Bahá’íyyih Khánums

muntliga krönika

dotter till Bahá'u'lláh

känd för de persiska vännerna som

Varaqiyih ‘Ulya, det Största heliga lövet på livets träd.

utdrag från the Chosen Highway, Lady Blomfield

Del 2 – Ṣubḥ-i-Azal intriger

Under tiden skulle Mírzá Yaḥyá, Ṣubḥ-i-Azal, en yngre halvbror till Bahá'u'lláh, anlända till Baghdad, han skulle senare förorsaka många av våra bekymmer och svårigheter. Han hade flytt till Mazindaran för att gömma sig vid tidpunkten för episoden med den galna ynglingens skott mot Sháhen och förblev där dold under en tid, när han trodde att Baghdad skulle vara en säkrare plats för honom än någon del av Persien var det av den anledningen som han kom till Baghdad. Nu fylldes Mírzá Yaḥyá av stolthet, arrogans och stor svartsjuka gentemot Bahá'u'lláh. När han anlände till Baghdad var han mycket förbittrad över den vördnadsfulla attityd som alla vänner visade hans majestätiske äldre bror. Han gjorde anspråk på att vara ledaren för bábierna och hävdade att Hans helighet Báb hade utnämnt honom till sin efterträdare. Detta var uppenbarligen en osanning.

• • •

Mírzá Ḥusayn-‘Alí Núri skrev vid ett tillfälle ett brev till Báb, på begäran av hans unga halvbror då han var alltför obildad för att skriva själv. I sitt svar hänvisade Báb till denna ungdom som ”en spegel”, Varpå Ṣubḥ-i-Azal antog titeln ”spegeln”, som särskilt förlänad honom men faktum är att den titeln, även om den inte var ganska vanlig så hade åtminstone ett antal bábier fått den.

Báb hade en uttänkt en plan för att skydda Bahá'u'lláh genom dölja honom från allmänt erkännande fram till ”den utsatta tiden”. Ty om det hade basunerats ut förtidigt att han var ”den som Gud skall uppenbara” skulle otvivelaktigt motsatta krafter planerat att döda honom och den stora planen skulle av den anledningen drabbats av försening. Det var därför framför allt nödvändigt att beakta två frågor i planen:
• Bahá'u'lláh måste vara känd (eventuellt över hela världen) för att få Bábs erkännande som ”den som Gud skall uppenbara” som Hans Förelöpare och Härold! Över detta erkännande får det inte råda någon skugga av tvivel, någon möjlighet till osäkerhet – ingen grund för kontroverser i framtiden. Detta var det sublima betydelsen av uppdraget, för vilket Han, Báb uthärdade hån och förföljelse och fängelse och skulle inom kort få uppoffra sitt liv.
• Tillkännagivandet får inte ske i förtid. Den ”Store” måste av uppenbara skäl vara fördold till ”den utsatta tiden”.

Báb anförtrodde sig till Mírzá ‘Abdu'l-Karím Qazvíní för att dessa två viktigaste planer skulle vara framgångsrika. Báb lämnade i hans besittning sina återstående papper, sina sista Skrifter, där Mírzá Ḥusayn-‘Alí Núri gång efter gång hänvisas till som ”den som Gud skall uppenbara” – i vilka också namnet ”Bahá'u'lláh” anges för Honom. Báb anförtrodde också denna hängivna anhängare sitt sigill och pennskrin, Qalam-Dan och instruerade honom att överlämna allt i händerna på Mírzá Ḥusayn-‘Alí Núri, Bahá'u'lláh, när något skulle hända honom. Denna instruktion utförts troget av Mírzá ‘Abdu'l-Karím Qazvíní och dessa värdefulla saker var i Bahá'u'lláhs besittning fram till tiden i Adrianopel. När Ṣubḥ-i-Azal bad om tillåtelse att få se dem samtyckte Bahá'u'lláh – men de blev aldrig återlämnade. Ṣubḥ-i-Azal behöll dem att stödja hans anspråk på ledarskap och hävdade att Báb hade gett dem till honom!

För att återgå till de åtgärder som vidtagits av Báb för att beskydda Bahá'u'lláh, genom att dölja Hans erkännande till ”den utsatta tiden”. Ṣubḥ-i-Azal var inte en av de nitton Levandes bokstäver, han var en av ”speglarna” – inte ”Spegeln”, som han sedan hävdade, som mycket väl de oinvigda under dessa dagar av förvirring kunde tro, så väl som Sakens oförstående öppna fiender, att vara ett slags ledare för bábierna efter Häroldens, Bábs död. Han räknade säkert med att kunna anta den ställningen, så överväldigande var hans fåfänga. Ṣubḥ-i-Azal skulle alltså omedvetet tjäna som en skärm för att fånga folkets uppmärksamhet till sig själv, vilket förhindrade ett tidigt erkännande av ”den som Gud skall uppenbara” till den för Honom ”utsatta tiden”.

