Bahá’íyyih Khánums

muntliga krönika

dotter till Bahá'u'lláh

känd för de persiska vännerna som

Varaqiyih ‘Ulya, det Största heliga lövet på livets träd.

utdrag från the Chosen Highway, Lady Blomfield

Del 1 – Iran

De flesta av följande uppgifter delgavs mig under samtal med Bahá’íyyih Khánum, dotter till Bahá'u'lláh, syster till ‘Abdu'l-Bahá, av persiska bahá’íer kallad för ”Varaqiyih ‘Ulyá, det Största heliga lövet”.

Jag minns dunkelt de mycket lyckliga dagar med min älskade far och mor och min bror ‘Abbas som var två år äldre. Min far var Mírzá Ḥusayn-‘Alí Núr som gifte sig med min vackra mor, Ásíyih Khánum, när hon var mycket ung. Hon var den enda dottern till en persisk adelsman med hög ställning, Mírzá Ismá‘íl, han liksom min farfar, Mírzá ‘Abbas Buzurg, hade stora rikedomar. När min moders bror gifte sig med min faders syster, väckte den dubbla alliansen mellan de två adelsfamiljerna stort intresse i hela landet. Folket sade ”de lägger rikedom till rikedom”. Ásíyih Khánum bröllops gåvor var omfattande, i enlighet med den vanliga seden för familjer med deras ställning, fyrtio mulor var lastade med hennes tillhörigheter när hon anlände till sin makes hem.

Under sex månader före äktenskapet arbetade en juvelerare i hennes hem med att förbereda smycken – även knapparna i hennes kläder var av guld med infällda ädelstenar. Under den fruktansvärda exil resan från Teheran till Baghdad skulle dess knappar bytas mot bröd. Jag önskar att du kunde se henne som jag först minns henne, lång, smal, graciös med mörkblå ögon – en pärla, en blomma bland kvinnor. Jag har fått höra att även som mycket ung var hennes visdom och intelligens var anmärkningsvärt. Jag tänker alltid på henne som jag minns henne under de första dagarna som drottninglik i sin värdighet och skönhet, full av hänsyn till alla, mild, med en fantastisk osjälviskhet, ingen av hennes handlingar misslyckats någonsin med att framvisa hennes rena hjärtas kärleksfulla godhet, överallt där hon kom tycktes hennes närvaro bidra till en atmosfär av kärlek och lycka, alla som kom omslöts av en doft av mild artighet.

Redan under de första åren av sitt äktenskap deltog min far och mor så lite som möjligt i statliga funktioner, sociala ceremonier och lyxiga vanor som var brukligt för högt uppsatta och förmögna familjer i Persien. Hon och hennes ädle hjärtade make betraktade dessa världsliga nöjen som meningslösa och föredrog i stället att vara upptagna av att sörja för de fattiga och alla som var olyckliga eller i svårigheter. Från vår dörr blev aldrig någon avvisad, gästfrihetens bord var ständigt dukat för alla besökare. Ständigt kom fattiga kvinnor till min mor som tömde sig på sina många olyckliga berättelser för att bli hjälpta och tröstade av hennes kärleksfulla hjälpsamhet. Medan folk kallade min far ”de fattigas fader” omtalade de om min mor som ”den tröstande modern” fast det var naturligtvis bara kvinnor och små barn som någon gång såg hennes avtäckta ansikte. Så förflöt våra fridsamma dagar.

Ibland brukade vi åka till vårt hus på landet, min bror, ‘Abbas och jag älskade att leka i de vackra trädgårdarna, där växte många olika underbara frukter och blommor och blommande träd men jag har mycket svaga minnen av denna del av min tidiga barndom. En dag minns jag mycket väl även om jag var bara sex år gammal på den tiden. Det verkar som om ett försök hade gjorts en halv galen ung bábier att ta livet av Sháhen. Min far var borta på sitt lantställe i byn Niaviran som var hans egendom, han en hade omsorg om allt och var och en av byborna. Plötsligt och hastigt kom en tjänare rusande i stor olycka till min mor. ”Mästaren, mästaren har arresterats – Jag har sett honom! Han har gått många mil! Åh, de har slagit honom! Det sägs att han har blivit pryglad, bastonad! Hans fötter blöder! Han har inga skor! Hans turban är borta! Hans kläder är sönderslitna! Han har kedjor runt halsen!” Min stackars moders ansikte blev vitare och vitare. Vi barn blev förskräckligt rädda och kunde bara snyfta. Omedelbart flydde alla våra vänner, bekanta och tjänare från huset i skräck, bara en tjänare, Isfandíyár och en kvinna stannade kvar. Vårt palats och de mindre tillhörande byggnaderna blev snart plundrade, möbler, värdesaker, allt blev stulet av folket.

