp om att han inte skulle kunna leva länge på denna plats där, enligt talesättet, luften var så gräslig att ”om en fågel flyger över ‘Akká faller den ner död!”. Det var därför som att den Store, med skaran av de förvisade som vägrade att skiljas från honom, begav sig ut på denna den fjärde och sista resan av förvisning, de var på grund av den förrädiska brodern och trångsynta religiösa fiender, brännmärkta som missdådare, anstiftare av uppvigling, förhärdade brottslingar, fiender till Guds rena religion och människan. De troende var befallda att sky dessa utstötta.
Sådana omständigheter förde Bahá'u'lláh och hans anhängare till ‘Akká. Listan över falska anklagelser var dessutom avsedd att läsas upp för moské besökare så att alla som skadade fångarna kunde smickra sig själva för att de ”gjorde Gud en tjänst”. På detta sätt infekterades atmosfären av hat som väntade på ”ljusets anhängare” när de anlände till fängelset i den befästa staden ‘Akká ”ge ära åt trakten, utmed havsvägen, landet på andra sidan Jordan,[2] göra Akors dal till en hoppets port.[3]” Sålunda var världen ovetande om profetiorna som dagligen blev uppfyllda. Vid ankomsten till ‘Akká, sade Bahá'u'lláh till Mästaren: ”Nu kan jag koncentrera mig på mitt arbete att skriva befallningar och råd för den framtida världen, till dig jag lämnar uppgiften tala med och tjäna folket. Tjänande är tillbedjans innersta kärna. Jag är klar med den yttre världen hädanefter möter jag bara anhängare.”
[1] Sarkár-i-Áqá, ”Hans höghet Mästaren”. En titel tilldelad ‘Abdu'l-Bahá av Bahá'u'lláh.
[2] Jesaja 9:1, jfr Matt 4:15. En gammal man, en vän till Bahá'u'lláh, berättade för mig att han en gång sade till honom:
[3] Hosea 2:15, jfr Jesaja 65:10, Joshua 7:24, 26.