En punkt har tagits upp, det vill säga faran för Ṣubḥ-i-Azal i en sådan framskjuten position. Nu var det hans egen arrogans som fick honom att ta ledningen, för vilket han var löjligt orustad, både till naturen och utbildning – hans karaktär vara svag, hans intelligens låg och hans lättja stor. Dessutom kunde han förväntas hålla sig gömd på ett mycket effektivt sätt när fara hotade, till den dragit förbi!

I allmänhet intresserade sig bábierna väldigt lite för Ṣubḥ-i-Azals anspråk och de sanna anhängarna betraktade honom som en okunnig och förmäten ungdom, vars anspråk var absurda, men det hade den önskade effekten att avleda uppmärksamheten från Bahá'u'lláhs personlighet. När Ṣubḥ-i-Azal anlände i Baghdad försökte han få vännerna att erkänna honom som deras ledare. De ägnade föga uppmärksamhet åt honom och bara skrattade åt hans högdragna åtbörder. Han hävdade att det var Jamál-i-Mubárak, Bahá'u'lláh, som förhindrade folkets erkännande av hans position.

• • •

Till sist bestämde sig min far för att lämna Baghdad för en tid. Under hans frånvaro kunde Ṣubḥ-i-Azal förvissa sig om huruvida bábierna önskade att vända sina ansikten till honom som deras ledare, när han med sitt ringa sinne, småaktig inbilskhet och odisciplinerade natur hävdade de skulle om de fick tillfälle visa att så vara fallet. Innan min far lämnade oss för hans reträtt ut i vildmarken, befallde han vännerna att behandla Ṣubḥ-i-Azal hänsynsfullt. Han erbjöd honom och hans familj vårt hus skydd och gästfrihet. Han bad Mírzá Músá, min mor och mig, att ta hand om dem och att göra allt som stod i vår makt för att göra dem bekväma.

Vår sorg var intensiv när min far lämnade oss. Han berättade inte för någon av oss vare sig vart han var på väg eller när han skulle återkomma. Han tog inte med sig något bagage, bara lite ris och några grova bröd. Så vi, min mor, min bror ‘Abbas och jag höll samman i vår sorg och ängslan. Ṣubḥ-i-Azal jublade i hopp om att nå sitt syfte när nu Jamál-i-Mubárak inte längre var närvarande. Under tiden var han gäst i vårt hus. Han förorsakade oss mycket besvär, klagade på maten. Även om det allra bästa och mest finaste saker alltid gavs till honom. Vid denna tid blev han mer rädd än någonsin för att han en dag skulle bli arresterad. Han gömde sig, höll dörren till vårt hus låst och blev ursinnig om någon öppnade den.

När det gäller mig så levde jag ett mycket ensamt liv och skulle ibland ha velat att bli vän med andra barn. Men Ṣubḥ-i-Azal tillät inte några små vänner komma till huset, inte heller skulle han låta mig gå ut! Två små flickor i min egen ålder bodde i nästa hus. Jag brukade kika på dem men vår gäst kom alltid och skrek åt mig att stänga dörren som han snabbt stängde. Han var alltid i rädd för att gripas och brydde sig inte om något annat utom sin egen säkerhet.

Vi hade ett mycket svårt liv under denna tid liksom ett ensamt. Han skulle inte ens tillåta oss att gå till Hamman för att bada. Ingen tilläts komma till huset för att hjälpa oss och arbetet var därför mycket svårt. Flera timmar varje dag var jag tvungen att stå att dra upp vatten från en djup brunn i huset, repen var hårda och grova och skopan var tung. Min kära mor brukade hjälpa oss, men hon var inte särskilt stark och mina armar var ganska svaga. Vår gäst hjälpte aldrig till. Min far hade sagt till oss att respektera och lyda denna tyranniska person, vi försökte göra det men denna respekt var inte lätt eftersom våra liv var så olyckliga med honom.

Under denna tid blev vår älskade lillebror som föddes efter vår ankomst till Baghdad allvarligt sjuk. Vår gäst tillät inte en läkare eller ens att någon granne skulle komma till vår hjälp. Min mor var förkrossad när den lille avled och även då fick vi inte ha någon att förbereda honom för begravning. Den söta kroppen till vår vackra baby gavs bort en man som förde bort den och vi visste inte ens var han lades.

Jag minns så tydligt sorgen under dessa dagar. En litet tag efter detta, flyttade vi in i ett större hus – lyckligtvis var Ṣubḥ-i-Azal alltför rädd för att bli sedd om han kom med oss – så han föredrog att bo i ett litet hus bakom oss. Vi skickade fortfarande mat till honom och sörjde även för hans familj som nu hade ökat när han hade gift sig en annan hustru, med en flicka från en grannby. Hans närvaro var därför lyckligtvis avlägsnad från vårt dagliga liv, vi var lättade och mycket gladare.