Mírzá Músá, min faders bror, som alltid var mycket vänlig mot oss, hjälpte min mor och hennes tre barn att sätta sig i säkerhet. Hon lyckades rädda några få bröllopsgåvor som var allt av våra många ägodelar som fanns kvar. Dessa saker såldes, med pengarna kunde min mor betala fångvaktare att ta mat till min far i fängelset och senare betala andra kostnader. Vi befann oss nu i ett litet hus, inte långt från fängelset. Mírzá Yaḥyá, Ṣubḥ-i-Azal, hade rymt skräckslagen till Mazindaran där han höll sig gömd. Åh, vilken fruktansvärd ängslan som drabbade min älskade mor vid den tiden! Helt visst större än vad någon kvinna skulle kunna ha kraft att bära som är havande, det jag då inte visste.

Fängelset i vilket min far hade kastats var en fruktansvärd plats, sju steg under marken, det var smuts upp till vristen, angripen av fruktansvärda ohyra och en obeskrivlig vedervärdighet. Dessutom fanns det ingen strimma av ljus i denna illaluktande håla. Inom dess väggar trängdes fyrtio bábier även mördare och stråtrövare satt fängslade där. Min ädla far kastades in i detta svarta hål nedtyngd av tunga kedjor, fem andra bábier var fastkedjade vid honom natt och dag och här förblev han under fyra månader. Föreställ dig själv fasan under dessa villkor. Varje rörelse fick kedjorna att skära djupare och djupare in i köttet, inte bara i en utan i alla som var fastkedjade vid varandra, sömn eller vila av något slag var inte möjlig. Ingen mat tillhandahölls och det var med största svårighet som min mor kunde ombesörja att någon mat eller dryck fördes in i det hemska fängelset.

Under tiden gav den anda som upprätthöll bábierna aldrig vika för ett ögonblick även under dessa förhållanden. För att bli torterad till döds, vilket skulle vara martyrskapets kröning var deras mål och största önskan. De skanderade böner natt och dag. Varje morgon skulle en eller flera av dessa modiga och hängivna vänner väljas ut för att bli torterade och dödade på olika fasansfulla sätt. När religiös fanatism väcktes mot en eller flera personer som anklagades för att vara otrogna som nu var fallet med bábierna var det brukligt att inte bara döma dem till döden och få dem avrättade av statens skarprättare utan överlämna dem till olika grupper av befolkningen. Slaktarna hade sina tortyrmetoder, bagarna sina, skomakare och smeder ytterligare andra metoder. De fick alla möjligheten att utföra sina skoningslösa påfund på bábierna.

Fanatikerna blev mer och mer rasande när de misslyckades med att släcka den häpnadsväckande andan i dessa orädda, hängivna som förblev orubbliga, som skanderade böner, bad Gud att förlåta och välsigna deras mördare och prisade honom så länge de kunde att andas. Pöbeln trängdes vid dessa fruktansvärda scener och skrek sina förbannelser, under allt detta förfärliga skedde, till högljudda trummor. Dessa fruktansvärda ljud kommer jag väl ihåg, eftersom vi tre barn klängde på vår mor, hon visste inte om offret var hennes egen älskade make. Hon kunde inte ta reda på om han fortfarande levde eller inte förrän sent på natten eller tidigt på morgonen när hon bestämt sig för att ge sig ut trotts faran för sig själv och för oss, för varken kvinnor eller barn skonades. Hur väl minns jag att jag satt hopkrupen i mörkret med min lillebror, Mírzá Mihdi, den renaste Grenen, då två år gammal, i mina armar, som inte var mycket stark, jag var bara sex. Jag darrade av skräck, ty jag kände till några av de fruktansvärda saker som hänt och var medveten om att de även kunde gripa min mor.

Så väntade och väntade jag tills hon skulle komma tillbaka. Då skulle Mírzá Músá, min farbror som var gömd, våga sig ut för att höra vilka nyheter min mor hade kunnat inhämta. Min bror ‘Abbas gick oftast med henne på dessa sorgliga ärenden. Vi lyssnade ivrigt till redogörelserna hon gjorde för min farbror. Denna information kom till oss genom vänligheten av en syster till min farfar, som var gift med Mírzá Yúsif, en rysk medborgare och en vän till den ryska konsuln i Teheran. Denne herre, min farfars svåger, som brukade närvara vid domstolarna varje dag för att få reda på några detaljer om offren som valts ut för avrättning och därmed kunde viss mån lindra min moders överväldigande ängslan allt eftersom dessa förfärliga dagar passerade förbi. Det var Mírzá Yúsif som kunde hjälpa min mor med att få mat förd till min far och som fört oss till de två små rummen nära fängelset, där vi uppehöll oss väl gömda. Han var tvungen att vara mycket försiktig att sålunda trotsa myndigheterna, även om faran i detta fall mildras av det faktum att han stod under beskydd av det ryska konsulatet, när han var rysk medborgare. Ingen alls, av alla våra vänner och släktingar vågade komma för besöka min mor under dessa dödliga dagar förutom hustrun till Mírzá Yúsif, min faders faster.

