Bahá’íyyih Khánums

muntliga krönika

dotter till Bahá'u'lláh

känd för de persiska vännerna som

Varaqiyih ‘Ulya, det Största heliga lövet på livets träd.

utdrag från the Chosen Highway, Lady Blomfield

Del 3 – Baghdad

Nu var vår stora oro, var befann sig Jamál-i-Mubárak. Oupphörligen gjorde min mor och Mírzá Músá alla möjliga efterforskningar. Min brors trångmål av den långa frånvaron var rörande. Vid ett tillfälle läste han hela natten en speciell bön med en avsikt, att vår far skulle återförenas med oss. Redan nästa dag råkade han och vår farbror, Mírzá Músá, höra två personer som talade om en fantastisk man som levde som en dervisch i de vilda bergstrakterna i distriktet Sulaymáníyyih. De beskrev honom som ”den obeskrivbare” som hade magnetiserat landsändan med sin kärlek. Och vi visste omedelbart att detta måste vara vår älskade. Äntligen en ledtråd! Utan dröjsmål begav sig Shaykh Sulṭán, vår trogna vän, med en av de andra anhängarna, ut för att söka. Det är onödigt att nämna hur våra hjärtan var med dem och våra oupphörliga böner för deras framgång. Hoppet förde nu in sitt ljus i vår oros mörka skuggor som hade bedrövat våra liv under två års tid.

Allt eftersom dessa dagar av förväntansfylld väntan passerade växte och ökade vår tro liksom vårt hopp. Vi visste att en av de mycket nära förestående dagarna skulle vår vandrare, vår far ännu en gång vara med oss. Min mor hade gjort en rock till honom av några delar från dyrbara persiska saker, Tirmih – ett rött tyg, som hon noga hade sparat för det ändamålet, från det som fanns kvar av hennes bröllopsgåvor. Den var nu redo för honom att ta på. Till sist! Till sist! När min mor, min bror och jag satt i ett andlöst tillstånd av väntan, vi hörde steg. Det var en dervisch. Genom förklädnaden såg vi ljuset av vår älskades närvaro! Vår glädje kan inte beskrivas, som vi klängde oss fast vid honom. Jag kan nu se min älskade mor, lugn och mild och min bror som höll hårt i sin faders hand, som om han aldrig mer skulle släppa honom ur sikte, den vackra pojken nästan omsluten av dervisch förklädnadens otympliga plagg. Jag kan aldrig glömma den här scenen, så rörande och så lycklig. Många var händelserna under de två årens vistelse i vildmarken som vi fick höra, vi tröttnade aldrig på att lyssna. Maten är lätt att beskriva – grovt bröd, lite ost var den vanliga kosten, ibland men mycket sällan, en kopp mjölk, i den skulle lite ris och en liten bit socker tillsättas. När de kokades tillsammans utgjorde dessa torftiga ransoner något extra gott ett slags rispudding.

En dag nära en by i bergen såg Bahá'u'lláh en ung pojke gråta bittert. Min far, alltid medkännande för någon i sorg, särskilt om det var ett barn, sade, ”Lille man, varför är du gråter?” Pojken tittade upp på den som talade och såg en dervisch! ”Åh Herre!”, och så föll han på nytt i gråt. ”Magistern har straffat mig för att jag skriver så illa. Jag kan inte skriva och nu har jag ingen kopia! Jag vågar inte gå tillbaka till skolan” ”Gråt inte mer. Jag ska att göra en kopia åt dig och visa dig hur man efterlikna den. Och du kan ta den och visa den för din magister.” När magistern såg skriften som pojken hade fört med sig, blev han förvånad, för han kände igen den som kunglig skrivkonst, denna fantastiska skrivstil. ”Vem har gett den till dig?” Sade magistern. ”Dervischen på berget skrev det åt mig.” ”Han är ingen dervisch, han som skrivit detta är en kunglig person”, sade magistern. Denna historia som spreds vida omkring, fick vissa bland folket att bege sig ut för att finna denna person om vilken det sades många underbara saker. Så stora var skarorna som trängde sig på honom, att han var tvungen att gå längre och längre bort, flyttade från en plats till en annan, gömde sig för folkmassorna i grottorna i bergen och på öde platser i detta ödsligt belägna land.

En kväll hade Súfíer i denna landsända kommit tillsammans för att diskutera en mystisk dikt, när en dervisch uppstod upp mitt ibland dem och gav så underbar tolkning av dess innebörd att vördnad föll över församlingen. Alla åhörare var tysta för en stund och sedan samlades de nära omkring honom och bönföll honom att återkomma för att undervisa dem. Men den tiden var ännu inte kommen. Då sade en man sorgset, ”Åh Mästare! Ska vi inte få se dig mer?” ”Inom sinom tid men inte nu gå till staden i Baghdad och fråga efter Mírzá Músá Iránís hus. Där skall ni få höra nyheter om mig”, svarade ”den obeskrivbare”. Han lämnade deras sällskap för att återigen dra sig tillbaka till öde platser.

• • •

Många var de händelser som hade betydelse för Sakens utveckling som ägde rum under vistelsen i Baghdad. Följande berättade ‘Abdu'l-Bahá för vännen Abú-Sinán år 1915: Även Baghdads många lärda Mullas och andra kom till den heliga närvaro, flera av dem blev Hans hängivna vänner, en av dem var Kayván Mírzá, sonson till Faṭh-‘Alí Sháh. Denna gentleman kom och bad Mírzá Muhít om att erhålla tillstånd för en hemlig audiens vid midnatt. Svaret han fick var: ”När jag befann mig i Kurdistans vildmark komponerade jag följande dikt: ’Om du i ditt hjärta har en önskan om ditt liv kom då inte hit! Men skulle du vara beredd att uppoffra din själ och ditt hjärta och liv kom då och för med dig andra! Sådan är vägen om du vill inträda i ljusets Konungarike, om du inte tillhör dem som kan gå denna väg – ´gå din väg´, och besvära oss inte mer.’” Mírzá Muhít förmedlas detta svar till Kayván Mírzá! Han valde att ”gå sin väg”, hans hjärta svek honom!

På ett annat sätt var Áqá Siyyid Mujtahid som också önskade att i hemlighet få tillträde till den heliga Närvaron vid midnattstimmen. Han stannade till morgonen och accepterade undervisningen. ”Nå, vad synes dig?” Frågade hans vän. Áqá Siyyid Mujtahid sade: ”Jag hade fått höra att dessa bábier var vindrickare, att det fanns mycket vin i Bahá'u'lláhs rum och att de dessutom inte hade några som helst moraliska principer! Jag gick dit för att undersöka saken själv och fann renhet i renhet. Jag fylldes med häpnad över denna plats okränkbarhet och är förbryllad över att finna exakt motsatsen till det som jag hade hört. Jag är övertygad om att ’detta är sanningen’”.

• • •

Nu följde en period då vi hade det lite lugnare. Guvernören hade blivit en vän, fanatikerna vågade inte öppet visa sin våldsamma fientlighet. Något av intäkterna från vår egendom, som våra vänner hade lyckats rädda och förvarat för oss, hade börjat anlända från Persien. Flera av de trogna bábierna som hade följt med Bahá'u'lláh och hans familj i exilen, hade öppnat små butiker, där deras absoluta ärlighet hade börjat locka köpare. Många lärda och intressanta människor samlades runt Bahá'u'lláh som uppskattade hans visdom och de hjälpsamma råden han gav när olika förbryllande problem lades fram för honom. ”Sannerligen hans kunskap måste komma från himlen”, sade folket. När han talade med dem om den ”allra Största freden” som skall komma till världen och visade alla som hade bekymmer och var i nöd vänlighet och blev känd bland de fattiga som ”den medkännande fadern”, förstod de varför hans undervisning om verklig fred och broderskap och godhet hade fördrivit honom i landsflykt och alla hans omfattande ägodelar hade blivit beslagtagna. När sanningen gradvis blev uppenbar strömmade mer och mer människor till honom från hela den omgivande landsbygden. ”Det är något av en annan värld i denna majestätiska person”, sade de. Redogörelser för vad som hade ägt rum under hans vistelse i Sulaymáníyyihs vildmark spreds också vida omkring. När folk funderade på dessa saker, blev många förvånade och omnämnde den mystiska och majestätiska gästen som uppehöll sig mitt ibland dem.

När hans ständigt vakande fiender, de mest fanatiska och trångsynta bland Mullorna, blev medveten om den påverkan hans blotta närvaro hade på alla som kom till honom och det djupa intryck han gjorde i landet, började de återigen motarbeta honom. Myndigheterna i Konstantinopel blev kontaktade med allehanda rimliga berättelser om den skada som han utgjorde för folket i religionen och de begärde att han skulle fördrivas från Baghdad. Omsider kom guvernören till Bahá'u'lláh med stor vånda och berättade för honom att ett dekret som hade anlänt från Konstantinopel. Genom detta dekret befalldes Bahá'u'lláh att lämna Baghdad, Han skulle eskorteras av turkiska soldater till en okänd destination. Vår frid var slut! När det blev känt att denna avfärd skulle äga rum, var bestörtning stor bland vännerna. Vi var tvungna att göra förberedelser för resan, vi visste inte hur lång tid och till vilken plats. Vännerna kom hjälplöst gråtande, ”Vad ska vi göra? Vad kommer att hända med vår älskade? Vad?” Det rådde ett sådant kaos att vi inte kunde fortsätta med våra förberedelser. Vid denna tidpunkt inbjöd Najíb Páshá, som hade blivit en vördnadsfull beundrare av Bahá'u'lláh, honom att ta med sig några vänner och komma till hans trädgård en kort sträcka utanför Baghdad. Det avhjälpte en del av kaoset och vi arbetat hårt för att göra oss redo för avfärden.

• • •

Det var under Bahá'u'lláhs vistelse i denna trädgård som förklaringen gjordes till hans äldste son, ‘Abbas Effendi och några vänner, att han var ”den som Gud skall uppenbara”, och till minne av denna händelse instiftades Riḍván högtiden, som betyder Paradisets högtid och iakttas sedan dess årligen av bahá’íerna över hela världen. Historien om denna förklaring berättas av H.M. Balyuzi i sin korta biografi ’Bahá'u'lláh’. Följande är ett utdrag: ”Bahá'u'lláh förflyttade sig till Ridvan trädgården utanför Baghdads grindar. Bábierna trängdes där för att få en sista glimt av sin älskade som så grymt skulle slitas ifrån dem. Det var den 21:a dagen i april. Med tårar i ögonen samlades de runt honom. Han var lugn, fridfull och oberörd. Timmen hade slagit. För detta sällskap uppenbarade Bahá'u'lláh – att Han var den Utlovade på vars väg Báb hade uppoffrat sitt liv, ”den som Gud skall uppenbara” Sháh Bahram, den femte Buddha, Herren Sebaot, Jesus återkomst, Herren på domedagen. En djup tystnad rådde bland åskådarna. Herren var källan som omättligheten i den deklarationen rörde vid människans medvetande. Inte ett andetag av reservation – allt och alla kastade sig inför Hans fötter. Sorgen hade försvunnit, glädje och himmelskt fröjd, rådde.”