En dag gjorde Mírzá Yúsif upptäckten att våra outtröttliga fiender, de mest fanatiska bland Mullorna konspirerade för att döda min far, Mírzá Ḥusayn ‘Alí Núrí. Mírzá Yúsif samrådde med ryska konsuln, denna kraftfulla vän beslutade att denna plan måste omedelbart omintetgöras.

En uppseendeväckande scen utspelades i domstolen där dödsdomarna beslutades. Den ryska konsuln reste sig och oförskräckt vände han sig till domstolen: ”Lyssna på mig! Jag har något viktigt att säga er”, hans röst hördes, presidenten och tjänstemännen var alltför förvånad för att svara. ”Har ni inte tagit tillräckligt grym hämnd? Har ni inte redan mördat ett tillräckligt stort antal oskyldiga människor på grund av denna anklagelse, den absurda falskhet som ni är helt medvetna om? Har det inte varit tillräckligt av denna orgie i brutal tortyr att tillfredsställa er? Hur är det möjligt att ni även kan låtsas att tro att denna vördnadsvärde fånge planerade detta usla försök att skjuta Sháhen? Är det inte känt för er att den usla pistolen som används av den stackars ynglingen inte kan ha dödat en fågel. Dessutom var pojken uppenbarligen galen. Ni vet mycket väl att denna anklagelse inte bara är osann utan även påtagligt löjlig. Det måste bli ett slut på allt detta. Jag har bestämt mig för att utöka Rysslands skydd av denna oskyldiga adelsman. Därför ta er i akt! Ty om, från och med detta ögonblick, ett hårstrå blir krökt på hans huvud skall floder av blod flyta i er stad som straff. Ni gör klokt i att lyssna min varning för mitt land står bakom mig i den här frågan.”

Mírzá Músá redogjorde för den här scenen för min mor när han kom med nyheten. Det är onödigt att säga hur ivrigt min bror och jag lyssnade och hur vi alla grät av glädje. Mycket snart därefter hörde vi att guvernören, av fruktan för att bortse från den ryska konsulns skarpa varning, gett order om att min far skulle tillåtas komma ut ur fängelset med livet i behåll. Det var också bestämt att han och hans familj var förvisade. De skulle förvisas från Teheran till Baghdad. Tio dagar tilläts för förberedelser då den älskade fången faktiskt var mycket illa däran. Och så kom han till våra två små rum. Åh, vilken glädje i hans närvaro! Åh, vilken skräck i denna fängelsehåla, där han hade suttit fyra fruktansvärda månader. Jamál-i-Mubárak, ett namn givet min far, bokstavligen den välsignade skönheten, talade mycket lite om de fruktansvärda lidandena under den tiden! Vi som såg spår av vad han hade utstått, där kedjorna hade skurit in i den känsliga huden, särskilt runt halsen, hans sårade fötter som så länge försummats, märken efter slagen av käpprapp, hur vi grät med min kära mor. Han å sin sida, berättade om vännernas ståndaktiga tro ​​som hade stått upp för att möta sin död i händerna på sina tortyrmästare, med glädje och fröjd, för att uppnå martyrskapets krona. Härligheten hade vunnit en så stor seger att skam och smärta, sorg och förakt hade i jämförelse ingen som helst betydelse!

Jamál-i-Mubárak hade en fantastisk gudomlig upplevelse i fängelset. Vi såg en ny utstrålning som tycktes omsluta honom, en lysande klädnad, dess betydelse skulle vi erfara år senare. På den tiden var vi bara medvetna om det underbara i den, utan att förstå eller ens fick höra detaljerna om den heliga händelsen.

Min mor gjorde sitt bästa för att sköta om vår älskade så att han skulle ha krafter att börja den resa som vi skulle starta i tio dagar. Nu var en tid av stora svårigheter. Hur kunde hon göra förberedelser? Den stackars kära damen sålde nästan allt som återstod av hennes bröllopsgåvor, juveler, broderade kläder och andra tillhörigheter, hon fick cirka fyra hundra túmáns för dem. Med dessa pengar kunde hon göra några förberedelser inför den fruktansvärda resan. Regeringen bistod inte de förvisade med något.

Denna resa var fylld av obeskrivliga svårigheter. Min mor hade ingen erfarenhet, inga tjänare, ingen proviant och väldigt lite pengar kvar. Min far var mycket illa däran, han hade inte återhämtat sig från de tortyrens prövningar och fängelset. Ingen av alla våra släktingar och vänner vågade komma till vår hjälp eller ens för att säga adjö förutan en gammal dam, mormor till Ásíyih Khánum. Våra trogna tjänare, Isfandíyár och en svart kvinna som inte var rädda för att stanna kvar hos oss gjorde sitt bästa. Men vi tre barn var mycket unga, min bror åtta och jag sex år gammal. Mírzá Mihdi, ”den Renaste grenen” var mycket ömtålig, bara två år gammal och min mor lät sig övertalas att lämna kvar den lille med sin mormor även om skilsmässan från honom var mycket svår.

Till sist påbörjade vi den fruktansvärda resan som varade ungefär i fyra veckor, vädret var bittert kallt, snön låg på marken. På väg till Baghdad slog vi ibland läger i vildmarken men i december månad var kylan sträng och vi var inte väl förberedda! Min stackars mor! Hur hon led på denna resa, ridande i en takht-i-raván, buren på en vaggande mule! Och detta skedde bara sex veckor innan hennes yngste son skulle föddas! Aldrig skulle hon uttala ett klagande ord. Hon tänkte alltid på att vissa vänlighet för någon och hon visade outtröttligt förståelse för alla i deras svårigheter.

• • •

När Khánum såg tårar i mina ögon medan jag lyssnade på den här historien, sade hon: ”Laydee, denna tid är mycket sorglig, om jag berättar för dig gör jag dig sorgsen.” ”Åh käraste Khánum, jag önskar vara med dig i mitt hjärta i alla dina sorger.”, sade jag. ”Jaja! Om jag inte hade i mina tankar alla de dagar med sorgliga händelser i våra liv skulle jag inte ha något annat i mitt liv för det har varit helt fyllt av sorg, men sorg är verkligen glädje när den drabbar en längs Guds väg!”

• • •

När vi kom till en stad, skulle min kära mor ta kläderna och tvätta dem på offentliga bad, vi kunde också ta ett bad på dessa platser. Hon skulle bära bort de kalla, våta kläder i famnen – att torka dem var nästan en omöjlig uppgift, hennes vackra händer som var ovana vid sådant grovt arbete blev mycket smärtsamma. Vi stannade ibland på en karavanseraj – ett slags enkelt härbärge. Endast ett rum var tillåtet för en familj och för en natt – inte längre. Inget ljus tilläts på natten och det fanns inga sängar. Ibland kunde vi få te eller några ägg, lite ost och en sorts grovt bröd. Min far var så illa däran att han inte kunde äta rå mat – min mor var mycket bekymrad och försökte komma på något sätt att få olika livsmedel, eftersom han blev allt mer svagare av att inte äta någonting. En dag hade hon kommit över lite mjöl och på natten när vi anlände till ett karavanseraj gjorde hon en söt kaka till honom. Men ack! – oturligt nog – i mörkret använde hon salt istället för socker. Så kakan var oätlig! Ganska tragiskt på sitt sätt.

Guvernören i Teheran sände soldater med oss till gränsen där turkiska soldater mötte oss och eskorterade oss till Baghdad. När vi först kom dit hade vi ett mycket litet hus som bestod av min faders rum och ett annat som var min moders och det var också min äldste brors, babyn och mitt. När arabiska damer kom för att besöka oss var detta det enda mottagningsrummet. Dessa damer kom eftersom de hade lärt av Táhirih, Qurratu’l-‘Ayn, under sitt besök i Baghdad.

En dag när en gammal dam var där, blev jag tillsagd att förbereda samovaren – den var mycket tung att bära upp till övervåningen för mina armar var inte starka. Den gamla damen sade: ”Ett bevis på att bábi undervisningen är underbar är att en mycket liten flicka serverar ur samovaren!” Min far som var road, brukade han säga: ”Den här är damen konverterade genom att se dig servera ur samovaren!”

Bland araberna som undervisas av Táhirih var Shaykh Sulṭán, vars dotter gifte sig med Mírzá Músá, bror till Bahá'u'lláh. Deras dotter gifte sig småningom med Muḥammad-‘Alí, ‘Abdu'l-Bahás halvbroder. Mírzá Músá och hans fru var alltid hängivna Bahá'u'lláh. Denna farbror, Mírzá Músá, som följde med oss i exilen var mycket snäll hjälpte till med allt. Vid ett tillfälle förberedde han nästan all mat, vilket han hade talang för, han skulle också hjälpa till med tvätten.

Ásíyih Khánum, min kära mor, hade ömtålig hälsa, hennes styrka hade försvagats av de vedermödor som hon hade genomgått men hon arbetade alltid mer än vad hennes krafter medgav. Ibland hjälpte min far själv till med matlagningen eftersom det hårda arbetet var för mycket för den bräckliga, utsökta och milda damen. De svårigheter som hon hade fått utstå gjorde hennes gudomliga makes hjärta sorgset som också var hennes älskade Herre. Han hjälpte till både före sin vistelse i Sulaymáníyyihs vildmark och efter hans återkomst.